Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Cykelpremiär!

När jag svettig kom in efter kvällens ridpass, så var det cykeln och inte löpskorna, förvånansvärt nog som lockade. Kittade med både hjälm och brillor bestämde jag mig för att kvällen skulle bjuda på ett premiärpass cykling med nya cykeln. Ute hade hettan lagt sig och min lilla skönhet såg väldigt redo ut för en vända. Hur långt? Jag visste inte mer än att klockan var ganska mycket och mitt kön förmodligen inte skulle palla hur lång tid som helst på könskrossarsadeln. I huvudet tänkte jag en mil.

I början gick det verkligen oförskämt lätt. Ingen kroppsdel klagade och det kändes som om de första fem kilometrarna for förbi innan jag ens hade hunnit starta. En mil kändes för futtigt, jag ville ha en lite större utmaning. In till stan och tillbaka borde vara två mil, jag tänkte att jag skulle sikta på det och hoppas att både kön, axlar och ländrygg skulle klara den biten.

Vissa uppförsbackar var jobbiga, men inte lika jobbiga som jag mindes dem från sist jag cyklade samma väg, med min damcykel. jag funderade en del på växlarna. Jag låg hela vägen på de tyngsta växlarna och det kändes aldrig tillräckligt tungt. För mig blir det mjölksyra av snabba pedalvarv, men i tunga växlar kan jag kötta på rätt bra. Starka ben!

Väl hemma kunde jag konstatera att det blev 25 kilometer på 63 minuter, 23,8 km/h, men det säger mig ingenting. Det är inte som med löpning då jag har koll på vad som är “snabbt” “rätt vanligt” och “långsamt” tempo för mig och för andra. Med cykling så har jag ingen som helst koll. Min puls låg ganska stadigt runt 150 slag med 151 som snitt, vilket är hela 74% av min maxpuls och toppade på 173 bpm, 85%. Jobbigare än det kändes alltså. Det som blev tröttast först var ländryggen som började värka efter ungefär 30 minuter, liksom könsregionerna..

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment