Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for March 18th, 2010

Det här är vad jag kallar ett riktigt blåmärke:

Det blir blåare och blåare. Coolt va?

I’M BACK!

WOHO!

Bortsett från att jag drog omkull på den isiga stallplanen och landade i blöt gegga bestående av hästbajs och lera, så har slutet på dagen varit helt underbar.

Promenaden tur/retur till stallet var finfin på vägen dit, men på vägen hem, nydoppad i bajslerigt vatten och alltså genomblöt, var det mindre kul, så jag blev upphämtad av sambon som var på väg hem från jobbet. Totalt tog det 48 minuter och 4,4 km. Lugnt och fint, inte någon powerwalk direkt.

Direkt hem för att byta om och sedan iväg för att smygträna på gymmet. Jag hade ingen egentlig plan, ville inte planera fr mycket ifall kroppen skulle kännas tung och trött, men väl på plats kändes kroppen glad och pigg. Jag körde lite styrketräning med sambon, jag kommer förmodligen känna av mina bröstmuskler imorgon.

Sen tog jag itu med lite övningar ala MU.
Tre minuter i plankan, varav en på tårna. 40 armhävningarna varav 2 (!!) på tårna, men sen ville bröstmusklerna inte mer.
40 utfall fick det bli också. Lite light och snällt mot kroppen. Ingen hög puls, bara stryka medhårs. Hålla kroppen glad.

Avslutade med 15 lugna minuter på motionscykeln. 5,2 km. Känns såå skönt att vara tillbaka på gymmet, även om jag ska ta det lugnt tills jag är helt hundra, men snart är jag helt fit for fight igen, hurra!

Glädje:

Idag fick min arma kropp mer sömn (11 timmar för att vara exakt) och tydligen var det kanske det som krävdes, för jag känner mig oförskämt pigg! Har inte behövt en enda ipren än så länge, även om jag fortfarande är snorig, så är tempot i kroppen bättre. Det ska firas med dels en promenad t/r stallet och sedan också en smygvända till gymmet. Inget svettigt och tungt, men lite smygträning bara.

Känner mig full med glädje och energi!

Den perfekta omeletten.

Imorse fick jag till den perfekta omeletten.
Två ägg, lite tomat, lite lök, lite ost.
En varm liten panna, sen efter en stund, göra det där coola tricket att kasta upp omeletten i luften och vända den. Det gick ganska hyfsat och jag tror att jag aldrig ätit en godare omelett. Perfekt start på dagen.

“Fall inte för tröstätandet och de snabba kolhydraterna!”

Jag har fått mail, kommentarer och pepp från alla möjliga håll och budskapet ovan har varit ganska genomgående.

“Fall inte för tröstätande och de snabba kolhydraterna nu när du är sjuk!”

Som om någon läst mina tankar.
Jag får bekänna att jag redan fallit, stenhårt, några gånger. Fast, jag räknar inte måndagens godisintag som ett fall, det var planerat och ljuvligt och helt underbart. Men sen var det där med att inte stoppa saker i munnen bara för att man är uttråkad/ledsen/stressad/sjuk/inte kan träna bort sina känslor.

Så det är väl lika bra att jag bekänner färg. Jag har fallit för frestelsen, jag har ätit bara för att ha något att stoppa i munnen. Det är dock inget jag känner mig upprörd eller ledsen över såhär i efterhand, men lite dumt känns det ju, för det leder mig ju inte direkt framåt. Nog för att den stora, fantastiska kanelbullen igår med två små kakor till var väldigt goda och kändes “välförtjänta” mitt i all stress med att få ihop grupparbetet, men inte tusan var den särskilt motiverad. Framförallt inte om vi plockar upp ett litet minne från i tisdags, när jag bara råkade äta en kanelbulle när jag stannade och tankade. Och hur var det nu i helgen? Ingick det inte kanelbullar på frukostbuffén?

Herregud. Jag har blivit kanelbulleberoende!

Jag önskar liksom att jag kunde säga att “Herregud nej, jag skulle väl aldrig falla för frestelsen.” Som om det vore den enklaste sak här i världen. Men det kan jag inte, så jag antar att det gör mig, mänsklig? Normal?

Men nu ska den här mänskliga individen sätta lite hårt mot hårt, för i dagar utav sjukdom, väldigt inaktiva dagar, så kan man ju faktiskt strunta i de snabba kolhydraterna. I dagar av träning och friskhet, så kan väl en kanelbulle få slinka ner nån gång ibland, då får man bara öka tempot lite extra på löpbandet så är det inget mer att hetsa upp sig över. Men det är så dumt att ge kroppen mer energi, när den inte gör av med någon. Och på måndag ska jag ju väga mig, oavsett. Och då skulle det ju kännas ganska skönt om det inte sitter en massa kanelbullar på vågen och skrattar åt mig “Du föll för frestelsen, du föll för de snabba kolhydraterna, haha!”

Så nu, kära läsare, drar vi åt svångremmen lite. Inte så mycket, bara lite.
Och jag ska försöka att inte falla för frestelsen något mer, den här veckan.

6 rätters på PortoCervo, kan det ens bli bättre?

Tack snälla mamma för den underbara middagen på PortoCervo ikväll. Fast egentligen kanske det snarare var födelsedagsbarnet som firades, som jag ska tacka. Herregud vad gott det var. Jag trodde inte att de skulle kunna överträffa förra besöket, men jag tror faktiskt att dagens middag var ännu godare än den förra.

För övrigt har det varit en tung dag i skolan, men imorgon är det nya krafter. Fylld med energi från kvällens middag, dessutom.

6–rätters menu degustazione

Scampi alla piastra
Stekta havskräftor med basilikapesto och tartellett fylld med vanilj och fänkålscreme

Risotto alla parmigiana
Parmesanrisotto med tryffel och parmesan

Merluzzo ai ferri
Halstrad torsk, cannelloni fylld med pilgrimsmousseline, bläckfiskterrin, hjärtmusselsås

Filetto di vitello
Helstekt kalvtournedos med brässerad kalvkind, oxmärg, palsternacskpuré, rostad löksorbet

Selezione di formagi
Tre sorters ostar med tillbehör

Fantasia al lampone artico
Hjortronconsomé, hjortronmusse, getostsorbe