Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Posts tagged ‘stress’

Stresshantering.

Nu känns det lite som om jag har tagit mig över en kulle utav saker som ska göras och har en tids nerförsbacke framför mig. Jag hoppas den känslan är rätt. Tid har varit ett intressant begrepp de senaste veckorna med både intensiv ledighet, som varvats med intensiv stress. Jag upplever mig som mindre stresstålig nu än tidigare och tar det som ett tecken på att mina reserver är lite utarmade utav olika anledningar. Att jag, när jag hamnade i en bilkö från Djurgårdens idoluttagningar hem till Kungsholmen (varför tog jag överhuvudtaget bilen dit!?) igår som tog nästan en och en halvtimme, kände hur sjukt stressad det gjorde mig och vilka panikkänslor som växte i bröstet på mig då så blev jag riktigt orolig. Nötande inre stress är en stor bov i ohälsa och jag bör göra något aktivt åt detta för att öka ett inre rum av lugn inom mig. Just nu känns det rummet ganska så litet.

Igår hade vi en väldigt lyckad inflyttningsfest men idag låg en massa “borden” återigen över mina axlar, men orken fanns bara inte där. Så jag bestämde mig för att skita i allt vad “borde” heter. Lägenheten får se fördjävlig ut någon dag extra, träningen får vänta, jag kan beställa ny kurslitteratur en annan dag, bloggen får vila, mailen får jag ta imorgon, jag ringer upp dem som ringt mig en annan dag, jag struntar i att fixa saker som behöver fixas. Jag tog bara helt enkelt min väska och gick ner till norrmälarstrand, bredde ut en handduk på en gräsplätt, la mig ner och njöt i solen. Jag njöt så mycket att jag vaknade en och en halvtimme senare, helt utan dåligt samvete, stresskänslor i bröstet eller ångest över förlorad aktiv tid. Jag kände mig bara lugn och glad, samt mycket piggare än några timmar tidigare.

Kvällen fortsatte med kravlöst njutande utav både gott sällskap, en glass i Rålis och en god middag hemma. Jag behöver få in mer kravlöst och ångestfritt njutande i mitt liv, som sker bara för min egen skull. Det här var en bra start.

Hej stress, hej då stress.

Det här med stress. När jag ser någon som är stressad framför mig, så tänker jag mig en jäktad blick, någon som aldrig sitter still, som alltid är på väg, som alltid har hjärtklappning och verkligen känner sig stressad.

Men, det är ju inte den enda stress som finns. Jag tror inte ens att det är den värsta stressen. Den stressen där ovan är en yttre, akut stress. Som man kan se och ta på, men sällan lever med alltför länge. Jag tror att den värsta stressen är den dolda, inre stressen. Den som inte syns, inte går att ta på och inte heller är lika “logisk”.

Den sista tiden så har jag ju som bekant tänkt väldigt mycket. Mer och mer tyder på att jag lever mitt liv på ett för mig, ohållbart vis. Det finns så många krav att leva upp till, så många saker jag ska hinna med. Inte bara hinna med förövrigt, utan jag ska göra dem bra, gärna perfekt. Jag har aldrig sett mig själv som stressad. Jag jäktar inte runt och jag sitter definitivt still både nu och då. Men, det jag har insett den sista tiden att det är just stressad jag är, i allra högsta grad. Jag är överstressad. Stressbelastad. Jag lever med en konstant känsla i bröstet av att jag inte hinner med det jag ska göra, att jag inte räcker till. När jag gör en sak, så har jag dåligt samvete för att jag inte gör en annan. Och så håller det på i en enda cirkel. Konstant dåligt samvete och den gnagande känslan av att jag aldrig aldrig kommer hinna.

Så ibland blir det för mycket och då blir jag apatisk och gör ingenting, vill ingenting, orkar ingenting. Men istället för att de stunderna av ingenting skulle kunna vara avkopplande och vilosamma, så är de precis tvärtom. Jag får ännu mer ångest och känner mig ännu mer stressad över att jag varit så oeffektiv och “slösat bort” min tid.

Jag kan en del om stress (vi hade, som rolig kuriosa, en stressföreläsning när jag läste folkhälsovetenskap med världens ostressigaste föreläsare, han såg ut som om han skulle somna vilken sekund som helst, snacka om att leva som han lärde..) och kortfattat kan man ju säga att det inte är särskilt hälsosamt att vara stressad en längre tid. Stress sätter sig både på kropp och psyke och kan ge en hel del sådär halvtrevliga symptom.

Så, hur tusan ska jag komma åt allt det här?

Först och främst ska jag söka hjälp. Jag måste sätta lite begränsningar för mig för vad jag får göra. Inte vad jag måste, utan vad jag får. Dessutom ska jag ta en rensning i min kalender den närmaste tiden och planera in “göra vad jag vill utan dåligt samvete”-tid. Den närmaste tiden kanske jag inte kommer träna så mycket, jag kanske inte kommer prestera så mycket. Jag kanske mest kommer försöka klara av några få saker. Jag kanske kommer säga nej till saker som måhända är roligt, men som jag bara inte orkar med. Jag kommer kanske vägra att låta almanackan vara fullspäckad med saker att göra. Min största rädsla just nu är att det ska gå för långt och att jag ska vakna en dag och inte orka/vilja gå upp ur sängen.

Så jag måste få till en förändring. Det viktigaste just nu måste vara att må bra. För min egen skull.

Drar ner på tempot.

Den kommande tiden ska jag träna på att dra ner på tempot och dra ner på kraven. Det kan innebära att jag ställer in saker jag har tänkt göra och ställer in saker jag känner mig stressad över.

Någonstans djupt inom mig, vet jag att det bara är bra. Men jag får kämpa lite med mina hjärnspöken som tycker att jag är DÅLIG om jag väljer bort träning/stallet/plugga/blogga/städa/whatever för att göra ingenting. Om man verkligen ska kunna njuta av att göra ingenting måste man kunna släppa sina hjärnspöken och vara fullkomligt närvarande. Hur man nu gör det, men det är just det jag ska träna på.

Stress, tentaplugg och det allmänna suget.

Phu.

Vilken dag. Jag tänker inte ens börja med de eviga frågorna, typ “varför börjar jag aldrig plugga i tid för?”, jag har sådan övertro på min förmåga, men så länge det fungerar, så får det ju gå. Så nu pluggar jag med någon form av extrem effektivitet.

Jag är dock sjukt sugen på saker att äta hela tiden.

Hela tiden.

Och genom att skriva här på bloggen, blir det bra mycket lättare att undvika att stoppa något i munnen “bara för att”. Jag måste sluta använda mat som tröst/avstressande handling/när jag är uttråkad osv. Men det är så svårt att komma ihåg när autopiloten tar över och det enda man hör i huvudet är “MÅSTE. ÄTA. MÅSTE. ÄTA.”

Jag har fått medicin nu och även om jag inte förväntar mig några livsomvälvande förändringar såhär i början, så hoppas och tror jag att det kommer hjälpa mig på längre sikt och få rätsida på flera “problem”. En annan sak min läkare påtalade var att kroppen var ganska påverkad av stress. Nu är det ju inte så att jag stressar runt i något övermäktigt tempo, men hård träning är stressande för kroppen och mental stress likaså. Ni kanske minns när jag skrev om min känsla av att inte räcka till? Det är typexempel på mental stress som sliter på kroppens resurser något oerhört. Så nu har jag bestämt mig för att ta den här helgen, efter tentan, och bara försöka koppla av mentala och fysiska måsten. Bara släppa det för några dagar och bara vara.

Ingen press eller krav när det kommer till träning, socialt, med hästen, med studierna, med vardagens alla måsten osv. Jag tror att det kan vara klokt, ladda kroppens batterier lite. Ser fram emot det jättemycket!

Men först har jag en 5-timmars tenta i utvecklingspsykologi att sätta tänderna i. Håll tummarna för guds skull! (Era tummar har gjort underverk tidigare!)

Vikten utav sömn.

Ni vill inte veta hur mina senaste dagar har sett ut när det gäller min sömn. Att vi dessutom förlorade en timmes sömn inatt, var inte direkt optimalt för mig just nu.

Förr när jag var som tyngst, hade jag oerhört osunda sovvanor. Jag vägrade ta in kunskapen, som ändå fanns väldigt lättillgängligt tillhands och dessutom vidarebefordrades till mig från både höger och vänster. Sömnen är viktigare än man tror. När på dygnet vi får vår sömn, spelar roll. Ska man gå ner i vikt och/eller träna, så är sömnen om möjligt, ännu viktigare.

Förr var min dygnsrytm ungefär såhär:
Sitta uppe hela nätterna, vara så trött när jag gick och la mig att jag ibland inte ens kunde somna. Att vara vaken till 4-snåret, var ingen ovanligthet direkt. Kvällarna spenderades antingen framför datorn/tv:n eller ute på någon krog. Hur många kvällar har vi inte hängt på Berns tills dess att stället nästan fått kasta ut oss. Stänger Berns fyra, så var man ju inte hemma förrän minst en timme senare och sen ska man ju fixa och dona innan man väl kommer i säng. Mornarna var med andra ord inte min favorittid på dygnet. Skulle jag upp “tidigt” dvs, före elva, så var jag som ett lik, försov mig ofta, kände mig helt slut. Kroppen fick vissa dagar 10 timmars sömn och andra dagar fyra timmar. Jag hävdade att jag var som effektivast på sena kvällar, att jag älskade känslan av att vara ensam uppe. Omvärlden är tyst och stilla. Jag tyckte renutav illa om morgonpigga människor (visst framstår jag som ytterst sympatisk? :) ), jag antar att de provocerade mig. När min kära mamma hävdade att det inte var konstigt att jag blev förkyld/var trött/hade huvudvärk/försov mig, så blev jag grinig. (Är det någon som känner igen sig i det ovanstående?)

Jag vet inte exakt när det vände. Kanske ett drygt år sedan? Min sambo har i vilket fall som helst haft stor dle i det hela. Dte roliga är att med en mer “normal” dygnsrytm, så har så mycket annat kommit me,d gratis. Att vakna utan väckarklocka före klockan nio, det var förut en otänkbarhet. Att känna sig pigg och “hoppa” upp ur sängen. Att hålla sig frisk. Att gå ner i vikt. att vara trött och redo för sängen när man går och lägger sig. Och så vidare.


I fredags var det dock betydligt roligare att ha kul med mina vänner på krogen, än att ligga hemma och återhämta mig i sängen..Man måste ju ha roligt också, givetvis!

Min kropp har med all tydlighet visat mig hur glad den är över regelbundna sömnrutiner. Den vill ha tid för återhämtning. Den vill veta att den tiden kommer varje natt vid ungefär samma tid. Den vill kunna processa det som har hänt under dagen, reparera celler. Stressa av. Sömn är oerhört viktigt för återhämtning utav stress. För mig, när jag tränar, är åtta timmars sömn bra. Sju kan funka, men då kan jag fortfarande känna mig lite sliten när jag vaknar.

Vi sover ungefär en tredjedel utav våra liv, ändå är sömnen något vi bara tar för givet och sällan funderar särskilt mycket över. Sömnen kommer i sista hand. Folk stressar sönder sig på jobbet, gör allt för att väga upp detta med motion och bra mat, men sömnen funderar de inte ens över. Kanske lite i förbifarten, med konstaterandet att man är trött och inte sovit så mycket. Men varför ger man inte sömnen större vikt?

Jag har nämnt någon gång tidigare, vikten utav god sömn. Något vi spenderar så mycket tid på i livet, påverkar oss givetvis och mycket mer än vi kanske vill tillstå. Jag tror att mycket av att jag har lust, känner mig motiverad till träningen och känner att träningen går bra, hänger ihop med min sömn. Likaså min viktnedgång.

Så, varför sitter jag en halvtimme för att skriva ett långt inlägg om sömn? Givetvis för att jag idag känner igen min trötthet, min olust och kroppens reaktion, på den otillräckliga sömnen inatt och i fredags, samt känner mig som ett vrak. Jag har ringar under ögonen, ser ut som sju svåra år, har fått utslag i ansiktet efter stressen inför tentan förra veckan. Hade jag tänkt rätt i helgen, så hade jag prioriterat sömn. Hade jag gått och lagt mig några timmar tidigare inatt, hade jag förmodligen vaknat pigg och glad, inte alltför sent imorse, fått mer solljus och på köpet kunnat ha lite bättre matplanering under dagen. Jag menar, när äter man lunch, när man äter frukost vid tolv?

Jag vill helt enkelt slå ett slag för sömnen. Den är så himla viktig. Dessutom så lovar jag kroppen att ikväll ska jag gå och lägga mig, inte senare än tolv, d hinner jag få mina åtta timmar och vaknar förhoppningsvis pigg och glad imorgon.

(Det värsta med det här inlägget är att det ger min mamma rätt. Jag har nu blivit en av dem som kommer gnälla när folk säger att de sover för lite och använder klassikern “Sova kan man göra när man är död” (hur man nu tänker då?))

Hur sover ni?

Känslan av att aldrig räcka till.

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln “7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

“Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger “Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna “dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.