Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for October 24th, 2010

Vecka 6 i 6vu! FINAL!

  • Utför de 5 maxtesten från vecka 1 igen.
  • Testa en ny träningsform. Något spännande, något du länge funderat på att testa, en träningsform du testat för länge sen men vill ge en ny chans? Du bestämmer!
  • Skriv ner ytterliggare 20 saker med dig/din kropp som du är stolt över/tycker om.

Wow, kan ni förstå? Imorgon börjar finalveckan i 6VU! Jag har följt er kamp under dessa veckor och även om jag inte varit frisk hela tiden och hamnat en aning på efterkälken, så är jag så himla glad och peppad av hur många det är som kämpar på. Ni är så jäkla grymma. Nu har vi alltså en enda liten vecka kvar. Jisses vad fort det gått! Ge järnet nu på alla maxtest, hoppas ni känner att de här veckorna har givit er styrka i både kropp och själ.

Även vecka 6 bjuder på nya små, bonusutmaningar, såklart. De här utmaningarna helt och hållet frivilliga, vissa är enklare än andra och jag hoppas att ni försöker er på någon utav dem.

  • Egoboost. Sätt upp minst en lapp någonstans där du ser den ofta och skriva något som boostar ditt ego. Jag har kvar min lapp “Fan vad du är snygg!” uppsatt på spegeln i badrummet. Jag blir alltid glad av den.
  • Dubbelträna. En dag den här veckan, träna två pass. Det kan exempelvis vara en promenad på förmiddagen och ett styrketräningspass på eftermiddagen. Du bestämmer!
  • Backpass. Ta dig till en riktigt jobbig backe och ta dig upp för den 15 gånger. Om du cyklar, springer, går etc, bestämmer du själv.

Nu är det alltså den riktiga slutspurten. Nu finns det ingen anledning för att spara på krutet!

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!