Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Posts tagged ‘milen’

Den långa milen i Ursvik.

Vissa dagar fasar jag inför träningen. ag vet att jag kommer att fullfölja, jag vet att det kommer kännas sjukt bra efteråt. Jag vet att den mentala bilden jag skapar runt det, är mycket värre, än verkligheten. Ändå, så fasar jag.
Idag var en sådan dag, det var dags för årspremiär i milspåret i Ursvik.

För er som inte är bekanta med ursviksspåren, så kan jag berätta att de är fantatsiskt roliga terrängspår som under vintern har lockat mängder utav skidåkare. Det är först nu de senaste veckorna när all snö smält, som vi löpare “fått tillbaka” vårt älskade Ursvik. Något som kännetecknar spåren är alla dessa evinnerligt långa uppförsbackar och de korta branta nedförsbackarna (iaf så känns det som om uppförsbackarna är tre gånger så långa och jobbiga..). Det är backar hela tiden och de jävlarna tar aldrig slut. En lång och tuff mil i vacker skog.

Som sagt, jag fasade, men jag längtade en aning också, jag skulle ju nämligen få sällskap under rundan av Sara. Det hela var hennes idé, ett försök att leta reda på lite fightingspirit samt snacka om kommande äventyr och utmaningar. Som en inte så snabb löpare, så är det där med sällskap på löpturer inte så självklart. Alla springer så mycket snabbare. Jag skulle gärna vilja, men när det kommer till diverse bloggjoggar och andra sociala löparturer, så skulle jag liksom inte kunna hänga med i ens deras lugna tempo, utan att springa så fort jag kan, så det blir aldrig aktuellt. Jag är med andra ord, ovan med sällskap när jag springer. Därför var det extra roligt att få inviga årets ursviksmil med sällskap.

Jag må ha fasat, men gud vad glad jag är över att det blev precis som det blev idag. Tungt, svettigt, jobbigt, roligt, trevligt, segt i alla uppförsbackar och snabbt i nedförsbackarna, prat om allt möjligt (fast mest träning då) och sen faktiskt en liten spurt på slutet.


Sara i sin “shortspremiär” och jag.

Jag är supernöjd med min insats, jag är jätteglad att Sara flera gånger fick mig att tänk om när jag redan efter mindre än 100 meter gnälligt pratade om hur sega mina ben kändes. Hon fick sprida som ett ljus utav positivitet omkring sig och öve rpå mig och det fungerade. Efter ett tag fick benen sköta sitt. När det blev jobbigt (läs: i de långa neverending uppförsbackarna) stånkade jag lite, men jag nötte på. Mina ben bara gjorde, även om det var tungt och jobbigt och pannbenet blev mer och mer med på grejen.

Det sjuka är att såhär i efterhand så längtar jag tillbaka ut till nästa vända i ursviksmilen, så det måste ha gjort underverk med min inre kämparanda!

Sen att tiden blev 3 minuter bättre än sist jag sprang samma spår och bara 2 min från pb på milen, känns kanon.

Tid: 74 min
Sträcka: 10 km
Tempo: 7:24 min/km
Hastighet: 8.11 km/h
Maxpuls: 193, 95%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 1071

Med detta kan jag stryka mitt “10 km i samma pass” för 20du!
Och imorgon blir det morgonträning!

The fighter is back.

JÄVLAR, nytt PB! Jag är så GRYM!

Ursäkta den något egenkära rubriken, men idag är jag så sjukt stolt över mig själv och känner mig on top of the world. Jag vet liksom inte var jag ska börja med att förklara varför. AH!

Först och främst, jag har idag förbättrat mitt personbästa på milen med FEM minuter. FEM MINUTER!
Och, då innebar den här milen, inte bara en sprungen mil, den innehöll att springa uppföra 10 trappor, 10 benböjshopp, 10 situps, 10 upphopp, 10 ruscher och 10 armhävningar. Trots att jag gjorde allt detta mellan varven, så kortade jag ner tiden på 10 kilometer med 5 minuter. Är inte det helt sjukt? Undrar hur snabbt det gått utan alla extra moment.

Så, för att börja från början. Jag visade ju upplägget för dagens pass i inlägget innan. Ett pass vars grundidé kom från Sara och som jag inte var ensam om att köra idag. Alla med eget upplägg. Jag hade bestämt mig för att dela upp löpturen i fem delar a 2 km om varje. Vid varje 2 km, skulle en “övning” utföras. Under de två kilometrarna skulle två ruscher och två trappor avklaras.

Jag kände mig lätt de första två kilometerna, även om jag inte hittade några trappor att springa i, så gjorde jag två riktigt fina spurtar. Sen kom första övningen, 10 benböjshopp. Jävlar vad jobbigt det blev på en gång. Mina ben tycktes anse att det är tillräckligt jobbigt att springa, varför ska man då öka på ansträngningen med hopp? Nåja, så fort jag var klar var det bara att pinna på.

Löpningen kändes plötsligt som vila och jag förundrades över att jag redan avklarat en femtedel av passet. Det gick ju fint. Nästa 2 kilometrar avlöpte lika bra, dock så kom mördarbacken mitt i alltihopa och det var rätt tungt att köra spurten efteråt. Benen protesterade. Ändå kände jag att det gick rätt snabbt och pulsen höll sig ganska låg. Skönt! Hittade dock inga trappor att våldgästa, men fick till mina två spurtar. Sen var det dags för övning nr 2. Upphopp. Det kändes. Men min kropp var ändå snäll och jag hittade snabbt takten i löpningen igen.

Efter 5 kilometer, hittade jag en trappa, precis lagom lång och jag bestämde mig för att passa på och gottgöra de 5 vändor jag hade missat och sprang upp och ner för sagda trappa fem gånger. Det hela resulterade i många häpna blickar.. Här någonstans började benens spänst avta något, men nu hade jag ju gjort hälften och jag kände mig starkare än jag trott innan. Efter sex kilometer var det dags för skridskhopp och de kändes lätta i jämförelse med tidigare övningar och löpsteget kom igång snabbt igen. Alla spurter gick som smort, även om de blev mindre explosiva och snabba för varje gång..

Sen hittade jag monstertrappan. Lång, hög och med ungefär 8 deltrappor tornade den upp sig. Jag var tvungen att ta den, men jag bestämde mig för att varje trappdel fick räknas som en trappa och betade av hela (mjölksyra!) och hade så avklarat mina trappor. Benen? Stumma!

Efter 8 kilometer hittade jag ett stabilt underlag att göra situps på och även det kändes som en barnlek. Och sen var jag bara 2 kilometer, två spurtar och 10 armhävningar från målet. Benen gick av sig själva, visst,d et var jobbigt, men dte var inte döjobbigt. Så sa helt plötsligt klockan 10 km och det vara bara armhävningarna kvar. Jag gjorde alla 10 på tå! Jag kollade inte på klockan förrän jag var klar och fick då en chock när den sa 72 minuter, hade den sagt 82 hade det känts mer logiskt. Jag bytte ut 10 minuter i plankan mot 10 minuters gång och stretchade 10 minuter samtidigt som jag beställde mat på Kolgrillen på Kungsholmen. Effektivt och bra. Sen njöt jag av att vara så jävla bra och här sitter jag nu!

Tid: 72 min
Sträcka: 10 km
Tempo: 7:12 min/km
Hastighet: 8.33 km/h
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 171, 84%
Kaloriförbrukning: 1028

10 på tisdag slutade alltså såhär:
10 km löpning
10 min gång
10 upphopp
10 benböjshopp
10 armhävningar
10 situps
10 skridskohopp
10 spurter
10 trappor
10 min stretch

SWEET!


Kvällens sena, men goda middag!