Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for October 24th, 2011

You are the apple of my eye.

Sigrún tyckte att en fredagkväll ska firas med lite konsert, så vi åkte till byn och gick på typ årets händelse. En kanadensisk duo skulel spela och hela byn (typ 30-40 personer) var där. Jag hade ingen aning om vad som väntade men tänkte att dte kund ebli kul. Eggert såg sådär lagom entusiastisk ut.

När två unga tjeje roch en kille klev upp på scen blev vi förvirrade, skulle dte inte vara en kanadensisk duo? De kom igång en halvtimme efter starttiden och dte visade sig att de var ett förband. De spelade en halvtimme och de var ganska bra. Tänkte att det var ganska seriöst att ha ett förband för en sån här liten konsert. Väntade spänt på duon.

Ingen duo dök upp, istället kom en kille med en gitarr. Han brände av två låtar på engelska med så fruktansvärt dåliga texter. Riktiga nödrim som någon som inte pratar engelska har skrivit. Aha, han är förband nummer två. Nummer två? Hur många har två förband på en liten konsert? Tänkte jag och försökte att ignorera gitarrsolot som båd evar för långt och inte så bra. När rimmet “I love you so, why did you go?” kom, reagerade jag knappt. Tredje låten visade sig vara “Oreo cookie blues”. Jag hade aldrig hört dne förut och jag trodde killen var skvatt galen. Varför sjunger man om kakor som gör en högre än vad man blir av sprit? Mycket konstig stämning i lokalen.

Killen sjöng en fjärde sång som hade den obegripliga refrängen “You are the apple of my eye”. Sigrún och jag gjorde vårt bästa för att inte börja skratta. Killen sjöng sina fyra låtar på  30 minuter och hade ögonen slutna hela tiden. Nu ville vi se duon, innan Eggert somnade, så vi kunde åka hem.

Upp på scen kommer ingen duo, upp på scen kommer förband nummer tre! Tjoho! Också en kilel med gitarr. Han spelade fantastiskt bra, tyvärr sjöng han som en kratta och envisades med att ta ett “extranummer” när hans fyra låtar var klara.

Vid det här laget “vilade Eggert ögonen bara”.

När så två timmar förflutit kom duon så äntligen upp på scen. De agerade som om de var på en stor konsert och drog av låt efter låt.  De både spelade och sjöng väldigt bra. Dessvärre lät alla låtar likadant och jag kunde inte ta ögonen från mannen som mellan sina sånginslag såg ut som om han avled med huvudet hängande över gitarren. Jag var nog inte ensam om att tro att de båda skulle falla av sina stolar. Att de hade rökt något annat än cigaretter var inte en alltför vild gissning. De avslutade konserten med klassikern “I will take a trip on the old gospel ship”,även denna hade de gjort om så att den lät exakt som deras tidigare låtar. Mycket imponerade.

När konserten var slut en timme senare, SPRANG Eggert ut till bilen och sen åkte vi hem och jag sjöng på the old gospel ship tills jag somnade. Kul fredag.

 

Grannens arbetshäst.

Söt som socker och väldigt tjock. Mycket nyfiken på kameran.

Vikten utav vikten.

Börjar ni tröttna på sådana här bilder? Hoppas inte.

Jag fick frågan här på bloggen hur jag tänker angående vikten nu när jag är på Island. Om jag funderar på vad jag äter eller inte, mäter eller väger mig osv. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jag tänker en del på det här med vikt, men kanske ännu mer på det här med hälsa, både fysisk och psykisk. Jag har en förmåga att sugas upp i ett vikt-fokus som är rent och skärt ohälsosamt. Jag blir väldigt lätt upptagen med tankarna kring att jag MÅSTE GÅ NER I VIKT ANNARS ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA!!!! Jag vill inte att mitt liv ska vara så. Att jag definerar mig som person med vad siffrorna på vågen säger.

Ett utav huvudskälen till att jag vill gå ner i vikt är ju för att må bra, både fysiskt och psykiskt. Men det innebär inte att vikten ska vara det viktigaste i mitt liv och sudda ut allt annat. Jag har insett det, men jag vet inte hur jag ska komma åt problemet riktigt än. Det senaste året har vikten legat på odelad förstaplats för min uppmärksamhet. Så vill jag inte ha det. Dte har fått mig att må väldigt mycket sämre än vad det jag har gått ner har fått mig att må bra.

Därmed inte sagt att jag lika väl kan gå upp i vikt och vara “tjock och glad”. Men kanske hellre glad än ledsen och kanske hellre livslust än ångest. Och om all denna fokus på vikt ger mig det senare i båda jämförelserna, så är det inte värt det.

Jag har tagit en paus från hela mitt liv för att dels få tid att tänka och dels för att slippa tänka så mycket. Här på Island äter jag det jag får serverat och jag försöker att INTE tänka på nyttigt vs onyttigt, på kolhydrater, fett, protein, kalorier, mycket eller lite. Jag försöker att släppa allt sånt. Jag “tränar” inget, men jag rör på mig hela dagarna, med både pulshöjning och träningsvärk som följd.

Just nu testar jag att bara leva. Äta för att orka och göra det som ska göras och inet tänka så mycket på det. Min tanke är att dte om något är minst sagt bra för mig, för min hälsa.

Jag har mindre ångest, jag mår Mycket bättre och jag får lite perspektiv på alla mina problem och tankar. Här är livet väldigt basic. Fåren ska in, då tar man in fåren. Hästarna ska flyttas, då flyttar man hästarna. Stallet ska mockas, då mockar man stallet. Staket har gått sönder, då lagar man staket. Sen är det kväll och då slutar man med allt som ska göras och fortsätter nästa dag. Livet här går inte ut på att samla på sig “poäng”. Här har folk inte iphones, här kör man med en tålig mobil som funkar i alla väder. Här klär man sig i saker som håller en varm och torr. Man äter mat som gör en mätt och ger energi, så att man ska orka vara ute hela dagen och jobba. Man tänker inte så mycket på om skyr innehåller socker eller att “bröd bara är en massa kolhydrater”. Man äter dte man tycker om och sen är det inet så mycket mer med det. Jag älskar det livet. Det känns så mycket mer äkta och lätt.

Det är som om alla mina problem och tankar beror på att jag i vanliga fall lever i en mycket konstruerad värld. Jag utför inget viktigt om dagarna, jag ät inte utomhus som jag är gjord för, jag rör mig inte så mycket som jag är gjord för. Jag kämpar inet för överlevnad, utan för status. Status ger tyvärr ingen inre tillfredsställelse, utan snanre en önskan om mer och högre status. Snacka om att hamna i ett ekorrhjul utan slutmål. Här når jag ett slutmål varje dag.

Så, mitt korta svar på frågan efter den här långa utläggningen på frågan är nej. Jag väger mig inte, jag mäter mig inte, jag försöker att tänka så lite som möjligt på min vikt och jag försöker att anamma ett mer funktionellt tankesätt kring mat. Typ “Äta bör man, annars dör man.” Det känns bra.