Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Posts tagged ‘träningsglädje’

Hög puls, svett och löparglädje!

Jisses, det där var ett pass som kändes, kan jag säga. Påpälsad tre lager på överkroppen, en buff runt halsen och en som pannband, raggsockor i skorna, vantar och fodrade löpartights kände jag mig redo. Sambon var taggad till tusen och han hade en plan. Löpning blandat med olika stationer.

Vi värmde upp med tio minuters lugn löpning och tog oss upp till en liten park i Sundbyberg. Sen satte vi igång. Sambon var kittad med ett jävlaranamma och jag smittades. Vi hoppade grodhopp uppför en lång trappa, två vändor, sprang upp och ner i några minuter. Vi gick utfallsgång, gjorde upphopp, hoppade över bänkar, lekte trx i en lekställning, sprang på alla fyra uppför en lång backe. Gjorde en lång hinderbana med tokjobbig löpning och sen var jag rätt slut.

Det hela tog 40 minuter, pulsen hamnade ganska snabbt och stannade mellan 180-195 och kroppen fick jobba hårt. Men samtidigt så var det superkul! Jag brände 600 kcal under de där 40 minutrarna och det säger en hel del om intensiteten. Foten kändes okej, jag känner mig lycklig och endorfiner pumpas runt i kroppen. Jag älskar min träning och jag älskar att hitta inspiration till träning runtomkring mig. Man kan träna vad som helst, var som helst!

Trapplöpning

Leker trx och min sambos attityd för kvällen. Militärisk.

Grodhopp uppför trappan. Apjobbigt.

Klar!

Avslutade kvällen med en supergod räksallad med vitlöksbröd. Så gott och fräscht (och jag fixade, det är inte bara sambon som lagar mat..).

bloglovin

Skolidrotten, eller: hur jag blev allergisk mot kullerbyttor..

När jag, för fler veckor sedan, åt lunch med Maria, diskuterade vi skolidrottens påverkan, dels på oss själva och dels på barn och ungdomars syn på idrott och träning.

Jag minns när jag gick i låg och mellanstadiet. Jag kommer från landet och gick således i en byskola med 60 elever från ettan till sexan. Vi hade idrott i en pytteliten “gymnastiksal”. Det var som ett litet rum med ribbstolar längs väggarna.

Jag vet inte om vi någonsin hade någon utbildad idrottslärare. Mitt minne av idrotten på den tiden var att den var oerhört fokuserad på resultat och att jag alltid var dålig. Det var bollsporter då vi själva fick välja våra lag (jag, som redan då var större än mina jämnåriga, blev inte alltid vald sist, men bland de sista), det var friidrott utomhus med 60:meter, längd och höjdhopp och både löpning i terrängspår och gymnastik med plint och barr.


En 11:årig lantisElla.

Våra resultat jämfördes alltid med varandra. Vi hade lärare som opedagogiskt tillskrev oss elever olika egenskaper såsom “snabb” och “duktig” eller “långsam” och “dålig”. Redan som barn hade jag lärt mig att risken att skämma ut sig var stor under just idrottstimmarna och när jag kom upp lite i ålder så var det inte ovanligt att man gjorde sitt bästa för att slippa vara med. Jag var inte tjejen som konstant glömde gympakläderna, men jag hittade gärna på ursäkter för att slippa. Under hela min skotid var jag exempelvis “allergisk mot kullerbyttor”.

Jag minns att det var roligt med viss idrott, basket till exempel, jag var lång och hade bollkänsla. Innebandy var också kul, även om jag inte var någon målkanon direkt. Men allt som kunde mätas och jämföras gjorde att min relation med idrott var oerhört frostig. I alla föräldrarsamtal östes beröm över alla ämnen, utom just i idrotten där jag fick höra att “jag kämpade bra, men inte var så duktig”.

Varje år hade vår skola friidrottstävlingar mot några andra byskolor. Det var också ångestframkallande, då skulle mina resultat inte bara jämföras mot mina klasskompisars utan också mot okända barns. Man kanske ska säga att det är tur att jag inte kom allra sist, men förstå hur utsatt man kan känna sig med andra barn som publik, trycket från sin skola att man ska vara duktig så att vår skola kan vinna, samtidigt när man vet att man med största sannolikhet kommer förlora 60:meters loppet eller längdhoppet eller vad det nu var. Jag minns att jag vann “kast med liten boll” och “höjdhopp” (1 meter..) en gång.

I sexan fick vi en ny idrottslärare och han var möjligtvis utbildad. Vi blev i samma veva av med vår lilla gymnastiksal, då skolan byggdes om och vi hade idrotten utomhus hela året. Trots 50 cm snö och minusgrader. Jag minns exempelvis att vi spelade brännboll på en äng i januari och tvingades springa runt hela ängen i djupsnö. Kul. Verkligen. Träningsglädjen bara flödade. jag minns hur vår idrottslärare gastade och skrek på oss, han verkade inte direkt själv tycka att det vi gjorde var roligt.

Jag funderar på var glädjen fanns i idrotten på vår skola. Klart att de som hade lätt för sig och redan utförde sporter på sin fritid, tyckte att det var roligt att tävla, att jämföras och få vara bäst och duktiga. Men ska inte skolidrotten vara till för alla? Ska den inte vara motiverande och rolig för de barn som kanske inte redan är “bitna”? Måste den verkligen handla om prestation?

Jag tränar mycket nu och viss del av träningen kan ju givetvis vara prestationsinriktiad, då främst löpningen. Men det finns så mycket träning som inte är en tävling. Vart fanns den i skolidrotten?

I högstadiet var kompetensen hos lärarna högre, men även kraven på oss elever. Idrotten blev mer fysisk ansträngande och jag lirkade mig ur de lektioner där jag kände mig utsatt, men gillade lektioner då vi fick träna på gymmet, eller körde basket, innebandy, volleyboll och liknande sporter. Friidrotten var en plåga och en stor del av undervisningen. Vi klockades på 1500 meter och jag orkade inte springa hela vägen. Men vår lärare pratade i alla fall alltid om att tävla mot sig själv och inte jämföra sig med andra. Hon tvingade mig heller inte att göra saker som jag kände att jag inte klarade. All gymnastik på barr och med ringar var jag livrädd för och undvek i allra högsta grad. Då fick jag vara hennes assistent istället.


1997, 13 år.

Högstadiets idrott innebar möjligtvis högre krav, men kom också med bättre pedagogik och fler möjligheter. Det fanns en möjlighet att vara bra på något. Orientering till exempel. Jag var inte snabb, men jag var jätteduktig på att läsa kartan, det innebar att i de orienteringstävlingar skolan hade så kunde det gå riktigt bra för mig.

Jag vägde 90 kilo ungefär på högstadiet. Det är mycket, väldigt mycket. Självklart blev idrotten jobbig för mig rent fysisk, men jag började hitta en känsla av att inte alltid vara dålig på idrott. Vissa grejer var jag ju duktig på!

Gymnasiets idrott kom med möjligheter och glädje. Med idrottslärare med ambitioner och engagemang. Idrottslärare som själva tränade olika idrotter. Idrotten blev helt plötsligt rolig. Den var inte alls lite fokuserad på resultat utan mer inriktad på hur man jobbade med de förutsättningar man har. I lagsporterna räknades helt plötsligt inte vem som gjorde mål längre utan vilka som hade ett bra lagspel. Ambitionen blev helt plötsligt det viktigaste.

Jag minns efter första terminen och vi fick veta var vi låg rent betygsmässigt inför vårterminen och det stod VG på mig. Jag var helt chockad. I min värld var det omöjligt att jag, som var tjock, tung och långsam, skulle kunna få annat än ett G. Helt plötsligt blev idrotten de lektioner jag aldrig missade och jag valde till två extra kurser i idrott. Specialidrott och Idrott B. I slutbetyg hade jag två VG och MVG i idrott. Trots att jag på gymnasiet vägde över 133 kg som mest.


Slutet av gymnasiet.

Där någonstans började mitt intresse för träning. Jag är så tacksam för de idrottslärare, främst på gymnasiet som såg mig och de kvaliteter jag hade och inte bara fokuserade på det jag inte kunde. Hur de visade mig hur brett idrott och träning är. Det finns verkligen något för alla. Hade de inte funnits där då, är risken stor att jag fortfarande varit minst lika stor och inte alls hittat någon glädje i träningen.

Sen tänker jag tillbaka på skolidrotten på låg och mellanstadiet och även något på högstadiet och tänker att det inte borde vara sådär. Jag känner många som fortfarande är färgade av sina upplevelser av skolidrotten och därför känner stort motstånd inför träning. Det är så synd. För barn är ju rörelseglädjen fortfarande närvarande. Barn har svårt att sitta still och lyssna och vill helst leka, varför utnyttjar man inte det i idrotten?

Hur upplevde du skolidrotten? Diskutera gärna lite kring era uppfattningar och skriv gärna om du upplever att du har påverkats positivt eller negativt av skolidrotten.

Nej man kanske skulle vara lite överambitiös..

..och beta av ett 45 minuters spinningpass innan dagen närmar sig kväll?

Det gäller att smida medan järnet är varmt och just nu vill jag mest bara träna hela tiden. Träningsglädje deluxe. Jag kanske kan smitta av den här träningsglädje på spinningen så att jag blir spinningfrälst? Det vore perfekt, min onda fot och allt! Önska mig lycka till!

NU..

..vaknade träningsabstinesen och viljan att pumpa endorfiner i kroppen. Som jag har saknat den känslan.

Jag längtar till imorgon då jag ska träna något, vad som helst. Fina fina kropp, jag visste väl att det var bäst att vänta in träningsglädjen. Krigaren är vaken!


Längtar eter dne svettiga härliga känslan. Både under och efter passet.

Två personbästa, en blodig tå och magsmärtor i ett och samma pass.

(Hej då jante. Det här måste ni läsa!)
JAG ÄR GRYM!
Jag är en evighetsmaskin. Men vet ni vad, från och med idag är jag även en snabb evighetsmaskin. Jag är snabb. Snabb.

Jag hade pratat med den kompis som bor på söder om att hitta på något, ledig söndag och sådär. Efter en brunch med en annan vän i Solna så tänkte jag att det kanske skulle vara mysigt att springa hem till henne. Snorkka dit, som alla coola löparbloggare kallar det. Men jag ville inte springa snabbt, jag ville mysjogga och hålla pulsen och tempot lågt och lugnt. Inget prestationskrav. Ingen stres. bara njuta utav vägen som till stor del kantas utav vatten.

Och det går liksom av sig själv, pulsen är snäll, jag är glad, vattnet är vackert. Stockholm visar sig från sin bästa löparsida. Svalt men vackert. Inte kallt, inte varmt. Bara friskt och ljust ute. Underbart. Jag bryr mig inte så mycket om klockan, det tuffar på, inte så snabbt, men jag tar mig framåt.

Sne kollar jag på klockan för att bara checka läget. Hur långt har jag kommit? Byter display från tid och puls, till tid och sträcka. Det tar ett tag för min hjärna att koppla att jag redan hunnit tre km och det har inte gått 20 min, inte ens nära. Kan det stämma? Kan det ha gått så fort? Jag har ju inte ens ansträngt mig? Alla mina beräkningar stämmer, jag är tre km hemifrån. Jag startade för mindre än 20 minuter sedan. Ändå tänker jag inte mer på det utan fortsätter.

Väl på Kungsholmen tappar jag bort mig då jag tänker gena över hela skiten och inte springa längs med vattnet den biten där det är så mycket nybyggt och avstängt. Har ingen aning om var jag är. Börjar fundera på om jag ens är kvar på ön.. Tittar på klockan och inser till min stora chock att den visar på 4,9 km och med gott om tid på mig för att hinna 5 km under 30 minuter. Jag blir så chockad att jag stannar! Sen inser jag ju att jag måste ju springa för att slå mitt PB så stort. Så jag springer mitt livs snabbaste 5 km på 29:19 min. Jag har bildbevis! Det är alltså en putsning på mitt PB med dryga tre minuter.

Fortfarande förvirrad på Kungsholmen, känner inte igen mig någonstans, vet knappt åt vilket håll jag ska springa längre. Blir dock upplyst av liten tant att jag befinner mig på rätt ö, är i Kristineberg och på rätt väg. Skönt. Lotsar mig fram till vattnet och fortsätter tryggt min mysjogg mot södermalm. Efter åtta kilometer så hugger det till i magen, ganska ordentligt. Pannkakorna efter brunchen har hoppats omkring ordentligt och börjar nu protestera. Va fan. Jag sänker tempot för att inte få håll och mysjoggar mig fram till västerbron, beger mig upp på den och kikar på klockan igen. Men va fan (igen)! En knapp kilometer kvar och det har inte ens gått en timme! Där någonstans började jag nog fatta att något har hänt med mig. Jag är numera superElla som bara flyger fram. Ingen mer mysjogg här inte. Med krampande magvärk pressade jag på så gott det gick och stannade än en gång förbluffad för att ta ett bildbevis på klockan, när milen var passerad.

64 minuter är nu mitt PB för milen. Det är åtta minuter snabbare än det personbästa jag tog för några veckor sedan som jag var så sjukt stolt över. Det är 13 minuter snabbare än jag sprang mitt förra PB från tjejmilen förra året. DET ÄR JU SJUKT!

Trots magvärk som nu blivit som en blanding mellan håll och maghugg, forsatte jag. Tänkte än en gång på Jillian Michaels “Push through the pain” och bestämde mig för att magontet inte skulle ta kål på mig, så då kunde jag lika bra köra på. Sprang hela vägen till Mariatorget och stannade inte förrän jag nådde min kompis port.


Ursäkta bild på omålade tånaglar och ganska otrevlig fot, vill mest skryta med blodet, märkte det dock inte alls när jag sprang. Så cool, så hardcore. Mitt ansiktsuttryck till vänster beskriver smärtan jag kände i magen sista kilometerna.

Jag är superwoman, jag är helt fantastiskt grym. Men det bästa av allt. Jag är snabb.

Tid: 82 min
Sträcka: 12,53 km
Tempo: 6:33 min/km
Hastighet: 9.17 km/h
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1153

Jaha, vad säger man om det?

För att träning ska vara rolig, gör den rolig!

Ibland får jag mail och kommentarer som berör motivation och träning. Hur gör jag för att tycka om träning, eller hur har jag gjort för att komma till den punkt att jag älskar min träning? Jag ska skriva mer ingåend eom min “resa” men jag kom att tänka på det lite lätt idag när jag hade tränat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till från början, jag har nog mest bestämt mig för att jag tycker om att träna. Den inställningen har sedan gjort att träningen har känts rolig. Hög puls har kopplats ihop med bra känslor istället för negativa.

Idag var jag seg och trött och inte så sugen på att träna, förrän jag kom på att jag ville spela squash igen. Jag hade ju min premiär på squashplanen för några veckor sedan med Sara och tyckte då att det var sjukt roligt, och effektiv träning! Min sambo har spelat en hel del förut och i närheten av där vi bor ligger en squash-hall. Vi hade tur och fick en bana på 45 minuter på en gång.

Tid: 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 581

http://atatranakampa.files.wordpress.com/2010/03/img_3632.jpg

Squash är så roligt! Det är hög puls och ju mer jag fick in snitsen, desto tuffare blev det. Idag gick det riktigt bra! Även om jag fick stryk med råge utav sambon, så kunde jag sätta emot ibland. Jag hade gärna fortsatt 45 minuter till. Ledordet för dagens träningspass var att det var så roligt att det inte kändes som träning, förstår ni vad jag menar? Det är som dans, eller att dra ihop en gäng kompisar och spela fotboll. Det är kul!

Det, tillsammans med gårdagens pass, påminner mig om att för att träningen ska vara rolig, måste jag göra den rolig! Vad som är roligt för mig vet jag bäst själv. Vissa älskar känslan av att lyfta tyngre och tyngre vikter, andra måste ha en match för att det ska vara kul, andra älskar all  träning i naturen, vissa vill vara sociala i sin träning. Och så vidare. Träning kan vara så mycket, det kan vara precis det du vill att det ska vara. Utnyttja det, lär känna dig själv och vilken typ av träning som du gillar, är mitt tips till alla som kämpar med träningsmotvationen.

Min söndag avslutades fint med 12-bitars sushi, nu är jag nöjd, glad och belåten.

En heldag i gott sällskap:

Idag var dagen då det var dags att testa squash för första gången. Jag har tjatat på min sambo länge för att få med honom, han har spelat en del tidigare och jag har varit taggad som tusan på att testa, men inte.

Så när Sara ville hitta på något, passade det perfekt.
(Var svårt att låta bli att skriva något fyndigt i rubriken såsom “En heldag med Träningsglädje” eller “Jag, Träningsglädje och squashen” eller “Träningsglädje med Träningsglädje”. Jag höll mig dock..)


Visst är vi snygga? vet precis hur vi ska föra oss på en squashbana.

Efter en ganska knapphändig introduktion, så var vi igång. Det var kul! Och jobbigt. Det blir definitivt jobbigare ju bättre man blir, när man börjar röra sig mer över planen. I början var vi kanske inga stjärnskott, men det tog sig, och roligt hade vi utan tvekan. Glädjen när vi lyckades få igång lite längre spel var stor. Och svettades gjorde vi.

Tiden sprang dessutom iväg, även om vi fick lite längre spel då vår bana blev ledig i förtid. Super!
Bollen var både uppvärmd och nedvärmd, nästa vända hoppas jag inte dröjer alltför länge, det var ju så himla roligt!
Bra puls också.
Alla som inte har provat, bara måste testa!
Tid: 70 min
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 152, 75%
Kaloriförbrukning: 803

För att ge våra kroppar lite energi blev det sedan en låång senlunch på Café Noco.

Vad sägs om att sedan avsluta en superdag med en supertjej med lite melodifestival ochmat som jag tillagat, strängt synad av min sambo som visade sina starkaste dominanta kökstalanger. Tror maten gick att äta ändå..

Härligt! Fler sådana här dagar!