Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for April 13th, 2010

Den långa milen i Ursvik.

Vissa dagar fasar jag inför träningen. ag vet att jag kommer att fullfölja, jag vet att det kommer kännas sjukt bra efteråt. Jag vet att den mentala bilden jag skapar runt det, är mycket värre, än verkligheten. Ändå, så fasar jag.
Idag var en sådan dag, det var dags för årspremiär i milspåret i Ursvik.

För er som inte är bekanta med ursviksspåren, så kan jag berätta att de är fantatsiskt roliga terrängspår som under vintern har lockat mängder utav skidåkare. Det är först nu de senaste veckorna när all snö smält, som vi löpare “fått tillbaka” vårt älskade Ursvik. Något som kännetecknar spåren är alla dessa evinnerligt långa uppförsbackar och de korta branta nedförsbackarna (iaf så känns det som om uppförsbackarna är tre gånger så långa och jobbiga..). Det är backar hela tiden och de jävlarna tar aldrig slut. En lång och tuff mil i vacker skog.

Som sagt, jag fasade, men jag längtade en aning också, jag skulle ju nämligen få sällskap under rundan av Sara. Det hela var hennes idé, ett försök att leta reda på lite fightingspirit samt snacka om kommande äventyr och utmaningar. Som en inte så snabb löpare, så är det där med sällskap på löpturer inte så självklart. Alla springer så mycket snabbare. Jag skulle gärna vilja, men när det kommer till diverse bloggjoggar och andra sociala löparturer, så skulle jag liksom inte kunna hänga med i ens deras lugna tempo, utan att springa så fort jag kan, så det blir aldrig aktuellt. Jag är med andra ord, ovan med sällskap när jag springer. Därför var det extra roligt att få inviga årets ursviksmil med sällskap.

Jag må ha fasat, men gud vad glad jag är över att det blev precis som det blev idag. Tungt, svettigt, jobbigt, roligt, trevligt, segt i alla uppförsbackar och snabbt i nedförsbackarna, prat om allt möjligt (fast mest träning då) och sen faktiskt en liten spurt på slutet.


Sara i sin “shortspremiär” och jag.

Jag är supernöjd med min insats, jag är jätteglad att Sara flera gånger fick mig att tänk om när jag redan efter mindre än 100 meter gnälligt pratade om hur sega mina ben kändes. Hon fick sprida som ett ljus utav positivitet omkring sig och öve rpå mig och det fungerade. Efter ett tag fick benen sköta sitt. När det blev jobbigt (läs: i de långa neverending uppförsbackarna) stånkade jag lite, men jag nötte på. Mina ben bara gjorde, även om det var tungt och jobbigt och pannbenet blev mer och mer med på grejen.

Det sjuka är att såhär i efterhand så längtar jag tillbaka ut till nästa vända i ursviksmilen, så det måste ha gjort underverk med min inre kämparanda!

Sen att tiden blev 3 minuter bättre än sist jag sprang samma spår och bara 2 min från pb på milen, känns kanon.

Tid: 74 min
Sträcka: 10 km
Tempo: 7:24 min/km
Hastighet: 8.11 km/h
Maxpuls: 193, 95%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 1071

Med detta kan jag stryka mitt “10 km i samma pass” för 20du!
Och imorgon blir det morgonträning!

The fighter is back.

Saftigt mellanmål

Ibland hittar man ett riktigt saftigt exemplar av en apelsin, trots att det inte är säsong. Så gott! Perfekt mitt i en tre-timmars föreläsning.

För övrigt har jag ordentlig träningsvärk i benen och rumpan, vilket känns riktigt härligt. Träningsvärk är ju härlig smärta (i lagom doser vill säga..)

Skickat från min Nokia-telefon

Where is my fightingspirit?

Varför känns det helt plötsligt omöjligt att gå upp någon timme tidigare på morgonen för lite morgonträning? Varför tänker jag “jobbigt” kring träningen, vilken dne än må vara, just nu? Inte så att jag inte vill, men jag anstränger mig liksom inte.

Jag bygger upp någon form av neggig bild av mina inplanerade träningspass “det kommer bli sjukt jobbigt” osv. och känner mig allt  som oftast orolig för att jag inte är vältränad nog, för pass, som jag har tränat utan problem under lång tid.

Det är som om min fightingspirit har tagit ledigt.
Jag fortsätter träna, jag gör det jag ska, men var är pannbenet av renaste stål som pushar det där allra sista?

Bekvämlighet får inte styra min värld.
Hjälp mig!