Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July 23rd, 2011

Svårt att greppa.

De fruktansvärda händelserna i Norge har krupit innanför skinnet på mig och det känns både svårt och meningslöst att skriva om jobbiga träningspass eller vad jag ätit en dag som denna. Hoppas att vi i framtiden blir bättre på att fånga upp människor som är kapabla till att utföra sådana “vansinnesdåd” tidigare, innan det är för sent.

Skriver som min kloka vän Linda, det är lätt att gro ett hat i en sådan här stund, men hat är inte lösningen på en värld som känns mer och mer twistad. Det är kärlek. Så mycket kärlek ut i världen, idag, imorgon och alltid.

Mitt livs första duathlon.

Jag har inte varit så sugen på löpningen efter mitt sista löppass som jag tyckte kändes och gick katastrofalt dåligt. Löpningen har i mitt huvud blivit ond och inte alls kul. Snarare ångestframkallande. Så jag tänkte att jag kan ju faktiskt lura mig själv. Om jag kör ett duathlon så kan jag ha större förståelse och vara snällare med mig själv om löpningen känns tung, då finns det något att skylla på = cyklingen! En helt briljant plan.

Jag insåg ju dessutom att jag bara har en månad kvar till Snäcksjön Triathlon och jag måste ju börja förbereda mig på att springa efter cykling. (Helt plötsligt känns 7,2 kilometer långt!)

Min cykel som ännu står odöpt, olåst utomhus (det här är landet på riktigt..) var lite sur på mig de första minuterna när jag hoppade upp. Jag tyckte att den bråkade lite extra över att den bara fått stå och hänga de senaste veckorna och inte alls blivit rastad. Jag muttrade tillbaka något om att om cykelsadeln vore lite mer välkomnande kanske det skulle bli fler cykelpass. Jag skulle bege mig till närmaste “stad” för att ta ut pengar, en knapp mil bort och tempot var lågt och segt och humöret var inte på topp. Fan att det ska vara så jobbigt att cykla. Och då pratar vi om kroppsställningen. Jag får ont i rumpan, i könet, i ryggen, i händerna och sen var det säkert något mer ställe. Jag tyckte att varje pedaltag var jobbigt oavsett vilken växel jag hade. Sega ben.

Efter att ha tagit ut pengar och tjuvat mig en minimal klunk coca cola av sambon, så gick hemresan mycket bättre. Det gjorde än ondare på vissa ställen, men tempot gick upp lite grann och flowet kom nästan. Men jag sitter som en kratta. Måste kolla min sittinställning. Efter 50 minuter var jag hemma igen och jag drack lite vatten innan jag satte av i löpning. Vet ni vad, nu kändes benen helt plötsligt inte alls som två tunga stockar, så som de känts under de senaste passen. Nej efter två mils cykling kändes de uppvärmda och rätt så pigga. Okej, inte så pigga som de kan vara när de är som bäst, men ändå en väsentlig skillnad.

3,5 kilometer var planen men jag hade sagt till mig själv att jag skulle anamma den oerhört kloka kommentaren Anja skrev på det här inlägget. Jag hade således två mål för mitt löppass; att ta mig ut och att ta mig runt. Skit i tempo, skit i om jag behöver gå ibland. Skit i allt. Bara ta mig runt. Sagt och gjort. Rent mentalt var det jobbigt att springa och pulsen var väldigt hög, så jag bestämde mig för att springa fem minuter och gå en. Bra val. Det tog mig 25 minuter att ta mig de 3,5 kilometerna, vilket ger en snitttid på precis över sju min/km, och då hade jag gått fyra av dessa minuter. Härligt!

Så, min duathlonpremiär gick bättre än väntat, men jag är ändå orolig över hur jag ska få tillbaka kärleken till löpningen, jag vet ju att den finns där, men just nu ligger löpning inte högt upp på min favorit-lista, trots ett ganska bra löppass. Vi får väl se hur det blir. Går jag ner i vikt (vilket dagens vägning så snällt visade att jag gjort) så blir det automatiskt lättare att springa. Får satsa på det.