Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

En till ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

För att spinna vidare på det här med kroppar, inte nödvändigtvis bara kvinnokroppen. Mitt inlägg i förrgår väckte viss debatt på facebook där inlägget dels beskylldes för att vara en ursäkt för feta kvinnor att slippa gå ner i vikt. Ja herregud. Men de här meningarna gjorde mig arg på riktigt:

“Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock. Bara de som inte orkar göra något åt saken och accepterar läget.” “När såg du senast “killen som får välja” gå med en Maggie* som är extremt överviktig. Det finns..kan det vara 1% av manliga befolkningen? ..//.. Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfestan och slippa ta killen som blev över för att få någon.”

*Maggie är 14åringen i boken som ska banta och som vänder sig till ungdomar/barn.

Meningarna ovan visar så tydligt på kärnan i en del av de problem som jag också menade att belysa med mitt förra inlägg, men kanske inte riktigt fick fram.

Det här med ideal påverkar verkligen inte bara mig själv direkt, det påverkar hur andra ser på mig, utifrån ett ideal. Om jag inte passar in i idealet så kommer då ett självklart antagande om att jag helst skulle vilja vara som idealet och då skulle må bättre. “Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock.” Jag har hört samma resonemang när det har talats om homosexuella. “Fick de välja, skulle de givetvis hellre vara hetero, det är ju lättare.”

Bara för att någon, på vilket sätt det än må vara, skiljer sig från en norm eller ett ideal, så innebär det inte att man lider utav det eller vill vara annorlunda. Det kan dock vara jobbigt att behöva slåss för sin rätt att få vara precis som man är, även om man inte har en önskan om att förändra sig. DET tycker jag är sjukt här i världen.

“Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfesten och slippa ta killen som blev över för att få någon.”
Eller så kanske det är dags att slopa den där bilden om att alla tjocka är loosers som ingen gillar och rikta lampan åt det utanförskap som skapas redan under tidiga år, bland barn, men även senare bland vuxna, istället. Vi är duktiga på att peka ut den som inte stämmer in i normen, på ett eller annat sätt, framförallt när det gäller utseende. I någon klass kan det vara killen med glasögon, i en annan tjejen med stora framtänder, i en tredje den mörkhyade pojken eller kanske den tjocka flickan.

Kanske är det inte så att alla dessa barn ska behöva ändra sig för att bli bättre behandlade, kanske är det så att vi som är vuxna måste börja se på alla genom samma glasögon och visa att alla människor är lika mycket värda. Kanske är det dags för idrottsläraren att äntligen lägga ner de där förbannade lagsporterna, på idrottslektioner som får halv

a klassen att hata träning för en stor del utav livet. Kanske är den tjocka tjejen värd precis lika mycket som den smala och kanske måste vi vara förebilder och inte tolerera att människor blir värderade för hur de ser ut, utan för den de är.

Eller så är det här bara ytterligare en ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

(Tara Lynn kanske anses som tjock av modevärlden, men herregud vad snygg hon är. Fast vänta nu, man kan ju inte vara tjock och snygg samtidigt? Hon borde ju stå och längta efter den pussen från den snygge killen i något hörn..)

Den arma stackars kvinnokroppen.

Den arma stackars kvinnokroppen. Alltid i fokus. I våra egna, andras och medias ögon. Jag blir ledsen när jag hör hur mycket vi pratar om kroppar, om storlekar, om viktuppgång/viktnedgång hos andra, vi bedömer, dömer. Än så länge är inte manskroppen lika utsatt för fenomenet.

Jag blir ledsen när jag hör andra prata nedlåtande om sina, helt vanliga, fantastiska, kroppar, jag blir ledsen när jag tänker nedsättande om min egen kropp, men jag blir tamefan förbannad när jag hör andra tala nedsättande om andras kroppar. När kvällspressen smäller upp bilder på någon kändis gropiga lår och skriver “KÄNDISARNA ÄR PRECIS SOM OSS!!” eller “SE BILDBEVIS PÅ XXX:S VIKTUPPGÅNG!”.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör att var femte sjuåring är missnöjd med sin kropp. Jag blir rädd när jag ser bilder på den nya dockan för barn som inte bara är mager, utan snarare nära döden, med sitt glada välsminkade ansikte som ler så sött. Tänker att om det där är ett ideal vi vill ge våra barn, då kommer fler än var femte sjuåring ha kroppskomplex inom en snar framtid..

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/13796356/548/normal/8c11e896d9124/2011-10-16+14.23.11.jpg

 

Jag blir också ledsen när jag läser om bantarboken för ungdomar, som spelar det på det klassiska kortet att om du inte är smal, är du olycklig och opopulär, men blir du smal, kommer du bli skolans fotbollsstjärna. Hur duktiga vi är på att ge vikten och utseendet sådant otroligt stor betydelse.

This book is about a 14 year old girl who goes on a diet and is transformed from being extremely overweight and insecure to a normal sized girl who becomes the school soccer star. Through time, exercise and hard work, Maggie becomes more and more confident and develops a positive self image.

Jag blir så trött på att höra alla kommentarer kring hur den perfekta kvinnokroppen ska se ut. Jag blir så trött på att se tokretusherade bilder på kroppar, dagligen i all media jag möter.

Jag blir förbannad på hur kvinnokroppen exploateras i de mest märkliga sammanhang, som i reklam för något som inte har det minsta med en kvinnokropp att göra.

Källa: Utomordentliga bloggen “Sälj Grej Med Tjej”

 

Jag blir trött på dagens kvinnoideal, som inte lämnar plats för vanliga kroppar. Jag blir trött på att det är ovanligare att se vanliga, helt vanliga, friska, normalviktiga kroppar i media än att se antingen retuscherade eller späkta kroppar och anse att det är det normala.

 

Jag är trött på att höra naturligt smala personer få uppmaningar om att “ta du en kaka till” och rundare personer få välmenande råd om dieter.

Jag blir jätterädd när jag dels ser bilder som dessa, två bilde rur HMs katalog från 2004 på två kvinnliga modeller och två bilder ur HMs katalog 2009. Det har gått fem år mellan bilderna och hur mycket mindre är inte modellerna? Jag blir jätterädd när jag hr mig själv tänka helt automatiskt “vad stora modellerna var förr”?!?! Se på armarna, fingrar, ben, revben! Jag läste inlägget som Bloggaren Gröna Anna (tyvärr finns inte bloggen längre, vad jag kan hitta) skrev då, 2009, när hon gjorde jämförelsen och blev lika upprörd då som nu.

Jag blir arg och trött och ledsen när jag ser mina vackra, starka och fantastiska kvinnliga vänner sucka över tjocka lår, eller armar som absolut inte kan vara bara eller hur mycket bättre allt vore om man vägde tio kilo mindre. Jag blir ledsen för att jag känner precis likadant mestadels utav tiden.
Men då blir jag i alla fall lite glad över alla dessa goda initiativ och kloka, coola, starka, strålande och häftiga kvinnor som det finns där ute, som vågar säga ifrån och sparka uppåt. Gud vad glad jag blir över det. Heja er!

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.

Planen:

Så kommer vi till den slutgiltiga punkten för denna livsförändring. Min plan. Jag behöver en tydlig plan som ger mig resultat om jag följer den, men som är human och genomförbar.

Egentligen är planen inte så svår att konstruera efter att ha läst genom mina två senaste inlägg. Där står det vad jag vill och vad som just nu hindrar mig från att nå dit. Jag måste alltså skapa en plan som hjälper mig att övervinna de fallgropar jag idag hamnar i.

Jag har en kort plan. Den sträcker sig fram till sista augusti och man kan väl säga att det blir en prövotid. Jag ska även presentera den här planen för PT Magnus och se om han godkänner den, det vet man aldrig!

Såhär ser min plan ut för den närmaste tiden:

  • Gå en morgonpromenad 5 dagar i veckan.
  • Följa Magnus träningsschema vilket än så länge innebär minst tre löppass, två styrkepass och två corepass i veckan.
  • Gå minst 12 000 steg om dagen.
  • Äta fem mål mat om dagen, än så länge fortsätter jag med att äta halv-vegetariskt. Halva tallriken enbart grönsaker.
  • Äta på bestämda tider (har laddat hem “mat och sov”-klockan och satt alarm på när jag ska äta. Bra!)
  • Bara äta en portion.
  • Minst 1 yogapass i veckan.
  • Minst 1 timme meditation sammanlagt i veckan.
  • Minst 2 timmar på cykeln i veckan.
  • Totalförbud på godis, snabbmat, läsk (även light), bullar, glass och liknande. Två undantag tillåtet under den här perioden. Jag är inget fan av förbud, men jag får utvärdera hur det gått efter den här perioden.
  • Ligga i sängen före tolv fem dagar i veckan och upp 8 fem dagar i veckan.

Planen kommer förmodligen bearbetas lite, men jag börjar såhär. Jag skulle vilja ha in lite andra träninsgformer, jag gillar variation, men så länge jag är på landet är jag ganska begränsad till utbudet som finns här = inget. För er som är sugna på en utmaning, räkna med att AugustiUtmaningen kommer bygga på ett liknande koncept, men med lite mer finesser.

Jag kommer väga mig varannan fredag och ska försöka se till att få en fettmätning gjord med bodpod så fort som möjligt. Som det känns nu kommer jag nog inte redovisa vägningarna på bloggen utan enbart till Magnus, men om det känns bra och ångestfritt så kommer ni få ta del utav hur det går såklart. Jag vill på ett sätt redovisa allt på bloggen eftersom det finns en stor motivation sammankopplat med det, men på sista tiden har det känts så blottläggande eftersom många som jag inte känner så väl, men som vet vem jag är, läser bloggen. Det känns lite känsligare då på något vis. Kanske överkommer jag den känslan, vi får se! Jag vill inte att min viktminskning ska leda till prestationsångest heller.

Jag tycker planen känns bra, inte övermänsklig, men ändå en utmaning.
Och den börjar nu!

 

 

Problemen:

Okej, jag behöver en plan, jag behöver ett tydligt mål och jag behöver påminna mig om VARFÖR jag ska följa planen för att upprätthålla min motivation. So far som god.

Om målet är att gå ner i (fett)vikt så måste planen utformas för att gynna målet. Men då måste jag fundera på vad det är i nuläget som hindrar mig från att vara där jag är. Jag tror inte att vad jag äter är det stora problemet, visst kan man gå på olika dieter, följa viktväktarna eller bli LCHF:are. Men jag TROR, understryker tror, inte att det är vad jag äter som mål under dagen som är problemet. Mina måltie rär som regel bra. Jag tror att problemet ligger i hur jag äter och det som äts utöver dessa mål.

Att ha självinsikt är inte så himla enkelt, men jag har iakttagit mig själv den senaste tiden. Sett men inte orkat/velat/vågat förändra. Det jag har kunnat konstatera är att:

Jag har svårt att säga nej.
Äter saker som jag inte borde äta, godis, efterrätt, en portion till, “fyllekäk”, läsk, “bilmat” osv osv. Så har jag sjukt svårt att låta bli. Undermedvetet rättfärdigar jag mina egna val med att andra gör samma val. Om jag verkligen vill ha en glass men vet att jag inte borde, så är det enklaste att fråga om någon annan vill ha glass, i sånt fall blir det mer okej att ta en glass själv. Jag skulle tro att det är ett typiskt beroende-beteende. Alkisen dricker hellre i sällskap än ensam. Jag äter hellre i sällskap än ensam, men är jag deppig så äter jag helst själv och “ostört”.

Jag äter sötsaker/skit oftare än jag tror.
Jag har en bild i huvudet av att jag aldrig äter godis/läsk/kakor/glass efterrätt. Men den behöver nog uppdateras. På grund av anledningen ovan så blir det oftare än jag tror och det är så lätt att glömma bort sist man tog en kaka, åt en hamburgare eller liknande.

Jag äter av andra anledningar än att få i mig näring.
Maten fyller helt klart flera funktioner än att enbart agera som föda. Jag äter när jag är ledsen, när jag är trött, när jag behöver tröst, när jag vill ha belöning osv osv. Mat har en väldigt stark känslomässig koppling som är svår att komma undan. Mat är inte “bara mat”. Mat är som en livlina.

Jag är dålig på att planera.
Magnus har sagt att jag ska äta fem gånger om dagen för att få igång min förbränning. Det har fått mig att inse att jag är väldigt dålig på att planera mina matintag. Jag äter när jag bli hungrig och det är inte alltid så regelbundet som jag kanske tror. Risken är att jag inte känner när det börjar bli dag satt äta, utan överrumplas utav en väldig hunger som gör att mitt blodsocker får gå bananas och jag äter mer än jag behöver alternativt inte får tag i något “bra” att äta och äter något “sämre”.

Jag äter för mycket/har svårt att sluta äta när jag är lagom mätt.
Jag har svårt att se vad som är en lagom portion och har dålig koll på mina mättnadskänslor. Jag gillar att äta mycket och det är lite det som är klurigt när man ska gå ner i vikt och inte upp.

Jag rör mig för lite/sitter för mycket.
Det må låta lite konstigt kanske, för jag är rätt duktig på att träna. Men träningen är en så pass liten del av livet. Om jag tränar hårt en timme per dag, så ger det mig ungefär 15 till vakna timmar om dygnet. De timmarna kan jag vara väldigt inaktiv. Min träning blir då som en droppe i havet. Jag sitter gärna. Framför datorn och tv:n och framförallt när jag inte har ett tydligt och aktivt dags-schema. När jag är i skolan så innebär det ju också många timmars sittande under föreläsningar.

Jag tror att det här är mina stora svagheter/fallgropar. Det som är bra med alla de här grejerna är ju att de går att förändra. Vissa kommer vara svårare att få bukt med än andra, men jag ÄR inte stöpt i en viss form. Jag skapar den jag är hela tiden. Inget att problemen ovan är statiska.

Motvind.

Det blåser lite motvind här borta. Jag får inte gjort det jag ska göra och jag är så evinnerligt trött. Det blir inte alls som jag har tänkt och jag tänker för mycket. Ni hör ju, bara de tre meningarna sammanfattar ungefär vad jag ville säga med mitt hela inlägg. Det är lite tungt nu.

Jag måste hitta ett sätt att stärka mig själv. Jag är van vid att somrar brukar vara svåra för mig. Dagarna flyter ut och det är aldrig någon ordning på vad som ska göras, vad som blir gjort och när/hur. Jag fick tipset att skriva att-göra-listor och det började bra, problemet är att det varje dag uppstår åtminstone ett par tre stycken akuta grejer som måste göras “NU!”, på en gång, som inte har gått att planera in och som jag inte ens hunnit med att få ner på min jäkla lista. Så i slutet av dagen tittar jag på listan och kan inte checka av något. Ändå har jag gjort saker, men inget av det jag tänkt. Det kan göra mig tokig.

Jag inser mer och mer, för varje år, att jag är en människa som mår bra av rutiner och ett lagomt fullspäckat schema. Dagar som bara flyter omkring är jobbiga för mig. Jag försöker hålla på riktlinjen att gå och lägga mig före tolv och gå upp åtta fem av sju dagar i veckan. Bara det är en utmaning! Att leva “ledigt” men ändå vara bunden av 17 hästar, en stor gård som kräver underhåll och allt som kommer därtill samt att försöka kuska land och rike runt för “nu är det sommar”, verkar inte vara helt optimalt för mig. Jag har varit ledig sen början av juni, men inte en enda gång har jag legat i en solstol hemma på bryggan och läst en bok.

Periodvis dras jag in i en enorm trötthet, ni som läst bloggen tidigare har säkert hört mig fundera över det förut. Helt plötsligt blir jag bara onaturligt trött och kan sova helt galet mycket. Så är det just nu. Om tröttheten är mental, fysisk eller beror på att livet är för stressigt eller för lugnt, vet jag inte, men jag vill bara sova.

Maten känns okej, att vara halv-veg är än så länge inga problem (tack för alla grymma tips i inlägget före, ni är bäst!). Att äta lagom är ett större problem. Att planera maten är ännu större. Det är som om livet går i skov. Ibland går det lätt och ibland svårt. Ingenting är statiskt, det går aldrig bara “bra”, det går upp och ner. Maten känns krångligare ju mer jag tänker på den.

Vikten är fortfarande ett hett ämne och ni var ju flera stycken som undrade vad som hände med vägningarna. Det som hände var att ångesten kom och jag fick ganska snabbt omvärdera hur jag vill göra min viktresa. Jag vill vara duktig, redovisa minusresultat vecka efter vecka och få en hel massa beröm. De skulle vara skönt för egot. Jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock, tung och väldigt obekväm med min kropp. Men jag får inte till det. Jag får inte ihop pusslet men jag fortsätter pussla, fast på egen hand. Jag måste ju vilja för min skull och kanske gör bloggandet att jag vill det mer för “er” skull. Just nu går vikten inte alls ner och det bidrar givetvis till detta “depp-mode”.

Träningen då, den brukar ju alltid gå bra. Den brukar liksom bara finnas där, sköta sig och vara schysst. Men så är det det där med min förmåga att se allt så oerhört svart-vitt. Sist jag tränade var i fredags. Passet jag planerade in för söndagskväll uteblev när vi inte kom hem förrän efter midnatt. Sen tog dte bara stopp, ungefär samtidigt som den enorma tröttheten tog mig i sitt våld. För en vanlig människa kanske fyra, eller fem, med idag, vilodagar inte är något att hetsa upp sig över, men jag ser alla mina inplanerade träningspass svepa förbi och jag ser mitt träningsschema raseras. Det blir svart och helt plötsligt blir motståndet mot träning så oerhört stort. Jag tänker att jag springer långsamt, att jag har dålig kondition och känner mig dålig.

Ni är så fina som peppar och hejar på mig, som skriver att jag inspirerar och kämpar på. Ni finns där hela tiden och hejar längs med vägen. Ni läser bloggen trots att jag kläckt ur mig rätt trista inlägg på sista tiden och ni verkar tro på mig. (Kärlek!!) Den här självkritikern i mig kan inte förstå what all the fuzz is about, jag känner mig som en fejk. Jag trivs inte med mig själv och tycker inte att jag är så mycket att hänga i julgranen, just nu. Jag känner mig varken kul, stark eller som någon att inspireras utav. Jag känner mig ledsen, självkritisk och klen. Det är ju nu jag borde kämpa och inte bara lägga mig platt på mage. Vad hände med min glöd, vad hände med min motivation, vad hände med min styrka? Vad hände med det enkla “Äta, träna och kämpa?”

Jag blir så innerligt ledsen av att känna att jag är så missnöjd med mig själv. Jag borde ju vara det bästa jag har. Jag är den enda i hela världen som är jag. Jag som predikar om hur viktigt det är att älska sig själv och att vara sin egen bästa vän, så gör jag det inte själv. Livet är så jäkla svårt ibland! Ännu svårare när man ska vara så himla “duktig” också.

Det här blev ett ganska deppigt inlägg, långt ifrån rosa träningskläder och hurtiga träningspass. Men livet är väl såhär också tänker jag. Bakom den där fasaden. Inte en lätt nerförsbacke hela tiden, utan lite jävlig motvind då och då längs med vägen, gärna i uppförsbacke. Min rädsla är att det gör mig svagare, min erfarenhet säger dock att det gör mig starkare. Jag kan vara hur ledsen och nere just nu, men jag vet att det vänder och blir bättre. Jag längtar så himla mycket efter medvind och nerförsbacke just nu bara.

Hur äter du?

Jag tänker en del på mat eftersom jag vill förändra och avdramatisera min egen relation till den. Jag insåg för någon dag sedan att jag har en ganska ofullständig bild av hur andra förhåller sig till mat. Jag har koll på ytterligheterna, de som inte bryr sig alls och de som är maniska.

Hur gör ni? Vad äter ni och varför?

Är mat en “big deal” i ert liv? Vad är “bra” respektive “dålig” mat. Spåna gärna lite fritt kring ämnet. Jag vill höra alla era åsikter och tankar.

Dan före vägning – ångest.

Så jäkla dålig tajming att bli bortbjuden på trerätters såhär dagen före vägning. med dessertbuffé. Typ. Jag tyckte ändå jag höll i tyglarna, jag kan skvallra att den där äppelkakan var helt fantastisk.

Nåja, vägning imorgon. Förväntar mig minus, men känner inget förtroende för vågen eller mig själv. Än. Håller ni tummarna för mig?

Utvärdering utav tankar.

Imorgon ska jag träffa en ny PT som jag har hört mycket gott om, främst från Sara och vi ska prata om jag eventuellt ska träna med honom framöver. Jag känner att jag behöver lite hjälp med både fokus och ha någon som går bredvid mig och hjälper mig att sikta in mig åt rätt håll med träningen.

Inför vårt möte imorgon bad han mig fundera på vissa saker och jag tänkte dela med mig utav hur jag tänker kring frågorna helt öppenhjärtigt med er. Jag lämnar också frågorna fria för er att ställa er själva om ni som jag kanske står inför en livsförändring eller har mycket tankar kring en förändring ni vill ska ske.

- Vad betyder träning för dig?

Träning för mig är flerbottnat. jag älskar träningen men samtidigt så kan träning skrämma mig. Den tanke som etsats in i mig under åren i grundskolan är att träning och idrott är jobbigt och något jag inte klarar av. Även om jag vet bättre nu och fått en helt annan relation till träning kan det tänket fortfarande förfölja mig. Jag har lätt att bli manisk med min träning och tycker om att se min träningsstatistik skjuta i höjden. En typisk allt-eller-inget människa och kan ena veckan ha 10 träningstimmar för att nästa ha två. Träning är också prestation och jag tycker inte om att prestera dåligt (vem gör det?) men borde förmodligen vara mindre resultatinriktad och mer inriktad på vad träningen ger mig. Jag känner mig duktig när jag tränar och dålig när jag inte tränar.

Träningen är också något jag vet att jag behöver för att må bra. Jag älskar känslan både under (inte alla) pass och efter ett ritkigt hårt pass. Jag gillar inte träning som inte gör mig outhärdligt trött efteråt, då har jag inte varit tillräckligt “duktig”. Vilket också kan göra att jag bitvis får mycket svårt att lyssna på kroppen.

Träningen är något meditativt som bitvis går av sig själv och jag längtar efter både för kropp och själ. Det är egentid och självutvecklande.

Träning hänger ihop med min identitet. Hur jag vill vara. Jag vill vara en person som tränar.

Träning ger mig energi. Gör att jag orkar livet lite lättare. Orkar med tempot.
- Vad betyder mat för dig, vilka känslor har du när du pratar kost?

Mat är viktigt för mig. Min relation till mat är känslig, ömtålig och inte alltid helt sund.

Mat har varit och är, mer eller mindre, kopplat till mitt känsloliv och agerar som ett substitut för bättre sätt att lösa och hantera känslor och problem.
Jag älskar mat. Men den ger mig samtidigt ångest. Skapar tankar i mitt huvud om vad som är rätt och fel att äta. Hur mycket eller lite. Min upplevda okontroll över mitt ätande gör mig olycklig, orolig och överviktig. När jag upplever att jag har kontroll blir jag nitisk, stenhård och elitistisk i mitt tänkande. Typisk allt-eller-inget.

Samtidigt så vill jag äta mat som får mig att må bra, att inte falla i fällan med förbud och strikta dieter. Jag vill äta migg full med vitaminer och mineraler och näringsämnen. Jag vill fylla min kropp med näring som gör att den blir frisk och stark. Då älskar jag mat, fast på ett annat sätt.

Jag blir väldigt känslomässigt engagerad när jag pratar om mat och det känns som om jag hugger både snabbt och hårt om någon försöker rucka på mina “trygga” matvanor. Matvanor som varierar kraftigt beroende på hur jag mår i övrigt och om jag är på stadiet “allt” eller om jag befinner mig på “inget”. Kritiserar någon mina matvanor kritiserar dem mig som person och det är jobbigt.

- Vad skulle det betyda för dig att lyckas nå ditt viktmål på 80 kg?

Mycket! Det finns så många fördelar med att nå mitt viktmål. Ser jag på det konkret så vore det en oerhörd stor förbättring för min hälsa och kropp rent fysiskt. Att slita mindre på kroppen, minska riskerna för många överviktsrelaterade sjukdomar.

Det är de främsta “logiska” skälen, men de som jag egentligen tror styr mest är de känslomässiga. Att sluta vara tjock är både att lägga ifrån sig en gammal identitet och att göra upp med den, samt att känna fördelarna av att var anormalviktig och normalstor. Med allt från klädletande till grupppsykologi. Att inte utmärka sig genom sin kroppsstorlek och inte hindras utav den.

Samtidigt är jag medveten om att många av de skälen jag har för att vilja gå ner i vikt, inte nödvändigtvis måste hänga ihop med vikten. Jag kan känna mig lika tjock som nu, även om jag väger mindre. För självbilden sitter i huvudet och bara för att kroppen förändras så är det inte säkert att huvudet förstår och hänge rmed.

Visst tror jag någonstans att jag skulle bli lyckligare av att vara smal, även om jag VET att smalhet och lycka inte sitter ihop, utan det är mest en “sanning” jag lärt mig under livets gång.

Att gå ner i vikt och nå mitt mål skulle också vara att bevisa för mig själv att jag kan, eftersom jag bitvis har väldigt svårt att lita på min egen förmåga. Jag har nästan gett upp hoppet om mig själv periodvis.

- Vilken/vilka är de största hindren för att nå dit?

Min inställning utan tvekan. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att bryta trygga mönster. Rädslan för att det ska bli fel/tokigt. Rädslan för att gå ner i vikt och inse att det inte var svaret på alla lösningar. Rädslan för att gå upp allt igen efteråt.

Maten är ett mycket större problem än träningen, men träningen gör ofta maten enklare.

Att jag bitvis är rätt lat/bekväm och ser på en förändring som oerhört jobbig.

- Vad får du energi ifrån?

Det här är mycket svårare än jag trodde, att svara på. Jag vet inte riktigt. Jag får energi från min omvärld i form av mina nära relationer. Jag får energi från träningen. Naturen. Att få vara lugn ibland. Men nästan alla dessa saker tar även energi och ibland tar det mer än det ger, ibland ger det mer än det tar.

- Vad tar din energi?

Stress. Känslan av att inte räcka till, att inte hinna med att alltid vara jagad. Har svårt att koppla bort “att göra”-listan som ekar i huvudet. Är bra på att kämpa kämpa kämpa tills jag är helt slut, men dålig på att koppla bort, slappna av och vila. Sen blir jag så trött att jag blir lätt apatisk istället och gör ingenting. Men då blir jag stressad utav att jag blir apatisk.

- Vilken typ av träning blir du glad av?

Träning som är lagomt utmanande, där jag märker av en förbättring. Där jag inte känner mig urdålig. Dans. Träning utomhus. Träning i grupp. Cykling utomhus. Träning med PT. Presterande träning men också kravlös träning. Presterande träning gör mig bara glad när jag presterar och kan också väcka ångest inför prestationen. Träning som kopplar in själen, typ yinyoga.

- Vad betyder vila för dig?

Vila är tid som går. Det är något jag vet att jag måste göra, men har svårt att tillåta mig själv. Allt-eller-inget. Antingen tränar man stenhårt eller så gör man ingenting. Min vila blir sällan aktiv. Vila är för mig att göra ingenting och det är tråkigt för då har man ju inte presterat något. Å andra sidan kan ja känna bitvis att jag behöver vila, men kanske inte bara fysiskt utan mentalt också. Mental vila är det svårt att få till.¨

Jag läser mina svar och hör hur jag tänker och känner inför de här frågorna och blir stundtals lite ledsen över hur snurrigt det är uppe i skallen. Jag är rätt medveten om var och hur jag tänker och känner tokigt, men det hjälper inte alltid, för jag vet inte hur jag ska brottas med de här känslorna. De är alltigenom sanna rent känslomässigt om än inte logiskt. Dock så var de oerhört nyttiga frågor att fundera över.

Vad är era spontana tankar kring frågorna?

Lucka 30 – 2010 – Utveckling Insikt Känslor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Förra året, på nyårsafton i Egypten fick vi uppgiften att bestämma tre ord som skulle symbolisera året som gått. Jag valde Förändring – Utrensning – Kärlek, det blev en fin årskrönika.

Vad är orden för 2010?

Utveckling
Insikt
Känslor

Mitt 2010 har varit som ett smörgåsbord med insikter och tankar som både har utmanat och provocerat mig. Jag har känt så mycket, hela 2010.

Det nya året kom i Egypten, med en förvirrad mormor och spyframkallande intervaller och fortsatte i ett superkallt Sverige där köldrekord tagits under vintern. Jag började stöta på motgångar med viktnedgången. Ett litet uns av tvivel började gro i mig, men jag kämpade på. Ja, jag kämpade verkligen. Jag gav inte upp.

Med Nike Convention klev jag utanför min comfort zone och träffade den här fantastiska kvinnan för första gången. Vi sparrades på ett sjukt svettigt kickboxningspass och det var början på en fin vänskap. Iom det mötet och den kommande vårens kliv in i “blogggemenskapen” förändrades min relation till min blogg en aning. Den blev ihopkopplad med mig, på ett vis den inte varit tidigare. Helt plötsligt träffade jag personer som läste min blogg, saker som skrevs på bloggen var långt ifrån anonyma längre. Att vara en del av gemenskapen var också att kliva ur min comfort zone, att träffa många nya personer i en liten klubb för inbördes beundran. Vissa personer fick genast en plats i mitt hjärta för deras stora värme och välkomnande.

Jag återupplivade min gamla skidåkarkärlek under en intensiv och impulsiv skidhelg och kände mig glad över alla möjligheter som finns där ute. Jag läste psykologi, drog igång en Marsutmaning, gjorde 407 utfall och skrev ett galet bra högskoleprov. Men någonstans växte fröet utav tvivel och vågen började visa alltmer oregelbundna resultat.

Gamla tankar, sådana där som jag både vet vart de kommer ifrån och varför de kommer, knackade på ibland och jag gjorde verkligen mitt bästa för att hantera, lyssna inåt och försöka förstå. Det blev en resa till Italien där ja kände behovet av ensamtid och sen var sommaren ett faktum efter att sista tentan skrevs utan det minsta fokus. Min syster fyllde 18 och den lilla tjej var helt plötsligt stor. Jag funderade mycket på vad hösten skulle bjuda på. Om Psykologprogrammet verkligen äntligen skulle bli aktuellt och vad det skulle innebära.

Min bästa vän blev gravid. Jag cyklade 12 mil för att komma hem. Jag och lillasyster åkte till Grekland för att bara njuta, men efter halva tiden var jag med om något av det jobbigaste när min syster blev riktigt dålig och fick opereras under tuffa förhållanden på ett grekiskt sjukhus. Jag lärde mig att jag kan vara oerhört stark när det gäller och att det någonstans under de senare åren har vuxit fram en vuxen Ella bland allt det härligt barnsliga. Det var en stor upptäckt. Att ta ansvar och känna att man någonstans vuxit i sina skor på den punkten.

Sommaren blev härlig. Det var ingen festsommar, inte så mycket träning som det var tänkt. Men solen sken, vi var på landet, hästarna var hemma och det hände grejer. Vi vandrade i fjällen och min kropp var hela tiden med mig. Men tvivlet i magen hade vuxit och fått mycket större proportioner. Jag försökte vända och vrida på mig. Prestera. Suga fram motivation baserad på något helt annat. Jag ville så gärna vara duktig.

Jag blev 26 år. Det är en kanonfin ålder. Jag kom in på psykologprogrammet och befann mig i sällskap utav ett gäng högpresterande typer. Vi snackar toppbetyg och topp-poäng på högskoleprovet. Det visade sig inte vara helt enkelt. Tankarna kring vikten, kraven och orken ställdes flertalet gånger på sin spets. Vad vill jag? Varför vill jag det? Hur mycket vill jag det? Tankarna fullkomligt spinnade omkring där inne och samtidigt gick hösten i ett rasande tempo. 6VU  lockade över 150 personer att träna och göra gott för kropp och själ. Så inspirerande! Världens finaste guddotter föddes och jag kände en stark mening med att finnas till, ibland för någon annan. En nära vän mådde oerhört dåligt och allt handlade helt plötsligt om överlevnad istället för liv. Tungt för alla inblandade och en oerhörd pärs att gå igenom, även för mig.

Hösten blev vinter och någonstans på vägen fick det där tvivlet tag i mig och ruskade om mig ordentligt. Jag tappade bort mig och ska jag vara ärlig har jag ännu inte riktigt hittat tillbaka till mig själv än. Det är som en god vän brukar säga, när man är mitt i en process känns det som om man bara står och stampar, det är först när man har den bakom sig som man ser hur långt man tagit sig. Just nu processar jag på högvarv.

2010 har utmanat mig. Utvecklat. Har fått mig att omprioritera i mitt liv. Vad är hälsa och vad är den värd? 2010 har skakat om mig, serverat insikter på insikter på rullande band. Men också låtit mig upprepa gamla, destruktiva mönster. 2010 har givit mig erfarenhet och svårigheter. Glädje och sorg. Jag undrar ibland “Är det här allt?” och känner andra gånger “Det här är mer än allt!”. Jag har gråtit och känt ensamheten krypa in och ta över mig. Jag har träffat många nya fina vänner som har stått vid min sida under året.

Jag har brottats med mig själv, men också insett hur fantastisk jag är. Jag har levt. 2010 var inte ett år på rosa moln, det har varit ett år då saker och ting bara har vänts upp och ner och jag har känt och levt och upplevt alltihop. Både det bra och det dåliga. Kanske därför tror jag att jag kommer se tillbaka på 2010 med mycket kärlek och tacksamhet.

2010, du tog mig mycket längre än vad jag kan inse!

bloglovin

Hur blev det såhär?

Fina Emelie ställde frågan “Vad gjorde du som gjorde att du tappade dem (de kilon jag gått ner tidigare, mitt förtydligande) och jämför det med dagens liv?”

Åh, det är en bra fråga!

Rent spontant så vet jag att det handlar om några huvudpunkter. Förra hösten, när min viktminskning gick som bäst, tränade jag mycket mer än vad jag gjort den här hösten. Kanske inte helt optimalt alla gånger, men jag gjorde helt klart av med mer energi än vad jag gör av med nu. Jag var dessutom mycket noggrannare med mängden mat jag åt och att äta regelbundet. Jag hade överlag en bättre dagsrutin med både sömn och mat. Jag har fortfarande en okej dygnsrytm om man jäför mot hur jag var när jag var yngre. men jag har halkat efter lite när dte kommer till att äta regelbundet på bestämda tider och att även planera in små mellanmål.

Förra hösten var jag inte rädd för energirika produkter, men jag åt mindre av dem.

Idag har det blivit som ett hopkok av felaktig information och jag har tolkat mina tankar kring “lägre krav på mig själv” som att jag inte ska anstränga mig. Jag har tolkat mina tankar kring “det är bättre för kroppen med exempelvis äkta smör (eller grädde, eller fullfett-produkter etc),  än lätta (eller lättgrädde, lightprodukter)” som att jag kan äta hur mycket smör som helst. Jag har tolkat mina tankar om att vila är viktigt, som att jag ska vara mer inaktiv. Jag har tolkat mina tankar kring att förbud bara skapar en viss besatthet, som att jag kan äta godis när helst jag känner för det. osv.

Såhär i efterhand kan jag ju lätt se hur det blev som det blev. En enda tokig röra av tankar som jag valt att tolka på ett sätt så att jag egentligen inte skulle behöva göra så mycket jobbigt arbete. Inte behöva anstränga mig för att släppa kraven trots att jag presterar. Inte behöva vila på ett sätt som är bra för både kropp och själ, med närvaro. Etc.

Så, tittar jag tillbaka på förra hösten så är receptet nog att tänka om på vissa bitar. Maten ska återigen bli mindre tröst och trygghet och mer regelbunden och planerad. Träningen ska bli lite mer fokuserad och även den planerad. En väldigt viktig punkt är att röra sig mer i vardagen och få bort inaktiv tid.

Jag är iaf glad över att jag har världens finaste mössa! Och världens finaste bloggläsare som peppar och hejar på mig. i är helt underbara! (Sen är jag också glad för att det är jul och en massa andra grejer.)

bloglovin

Dagens tankeställare:

Dagens tanke kring mat och ätande. Smaken sitter inte i mängden vi äter, mat blir inte godare ju större portion man äter (snarare tvärtom). Värt en tanke. Varför äter jag ofta för stora portioner? Varför känns det tryggt?

Sådana här bilder gillar jag:

http://snacksjon.files.wordpress.com/2010/12/img_2390.jpg?w=640&h=426

Jag ser den här bilden och liksom ser en kropp jag verkligen gillar. Ser ju helt normal ut. (Har definitivt en kroppsuppfattning som säger att jag är mycket större än det där..)

Mål för 2020: bot mot fetma.

Hälsade på hemma hos min mormor idag. Hon hade, förutom att hon handlat godis för tresiffrigt belopp, en Illustrerad Vetenskap hemma. Jag bläddrade lite i den och hittade den här artikeln om mål för forskningen 2020. Nu är det här ju populär vetenskapligt och jag har inte läst forskningen det baseras på.  Men jag tyckte ändå det var intressant.

Fettdepåerna bidrar till att reglera aptiten, men äter vi för mycket, kan de utveckla ett inflammationstillstånd, som får stora delar av ämnesomsättningen att braka ihop. Aktiva muskler motverkar inflammationstillståndet och det är säkert orsaken till att motion gör det lättare att hålla vikten.(…..) Inflammation i fettdepåerna och förskjutning av kroppens biokemiska balans är troligen orsaken till fetma.

Vad tänker ni? Jag tror det ligger mycket i just den kunskapen.

bloglovin

Diet eller svält, fortsättning.

Jag läser intresserat era kommentarer till fredagens inlägg, jag misstänkte att det skulle vara ett ämne som engagerar.

Emliscious nämner att 1500 kcal kan vara olika mycket mat beroende på vad maten består utav. I studien åt deltagarna “fattig mat” (studien växte ju fram efter andra världskriget och var ett sätt för att förstå vad åren med krig och svält, hur de påverkat människor), i form av mycket potatis, rotfrukter, bröd och pasta. Kosten baserades alltså på kolhydrater.

Sara reflekterar över hur studien var uppbyggd, om den gjordes på överviktiga eller normalviktiga och det är givetvis en viktig reflektion. Studien gjordes på normalviktiga män i efterkrigstid, då jag misstänker att det var ganska få som var överviktiga. men de åt å andra sidan en kost under uppstartsfasen på 3200 kcal, så alla var nog i ganska god form innan “svält”-perioden. Nämnas bör också att deltagarna utförde vissa fysiska aktiviteter också och därmed brände ännu mer kalorier.

Doofie skrev “Jag håller med om att många inte ger kroppen den energimängd som behövs. Men i andra änden finns ju de som lever endast efter det kroppen säger åt dem att göra – äta snabba kolhydrater så hjärnan får sitt och kroppen kan spara energi inför nästa svältperiod (som aldrig kommer).”
Men, jag är inte helt säker på att kroppen verkligen fungerar så. Jag tror att kroppen är ganska bra på att säga vad den vill ha och så länge vi ger den mat regelbundet så kommer inte kroppen be om snabba kolhydrater. Jag tror att det är vårt huvud som ber om snabba kolhydrater och dte framförallt när vi har slarvat med regelbundenhet.

Huruvida kaloriräkning är så enkelt att en kalori alltid är en kalori är jag inte alls övertygad om. Inte på långa vägar. Jag är inte heller övertygad om att kalorier är hela hemligheten vid viktnedgång, eller viktuppgång, för den delen. Jag tror att våra kroppar är mer komplexa och att det kan finnas ganska många andra faktorer som spelar in.

(Det finns faktiskt en studie av John Yudkin där deltagarna äter låg-kolhydratkost och där resultaten inte blir som i Keys studie, å andra sidan är de knappast jämförbara, det framkommer inte riktigt om de 11 deltagarna i den här studien är överviktiga eller normalviktiga. Dessutom pågår studien bara en månad. Det intressanta är dock att deltagarna ska äta låg-kolhydratskost, men det finnsingen begänsning för hur mycket de får äta. Ändå landar snittmängden på 1560 kcal. Något som i den andra studien upplevdes som svält. Men som sagt, de går knappast att jämföra rakt av.)
.keys_yudkin-blogsize.jpg

Sofia påpekar att kaloriåtgången förmodligen är olika för deltagarna i Keys studie och för dagens människor i välfärdsSverige. Absolut! Min tanke med inlägget var mest att väcka tankar och åsikter kring hur vi ser på kalorier och hur många det är som faktiskt äter för lite. Jag tänker på alla dessa, redan smala tjejer, som maniskt räknar kalorier eller alla hårdtränande, som stenhårt håller igen på kalorierna. För överviktiga, finns det energi att ta av, även om jag tror att hjärnan har lättare (eller mår bättre?) att tillgodogöra sig lätt energi från maten, än att vänta på energi från fettdepåerna. Att ligga så pass lågt kalorimässigt (svält) kan ge ganska allvarliga psykiska konsekvenser (om vi nu ser till resultaten från Keys studie), tycker man att det är värt det, då kanske man borde fundera lite över varför man ska gå ner i vikt. Är det verkligen för sitt eget bästa?

Diet eller svält?

Ni vet dieter som drar ner på kalorier, man räknar med ett underskott, för att se ett minusresultat på vågen. Det är ganska simpel matematik. Man säger att 7000 kcal motsvarar ett kilo fett, ett underskott a 500 kcal om dagen blir då ett halvt kilo i veckan. Man kan tycka och tänka vad man vill, men kalorier anses av de flesta vara knepet. Underskott är enda vägen till viktminskning.

Det finns en väldigt välkänd studie från femtiotalet, The biology of human starvation eller The Minnesota Starvations experiment, som den också kallas, där forskaren Ancel Keys studerade hur svält påvärkar människor fysiskt och psykiskt.

http://gunpowder.quaker.org/starvationimage.jpg

Studien var uppdelad i 4 olika delar under ett år och hade 36 undersökningsdeltagare. En 12:veckors period då deltagarna genomgick regelbundna fysiska och psykiska test och gick på en diet på 3200 kcal. En svältperiod under 24 veckor där deltagarna gick på en diet på 1500 kcal. En 12 veckors period för kontrollerad återhämtning, då deltagarna fick börja äta mer igen, men med kontrollerade dieter. Den sista perioden var en fri rehabiliteringsperiod på 8 veckor då deltagarna fick äta precis vad de ville.

Vad fick studien för resultat? Jo, att förlängd “semi-svält” skapar en markant ökning utav depression, hysteri, hypokondri. De flesta upplevde perioder av grav känslomässig stress och depression. Deltagarna blev extremt besatta av mat, både under svältperioden och rehabiliteringsfasen. Sexlusten minskade drastiskt och de blev både socialt isolerade och drog sig undan socialt. Koncentrationsförmågan försämrades bland annat liksom ämnesomsättningen, vilket i sin tur ledde till sänkt kroppstemperatur, lägre hjärtfrekvens och andningsfrekvens.

Vad är då det intressanta i det här? Jo, deltagarna i den här studien låg på en diet på 1570 kcal när de var i svält. 1570 kcal. Intressant är också att besattheten av mat fortsatte till långt efter att deltagarna återfått möjligheten till att äta vad de ville och även återfått sin normalvikt.

http://www.nopaperpress.com/members/1289793/uploaded/Day26iP2.jpg

Hur många tror ni idag äter en diet på 1570 kcal eller betydligt mindre, när de ska gå ner i vikt på ett “hälsosamt sätt”? Vi ska givetvis ta med i beräkningen att deltagarna i studien var män. Men ändå. 1570 kcal ansåg de här forskarna var att svälta sina deltagare och med den kalorinivån fick de slående dåliga resultat både fysiskt och psykiskt. Hur många idag skulle anse att 1500 kcal är svält?

Vi tror ibland att det är så enkelt med vikt och kalorier. Vad vi kanske inte alltid räknar med är att kroppen är mer komplex än så. Kroppen behöver sin energi för att fungera. Hjärnan, bara den står för 25% av kroppens energiförbrukning i vila, behöver helt klart sin energi för att fungera optimalt.

Är en kalori alltid bara en kalori och står våra dieter över fysiska behov? Kan våra kroppar och hjärnor fungera optimalt med underskott? Jag tror inte det. Men jag har varken utbildning eller erfarenhet nog i ämnet för att kunna ge några alternativa förslag. Egentligen ska man nog tänka mindre och lyssna mer på kroppen. Den vet tametusan alltid bäst.

Bästa citatet levererar Tanja idag:

Glädjen sitter i själen, inte i underhudsfettet.

Kan rekommendera att läsa hela inlägget. Klokt.

Med det säger jag godnatt för idag!

Vet ni vad jag saknar?

Min kämparglöd, mitt pannben och min “just do it”-inställning. Mina hårda, långa pass med hög puls och en sån där fantastisk känsla efteråt “jag klarade det”.

Det är så TRÅKIGT att lyssna på kroppen, känna efter, ta det lugnt, lägga ner kraven en smula. Så TRÅKIGT att prioritera min psykiska hälsa före att prestera och utmana mig själv, fysiskt.


Ett problem sista tiden är att jag tycker att jag har gått och blivit så jäkla ful (det är väl ytterliggare något förvirrat hjärnspöke..), så får man ju inte tycka om sig själv! Så nu ska jag se till att anamma min snygg-sida och boosta mig med fina bilder på mig själv. Våga vägra tycka att du är ful!

Men jag tänker såhär: var sak har sin tid. Att bränna ut allt krut nu, dvs, köra pannbenet in i väggen, ger verkligen inget på lång sikt. Just nu måste jag växla ner. Men det betyder inte att jag väljer bort alla galna pass eller att min kämparglöd kommer tyna bort. Nej, men just nu, bara just nu och här, så får fokus flyttas en aning. Och istället för att känna mig dålig, för att jag inte längre är lika grym och tränar lika hårt (=kanske dags att inse att man kan vara grym, även om man “bara” tränar fyra pass i veckan..), så ska jag känna mig grym som jobbar långsiktigt och låta det växa upp en längtan för sådana där galna saker, som jag kan göra när kropp och själ är lite starkare. Smart va?

Med den visdomen avslutar jag dagen, godnatt!

Hej stress, hej då stress.

Det här med stress. När jag ser någon som är stressad framför mig, så tänker jag mig en jäktad blick, någon som aldrig sitter still, som alltid är på väg, som alltid har hjärtklappning och verkligen känner sig stressad.

Men, det är ju inte den enda stress som finns. Jag tror inte ens att det är den värsta stressen. Den stressen där ovan är en yttre, akut stress. Som man kan se och ta på, men sällan lever med alltför länge. Jag tror att den värsta stressen är den dolda, inre stressen. Den som inte syns, inte går att ta på och inte heller är lika “logisk”.

Den sista tiden så har jag ju som bekant tänkt väldigt mycket. Mer och mer tyder på att jag lever mitt liv på ett för mig, ohållbart vis. Det finns så många krav att leva upp till, så många saker jag ska hinna med. Inte bara hinna med förövrigt, utan jag ska göra dem bra, gärna perfekt. Jag har aldrig sett mig själv som stressad. Jag jäktar inte runt och jag sitter definitivt still både nu och då. Men, det jag har insett den sista tiden att det är just stressad jag är, i allra högsta grad. Jag är överstressad. Stressbelastad. Jag lever med en konstant känsla i bröstet av att jag inte hinner med det jag ska göra, att jag inte räcker till. När jag gör en sak, så har jag dåligt samvete för att jag inte gör en annan. Och så håller det på i en enda cirkel. Konstant dåligt samvete och den gnagande känslan av att jag aldrig aldrig kommer hinna.

Så ibland blir det för mycket och då blir jag apatisk och gör ingenting, vill ingenting, orkar ingenting. Men istället för att de stunderna av ingenting skulle kunna vara avkopplande och vilosamma, så är de precis tvärtom. Jag får ännu mer ångest och känner mig ännu mer stressad över att jag varit så oeffektiv och “slösat bort” min tid.

Jag kan en del om stress (vi hade, som rolig kuriosa, en stressföreläsning när jag läste folkhälsovetenskap med världens ostressigaste föreläsare, han såg ut som om han skulle somna vilken sekund som helst, snacka om att leva som han lärde..) och kortfattat kan man ju säga att det inte är särskilt hälsosamt att vara stressad en längre tid. Stress sätter sig både på kropp och psyke och kan ge en hel del sådär halvtrevliga symptom.

Så, hur tusan ska jag komma åt allt det här?

Först och främst ska jag söka hjälp. Jag måste sätta lite begränsningar för mig för vad jag får göra. Inte vad jag måste, utan vad jag får. Dessutom ska jag ta en rensning i min kalender den närmaste tiden och planera in “göra vad jag vill utan dåligt samvete”-tid. Den närmaste tiden kanske jag inte kommer träna så mycket, jag kanske inte kommer prestera så mycket. Jag kanske mest kommer försöka klara av några få saker. Jag kanske kommer säga nej till saker som måhända är roligt, men som jag bara inte orkar med. Jag kommer kanske vägra att låta almanackan vara fullspäckad med saker att göra. Min största rädsla just nu är att det ska gå för långt och att jag ska vakna en dag och inte orka/vilja gå upp ur sängen.

Så jag måste få till en förändring. Det viktigaste just nu måste vara att må bra. För min egen skull.

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.