Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Posts tagged ‘Viktnedgång’

Vägning, vecka 20.

Vikt: 115,3 kg -1,5 kg (sammanlagt – 17,7 kg)

BMI: 35,6 (ursprungligen 41)

Mage vid naveln: 104 cm -4 cm
Midjemått: 96 cm -2 cm
Höft: 112 cm -0 cm
Höger lår: 72,5  cm -0,5
Vänster lår: 70 cm -1 cm
Höger arm: 37 cm -1 cm
Vänster arm: 38 cm -1 cm
Under byst: 96 cm -1 cm
Hals: 38 cm -0 cm

Ja, det där får man väl säga är ett mer än godkänt resultat på drygt en vecka. Kul!

Den dr vägningsångesten jag nämnde igår lämnade mig inte oberörd under natten. Jag tror sällan jag har sovit så dåligt. Jag känns som om det skulle vara bra för mig att andas lite. Nu känner jag mig iaf lugn. Skönt. Jag behöver några veckor med minus för att få tillbaka självförtroendet och känna att “det här klarar jag”.

 

Hemligheten sitter i huvudet och viljan:

Jag läser ett inlägg som jag skrev i början av bloggen, då viktminskningen gick som en dans.

Tror att det dels var på grund av tankar som dessa:

När huvudet vill ha mat men kroppen inte är hungrig..

Jag hatar sådana stunder. När huvudet så gärna vill ha något att äta. Typ vad som helst, fruktsallad, nötter, smörgås etc etc. Men kroppen är verkligen inte hungrig och det finns inget skäl att äta något.
Suget säger ”Men det finns utrymme och plats för något litet kvällsmål!”
Hjärnan säger ”Fast varför ska jag äta när det inte finns något fysiskt behov? Det är sånt ätande som gjorde mig 133 kilo tung.”
Suget kontrar med ”Fruktsallad gjorde dig 133 kilo tung!? Kom igeeeen.”
Hjärnan håller fortfarande suget stången med: ”Det onödiga ätandet gjorde det. Det gäller att träna bort det onödiga ätandet, det är psykiskt. Det behövs inte längre, det fyller ingen funktion. Mat ska fylla en fysisk funktion,inte en psykisk. Suget måste inse att det är ute och cyklar.
Suget: :(
Hjärnan: :)

Suck.”

Fasen vad klok jag var! På riktigt. Jag måste tillbaka dit. För det var sunt, simpelt och med hjärtat.

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

Vägning, vecka 61 (v. 41)

Vikt: 105,5 kg ( -1,1 kg kg) (sammanlagt – 27,5 kg)


BMI:
32,6

Mage vid naveln: 91 cm ( -1 cm)
Midjemått: 88 cm ( -0 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 61  cm ( -0 cm)
Höger arm: 35 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm ( – 0cm)

Ja, vad ska man säga? Man kanske borde vara sjuk oftare…
Det här kan vara ett jättemissvisande resultat, men det lär jag i sånt fall bli varse nästa vecka.

Är fortfarande inte helt hundra, mår lätt illa men febern är nog ute ur kroppen. Inatt sov jag 11 timmar igen. Kroppen känns helt mör.

Men likförbannat är jag glad för minuset!

Vägning, vecka 60 (v.40)

Vikt: 106,6 kg ( -0,4 kg kg) (sammanlagt – 26,4 kg)


BMI:
32,9

Mage vid naveln: 92 cm ( -1 cm)
Midjemått: 88 cm ( -1 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 61  cm ( -1 cm)
Höger arm: 35 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm ( – 0cm)

Se där, 4 små hekto har försvunnit, men kanske framförallt 3 små centimeter. Bra! Bara att fortsätta köra nu.

Hälsotallriken Lagom.

Jag har fått hälsotallriken Lagom hemskickad till mig för att testa den. Den är utvecklad av en kvinna som själv kämpat med sin övervikt och då brottats med portionsstorleks-problemet som jag så väl känner igen mig i. Lagom är byggd på tallriksmodellen med hälften grönt, en fjärdedel protein och en fjärdedel kolhydrater. På hemsidan Hålla vikten har de även tips på recept, träning och motivation.

Jag blev oerhört positivt överraskad när jag fick hem tallriken, den är jättefin. Den ser inte det minsta billig ut utan känns snarare lite lyxig då den är rätt “tung” och helt i porslin. Jag blev kär på en gång.

Åt middag på tallriken idag och det blev oxfilé (igen!) med råstekt potatis, smaksatt creme fraiche och grönsaker. Tallriken kändes helt lagom i sin storlek och hade jag ätit samma portion på en vanlig tallrik, hade jag förmodligen tyckt att den såg liten ut. Jag kommer använda den och komma med en lite mer utförlig utvärdering längre fram. Men första intrycket var enbart positivt. En smart, enkel idé.

Tycker ni att tallriken låter intressant?
Håll utkik på bloggen, för jag kommer lotta ut en inom de närmaste dagarna.

Viktminskningspepp x2

Ibland behöver man bli påmind om att saker har hänt. Jag glömmer lätt. Ser helt plötsligt ingen skillnad i spegeln längre.

Så när en kompis pappa i helgen påpekade att jag hade gått ner i vikt, blev jag nästan förvånad. Men jo. Det har jag ju. och när en nära vän som jag inte träffat på länge, påpekade exakt samma sak igår, värmde det mitt hjärta. Så därför ger jag min viktnedgång på 26 kilo 16 tummar upp!

Vägning, vecka 59 (v.39)

Vikt: 107 kg ( -0,7 kg kg) (sammanlagt – 26 kg)


BMI:
33

Mage vid naveln: 93 cm ( -1 cm)
Midjemått: 89 cm ( -0 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 35 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm ( – 0cm)

Super. 7 hekto ner. Sweet. Snäll våg, snäll kropp.

Nu börjar kroppen kännas som min igen. Kan kanske få belöningen för delmål 4 den här gången också, trots att jag kryssade av den här vikten för snart ett år sedan. Kanske är det bara belöningen som saknas för att befästa det hela…

Vägning, vecka 58 (v.38)

Vikt: 107,7 kg ( -1 kg kg) (sammanlagt – 25,3 kg)


BMI:
33,3

Mage vid naveln: 94 cm ( -1 cm)
Midjemått: 89 cm ( -1 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 35 cm ( -1 cm)
Under byst: 90 cm (  – 0cm)

Skönt! Nu blir dte här startvikten för 6VU. Om 6 veckor ska jag alltså vara nere på 103,7. Spännande! Jag har inte haft konkreta viktmål tidigare, då jag haft ett visst datum satt. Men nu jäklar.

Känns skönt med minus trots bröllop, lång bilresa, ingen träning och svullen mage. Men det märks verkligen på kroppen så fort det blir ett uppehåll med träningen. Kroppen degar ner sig direkt. Känne rmig svullen och pluffsig. Längta till post-träningskänslan när kroppen känns som en stenhård, grym maskin som är oövervinnerlig!

Det bästa med den här morgonen, förutom minus och sådär, är att nu startar 6VU och jag känner mig frisk nog för att smygstarta med träningen lite igen. Jag ska till och med vara så pass duktig att jag cyklar till skolan! Då knaprar jag några kilometer och rör på mig samtidigt. Hurra för mig!

Hur jag har löst svettproblematiken? Jag cyklar i träningskläder och byter tröjan till en klänning. Mina långa peak-tights får vicka som leggings. Blir nog skitsnyggt.

“Jag kände knappt igen dig”

Igår på releasefesten träffade jag en nära vän som jag inte sett på ett bra tag. Han kommenterade att han “knappt känt igen mig” när han först såg mig. Jag, som inte riktigt förstod vad han menade bad om en förklaring (jag trodde han syftade på mitt hår, kanske). “Du har ju gått ner sjukt mycket i vikt“. Tänk vad snabbt man glömmer! I mitt huvud har jag ju alltid sett ut såhär. I mitt huvud ser jag i stort sett precis lika stor ut idag, som för ett år sedan.

Jag har sagt det förr och jag säger det mer än gärna igen. Det är fantastiskt att ha bilder från varje vecka, att kunna jämföra med. För att se skillnaden.

Ett drygt år sedan:

Bild 73Bild 72

Nu:

Om ett år, då kommer jag använda den här veckans bilder och säga “Titta vad mycket som har hänt på ett år”. Det om något är en peppande tanke. Att de bilder som nu är “efter-bilder” då kommer kunna användas som “före-bilder”. Och vet ni, en tanke som slår mig när jag ser på bilderna här ovan är hur mycket jag älskar min kropp. Den har fått stå ut med så mycket okunskap, okärlek och otacksamhet att den nu förtjänar att resten av vårt gemensamma liv överösas med kärlek, tacksamhet, omvårdnad och alla verktyg för att vi ska vara ett starkt och frisk team.

Dessutom, blev så glad, peppad och extra motiverad av min kompis kommentar. Tack för det!

Vägning, vecka 55 (v.35)


Vikt:
107,0 kg ( -0,7 kg) (sammanlagt – 26 kg)


BMI:
33 (-0,2)

Mage vid naveln: 93 cm ( -0 cm)
Midjemått: 89 cm ( -0 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 36 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  – cm)

Yes.

Nothing more, nothing less.

Mental träning?

Jag snackar ju alltid om att man inte bara kan ändra hur man tränar och äter, om man inte ändrar hur man tänker och känner, för att få en hållbar viktnedgång.

Som på ren impuls köpte jag den här CD-boken för någon dag sedan. Jag är inte  självhjälps-typen och har sällan tålamodet att läsa liknande böcker från pärm-till-pärm. En ljudbok är för mig det optimala. Så jag tänkte helt enkelt lyssna på vad denne man har att säga. Kanske är det helt åt skogen, men förhoppningsvis kanske han har något jag kan ta med mig. Då har jag dessutom levt lite som jag lär. Tränat skallen och inte bara kroppen.

Såhär står det om boken på Adlibris. Hans fyra regler låter förövrigt precis som det jag försöker anamma.

Paul McKenna har utvecklat ett effektivt viktnedgångsrecept – ett nytt sätt att sluta äta för mycket, få kontroll över suget och bli motiverad att röra på sig. Som den hypnotisör han är omprogrammerar han dina tankar, din inställning och dina uppfattningar kring dig själv, din hälsa och mat och hjälper dig att ta kontroll över hur du äter och gå ner i vikt för alltid.Paul McKennas 4 regler

Ät när du är hungrig

Ät det du vill ha – inte det du tror att du borde äta

Ät medvetet – njut av varje tugga

Sluta äta när du känner dig mätt

Jag återkommer med en recension.

Kroppen ska förövrigt få rastas på en cykel idag tänkte jag. Varför testa något nytt? Det verkar som om jag gillar rutiner. Minst sagt.

1 år sedan.

För ett år sedan fyllde jag 25.

Då såg jag ut såhär.

Det var skälet till att den här bloggen startade för exakt 51 veckor sedan. Det går ju inte med någon superfart, 12 kilo har försvunnit, men även om jag känner mig som en dålig valross idag, så visst har det väl hänt grejer under året som gått?

Vägning, vecka 51 (v. 31)

Vikt: 107,7 kg ( -1,1 kg) (sammanlagt – 25,3 kg)


BMI:
33,2 (-0,4)

Mage vid naveln: 93 cm ( -0 cm)
Midjemått: 89 cm ( -1 cm)
Höft: 104 cm ( -0 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 36 cm ( -0 cm)
Under byst: 90 cm (  -1 cm)

Ett strålande sätt att starta vecka på. Härligt!

Vägning vecka 50 (v. 30)

Vikt: 108,8 kg ( -0,4 kg) (sammanlagt – 24,2 kg)


BMI:
33,6 (-0,1)

Mage vid naveln: 93 cm ( -1 cm)
Midjemått: 90 cm ( -0 cm)
Höft: 104 cm ( -1 cm)
Höger lår: 62  cm ( -0 cm)
Höger arm: 36 cm ( -0 cm)
Under byst: 91 cm (  -1 cm)

Bra grej med detta: Jag har gått ne ri vikt, om än lite, trots ingen träning. Det är nytt för mig!

Hur ska jag lyckas?

Jag gillar inte termer som “omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

  • Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
  • Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
  • Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
  • När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
  • Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
  • Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
  • Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
  • Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
  • Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
  • Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
  • Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
  • Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
  • Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
  • Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
  • Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
  • Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
  • Jag ska inte dras med i “på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
  • Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
  • Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
  • Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Inspiration!

Bloggen Fetma till Fitness har skrivit tre olika inlägg om “Från fet till fit utan lös/slapp hud”. Här kan du läsa del 1, del 2 och del 3. Det jag tyckte var häftigast var att se de före och efterbilder hon lagt upp på personer om gått ner en hel del i vikt, de flesta genom mycket träning och flera små proteinrika mål. Någon frågad mig tidigare kring hur det blir med slapp hud efter en viktnedgång. Jag kan ju märka av en del på överarmarna, eftersom jag fått så mycket bristningar där, men personerna på de här bilderna är riktiga förebilder! Jag är övertygad om att träningen är nyckeln för att gå ner i vikt och få en fast kropp istället för att behöva bekymra sig om hud so inte hänger med.

Tiffany Forni och hennes blogg:

Sarah Bell

Så, vad finns det för ursäkter egentligen?

Huvudet hänger inte med.

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Vägning vecka 35 (v.15)

Vikt: 103,8 kg (-0,7 kg) (sammanlagt – 29,2 kg)


BMI:
32 (-0,3)

Mage vid naveln: 90 cm ( -1 cm)
Midjemått: 84 cm ( -1 cm)
Höft: 102 cm ( -0 cm)
Höger lår: 60  cm ( -0 cm)
Höger arm: 34 cm ( -0 cm)
Under byst: 89 cm (  -1 cm)

Det är konstigt, för på bilderna tycker jag inte att jag ser mindre ut. När jag vaknar och tittar mig i spegeln tycker jag inte att jag ser ut att ha gått ner, när jag väger mig och mäter mig, så fattar jag inte hur siffrorna kan stämma ihop med det visuella och känslomässiga intrycket. Det stämmer helt enkelt inte ihop. Jag tycker att magen ser och känns svullen, och ändå, så visar våg och måttband minus. Är dte inte märkligt?

Är förövrigt sjukt glad över dagens resultat. Sakta men säkert jobbar jag mig neråt. Inga superminus, men det är inte det jag vill ha heller. Jag vill ha långvariga minus. 8 hekto till nästa delmål och knappa 4 kilo, sen är jag under 100! Helt galet.