Idag, fredag, fick jag en uppgift som verkligen satte mig på prov. Efter en väldigt tidig lunch bad Eggert mig att rida in i en hage och hämta tio baggar. Det enda som lät lite oroväckand evar att han egentligen inte riktigt sa “hage” utan mer “upp på fjället”. Men jag tolkade det som “hage”, hämtade Sólbrún och begav mig iväg. Planen var att få in de tio baggarna i fårhuset, på andra sidan vägen.

Tidigare har jag bara varit själv när det kommer till hästdrivning och det här med får är lite klurigare skulle det visa sig. Men jag ska inte springa händelserna i förväg. Sólbrún är en väldigt pigg och känslig valack med stort steg, han är klok och tycker om att arbeta, dessutom är han en klippa “off road” så han var ett perfekt val. Vi tog oss ut i hagen och hade fått ett tips av Eggert att bege oss upp på närmaste höga kulle för att se om vi kunde lokalisera baggarna. So far so good. Solen sken, livet var härligt, Sólbrún frustade glatt och vi skrittade friskt på uppför.

En timme senare hade jag fortfarande varken sett slutet på hagen eller några jäkla baggar. Humöret började svikta lite, hur stor var den här jäkla hagen och var SJUTTON kunde 10 baggar gömma sig någonstans? Så helt plötsligt fick jag syn på sju får en bit bort. Gissa om jag blev glad! Dessvärre delades inte denna glädje med fåren som genast gjorde en fantastisk manöver, dvs, splittring. 4 for åt ett håll och tre åt ett annat och inget av hållen var hemåt.

Jag bestämde mig för att följa trion som åtminstone verkade vara möjliga att driva framför sig. Det visade sig snabbt vara ett felaktigt beslut. Två av baggarna la sig helt sonika ner efter några minuter och vägrade röra på sig. Den tredje sprang för livet, åt helt fel håll. Eftersom jag nu började bli en aning kallsvettg tänkte jag att det var bäst att valla tillbaka den tredje baggen till de två som låg ner och sedan försöka få gruppen på fötte rigen, bokstavligt talat. Den tredje baggen tyckte dock att den idén var totalt ointressant och vägrade att flytta sig en millimeter. Jag gjorde ljud, jag försökte skrämma den, jag red nästan över den osv, men den stod som en staty mitt ute bland alla grästuvor.

Som på en beställning kom vinden och regnet. Det liksom piskade in i ansiktet från sidan och Sólbrún började andas lite tyngre. Han fick knata upp och ner i väldigt oländig terräng, även om vi mest skrittade så började han bli lite trött. Så jag bestämde mig för att testa med de fyra som stod en bit bort och glodde ilsket på mig.

Ungefär samtidigt som haglet började smattra mot marken fick jag de fyra fåren ner till grinden, över vägen och in i fårhuset. Fyra av tio kändes inte som en succé direkt och vädret tillät ingen mer utomhusaktivitet så jag blev tillsagd att gå in, värma mig, byta om och om vädret blev bättre bege mig ut igen, med en ny häst.

Jag hoppades vid gud att vädret skulle hålla i sig, men som vanligt på Island skiftar det rätt snabbt och jag hann knappt in i huset förrän himlen klarnade och haglet upphörde. Sex baggar kvar alltså. Vi har tidgare använt två ridhästar, Sólbrún och Þröm, men i förrgår hämtade Eggert hem Snodur som jag bara suttit på en kortis tidigare, för att han också skulle tränas. De andra två hästarna hade redan jobbat en gång så Snodur återstod. Det var först när jag satt upp på honom som det ringde en klocka. Snodur ja, han var ju den där unghästen som Herdis red veckan tidigare. Då hade han bara ridits max fem gånger tidigare och nu skulle jag rida iväg på honom, ut på fjället, själv och driva får. Herregud..

Snodur i hagen.

Det visade sig snabbt att det där med att styra och stanna inte riktigt var Snodurs grej. Jag fick vara glad om jag höll mig någotsånär åt det håll jag hade tänkt och att han bromsade innan de stora dikena kom. Dessutom gick han inte så gärna där det inte fanns stigar och som den unghäst han är, så vard te där med balansen lite sämre. Mindre bra i oländig terräng.

Nu skulle jag hitta de där jäkla baggarna igen och jag tänkte att jag måste ha missat ett helt gäng någonstans. Var jag än tittade så såg jag inga får, bara grästuvor och kullar överallt. Jag red i en annan riktning och Snodur var duktig och tog mig över ett antal åar och träskmarker innan jag, efter kanske 45 minuter, äntligen såg vita ulliga får en bit bort. Hurra! Det var en grupp på fem och de var lite mer villiga att ta sig åt rätt håll. Ett tag.

Inga får så långt ögat når..

Sen stannade en och liksom den tidigare så vägrade den att gå någonstans. Jag lät den vara och fortsatte med de andra fyra. Jag var lite närmare grinden den här gången och ett tag såg dte rätt bra ut. Ända tills två sprang åt rätt håll och två åt fel håll, över ett brett dike som Snodur vägrade gå över. När jag väl tog mig över diket, ledandes Snodur hade en av baggarna hunnit hoppa ut genom staketet och den andra återvänt över diket igen.

Nya tag. Upp på hästen, över diket. Ut med de två som sprang åt rätt håll och den sista som sprang åt fel håll. Det kritiska ögonblicket kom dock här. När baggarna lämnar hagen så var det tänkt att de skulle gå rakt över vägen och in i nästa hage. En av dessa fyra gjorde detta. Tre sprang istället åstad åt vänster, i full fart längs med vägen och min unghäst som jag satt på var inte i stånd att köra ett cowboyryck och hänga på. Jävla skitbaggar. Hem och byta häst alltså.

Efter MYCKET om och men och med hjälp av Eggert fick jag de tre lösa rackarna till rätt ställe. Nu var det bara de där andra kvar..

Þröm ficks tälla upp en gång till och hon var som en dröm att rida efter Snodur. Hon tyckte det var roligt att komma ut i fårhagen och jaga får, kul, för det gjorde inte jag. Nu var klockan fem och jag hade hållit på med den här baggjakten i fem timmar. De sista baggarna skötte sig någotsånär och gick sakta men säkert mot grinden alla tre. Hurra!

Två går åt rät håll, en kör en detour.

När de så var inne i fårhuset var det bara en som inte kommit riktigt hela vägen fram. Han var den som gick rakt över vägen när de andra tre sprang åt vänster, men sen tog han en egen liten tur t i hagen, istället för att gå raka vägen till fårhuset. Så jag skulle bara hämta honom, klockan är sex och jag är rätt trött på det hela vid det här laget. Givetvis springer inte baggen in i fårhuset. Givetvis springer han rakt mot staketet, hoppar rakt in i det och försvinner iväg över grannens mark. Skratta eller gråta?

Som tur var blev det inte mitt bekymmer, Eggert bara skrattade och sa att vi tar dte imorgon. Hoppas han menar att HAN fixar det imorgon.. Innan min dag var slut fick Þröm följa med och flytta stoflocken till dras natthage. Sju kom jag hem igen, efter ungefär sju timmar i sadeln och kände att det där med får är…intressant.