Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Delmålsklänningen.

Jag sk aju i den här klänningen innan jul, lite har hänt sen sist jag fotade, eller vad tycker ni?

20/9 2009:

Bild 116Bild 117

 

2/11 2009:
Bild 242Bild 244

 

Nu är det ju bara knappa två månader till jul, så jag får sätta in lite extra krafter för att kunna prångla på mig den där tills dess. Men jag tror att det ska gå!

 

 

Vägning, vecka 12.

Bild 234Bild 241

Vikt: 107,7 kg (-  0,2 kg) (sammanlagt – 25,3 kg)


BMI:
33,2 (-0,1)

Mage vid naveln: 98 cm (- 1 cm)
Midjemått: 92 cm (± 0 cm)
Höft: 107 cm (- 2 cm)
Höger lår: 66  cm (-1 cm)
Höger arm: 37 cm (-1 cm)
Under byst: 93 cm ( ±0 cm)

Haha, ja, det var ju inga stora resultat som man kan skryta med de senaste veckorna, men vet ni vad? Det gör inget! För jag har aldrig, i hela mitt vuxna liv, vägt såhär lite. Och jag går ner, jag minskar på måtten och kroppen känns bra. Dessutom är det nog sunt att viktmninskningen bromsar upp lite, även om det inte är så roligt, jag är väl precis som alla andra och vill ha snabba resultat. Men, tidigare hade jag aldrig varken kunnat vara nöd med ett litet minus eller kunnat känna mig lugn över att jag inte bara kommer deppa ihop och gå upp tio kilo. Jag vet att jag kommer fortsätta gnata på.

Dessutom är jag nu inne på vecka 12, det innebär att jag snart har hållit på i tre månader. Hur coolt är inte det? Vad tiden har gått fort!

Måste dock säga att måtten känns superbra att de minskar så kontinuerligt.

Arm-status, september kontra oktober.

September 2009:
20090912602

 

Oktober 2009:
IMG_0894

Syns det någon som helst skillnad tycker ni?

Vägning, vecka 11.

Bild 223Bild 227

Vikt: 107,9 kg (-  0,6 kg) (sammanlagt – 25,1 kg)


BMI:
33,3

Mage vid naveln: 99 cm (± 0 cm)
Midjemått: 92 cm (± 0 cm)
Höft: 109 cm (- 1 cm)
Höger lår: 67  cm (±0 cm)
Höger arm: 38 cm (±0 cm)
Under byst: 93 cm ( -2 cm)

Tillbaka på viktresultatet från vecka 9 efter lite utsvävningar förra veckan. Känns jättebra!
Nu är det bara att köra på.

Jag vill bli mer personlig och mindre anonym.

Jag har funderat mycket kring bloggen, kring det faktum att jag är “anonym” här.
Som jag har nämnt tidigare så är jag inte anonym så mycket för min egen skull, som för min sambos. Han är inte förtjust i tanken att andra ska veta vad jag gör, vad jag tänker och vad jag kämpar med.
Jag förstår honom och respekterar hans känslor, även om jag anser att det är mitt val/min sak att avgöra huruvida jag vill välkomna bloggvärlden in i mitt hjärta och inte bara ge er vad jag känner och tänker, utan även min identitet.
Jag tror att vi båda är överens om att personer som inte har någon aning om vem jag är (vilket just för närvarande är 100% av alla läsare, om inte någon jag känner har hittat till bloggen och läser här utan att ha sagt något), så spelar det ingen som helst roll om de läser här och vet vem jag är/vad jag heter/hur jag ser ut.

Jag har inte heller några problem med tanken att personer i min närhet, som jag känner och tycker om, skulle läsa här. (Även om jag inte har berättat för någon om bloggen, den enda som vet är min sambo och han har aldrig läst den, vet inte ens vad den heter.)

Det som jag däremot känner att jag har lite svårt med, är alla de här “bekanta” som tycks ha en förkärlek att läsa bloggar som är skrivna av personer deinte känner, men “vet” vilka de är, som de har gått i samma klass med på lågstadiet, eller “sett” på högstadiet etc. Personer man kan stöta på då och då, som jag inte alls vill ska veta hur jag kämpar, hur mycket jag väger, hur mycket jag har vägt osv. Det är den gruppen av människor jag helst skulle se kunde hålla sig borta från min blogg.

Skulle jag sluta vara anonym här, så skulle folk hitta hit som känner mig, eftersom jag kommer från en liten liten stad, där det inte finns så mycket att göra annat än att skvallra (det är faktiskt sant!) så är risken ganska stor att kreti och pleti skulle hitta hit och tycka att det är kul att surfa in här ibland för att ha något att snacka om. Jag vet exempelvis en tjej från min hemstad som tränar för att kunna tävla i fitness. Jag har träffat henne på gymmet men känner henne inte, men jag har hört så mycket skit om den här tjejen pga hennes blogg och hennes uttalade satsning inom fitness.
Perosner som aldrig har snackat med henne sitter och kritiserar henne träningsupplägg osv hemma i soffan (med en chipspåse i handen typ).

Jag vill inte ha en sådan jargong kring min blogg. Å andra sidan så, ärligt talat, bryr jag mig inte, vill folk snacka skit så kan jag bjuda på det.

Nu blir det här långt och snurrigt.
Men jag skulle vilja kunna lägga upp ansiktsbilder, helkroppsbilder med mitt huvud osv.
Det blir så mycket personligare när det finns ett ansikte bakom orden. Jag vill vara personlig med er.

Ni, mina underbara bloggläsare, är en stor del i min viktminskningsresa. Den här bloggen och vetskapen om att det finns ett gäng som faktiskt följer den och med andra ord, min resa mot målvikten, är oerhört peppande. När det går bra har jag några att verkligen dela det med. När det går dåligt har jag några som ser till att jag inte ger upp, inte gräver ner mig och tjurar. Det vore så roligt att kunna lägga upp bilder lite mer frekvent och oftast så tar man ju bilder där ens ansikte förekommer.
Därför vänder jag mig till er, vad tycker ni?
Vore det roligare med ett ansikte på mig?
Om ni fick fråga vad som helst, vad vill ni veta?

Vägning, vecka 9.

Bild 215Bild 217

Vikt: 107,9 kg (- 2 kg!!) (sammanlagt – 25,1 kg)


BMI:
33,3  (- 0,6)

Mage vid naveln: 99 cm (-1 cm)
Midjemått: 92 cm (-1 cm)
Höft: 110 cm (- 0 cm)
Höger lår: 67  cm (-2 cm)
Höger arm: 38 cm (-1 cm)
Under byst: 95 cm ( ±0 cm)

WOW VILKET RESULTAT!!

Haha, jag är helt chockad. När jag klev upp på vågen imorse så var jag tvungen att kliva av och gå på två gånger till för att tro på vad det stod. Jäklar vad nöjd och stolt jag är! Tydligen så var förra veckan en riktig höjdarvecka.
Jag vet inte vad mer jag ska säga än WOW!
Knappa 8 kilo kvar, sen under 100!

Vägning, vecka 8.

Bild 202Bild 208
Vikt:
109,9 kg (-0,1 kg) (sammanlagt – 23,1 kg)


BMI:
33,9  (- 0,1)

Mage vid naveln: 100 cm (-0,5 cm)
Midjemått: 93 cm (-2 cm)
Höft: 110 cm (- 1 cm)
Höger lår: 69  cm ±0 cm)
Höger arm: 39 cm (-1 cm)
Under byst: 95 cm ( ±0 cm)

Ett hekto ner, haha ja det är ju neråt i alla fall! man måste se det positivt.
Det var som jag trodde, en vecka som inte direkt har givit några extrema resultat, jag vet redan varför (portions-storlekarna! Samt utebliven löpning). Sen kan jag ju låtsas att det beror på att mina muskler har vuxit sig tyngre av styrketräningen, haha.

Men måtten har minskat, det var väldigt positivt, snart är jag nere under 100 på alla mått utom höften. Hurra!
Är det 88 cm i midjemått som innebär förhöjd risk för hjärt och kärlsjukdomar som kvinna?
Eller är det 80? Kommer inte ihåg, inte såå långt kvar tills dess iaf!
Hurra!

Vägning, vecka 7.

Bild 187Bild 197
Vikt:
110 kg (-1,2 kg) (sammanlagt – 23 kg)


BMI:
34  (- 0,3)

Mage vid naveln: 100,5 cm (-0,5 cm)
Midjemått: 95 cm
Höft: 111 cm (± 0 cm)
Höger lår: 69  cm ±0 cm)
Höger arm: 40 cm (±0 cm)
Under byst: 95 cm ( ±0 cm)

För det första, gud vad duktig jag har varit!
Det här är sjunde veckan och varje vägning har inneburit minus än så länge!
Trots alla möjliga omständigheter, det måste innebära att jag har hittat rätt strategi för att gå ner i vikt och att jag har en bra balans i mitt liv eftersom min viktnedsgångsstrategi tillåter utsvävningar med kladdkaka och popcornfrosseri, bland annat. Eller, tillåter är fel ord, inkluderar är förmodligen mer rätt. Min viktnedgångsstrategi  inkluderar kladdkaka och popcorn. Jag älskar det! Det känns som m vikten rinner av mig, är det kanske så det ska kännas?

Måtten går det sakta med, jag är inte särskilt brydd över det, just nu känns det som om mycket vikt försvinner i ansiktet och benen (även om det just på benen nte märks så mycket när man mäter, men det märks när jag sätter på mig byxor, de är för stora!?)
Den observante kan också märka att bytt namn på det som förut hette “Midja” till “Mage vid naveln” då jag idag nsåg att jag inte alls mäter min mida, den är ju fem cm smalare än där ja mätt tidigare. Härligt!

Inte nog med det, dethär innebär ju också att jag nått delmål 3 redan!
Det känns helt fantastiskt, belöningen för delmål tre frans och brynfärgning + manikyr känns jättelyxigt att få göra reda nu, så tätt inpå massagen jag fick i lördags. Gud vad glad jag är!

Dessutom tycker jag att det syns att jag gått ner nu, sen bloggen startade 17/8 har jag gått ner 7,5 kg. Det syns på kroppen och känns helt fantastiskt.
Det minsta jag vägt som vuxen är 107 kg, snart är jag där!

Snygga träningskläder!

Vad gör man när man inte är frisk nog för att träna men längtar att få röra på sig?
Jo, man klär “upp sig”. Man, dvs jag, sätter på sig sia nya träningskläder och poserar lite corny framför kameran och bara önskar att man, dvs jag igen, fick använda kläderna på riktigt. Men istället visar jag er träningskläderna som kommer göra min träningshöst en aning roligare och snyggare!

Bild 177Bild 180
Till vänster ser ni en löparjacka från Soc, Stadium. Byxorna är ett par löpartights från Peak Performance. De är fantastiska och sitter perfekt.

Bild 172Bild 175
Den vita och den blå toppen kommer från Nike Outlet ute i Barkarby. Byxorna till vänster är inte helt svarta, men dte syns lite dåligt på bilden, De har en del blått i sig också och är också köpta på Nike Outlet. Byxorna till höger är samma som de där uppe.

Bild 183Bild 166*
Här snackar vi snygga poser!
Den långärmade löpartröjan kommer från SOC på Stadium, vilket de lila dansbyxorna och de svarta byxorna på den andra bilden också gör. Den färggranna toppen kommer även den från Nike Outlet.

Vad tycker ni?
Hur snygg kommer jag vara på gymmet/i löparspåret i höst?

Vägning, vecka 6.

Bild 152Bild 161
Vikt:
111,2 kg (-0,6 kg) (sammanlagt – 21,8 kg)

BMI:
34,3  (- 0,2)

Midjemått: 101 cm (-1 cm)
Höft: 111 cm (- 3 cm)
Höger lår: 69  cm (-2 cm)
Höger arm: 40 cm (±0 cm)
Under byst: 95 cm ( ±0 cm)

Jag är jättesjuk idag, därav den sena vägningen. Jag var uppe en sväng vi nio men fick gå och lägga mig igen. Vaknade klockan två, kravlade mig upp på vågen med tungt huvud och här är resultatet. Jag känner mig väldigt svullen, det syns i ansiktet. Så jag vet inte hur det här viktresultatet står sig till nästa vecka, men jag är jättenöjd!

Snart nere på under 110!

Att gå ner i vikt är en resa som måste börja inifrån.

n602455416_2724606_160Hela mitt liv har jag varit stor och tyngre än mina jämnåriga.
När jag var liten så gick jag på en årskontroll på sjukhuset hos en barnläkare, för att hålla koll på min viktkurva.
Jag var några hack över mina jämnårigas viktkurva, men min vikt följde fortfarande den normala kurvans rörelser, bara det att jag hela tiden var tyngre.

Mina föräldrar är båda överviktiga. Min farmor hade ganska svår diabetes och var rejält övervitkig. När jag var liten var mina föräldrars levnadsvanor verkligen inte sunda, det gick ut öve rmig. De rörde inte på sig, de åt fet och mycket mat. Jag ärvde min övervikt, jag ärvde mina överviktiga föräldrars överviktspersonlighet.

Jag vet inte när det började stegras så mycket. Någonstans under tonåren skulle jag tro.
Vikten bara ökade och ökade.
Jag minns inte så mycket från den tiden, mer än att jag inte mådde bra.
Jag var medveten om hur stor jag var, även om jag försökte förneka det inför mig själv.
Då ansåg jag inte att jag tröståt, men när jag tittar tillbaka på det nu, så är det ganska glasklart.

n602455416_2724625_5785Jag var en sån där “glad” person.
En tjock glad tjej som ofta skämtade och var rolig.
Det kanske låter kul, men vad grundar sig det behovet och tvånget att alltid vara positiv och glad, på?
Jag ansåg inte att jag dög något till. Enda sättet att duga var at vara rolig och et positivt tillskott för min omgivning.Problemet är att istället för att visa mina käsnlor utåt, för ingen är alltid glad, så höll jag ala de andra känslorna tysta med hjälp av mat och godis som tröst. Man kan aldrig tro att känslor går att kväva, det går inte. Oavsett om man bygger in dem i sin kropp, med fett, eller försöker bli av med dem genom att skära sig eller vad för destruktivt man nu hittar på. Så måste man få utlopp för sina känslor.

Jag grät aldrig. Gissa om jag hade mycket att gråta för! Jag har fortfarande ogråtna saker som jag ibland måste gråta över. Elaka saker folk har sagt till mig när jag var yngre, om min vikt. Situationer då jag har känt mig bortvald, inte tillräcklig, inte okej. När jag bara har känt mig ful, tjock och äcklig. Värdelös.

För ett år sedan skulle jag inte kunnat skriva det här utan att gråta, men idag har såren faktiskt nästan helt läkt.
En dag insåg jag att jag var tvungen att börja gråta ut mina sorger. Jag var tvungen att bli förbannad, ledsen, förtvivlad, besviken och sårad. Jag var tvungen att plocka fram alla de där minnena som jag har gömt undan så djupt inom mig för att skydda mig från det onda. Vadderat runt omkring dem. Jag kunde till slut inte prata om vikt, jag kunde inte prata om saker som skulle kunna få andra att tänka på min vikt. Jag tassade rut på tå kring den stora känslovulkanen inom mig.

Jag trodde aldrig att någon skulle kunna anse att jag var vacker. Att jag var intressant. För jag ansåg det inte själv.n602455416_2724612_1853

Jag fick hjälp av många på vägen. De som har hjälpt mig mest är de som inte har blundat utan gått på mig. En kvinna, en nära vän till familjen, pratade mycket med mig, rakt och ärligt och inte dte minsta inlindat, om min vikt. ag grät och grät och var förbannad på henne för att hon gjorde så mot mig. Samtidigt, idag, är jag förbannad för att mina föräldrar inte tog det samtalet tidigare. Förbannad på att de försatte mig i samma situationen som på många sätt gjort deras liv svårt. Varför tog de inte sitt ansvar när de fick barn? För min skull? Varför var det ingen som sade stopp innan? Varför är man så rädd för att såra och prata om sånt som är känsligt? Det är just sånt man måste prata om!

Det samtalet kom när jag var som störst, någon gång 2002/2003.
Hon pushade mig att börja röra mer på mig.
Jag minns att jag grät oavbrutet i fyra timmar när vi pratade. Hon försökte inte få mig att sluta utan sa att det var bra att jag grät och att jag måste sluta hålla såna känslor inom mig.

Det var det mentala grundjobbet som behövde göras.
När jag flyttade till Stockholm för tre år sedan och hade kommit underfund med att jag hade en hel del issues både med mina tankar kring mig själv, kring mat och kring livet i alänhet bestämd ejag mig för att prata med en psykolog.
Det är bland det bästa jag har gjort.
da4Bara att ha någon som lyssnar och sorterar mina tankar och påpekar vilka mönster jag har, vilken självbild jag har och hur sunt det är att gå omkring och tänka så. någon som speglar en så man ser att mycket av det man går och bär på är “sanningar” man sälv har skapat, som ingen annan har ansvar över och ingen annan kan förändra.
Om jag går omkring och tycker att jag är värdelös och inte förtjänar att vara älskad, då komme rjag ju agera utefter den “sanningen”.

Jag är en helt annan person än jag var för 10 år sedan.  En helt annan person än jag var för 5 år sedan. Idag gråter jag en hel del, det är bra!
Idag försöker jag att låta känslorna få komma fram istället för att förtränga dem. Käsnlor är bra och viktiga, inga känslor är bättre än nåra andra. visst är det roligt att vara glad och positiv, men man kan inte vara riktigt glad, om man inte kan vara riktigt ledsen, man behöver balans och känslodjup åt alla håll.  Dessutom har jag en helt annan självbild, även om den gamla självbilden fortfarande spökar ibland.

Vägning, vecka 5.

Bild 105Bild 108

Vikt: 111,8 kg (-1,3 kg) (sammanlagt – 21,2 kg)

BMI:
34,5  (- 0,4)

Midjemått: 102 cm (±0 cm)
Höft: 114 cm (- 1 cm)
Höger lår: 71  cm (-0,5 cm)
Höger arm: 40 cm (±0 cm)
Under byst: 95 cm ( ±0 cm)

Jisses vad jag går ner i vikt! Och det känns inte ens som om jag anstränger mig särskilt mycket.
Vikten rinner som av mig. och visst, jag tränar mycket, men det har jag gjort förut också, men utan att knappt se resultat.
Men nu! Snart är jag under 110 kilo!
Den här veckan tog jag delmål två, så nu är det delmål tre jag sätter tänderna i!
På centimetrarna stod det mer still idag dock, men så är det ju ibland, ena dagen mer och nästa mindre.

Nu ska jag fira detta med en supergod frukost (den gamla vanliga, haha).

En arm att tycka om?

20090912602

Visst kan man ana en bicep där någonstans?
Jag är stolt över min muskler på armarna, på samma gång är armarna en del av min kropp som jag verkligen inte är helt förtjust i. Gäddhänget bara hänger och sladdrar och de ser liksom svullna ut. Men på den här bilden tycker jag att det ser helt okej ut!

Vägning, vecka 4.

Bild 94Bild 102

Vikt: 113,1 kg (-1,4 kg) (sammanlagt – 19,9 kg)

BMI:
34,9  (- 0,4)

Midjemått: 102 cm (-2 cm)
Höft: 115 cm (- 1 cm)
Höger lår: 71,5  cm (-1,5 cm)
Höger arm: 40 cm (-1 cm)
Under byst: 95 cm ( -2 cm)

Alltså, jag är så GLAD idag.
Jag som inte ens trodde att jag skulle gått ner något alls och så har jag gått ner 1,4 kilo! Bara ett hekto till delmål 2! (fast egentligen var delmål två att komma under 35 i BMI, och det gjorde jag redan idag.)

Både bra resultat på måtten och vikten.
YES!

Vägning, vecka tre.

Bild 90Bild 84

Vikt: 114,5 kg (-0,5 kg) (sammanlagt – 18,5 kg)

BMI:
35,3  (- 0,2)

Midjemått: 104 cm (-2 cm)
Höft: 116 cm (- 1 cm)
Höger lår: 73  cm (-1,5 cm)
Höger arm: 41 cm (-1 cm)
Under byst: 97 cm ( -3 cm)

Så, vad ska man säga?
Bra resultat på centimetrarna minst sagt och ett halvt kilo ner, inte tokigt, även om jag idag känner mig svullen och inte hade någon lust att väga mig. En till bild framifrån kommer senare.

133 kilo. Bilder på mitt förra jag.

Da1da3
Säg hej till mig 133 kilo tung.
Bilderna är från 2001 och 2002.

Det var såhär långt det fick gå. Såhär långt det gick.  Jag vet att många andra som ser bilder av sig själva när de vägt mycket mer, så mår de dåligt och skäms liksom för hur de såg ut förr.

Jag skäms inte och jag kan titta på gamla bilder.
Men jag blir ledsen. Ledsen för att det var sådär jag såg ut, för att jag inte mådde särskilt bra.
Jag blir ledsen för att jag aldrig, under hela mitt medvetna liv har varit normalviktig.
Jag blir ledsen för att mina föräldrar inte klarade av att hantera sin egen övervikt och på så vis överförde den och sina vanor till mig.
Jag blir ledsen för att jag i så många år mådde oerhört dåligt över hur jag såg ut.
Jag blir ledsen när jag tänker på alla chanser som jag lät gå mig förbi, för att jag inte trodde jag var värd dem, efteosm jag var tjock.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur andra har tittat snett, snackat och öppet kommenterat min övervikt, men kanske mest ledsen över att jag ansåg att de hade rätt i det de sa.
Jag blir ledsen för att ingen vuxen tog tag i det tidigare, när jag var yngre, det hade aldrig behövt gå så långt.
Jag blir ledsen när jag tänker på hur svårt jag hade att förstå hur någon kunde vilja vara med mig, älska mig.
Jag blir ledsen för de tankar jag hade då när jag såg bilder på mig.
Jag blir ledsen för att det gick så långt.

Men jag skäms inte.

da5da4

Jag är å andra sidan glad över att så mycket har förändrats sen de där bilderna.
Nu talar jag verkligen inte bara vikten. Jag pratar om hela livet.
Självkänsla.
Självförtroende.
Jag är stolt över mig själv som tagit mig såhär långt helt på egen hand.

Som har utmanat mina största rädslor, byggt upp mig själv och en ny självbild helt från scratch.
Som har vågat att ta tag i problemen, gått till psykolog, hanterat känslorna.
Jag är stolt över den tro jag har till mig själv nu. Tilliten till min egen förmåga.
Stolt över de många fantastiska människor jag omger mig med, som finns där för att de tycker om mig och för att jag vågar att se det.
Stolt över det liv jag har idag.

Stolt över mig.
Över den person jag har blivit.

Om det krävde att jag skulle väga 133 kilo för att komma hit, så ja, någonstans så var det värt nog det.

Hej och hej då till mig, 133 kilo.

Invägning vecka 2.

Bild 75Bild 77

Vikt: 115 kg (-2,5 kg!) (sammanlagt – 18 kg)

BMI:
35,5  (- 0,8)

Midjemått: 106 cm (-1 cm)
Höft: 117 cm (- 2 cm)
Höger lår: 74,5  cm (-1,5 cm)
Höger arm: 42 cm (-2 cm)
Under byst: 100 cm ( ±0)

Wow, vilken rivstart!
Jag är jättenöjd och stolt öve rmig själv, även om en del av viktnedgångenberor på att jag hade mens förra veckan.
Men 2,5 kg, det är så man vill börja. Hurra!
Och inte bara det, det innebär att jag tog mig till första delmålet, vilket var 115 kg, redan första veckan!
Hurra för mig!

Invägning vecka 1.

Bild 72Bild 73

Invägningsvikt: 117,5 kg

(nåja, inte riktigt 115, men med mens får det vara en okej ny-startvikt,
det innebär alltså att från min maxvikt har jag gått ner 15,5 kg)

BMI:
36,3

Midjemått: 107 cm
Höft: 119 cm
Höger lår: 76 cm
Höger arm: 44 cm
Under byst: 100 cm