Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for July 13th, 2011

Motvind.

Det blåser lite motvind här borta. Jag får inte gjort det jag ska göra och jag är så evinnerligt trött. Det blir inte alls som jag har tänkt och jag tänker för mycket. Ni hör ju, bara de tre meningarna sammanfattar ungefär vad jag ville säga med mitt hela inlägg. Det är lite tungt nu.

Jag måste hitta ett sätt att stärka mig själv. Jag är van vid att somrar brukar vara svåra för mig. Dagarna flyter ut och det är aldrig någon ordning på vad som ska göras, vad som blir gjort och när/hur. Jag fick tipset att skriva att-göra-listor och det började bra, problemet är att det varje dag uppstår åtminstone ett par tre stycken akuta grejer som måste göras “NU!”, på en gång, som inte har gått att planera in och som jag inte ens hunnit med att få ner på min jäkla lista. Så i slutet av dagen tittar jag på listan och kan inte checka av något. Ändå har jag gjort saker, men inget av det jag tänkt. Det kan göra mig tokig.

Jag inser mer och mer, för varje år, att jag är en människa som mår bra av rutiner och ett lagomt fullspäckat schema. Dagar som bara flyter omkring är jobbiga för mig. Jag försöker hålla på riktlinjen att gå och lägga mig före tolv och gå upp åtta fem av sju dagar i veckan. Bara det är en utmaning! Att leva “ledigt” men ändå vara bunden av 17 hästar, en stor gård som kräver underhåll och allt som kommer därtill samt att försöka kuska land och rike runt för “nu är det sommar”, verkar inte vara helt optimalt för mig. Jag har varit ledig sen början av juni, men inte en enda gång har jag legat i en solstol hemma på bryggan och läst en bok.

Periodvis dras jag in i en enorm trötthet, ni som läst bloggen tidigare har säkert hört mig fundera över det förut. Helt plötsligt blir jag bara onaturligt trött och kan sova helt galet mycket. Så är det just nu. Om tröttheten är mental, fysisk eller beror på att livet är för stressigt eller för lugnt, vet jag inte, men jag vill bara sova.

Maten känns okej, att vara halv-veg är än så länge inga problem (tack för alla grymma tips i inlägget före, ni är bäst!). Att äta lagom är ett större problem. Att planera maten är ännu större. Det är som om livet går i skov. Ibland går det lätt och ibland svårt. Ingenting är statiskt, det går aldrig bara “bra”, det går upp och ner. Maten känns krångligare ju mer jag tänker på den.

Vikten är fortfarande ett hett ämne och ni var ju flera stycken som undrade vad som hände med vägningarna. Det som hände var att ångesten kom och jag fick ganska snabbt omvärdera hur jag vill göra min viktresa. Jag vill vara duktig, redovisa minusresultat vecka efter vecka och få en hel massa beröm. De skulle vara skönt för egot. Jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock, tung och väldigt obekväm med min kropp. Men jag får inte till det. Jag får inte ihop pusslet men jag fortsätter pussla, fast på egen hand. Jag måste ju vilja för min skull och kanske gör bloggandet att jag vill det mer för “er” skull. Just nu går vikten inte alls ner och det bidrar givetvis till detta “depp-mode”.

Träningen då, den brukar ju alltid gå bra. Den brukar liksom bara finnas där, sköta sig och vara schysst. Men så är det det där med min förmåga att se allt så oerhört svart-vitt. Sist jag tränade var i fredags. Passet jag planerade in för söndagskväll uteblev när vi inte kom hem förrän efter midnatt. Sen tog dte bara stopp, ungefär samtidigt som den enorma tröttheten tog mig i sitt våld. För en vanlig människa kanske fyra, eller fem, med idag, vilodagar inte är något att hetsa upp sig över, men jag ser alla mina inplanerade träningspass svepa förbi och jag ser mitt träningsschema raseras. Det blir svart och helt plötsligt blir motståndet mot träning så oerhört stort. Jag tänker att jag springer långsamt, att jag har dålig kondition och känner mig dålig.

Ni är så fina som peppar och hejar på mig, som skriver att jag inspirerar och kämpar på. Ni finns där hela tiden och hejar längs med vägen. Ni läser bloggen trots att jag kläckt ur mig rätt trista inlägg på sista tiden och ni verkar tro på mig. (Kärlek!!) Den här självkritikern i mig kan inte förstå what all the fuzz is about, jag känner mig som en fejk. Jag trivs inte med mig själv och tycker inte att jag är så mycket att hänga i julgranen, just nu. Jag känner mig varken kul, stark eller som någon att inspireras utav. Jag känner mig ledsen, självkritisk och klen. Det är ju nu jag borde kämpa och inte bara lägga mig platt på mage. Vad hände med min glöd, vad hände med min motivation, vad hände med min styrka? Vad hände med det enkla “Äta, träna och kämpa?”

Jag blir så innerligt ledsen av att känna att jag är så missnöjd med mig själv. Jag borde ju vara det bästa jag har. Jag är den enda i hela världen som är jag. Jag som predikar om hur viktigt det är att älska sig själv och att vara sin egen bästa vän, så gör jag det inte själv. Livet är så jäkla svårt ibland! Ännu svårare när man ska vara så himla “duktig” också.

Det här blev ett ganska deppigt inlägg, långt ifrån rosa träningskläder och hurtiga träningspass. Men livet är väl såhär också tänker jag. Bakom den där fasaden. Inte en lätt nerförsbacke hela tiden, utan lite jävlig motvind då och då längs med vägen, gärna i uppförsbacke. Min rädsla är att det gör mig svagare, min erfarenhet säger dock att det gör mig starkare. Jag kan vara hur ledsen och nere just nu, men jag vet att det vänder och blir bättre. Jag längtar så himla mycket efter medvind och nerförsbacke just nu bara.