Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for September 23rd, 2010

Ska vi morgonträna imorgon?

Vad sägs?


En morgonpigg ko.

Jag gillar att ha mentalt stöd när jag tar mig upp ur sängen på morgonen, även om vi inte tränar tillsammans rent kroppsligt, så gör vi det i tanken. Vilka är med?

(P.S. Jag försöker sammanställa alla som är med på 6VU på en länklista, herreguuud vad många vi är!)

Ett aktivt val blev en seger.

Idag hade jag bestämt mig för att cykla till och från skolan, det är en dag med mycket som ska göras och jag var osäker på om jag skulle få in träning på annat vis, efter jag gav mig själv en ganska välbehövlig sovmorgon imorse.

Jag är bra på att låta tiden rinna iväg. Om jag ska cykla till skolan så bör jag lämna lägenheten minst 35 minuter innan jag ska befinna mig på skolan, helst 40. Idag tittade jag helt plötsligt på klockan när jag hade 30 minuter kvar och jag var inte ens färdig att sticka.

Jag hade två val:
1. Att svika det valet jag redan gjort pga min egen slöhet, ta bilen, hinna i tid med känslan av att ha smitit undan (jag drar mig alltid från den där cykelturen, även om jag gillar den så fort jag kommer iväg).
2. Att kasta mig iväg så fort jag kunde, för att cykla som en blådåre till skolan och förmodligen komma försent och väldigt svettig, men då ha fullföljt mitt första val.

Jag tvekade en bra stund innan jag bestämde mig. På med hela träningsoutfiten och iväg. Jag hade 20 minuter på mig innan min föreläsning skulle börja och en väg framför mig som brukar ta ca 25-30 minuter. 25 om man cyklar snabbt.

Ni skulle sett mig, som jag susade fram! Varje rödljus där jag inte kunde ka mig över, var min motståndare, motvinden hade inget att säga till om. Jag hade bara ett mål ihuvudet och det var att öka, konstant öka tempot.

Jag seglade in i föreläsningssalen, svettig, flåsig och som en “frisk fläkt”, på pricken när föreläsningen skulle börja. Det tog några minuter innan min hjärtverksamhet var normal igen och innan svetten torkade. Men jag kände mig stolt över mitt val och min prestation. Mina klasskompisar undrade måhända över min sportiga outfit, men de kommer förmodligen märka att träningen är en stor del av mitt liv, om inte förr, så nu.

Cyklade en längre sträcka hem och känner mig väldigt nöjd nu, 19 km och 50 minuter blev dagens skörd! Nu är jag bara hemma för att byta om inför dels en ridtur i mitt stall och dels en ridlektion jag ska hålla i ett annat.


Med lite bruna bönor med bacon i magen är jag redo!

Startbevis till Lidingöloppet säljes!

Min sambo skulle varit med i Lidingöloppet nu på lördag, men har varit för krasslig senaste månaden för att vilja chansa. Är det någon som är ute efter en plats i sista stund, så maila mig.

atatranakampa@hotmail.com

Flashback.

Igår när jag och syrran körde en stund på Crosstrainern fick jag en ordentlig flashback från mina första möten med samma maskin. Jag minns hur jag kämpade och slet för att orka med den några längre stunder.

När jag som 17- åring jobbade så hårt för att orka SJU minuter i streck på den. Jag minns den dagen då jag faktiskt klarade sju hela minuter, det var en seger för mig. Idag har jag så svårt att minnas vägen jag faktiskt har gått, hur stor förändring och förbättring som har skett. Jag minns hur jag klev av med skakiga ben och en puls som dröjde flera minuter innan den lugnade ner sig. Hur jag fick kämpa med riktigt hög puls de sista minuterna innan jag var klar och att jag räknade ner sekunderna, jag kommer ihåg att jag körde programmet “Walk in the park”. Idag skulle en sån vända knappt räknas som uppvärmning och pulsen skulle förmodligen knappt komma upp i arbetspuls.

Sju minuter då var en kamp, idag vet jag att jag kan stå på en sån maskin i någon timme eller två, om jag bara motiverar mig själv rent mentalt. För nu är det inte kroppen som säger ifrån, det är bara huvudet som begränsar mig.

Tänk om jag aldrig hade orkat kämpa för mina sju minuter, tänk om jag sett mig omkring och tänkt “hon kan stå där i en timme och jag orkar inte ens sju minuter, jag är så jävla värdelös, ingen idé att jag ens försöker”, då är jag ganska övertygad om att jag inte suttit här idag och varit xx kilo lättare, men kanske framförallt, med en kropp som är stark och uthållig och en vilja som inte ger sig bara för att det blir motigt. Så, till alla er som kanske kämpar med vad ni kanske anser är “futtiga” mål i jämförelse till alla andra. Ni är grymma och era bedrifter kommer lyfta er så mycket högre!

Det finns inget futtigt med att kämpa, det är enda sättet att ta sig framåt och bli bättre.

Påminnelse:


“Var du än är, var just där.”

Tack Friggs!

När jag kom hem igår väntade dte här lilla paketet på mig från Friggs. Jag älskar verkligen te och dricker nog någon kopp minst varje dag. Förmig är det grönt och rött som gäller, gärna med lite honung i. Så nu sitter jag och myser med en kopp Röd söder, innan jag ska cykla till skolan.

Har ni något favorit-te att tipsa om?

Jag är barnsligt förtjust i “YogiTea – Classic”, fantastiskt gott och kryddigt.