Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Planen:

Så kommer vi till den slutgiltiga punkten för denna livsförändring. Min plan. Jag behöver en tydlig plan som ger mig resultat om jag följer den, men som är human och genomförbar.

Egentligen är planen inte så svår att konstruera efter att ha läst genom mina två senaste inlägg. Där står det vad jag vill och vad som just nu hindrar mig från att nå dit. Jag måste alltså skapa en plan som hjälper mig att övervinna de fallgropar jag idag hamnar i.

Jag har en kort plan. Den sträcker sig fram till sista augusti och man kan väl säga att det blir en prövotid. Jag ska även presentera den här planen för PT Magnus och se om han godkänner den, det vet man aldrig!

Såhär ser min plan ut för den närmaste tiden:

  • Gå en morgonpromenad 5 dagar i veckan.
  • Följa Magnus träningsschema vilket än så länge innebär minst tre löppass, två styrkepass och två corepass i veckan.
  • Gå minst 12 000 steg om dagen.
  • Äta fem mål mat om dagen, än så länge fortsätter jag med att äta halv-vegetariskt. Halva tallriken enbart grönsaker.
  • Äta på bestämda tider (har laddat hem “mat och sov”-klockan och satt alarm på när jag ska äta. Bra!)
  • Bara äta en portion.
  • Minst 1 yogapass i veckan.
  • Minst 1 timme meditation sammanlagt i veckan.
  • Minst 2 timmar på cykeln i veckan.
  • Totalförbud på godis, snabbmat, läsk (även light), bullar, glass och liknande. Två undantag tillåtet under den här perioden. Jag är inget fan av förbud, men jag får utvärdera hur det gått efter den här perioden.
  • Ligga i sängen före tolv fem dagar i veckan och upp 8 fem dagar i veckan.

Planen kommer förmodligen bearbetas lite, men jag börjar såhär. Jag skulle vilja ha in lite andra träninsgformer, jag gillar variation, men så länge jag är på landet är jag ganska begränsad till utbudet som finns här = inget. För er som är sugna på en utmaning, räkna med att AugustiUtmaningen kommer bygga på ett liknande koncept, men med lite mer finesser.

Jag kommer väga mig varannan fredag och ska försöka se till att få en fettmätning gjord med bodpod så fort som möjligt. Som det känns nu kommer jag nog inte redovisa vägningarna på bloggen utan enbart till Magnus, men om det känns bra och ångestfritt så kommer ni få ta del utav hur det går såklart. Jag vill på ett sätt redovisa allt på bloggen eftersom det finns en stor motivation sammankopplat med det, men på sista tiden har det känts så blottläggande eftersom många som jag inte känner så väl, men som vet vem jag är, läser bloggen. Det känns lite känsligare då på något vis. Kanske överkommer jag den känslan, vi får se! Jag vill inte att min viktminskning ska leda till prestationsångest heller.

Jag tycker planen känns bra, inte övermänsklig, men ändå en utmaning.
Och den börjar nu!

 

 

Strategi, struktur och rutiner.

Jag känner starkt att jag behöver en strategi för hur jag ska hitta och hålla balansen under den här sommaren. Sommaren är den tid på året som jag tycker är allra svårast att bibehålla några som helst rutiner. Kanske beror det på att jag har ett långt sommarlov utan tider att passa och livet mest känns som en enda lång fest.

Jag gillar fest, även om jag inte dricker, lite väl mycket ibland kanske, men när det blir för mycket fest och för mycket semester, så brukar det få vissa konsekvenser. Så fort jag känner i kroppen att jag inte är tillräckligt strukturerad eller slarvar med kost och träning, för mycket, så slår ångesten till. Den där ångesten förtjänar i och för sig ett eget inlägg. Jag vill aldrig träna på grund av att jag får ångest om jag låter bli, jag vill att min träning ska vara grundad i glädje och en önskan om att ge min kropp det den behöver. Men rent krasst så kan träning ibland vara en väldigt bra ångestdämpare. Bättre än alkohol, droger och annan skit, tänker jag. Och om min träning blir sporadisk och min kost blir sämre så brukar ångesten komma som ett brev på posten. Det brukar kännas dåligt i kroppen, som en seg bakfylla som aldrig går ur.

Jag vill undvika den känslan, för jag mår bäst när jag tränar för att jag mår bra av det och när jag äter saker som får mig att må bra. Det innebär inte att jag vill vara nitisk med vare sig kost eller träning, men det innebär att jag måste tänka efter före och fundera på hur jag ska göra för att hjälpa mig själv skapa en struktur och rutiner som får mig att må bra.

Vad mår jag bra av, rent konkret?

  • En god dygnsrytm. Inte för sena kvällar/mornar. Tillräckligt med sömn.
  • Regelbunden träning, fyra-fem pass i veckan brukar vara bra. Gärna mycket vardagsmotion.
  • Planerad, genomtänkt och regelbunden kost.
  • Vänskap och möjligheten att vara spontan och göra roliga grejer när jag känner för det.

För att jag ska klara av att balansera semester och vardag under de kommande två månaderna så måste jag ha en plan att följa. Just nu tänker jag mig något i stil med i säng före tolv 5 dagar i veckan och upp kl 8 fem dagar i veckan. Det ger mig lite möjlighet att vara spontan en tisdagkväll och ta en sovmorgon en onsdagmorgon, men då blir en av helgdagarna lite mer strikt. Förstår ni hur jag tänker? Eftersom träningen numera går att planera framåt, då jag har ett träningsschema att följa, är min plan att planera in vilka pass som ska ske på vilka dagar, så att jag redan innan vet vad dagen har ett erbjuda, då är det svårare att “glömma bort”. Jag funderar också på att köra ett mellanting mellan “förbud” och “fria tyglar” och köra en dag i veckan då jag inte behöver tänka det minsta på vad jag äter, förslagsvis lördagar. Vill jag äta godis, glass eller vad det nu kan vara,så kan jag äta det, utan ångest, men restrerande veckodagar håller jag mig till planen. Regelbunden kost med hälften grönsaker och en fjärdedel protein en fjärdedel kolhydrater. Väldigt basic.

För att maten ska fungera så måste jag bli bättre på att planera även där. Hur jag ska strukturera upp det är jag dock rätt osäker på än så länge. Några tips?

Den här planen är vad man skulle kunna kalla att hjälpa sig själv. Vad tror ni? Hur strukturerar ni upp ledighet utan att förlora frihetskänslan?


Sommar kan vara så himla mycket, yoga på en strand i Grekland, sol och bad, god mat, fest, lugn, stress..ja, allt! Det gäller att välja vilka bitar man aktivt vill vara med och skapa i sitt liv.

Vikten utav vikten.

Nu är vågen hittad och det är dags för vägningarna att starta igen. Man kan ju tycka vad man vill om det, men det här är ju också en viktblogg och jag har ju fortfarande ett ganska viktigt mål för mig, min kropp och hälsa. Det är att gå ner i vikt.

Jag är ju dock på väg att byta adress och portal, så att min blogg äntligen hamnar där den ska vara. Under Bloggaromträning. Jag ser flytten dit som något av en nystart och planerar att dra igång vägningarna när bloggen väl blir flyttad, vilket jag hoppas blir snart.

I samband med detta, kommer jag sätta igång ett litet “projekt” för mig själv. Ni som varit med på tidigare utmaningar vet att jag gillar formen, att utmana mig själv. Även i detta projekt har ni möjlighet att haka på. Sist var vi över 200 personer som tränade, kämpade och var lite extra motiverade under sex veckor. Det var grymt! Både för mig och er, om jag tolkade era utvärderingar utav utmaningen rätt.

Jag har tänkt mycket på min vikt den sista tiden och vänt och vridit och både känt mig ledsen och motiverad inför vikten som den är just nu. Det är inte lätt att skriva en viktblogg och vilja gå ner i vikt och samtidigt gå upp. Känslan utav misslyckande är svår att värja sig ifrån. Klart jag funderar mycket över varför vikten och viktnedgång/uppgång hör så starkt samman med min känsla utav egenvärde. Jaghar blivit ledsen när jag sett bilder från förra året och tänkt “Vilken fin form jag var i då, varför såg jag inte det? Varför hade jag inte vett att uppskatta det eller mig själv då?”

Många tankar, ursäkter och diskussioner senare känns det som om jag har landat. Det finns en enda megastor och främst viktig  anledning för att gå ner i vikt. För att min vikt är ohälsosam. Det finns tusentals andra skäl också, både ytliga och mer djupt befästa. Men jag måste göra det här med kärlek till mig själv, för att jag vill ge mig själv det bästa.

Jag läste någonstans ett gammalt citat som jag hört många gånger förr, men som återigen gav mig en tankeställare. “Du måste vara din egen bästa vän.” Det ligger så oerhört mycket om det. Jag måste göra det som är bäst för mig, för att jag älskar mig själv och jag vill att jag ska ha det bästa. Jag måste ner i vikt, för den här vikten sliter på min kropp och den är inte funktionell. Jag måste älska mig själv och acceptera mig självunder tiden, oavsett hur jag ser ut, väger eller hur jag presterar. Jag måste vara min bästa vän i alla väder. Vikten ska inte få påverka min egen relation till mig själv.

Jag kan inte gå omkring och vara rädd för att misslyckas och därför hellre undvika att försöka. Jag vet ju att varje gång det inte går som jag har tänkt så har jag ett val. 1. jag kan tänka att “jag visste det, jag klarar det aldrig.” eller 2. så kan jag välja att tänka att för varje gång jag stöter på ett hinder, så lär jag mig hur jag ska hantera det.

Jag skrev tidigare om två olika sätt att hantera rädsla.

F fuck
E everything
A and
R run

eller

F face
E everything
A and
R recover

Det är dags att använda version nummer två. Möta rädslan och se vad den bär på och ändå försöka. Det värsta som kan hända är egentligen ingenting som är värre än att ge upp på förhand.

Jag kommer behöva stöd, peppning, uppmuntran och all kärlek jag kan få under tiden. Är ni med mig?

That’s a deal!

Nu har jag benat och funderat över vad som får mig att må bra och vad som inte får mig att må så bra. Både fyssiskt och psykiskt. Sen har jag stolpat upp 10 punkter som jag vet påverkar min hälsa och mitt välbefinnande. Jag och min lillasyster har gjort var sitt exemplar med saker som är viktiga för oss. Dessa tio punkter blir riktlinjer jag ska följa from idag:

  • Gå och lägga mig före 24:00, 5/7 dagar i veckan
  • “Datorförbud” efter 22:00, 5/7 dagar i veckan.
  • Fullfölja Halvmaraprogrammet som jag tänker börja med nästa vecka.
  • Godis, läsk, fikabröd m.m. max 1 ggr/månad
  • Snabbmat max 1 ggr/månad
  • Äta frukost, lunch och middag varje dag.
  • 3-4 träningspass/vecka.
  • Undvika bröd.
  • Promenera 1,5 timme/vecka.
  • Träffa vänner utanför hem, skola och gym 1 ggr/vecka

Så. Det är saker som jag VET kommer få mig att må bättre. Vissa saker blir helt klart svårare än andra. Att gå och lägga sig före tolv och att lämna datorn före tio till exempel.Vi har utvärderingar varannan vecka och första delmålet blir om en månad. Om jag har klarat alla punkter så kommer jag då få present av syrran och viceversa. Jag som älskar paket.. Men den största vinsten är att jag vet att jag kommer må bättre.

Nu tänker jag också börja blogga igen. Känns fint att ha ett fokus igen, även om jag återigen är på landet och med isiga vägar. Nu längtar jag tillbaka till mitt Stockholm, även om jag blir lugn i själen av att vara här ute i skogen. Hoppas ni har orkat vänta på mig! :)

(Saker man kan göra på landet som man inte kan göra i stan, ligga i jacuzzin och titta upp på en stjärnklar himmel, när man vill!)

Vad ska jag ge mig själv i gott-nytt-år-present?

Älska nystarter, men hata fenomenet nystart. Klingar så negativt på något vs. Som om alla nystarter alltid leder till ett avslut och ett indirekt misslyckande. En nystart kan vara en upphottad vardag med en extra boost energi, motivation och inspiration.

För mig blir 2011 definitivt en nystart, med allt vad det innebär. December 2010 kan gå till historien som månaden med minst träning och mest mat (plus en hel del som inte ens kan klassas under “mat” och knappt heller “nödproviant”, en massa skit med andra ord, näringsfattigt men energirikt. Precis vad min kropp behöver, inte.)

Så, min kropp ska få lite presenter utav mig som ska göra 2011 till ett toppenår för mig och min kropp. För nu är jag less på att känna mig som jag känner, se ut som jag ser ut och vara så otränad som jag för ögonblicket är. Dags med sporrande mål att jobba inför.

Därför betalade jag idag anmälningsavgiften till Stockholms Halvmara 2011. Nu är det bara att börja trappa upp en hejdundrande genomtänkt träning för att orka, för att hålla och för att hinna runt snabbare än maxtiden för halvmaran som är 2:45. För att hålla så måste jag fokusera på tre saker:

1. Jag måste gå ner i vikt. Det går inte att springa så långt så pass tung som jag är nu. Det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag tycke rom det. Jag måste gå ne ri vikt om jag nu ska springa 2,1 mil och träna inför det utan att få ont i kroppen. Ont är inte kul. Ont vill jag undvika.

2. Jag måste öka distans och hastighet oerhört försiktigt och genomtänkt. Min fot är inte helt med mig och om den ska vara stark och hel under hela säsongen, så måste jag tänka efter före och vara försiktig. Och tillbaka till rehabövningar. Bums!

3. Jag måste träna upp en kropp som orkar vara stark under löpningen. Så att jag inte får besvär någonstans. Jag ska träna och stretcha och stärka bål och ländrygg så att den orkar hålla uppe hela kroppen. Det gäller för mig att vara i topptrim.

Jag har dessutom fler presenter till min kropp. Den största är kanske den deal som jag håller på att knåpa ihop. En deal jag ska ha med min syster. Just nu ska jag skriva ner 5-10 grundläggande saker som jag behöver för att må bra i kopp och själ.  Vi kan också kalla det för grundläggande behov. Utifrån de behov jag skriver upp, så ska jag försöka fundera på hur jag ska kunna hjälpa mig själv att uppfylla alla mina grundläggand ebehov. Om jag tex behöver 7-8 timmars sömn, hur ska jag hjälpa mig att få det?

Det ska resultera i en deal som jag ger mig själv. Vi snackar inte förbud och krav, utan vi snackar förbättra förutsättningarna för att må så bra som möjligt. Den dealen ska jag göra me dmig själv, med syrran och vem som helst som vill hänga på vet jag.

Det blir nog minst största present till mig själv. Just nu trivs jag inte, men s kan livet vara ibland. Acceptera gårdagen och förändra dagen idag.

Hur blev det såhär?

Fina Emelie ställde frågan “Vad gjorde du som gjorde att du tappade dem (de kilon jag gått ner tidigare, mitt förtydligande) och jämför det med dagens liv?”

Åh, det är en bra fråga!

Rent spontant så vet jag att det handlar om några huvudpunkter. Förra hösten, när min viktminskning gick som bäst, tränade jag mycket mer än vad jag gjort den här hösten. Kanske inte helt optimalt alla gånger, men jag gjorde helt klart av med mer energi än vad jag gör av med nu. Jag var dessutom mycket noggrannare med mängden mat jag åt och att äta regelbundet. Jag hade överlag en bättre dagsrutin med både sömn och mat. Jag har fortfarande en okej dygnsrytm om man jäför mot hur jag var när jag var yngre. men jag har halkat efter lite när dte kommer till att äta regelbundet på bestämda tider och att även planera in små mellanmål.

Förra hösten var jag inte rädd för energirika produkter, men jag åt mindre av dem.

Idag har det blivit som ett hopkok av felaktig information och jag har tolkat mina tankar kring “lägre krav på mig själv” som att jag inte ska anstränga mig. Jag har tolkat mina tankar kring “det är bättre för kroppen med exempelvis äkta smör (eller grädde, eller fullfett-produkter etc),  än lätta (eller lättgrädde, lightprodukter)” som att jag kan äta hur mycket smör som helst. Jag har tolkat mina tankar om att vila är viktigt, som att jag ska vara mer inaktiv. Jag har tolkat mina tankar kring att förbud bara skapar en viss besatthet, som att jag kan äta godis när helst jag känner för det. osv.

Såhär i efterhand kan jag ju lätt se hur det blev som det blev. En enda tokig röra av tankar som jag valt att tolka på ett sätt så att jag egentligen inte skulle behöva göra så mycket jobbigt arbete. Inte behöva anstränga mig för att släppa kraven trots att jag presterar. Inte behöva vila på ett sätt som är bra för både kropp och själ, med närvaro. Etc.

Så, tittar jag tillbaka på förra hösten så är receptet nog att tänka om på vissa bitar. Maten ska återigen bli mindre tröst och trygghet och mer regelbunden och planerad. Träningen ska bli lite mer fokuserad och även den planerad. En väldigt viktig punkt är att röra sig mer i vardagen och få bort inaktiv tid.

Jag är iaf glad över att jag har världens finaste mössa! Och världens finaste bloggläsare som peppar och hejar på mig. i är helt underbara! (Sen är jag också glad för att det är jul och en massa andra grejer.)

bloglovin

Obekväm i kroppen och lördagsvägning.

Jag skrev igår om att återuppta viktnedgången och att mitt mål är att först och främst komma under 100 kil. Jag printade även ner en lsta med skäl, varför jag vill gå ner i vikt. Vissa av dem är jag inte så “stolt” över, vissa som jag vet har med andra saker än vikten att göra. Men jag kände att det fanns en vikt utav att vara ärlig. Hur bra eller obra vissa skäl må vara, så finns de där och är mer eller mindre ett skäl till att jag vill gå ner i vikt.

För jag vill gå ner i vikt.

Sen jag, för någon månad sedan, började surra med mina tankar hit och dit kring min viktnedgång och lade ner vägningarna tills vidare, så har jag gått upp några kilon. Jag har vägt mig, inofficiellt kan man säga och jag känner mig oerhört obekväm med hur det ser ut på vågen. Jag känner mig om möjligt ännu mer obekväm med hur det ser ut i spegeln. Jag vill helst stoppa huvudet i sanden och bara ignorera det faktum att något måste göras, men jag har en sida inuti som vet bättre och som säger att det inte finns något att känna skuld över. Inget att ha dåligt samvete över och inget att bestraffa sig själv över. Vikten är som den är, livet är som det är. Jag kan bara göra något åt idag och framåt, det som hände igår hände av flera olika anledningar och ja kan inte förändra det i vilket fall. Så ingen mening med att slå knogarna blodiga mot väggen.

Så. Det är dags att börja väga sig igen. Imorse stod vågen på 110,2 kg. Inte så kul, men nu är det som det är. Nästa vägning blir måndagen v. 50. Lugnt och fint.

Nu är jag uppklädd, ska se Capricen i Uppsala och äta middag på Vill Anna. Life goes on. Men beslutet känns bra i hjärtat.

Mitt mål.

Jag håller på att skissa på en plan. En plan för att nå mina mål. Det kommer förmodligen inte gå så snabbt. Men huvudsaken är att jag går åt rätt håll, i rätt riktning. Att jag vet vart jag ska.

Jag ska först och främst under 100 kg. Det får bli mitt ordentliga första huvudmål. Det är inte mitt slutgiltiga mål. Men just nu är det bara under 100 kilo jag tänker fokusera mig på.

Det kommer komma en utförlig plan, jag har tänkt att sätta igång med vägningarna igen, men jag tror inte att de blir lika ofta, som de har varit tidigare. Kanske varannan vecka? Men plan och upplägg kommer, samt andra verktyg jag kommer ta till hjälp framöver.

Tänk att väga under 100 kilo, det gjorde jag sist någon gång i tonåren..

Varför vill jag gå ner i vikt – uppdaterad version.

Jag skrev fyra inlägg om varför jag vill gå ner i vikt, jag tänkte att jag skulle sammanföra de fyra i ett och se över vad jag anser att jag redan åstadkommit (överstrukna) och vilka jag inte längre anser som viktiga (röd), vilka som fortfarande står kvar och vilka som tillkommit. Vilka som känns extra viktiga (blå).

  • För att ha en frisk och stark kropp som får leva länge.
  • För att kunna sätta på mig ett par jeans, som inte är köpta på ”tjockisavdelningen” och utan att det putar ut ovanför linningen. Jag vill att de ska sitta snyggt!
  • Slippa para ihop Tjock med mitt namn. Jag vill bara vara jag. Jag vill inte vara förknippad med min kroppsstorlek och allt som det innebär.
  • Kunna köpa kläder i vilken affär jag vill. Ha en ”normal” storlek.
  • För att kunna ha på mig vilken typ av kläder jag vill, utan att behöva tänka på vad de visar eller vad de döljer. Jag vill att kläder ska sitta snyggt på mig!
  • För att känna mig bekväm i min kropp.
  • Att slippa sticka ut med min storlek bland andra människor. Vara en i mängden. Inte den tjocka i mängden.
  • För att kunna springa snabbt. jag kommer aldirg kunna vara snabb när jag är såhär tung. jag vill också kunna springa milen snabbt. Kunna tävla med min kille om vem som kommer snabbast till dörren och ha en chans att faktiskt vinna.
  • För att kunna handla, vad som helst, i en mataffär utan att tänka på vad andra tycker och tänker om dte jag köper. jag vill inte känna att de tänker ”Det där borde hon som är så tjock inte handla” osv. Samma sak på restaurang.
  • För att inte vara större och tyngre än min pojkvän.
  • För att få vara normalviktig för en gångs skull. I hela mitt liv har jag vari överviktig/större än min omgivning. Nu vill jag bara få vara normalviktig.
  • För att kunna hålla på med hästar utan att behöva fundera på hur tung jag är eller huruvida min vikt sliter på dem.
  • För att för första gången kunna sköta en inridning från scratch utan att behöva ta hjälp för att jag är för tung.
  • För att undvika alla sjukdomar som övervikt ger ökad risk för: diabetes, hjärtkärlsjukdomar, låg fertilitet, rygg/knäproblem, osv.
  • För att vara en god förebild för andra i min omgivning som har viktproblem. För mina framtida barn!
  • För att kunna vara ute och gå på stan utan att bli svettig för att min kropp bär på så många kilon.
  • För att kunna ha på mig en bikini och känna mig både snygg och bekväm.
  • För att kunna känna att jag passar in, även ytligt, bland mina snygga tjejkompisar.
  • Jag vill känna mig sexig inför min pojkvän (även om han tycker att jag är fin som jag är). ”Jag vill ju bara se snygg ut naken” Som Colting säger det.
  • Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag KAN!
  • Jag vill inte behöva oroa mig om jag kommer i overaller/flyvästar/dykardräkter/regnkläder/liknande när jag ska göra något borta.
  • Jag vill att andra ska titta på mig och tänka ”Vad hon är vältränad.” och inte ”Vad hon är tjock.”
  • Jag vill kunna titta på bilder av mig själv utan att se dubbelhaka, gäddhäng, mage som sticker ut osv.
  • För att kunna låna kläder att ha på mig av mina vänner.
  • För att orka göra mer saker. Hålla igång mer utan att tycka dte är jobbigt.
  • För att få god plats i flygplanssäten, busssäten osv.
  • För att aldrig behöva fundera över ”Är jag för tung?” när jag ska göra olika saker.
  • Jag vill ha en midja!
  • Jag vill kunna gå i kjol på sommaren utan att mina lår ska gnida mot varandra så det gör ont.
  • Jag vill kunna ha kort kjol och shorts.
  • Jag vill kunna röra på mig graciöst, utan att känna mig som en elefant i en porslinsbutik.
  • Jag vill kunna sitta i min pojkväns knä utan att känna mig för tung.
  • Jag vill kunna köpa stövlar och få plats med vaden i dem.
  • För att jag vill inte känna mig dömd redan på förhand pga min vikt.
  • Jag vill kunna köpa ringar/klockor, utan att ha för tjocka fingrar/handled.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt utan att ha kroppsmassa ivägen när jag ska böja mig ner, göra vissa övningar på gymmet osv.
  • Jag vill kunna köpa BH:ar i en vanliga butik.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt när jag är äldre.
  • Jag vill bli gammal och inte vara rädd för att dö i förtid pga min vikt.
  • Jag vill kunna se musklerna som finns där under fettet.
  • Jag vill inte behöva känna mig orolig över att träffa nya människor/vara i nya situationer pga min vikt.
  • Jag vill inte att min vikt ska begränsa mig att göra saker jag vill göra.
  • Jag vill kunna gå till läkaren och tex ha ont i halsen, utan att få höra pekpinnar kring vad jag väger.
  • Jag vill inte bli bemött hånfullt pga hur jag ser ut.
  • Jag vill inte höra fula ord sägas om min vikt.
  • Jag vill inte bli skeptiskt bemött när jag berättar om hur mycket jag tränar ”Om du tränade så mycket skulle du ju inte vara såhär stor.”
  • Jag vill kunna utmana mina vältränade vänner, utan att vara ständigt efter pga att jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill kunna köpa jackor och liknande på damavdelningen och inte behöva gå till herravdelnngen där storlekarna är större och rymligare.
  • Jag vill kunna säga vad jag väger, om någon frågar, utan att antingen skämmas eller känna mig obekväm med den.
  • Jag vill att min pojkvän ska kunna bära mig, ta upp mig i famnen eller vad som helst, utan att jag ska känna mig fruktansvärt tung (vilket jag gör nu, även om han orkar.)
  • Jag vill kunna prova att rida andra raser än bara stora starka viktbärande hästar.
  • Jag vill kunna hoppträna med min häst ibland.
  • Jag vill kunna slänga på mig vad som helst utan att behöva tänka på om valkar sticker ut.
  • Jag vill kunna välja precis vilken affär som helst att köpa kläder i, utan att behöva fundera på storlekarna.
  • Jag vill hålla mig långt borta från diabetesrisken.
  • Jag vill att det ska synas att jag tränar så pass mycket som jag gör.
  • Jag vill inte vara killarnas kompis, jag vill vara den tjejen de trånar efter (även om jag inte vill ha ngon annan än min sambo förstås.)
  • Jag vill ha en kropp som är stark och frisk, med bästa förutsättningar för att hålla så länge som möjligt och stå emot påfrestningar så bra som möjligt.
  • Jag vill kunna vara i strålkastarljuset utan att känna mig obekväm med hur jag ser ut.
  • Jag vill kunna vara starkast/snabbast/smidigast ibland och inte alltid vara efter pga jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill vara en inspiration för de i min omgivning som också är överviktiga.
  • Jag vill jobba med ätstörningar och vara en sund förebild.
  • Jag vill bevisa för mig själv att jag kan.
  • Jag vill att jag ska kunna känna när jag och min sambo träffar någon ytlig bekant till honom eller någon jag ännu inte träffat för att de ska tänka ”Wow vilken tjej han har fångat.” och  inte ”Hon var trevlig, men inte så snygg.”/”Han kunde fått någon mycket snyggare.”
  • För att kunna vira runt en handduk runt hela kroppen och inte få någon glipa.
  • För att kunna genomföra ett helt spinningpass och inte känna att jag är för tung för att orka med.
  • För att jag vill slippa fett som hänger över byxlinningen när jag äntligen hittat ett par snygga, tighta jeans.
  • För att jag inte vill ha något gäddhäng när jag är 25 år!
  • För att jag vill kunna stå på händerna och hjula.
  • För att jag vill kunna göra chins och dips med min egen kroppsvikt.
  • För att jag vill kunna rida barbacka på min häst utan att behöva vara orolig för hennes rygg.
  • För att jag är trött på att folk inte ställer lika höga krav på mig, fysiskt, för att jag är tjock.
  • För att slippa känna att jag måste bevisa för min omgivning att jag lever hälsosamt, eftersom det inte ser så ut.
  • För att hitta balansen.

Oj, ja, det var en ganska lång lista. Vissa punkter på den här listan känns betydligt viktigare än andra. En del har jag redan betat av, men det finns en bit kvar. De var inte så många som kändes oviktiga just idag. Men det kanske kommer?

bloglovin

Mål för 2020: bot mot fetma.

Hälsade på hemma hos min mormor idag. Hon hade, förutom att hon handlat godis för tresiffrigt belopp, en Illustrerad Vetenskap hemma. Jag bläddrade lite i den och hittade den här artikeln om mål för forskningen 2020. Nu är det här ju populär vetenskapligt och jag har inte läst forskningen det baseras på.  Men jag tyckte ändå det var intressant.

Fettdepåerna bidrar till att reglera aptiten, men äter vi för mycket, kan de utveckla ett inflammationstillstånd, som får stora delar av ämnesomsättningen att braka ihop. Aktiva muskler motverkar inflammationstillståndet och det är säkert orsaken till att motion gör det lättare att hålla vikten.(…..) Inflammation i fettdepåerna och förskjutning av kroppens biokemiska balans är troligen orsaken till fetma.

Vad tänker ni? Jag tror det ligger mycket i just den kunskapen.

bloglovin

Diet eller svält, fortsättning.

Jag läser intresserat era kommentarer till fredagens inlägg, jag misstänkte att det skulle vara ett ämne som engagerar.

Emliscious nämner att 1500 kcal kan vara olika mycket mat beroende på vad maten består utav. I studien åt deltagarna “fattig mat” (studien växte ju fram efter andra världskriget och var ett sätt för att förstå vad åren med krig och svält, hur de påverkat människor), i form av mycket potatis, rotfrukter, bröd och pasta. Kosten baserades alltså på kolhydrater.

Sara reflekterar över hur studien var uppbyggd, om den gjordes på överviktiga eller normalviktiga och det är givetvis en viktig reflektion. Studien gjordes på normalviktiga män i efterkrigstid, då jag misstänker att det var ganska få som var överviktiga. men de åt å andra sidan en kost under uppstartsfasen på 3200 kcal, så alla var nog i ganska god form innan “svält”-perioden. Nämnas bör också att deltagarna utförde vissa fysiska aktiviteter också och därmed brände ännu mer kalorier.

Doofie skrev “Jag håller med om att många inte ger kroppen den energimängd som behövs. Men i andra änden finns ju de som lever endast efter det kroppen säger åt dem att göra – äta snabba kolhydrater så hjärnan får sitt och kroppen kan spara energi inför nästa svältperiod (som aldrig kommer).”
Men, jag är inte helt säker på att kroppen verkligen fungerar så. Jag tror att kroppen är ganska bra på att säga vad den vill ha och så länge vi ger den mat regelbundet så kommer inte kroppen be om snabba kolhydrater. Jag tror att det är vårt huvud som ber om snabba kolhydrater och dte framförallt när vi har slarvat med regelbundenhet.

Huruvida kaloriräkning är så enkelt att en kalori alltid är en kalori är jag inte alls övertygad om. Inte på långa vägar. Jag är inte heller övertygad om att kalorier är hela hemligheten vid viktnedgång, eller viktuppgång, för den delen. Jag tror att våra kroppar är mer komplexa och att det kan finnas ganska många andra faktorer som spelar in.

(Det finns faktiskt en studie av John Yudkin där deltagarna äter låg-kolhydratkost och där resultaten inte blir som i Keys studie, å andra sidan är de knappast jämförbara, det framkommer inte riktigt om de 11 deltagarna i den här studien är överviktiga eller normalviktiga. Dessutom pågår studien bara en månad. Det intressanta är dock att deltagarna ska äta låg-kolhydratskost, men det finnsingen begänsning för hur mycket de får äta. Ändå landar snittmängden på 1560 kcal. Något som i den andra studien upplevdes som svält. Men som sagt, de går knappast att jämföra rakt av.)
.keys_yudkin-blogsize.jpg

Sofia påpekar att kaloriåtgången förmodligen är olika för deltagarna i Keys studie och för dagens människor i välfärdsSverige. Absolut! Min tanke med inlägget var mest att väcka tankar och åsikter kring hur vi ser på kalorier och hur många det är som faktiskt äter för lite. Jag tänker på alla dessa, redan smala tjejer, som maniskt räknar kalorier eller alla hårdtränande, som stenhårt håller igen på kalorierna. För överviktiga, finns det energi att ta av, även om jag tror att hjärnan har lättare (eller mår bättre?) att tillgodogöra sig lätt energi från maten, än att vänta på energi från fettdepåerna. Att ligga så pass lågt kalorimässigt (svält) kan ge ganska allvarliga psykiska konsekvenser (om vi nu ser till resultaten från Keys studie), tycker man att det är värt det, då kanske man borde fundera lite över varför man ska gå ner i vikt. Är det verkligen för sitt eget bästa?

Viktminskningen då?

Nu har jag haft en ganska lång tid av tankar som snurrat, känslor som känts, både högt och mycket och en kropp som nästan bara kollapsat, med höga levervärden, låga järnvärden, campylobacterinfektion och hög stresspåverkan.

Men nu känns det som om jag någonstans har landat i mina tankar och min kropp börjar sakta men säkert återgå till en frisk och stark sådan och då blir det också dags att besvara frågan jag ställt mig rätt länge:

Vill jag gå ner i vikt?

Jag har hittat svaret inom mig själv, försökt att inte få mina tankar och känslor färgade av omgivningens tankar, åsikter, eller kanske önskningar. Och jag har hittat ett svar som någonstans kändes rätt enkelt.

Ja, det vill jag.

En lång motivering till varför, ska jag komma med. Men grundskälet är att jag fortfarande känner mig en aning begränsad av min vikt och min kroppsstorlek och den trots allt är extra slitsam för min kropp att bära på. Allt som har med andras åsikter och ytligheter, har jag lagt åt sidan. Den motivationen är så oerhört förgänglig. Motivationen måste komma inifrån, från mitt inre. Hade min känsla i bröstet sagt att nej, jag vill inte. Då hade det fått blivit så, oavsett hur “fel” det kanske hade sett ut i andras ögon.

Så, den här bloggen kommer på sätt och vis behålla sitt ursprungliga syfte. Jag ska bli lite lättare. Men jag tror att upplägget kommer förändras. Förändringar som innebär att viktnedgången ska bli ett resultat av ett jättejobb. Ett mentalt sådant. Jag måste kika lite igen på alla de där hjärnspökena som jag blivit varse om på sista tiden. Stirra dem i vitögat och våga möta dte som stirrar tillbaka på mig. Viktnedgången ska bygga på kärlek till mig själv och vägen ska vara fylld med respekt och tacksamhet inför den här fina, starka och vackra kroppen som hela tiden gör sitt bästa. Det blir mindre press, men kanske mer struktur.

Jag har inte hela tänket klart för mig än, det får ligga och puttra inom mig tills dess att det känns färdigt. Men vet ni vad, det känns så skönt att ha hittat det här svaret inom MIG och ingen annanstans.

Hemligheten sitter i huvudet och viljan:

Jag läser ett inlägg som jag skrev i början av bloggen, då viktminskningen gick som en dans.

Tror att det dels var på grund av tankar som dessa:

När huvudet vill ha mat men kroppen inte är hungrig..

Jag hatar sådana stunder. När huvudet så gärna vill ha något att äta. Typ vad som helst, fruktsallad, nötter, smörgås etc etc. Men kroppen är verkligen inte hungrig och det finns inget skäl att äta något.
Suget säger ”Men det finns utrymme och plats för något litet kvällsmål!”
Hjärnan säger ”Fast varför ska jag äta när det inte finns något fysiskt behov? Det är sånt ätande som gjorde mig 133 kilo tung.”
Suget kontrar med ”Fruktsallad gjorde dig 133 kilo tung!? Kom igeeeen.”
Hjärnan håller fortfarande suget stången med: ”Det onödiga ätandet gjorde det. Det gäller att träna bort det onödiga ätandet, det är psykiskt. Det behövs inte längre, det fyller ingen funktion. Mat ska fylla en fysisk funktion,inte en psykisk. Suget måste inse att det är ute och cyklar.
Suget: :(
Hjärnan: :)

Suck.”

Fasen vad klok jag var! På riktigt. Jag måste tillbaka dit. För det var sunt, simpelt och med hjärtat.

Diet eller svält?

Ni vet dieter som drar ner på kalorier, man räknar med ett underskott, för att se ett minusresultat på vågen. Det är ganska simpel matematik. Man säger att 7000 kcal motsvarar ett kilo fett, ett underskott a 500 kcal om dagen blir då ett halvt kilo i veckan. Man kan tycka och tänka vad man vill, men kalorier anses av de flesta vara knepet. Underskott är enda vägen till viktminskning.

Det finns en väldigt välkänd studie från femtiotalet, The biology of human starvation eller The Minnesota Starvations experiment, som den också kallas, där forskaren Ancel Keys studerade hur svält påvärkar människor fysiskt och psykiskt.

http://gunpowder.quaker.org/starvationimage.jpg

Studien var uppdelad i 4 olika delar under ett år och hade 36 undersökningsdeltagare. En 12:veckors period då deltagarna genomgick regelbundna fysiska och psykiska test och gick på en diet på 3200 kcal. En svältperiod under 24 veckor där deltagarna gick på en diet på 1500 kcal. En 12 veckors period för kontrollerad återhämtning, då deltagarna fick börja äta mer igen, men med kontrollerade dieter. Den sista perioden var en fri rehabiliteringsperiod på 8 veckor då deltagarna fick äta precis vad de ville.

Vad fick studien för resultat? Jo, att förlängd “semi-svält” skapar en markant ökning utav depression, hysteri, hypokondri. De flesta upplevde perioder av grav känslomässig stress och depression. Deltagarna blev extremt besatta av mat, både under svältperioden och rehabiliteringsfasen. Sexlusten minskade drastiskt och de blev både socialt isolerade och drog sig undan socialt. Koncentrationsförmågan försämrades bland annat liksom ämnesomsättningen, vilket i sin tur ledde till sänkt kroppstemperatur, lägre hjärtfrekvens och andningsfrekvens.

Vad är då det intressanta i det här? Jo, deltagarna i den här studien låg på en diet på 1570 kcal när de var i svält. 1570 kcal. Intressant är också att besattheten av mat fortsatte till långt efter att deltagarna återfått möjligheten till att äta vad de ville och även återfått sin normalvikt.

http://www.nopaperpress.com/members/1289793/uploaded/Day26iP2.jpg

Hur många tror ni idag äter en diet på 1570 kcal eller betydligt mindre, när de ska gå ner i vikt på ett “hälsosamt sätt”? Vi ska givetvis ta med i beräkningen att deltagarna i studien var män. Men ändå. 1570 kcal ansåg de här forskarna var att svälta sina deltagare och med den kalorinivån fick de slående dåliga resultat både fysiskt och psykiskt. Hur många idag skulle anse att 1500 kcal är svält?

Vi tror ibland att det är så enkelt med vikt och kalorier. Vad vi kanske inte alltid räknar med är att kroppen är mer komplex än så. Kroppen behöver sin energi för att fungera. Hjärnan, bara den står för 25% av kroppens energiförbrukning i vila, behöver helt klart sin energi för att fungera optimalt.

Är en kalori alltid bara en kalori och står våra dieter över fysiska behov? Kan våra kroppar och hjärnor fungera optimalt med underskott? Jag tror inte det. Men jag har varken utbildning eller erfarenhet nog i ämnet för att kunna ge några alternativa förslag. Egentligen ska man nog tänka mindre och lyssna mer på kroppen. Den vet tametusan alltid bäst.

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

Nytt delmål – nytt fokus!

Allt är inte bara jobbigt, psykiskt påfrestande och ledsamt just nu. Verkligen inte.

Jag har så mycket i mitt liv att vara lycklig över, och det är jag. Helgen var helt fantastisk, när min numera slanka mamma fyllde 60 år (men skulle lika gärna kunnat fylla 50, ungdomen själv!)

Jag har även saker i mitt liv att se fram emot. Hawaii till exempel. I slutet av februari nästa år kommer jag och flera personer jag tycker väldigt mycket om, vara på väg dit. Det är helt fantastiskt.

Tills dess vill jag ha nått ett stort delmål. Jag vill vara under 95 kilo när jag kliver på planet till Hawaii. Det blir lite drygt 10 kilo på lite drygt 4 månader. Absolut ingen omöjlighet, men jag kommer bli tvungen att satsa lite extra och göra vissa uppoffringar för att lyckas. Det är väldigt sällan jag sätter tidsbestämda mål. Jag tycker att det är läskigt! Men nu vågar jag.

Jag kommer vara en grymt fit bikinibrud på stranden mars 2011. Jag ser det framför mig.

Hawaii och <95 kg, here I come!

Hur ska jag lyckas?

Jag gillar inte termer som “omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

  • Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
  • Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
  • Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
  • När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
  • Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
  • Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
  • Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
  • Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
  • Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
  • Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
  • Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
  • Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
  • Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
  • Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
  • Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
  • Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
  • Jag ska inte dras med i “på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
  • Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
  • Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
  • Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Teori kring träning och viktnedgång.

I mitt huvud snurrar det alltid en hel del tankar kring träning, hälsa, viktminskning och liknande ämnen. De senaste dagarna har jag kommit fram till en egen liten teori kring träning och viktnedgång som jag tänkte lufta med er.

I viktminskningssammanhang pratar man ofta och gärna om “kalorier in och kalorier ut”. “Det spelar ingen roll vad du äter/tränar, så länge du gör av med mer energi än du får in.” Jag har funderat mycket på det där, för mig är det självklart att det visst är skillnad på kalorier och kalorier, men då har jag framförallt tänkt på de kalorier jag stoppar i mig.

Kroppen är ju inte bara beroende av att ha ett visst antal kalorier varje dag, vitsen med mat är ju att kroppen ska få näring och byggstenar för att kunna reparera, bygga upp och fungera ända ner på cellnivå. Vår kropp mår givetvis mycket bättre när den får i sig kalorier, som är fulla med näring, som inte är fulla med konstiga färgämnen, märkliga tillsatser, besprutade med gifter och liknande. Det tror jag nog att många håller med om.

Min teori handlar dock inte om “kalorier in”, den handlar om “kalorier ut”. Jag har funderat mycket kring olika träningsformer och hur de påverkar kroppen. Framförallt i förhållande till viktminskning. Många hävdar nog att har du gjort av med 500 kcal via träning, så spelar träningsformen i sig inte så stor roll. Men jag tror att kroppen är smart. Förändringar är något kroppen inte är särskilt förtjust i. Jag minns att man läste om det här på fysiken/biologin på gymnasiet. Om kroppens “seghet” och ovilja att förändras. Kroppen är dock mån om att överleva och vill spara på energi så mycket som möjligt i de flesta situationer.

Det är det min lilla teori bygger på. Jag tror att det är skillnad på träning och träning, när det kommer till viktnedgång. Jag tror att träning där det är mycket negativt och jobbigt för kroppen att vara tung, gör kroppen mer inställd på att “släppa på vikt”, än träning, där kroppsvikten inte spelar lika stor roll.

Vi kan jämföra löpning och spinning som ett exempel. Med min teori så skulle löpningen vara mycket mer effektiv för att gå ner i vikt, än vad spinningen skulle vara. I löpningen är kroppsvikten verkligen slitsam för kroppen, ju tyngre man är. Både för leder, senor, skelett och muskler. En lätt kropp skulle slita mycket mindre på kroppen och göra uppgiften oerhört mycket mer energisparande än en tung. I spinningen finner vi visserligen samma korrelation, men inte riktigt på samma vis. En tung kropp gör givetvis övningen jobbigare än en lätt, men jag tror inte att tyngden sliter på kroppen på samma vis. Spinning är nog överlag mycket mer skonsamt för tunga, än löpning. Det är ju givetvis bra, men enligt min teori gör den träningen det inte lika akut för kroppen att bli av med den extra vikten. Eller varför inte ta en crosstrainer som exempel, eller gå så långt som till styrketräning. Jag tycker löpningen är ett perfekt exempel på att kroppen tjänar in mycket energi och slitage genom att vara lättare vid löpning, i mycket större grad än vid styrketräning, cykling eller crosstraining.

Observera att jag pratar om skillnad i borttränade kalorier, dvs 500 kcal från löpning versus 500 kcal från spinning tex. Inte i hur effektiv träningen är under en viss tidsenhet.


500 kcal från löpning versus 500 kcal från styrketräning – vilket tvingar kroppen att anpassa sig, mest?

För min egen del verkar min teori stämma. Jag minns när jag var i Egypten och åt hur mycket mat som helst. träningen kom lite i skymundan, men den träning jag väl utförde, var löpning. Jag borde gått upp massor under tiden jag var borta, med tanke på hur mycket jag åt, men när jag kom hem från Egypten, så var vågen mycket snällare mot mig än vad jag trodde att den skulle vara. Hade resultatet blivit detsamma om jag bytt ut de få timmarna löpning, mot cykling som hade bränt lika mycket? Jag tror inte det.

Jag tror att kroppen är smart, den vill till varje pris överleva, med så lite slitage som möjligt. Jag tror att det visst spelar någon roll vilken typ av kalorier som kommer in. Jag tror också att det spelar stor roll vilken typ av kalorier som går ut.

Vad tror ni om min lilla teori?
Är det någon som vet om det finns någon forskning kring ämnet?