Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for March 21st, 2010

Känslan av att aldrig räcka till.

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln “7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

“Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger “Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna “dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.

Mefisto på stadsteatern

En underbar dag igår och mer brödtankar idag.

Melander Brasseri, har ni inte varit där men älskar fisk, ja då vet ni vart ni ska styra kosan.
Fantastisk mat.
Jag åt en halv hummer till förrätt, deras fiskgryta till huvudrätt och en halv chokladmousse till efterrätt. (Det här med att dela en efterätt är ju perfekt.)

Det var njutning!

Hela dagen igår var njtning, energipåfyllning, skratt, samtal, glädje, vänskap och allt det där som en fantastisk heldag ska vara.
Dte faktum att jag vaknade först klockan 13 (!!) idag, visar dock att jag inte är elt fräsch än, kroppen är rätt trött. Eller, i vilket fall som helst så var kroppen trött, för nu känne rjag mig pigg och glad igen.

Det enda tråkiga med att vara upptagen med olika sociala upptåg och underbara dagar hit och dit, är att tider och mat och träning, kommer lite på efetrklken. Vilket är helt okej såklart, för nu sätetr vardagen fart igen och då vet jag ju att jag sätetr fart gen.

Jag läser för övrigt väldigt intresserat era tankar kring bröd nedan och kan på en gång ta och vidareutveckla mina egna tankar. Vi har väldigt sällan mjukt bröd hemma, jag äter det nästan enbart vid speciella tillfällen.Jag har ingen kontroll över mig själv och bröd, det ge rliksom ingen mättnad, det bara fyller upp magen och gör den lite ledsen. Min mage är nog inte så förtjust i vetemjöl.

Smörgåsar kan givetvis vara bra, man kan göra så mycket mer med en bit bröd, än att bre på smör och en skiva ost. Smörgåsar med roligt proteinpålägg och mycket grönsaker tex. Igår diskuterade vi vitsen med bröd och vi började fundera på vad man kan använda istället för bröd om man ändå vill äta en macka. Vi funderade på salladsblad. Vad tror ni om det? Ett salladsblad, gott pålägg och sen äta det som en macka? Kan vara hur gott/smidigt som helst. Jag måste testa.

Jag funderar vidare på vad brödet egentligen fyller för funktion för mig. Måste jag äta bröd? Sabina skrev att man måste ju må bra psykiskt också och jag funderar lite på det där. För varför skulle jag må bättre psykiskt om jag skulle fortsätta att äta bröd? Nu är jag iofs inte heller e vän utav förbud, tror att det kan skapa mer fokus på det oönskade, än nödvändigt. Men, har vi födoämnen som kanske rent utav är dåliga för oss, som vi inte kan sluta äta för då skuell vi må psykiskt dåligt?

Givetvis kommer då tankarna på godis upp och då känner jag samma känsla som Sabina skrev kring bröd och alla mina tankar bara snurrar ihop sig.  Vad är vad och hur ska man tänka?

Ja, inte blev jag klokare av det här inte :)