Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Dagens tankeställare:

Dagens tanke kring mat och ätande. Smaken sitter inte i mängden vi äter, mat blir inte godare ju större portion man äter (snarare tvärtom). Värt en tanke. Varför äter jag ofta för stora portioner? Varför känns det tryggt?

Obekväm i kroppen och lördagsvägning.

Jag skrev igår om att återuppta viktnedgången och att mitt mål är att först och främst komma under 100 kil. Jag printade även ner en lsta med skäl, varför jag vill gå ner i vikt. Vissa av dem är jag inte så “stolt” över, vissa som jag vet har med andra saker än vikten att göra. Men jag kände att det fanns en vikt utav att vara ärlig. Hur bra eller obra vissa skäl må vara, så finns de där och är mer eller mindre ett skäl till att jag vill gå ner i vikt.

För jag vill gå ner i vikt.

Sen jag, för någon månad sedan, började surra med mina tankar hit och dit kring min viktnedgång och lade ner vägningarna tills vidare, så har jag gått upp några kilon. Jag har vägt mig, inofficiellt kan man säga och jag känner mig oerhört obekväm med hur det ser ut på vågen. Jag känner mig om möjligt ännu mer obekväm med hur det ser ut i spegeln. Jag vill helst stoppa huvudet i sanden och bara ignorera det faktum att något måste göras, men jag har en sida inuti som vet bättre och som säger att det inte finns något att känna skuld över. Inget att ha dåligt samvete över och inget att bestraffa sig själv över. Vikten är som den är, livet är som det är. Jag kan bara göra något åt idag och framåt, det som hände igår hände av flera olika anledningar och ja kan inte förändra det i vilket fall. Så ingen mening med att slå knogarna blodiga mot väggen.

Så. Det är dags att börja väga sig igen. Imorse stod vågen på 110,2 kg. Inte så kul, men nu är det som det är. Nästa vägning blir måndagen v. 50. Lugnt och fint.

Nu är jag uppklädd, ska se Capricen i Uppsala och äta middag på Vill Anna. Life goes on. Men beslutet känns bra i hjärtat.

Sådana här bilder gillar jag:

http://snacksjon.files.wordpress.com/2010/12/img_2390.jpg?w=640&h=426

Jag ser den här bilden och liksom ser en kropp jag verkligen gillar. Ser ju helt normal ut. (Har definitivt en kroppsuppfattning som säger att jag är mycket större än det där..)

Mitt mål.

Jag håller på att skissa på en plan. En plan för att nå mina mål. Det kommer förmodligen inte gå så snabbt. Men huvudsaken är att jag går åt rätt håll, i rätt riktning. Att jag vet vart jag ska.

Jag ska först och främst under 100 kg. Det får bli mitt ordentliga första huvudmål. Det är inte mitt slutgiltiga mål. Men just nu är det bara under 100 kilo jag tänker fokusera mig på.

Det kommer komma en utförlig plan, jag har tänkt att sätta igång med vägningarna igen, men jag tror inte att de blir lika ofta, som de har varit tidigare. Kanske varannan vecka? Men plan och upplägg kommer, samt andra verktyg jag kommer ta till hjälp framöver.

Tänk att väga under 100 kilo, det gjorde jag sist någon gång i tonåren..

Varför vill jag gå ner i vikt – uppdaterad version.

Jag skrev fyra inlägg om varför jag vill gå ner i vikt, jag tänkte att jag skulle sammanföra de fyra i ett och se över vad jag anser att jag redan åstadkommit (överstrukna) och vilka jag inte längre anser som viktiga (röd), vilka som fortfarande står kvar och vilka som tillkommit. Vilka som känns extra viktiga (blå).

  • För att ha en frisk och stark kropp som får leva länge.
  • För att kunna sätta på mig ett par jeans, som inte är köpta på ”tjockisavdelningen” och utan att det putar ut ovanför linningen. Jag vill att de ska sitta snyggt!
  • Slippa para ihop Tjock med mitt namn. Jag vill bara vara jag. Jag vill inte vara förknippad med min kroppsstorlek och allt som det innebär.
  • Kunna köpa kläder i vilken affär jag vill. Ha en ”normal” storlek.
  • För att kunna ha på mig vilken typ av kläder jag vill, utan att behöva tänka på vad de visar eller vad de döljer. Jag vill att kläder ska sitta snyggt på mig!
  • För att känna mig bekväm i min kropp.
  • Att slippa sticka ut med min storlek bland andra människor. Vara en i mängden. Inte den tjocka i mängden.
  • För att kunna springa snabbt. jag kommer aldirg kunna vara snabb när jag är såhär tung. jag vill också kunna springa milen snabbt. Kunna tävla med min kille om vem som kommer snabbast till dörren och ha en chans att faktiskt vinna.
  • För att kunna handla, vad som helst, i en mataffär utan att tänka på vad andra tycker och tänker om dte jag köper. jag vill inte känna att de tänker ”Det där borde hon som är så tjock inte handla” osv. Samma sak på restaurang.
  • För att inte vara större och tyngre än min pojkvän.
  • För att få vara normalviktig för en gångs skull. I hela mitt liv har jag vari överviktig/större än min omgivning. Nu vill jag bara få vara normalviktig.
  • För att kunna hålla på med hästar utan att behöva fundera på hur tung jag är eller huruvida min vikt sliter på dem.
  • För att för första gången kunna sköta en inridning från scratch utan att behöva ta hjälp för att jag är för tung.
  • För att undvika alla sjukdomar som övervikt ger ökad risk för: diabetes, hjärtkärlsjukdomar, låg fertilitet, rygg/knäproblem, osv.
  • För att vara en god förebild för andra i min omgivning som har viktproblem. För mina framtida barn!
  • För att kunna vara ute och gå på stan utan att bli svettig för att min kropp bär på så många kilon.
  • För att kunna ha på mig en bikini och känna mig både snygg och bekväm.
  • För att kunna känna att jag passar in, även ytligt, bland mina snygga tjejkompisar.
  • Jag vill känna mig sexig inför min pojkvän (även om han tycker att jag är fin som jag är). ”Jag vill ju bara se snygg ut naken” Som Colting säger det.
  • Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag KAN!
  • Jag vill inte behöva oroa mig om jag kommer i overaller/flyvästar/dykardräkter/regnkläder/liknande när jag ska göra något borta.
  • Jag vill att andra ska titta på mig och tänka ”Vad hon är vältränad.” och inte ”Vad hon är tjock.”
  • Jag vill kunna titta på bilder av mig själv utan att se dubbelhaka, gäddhäng, mage som sticker ut osv.
  • För att kunna låna kläder att ha på mig av mina vänner.
  • För att orka göra mer saker. Hålla igång mer utan att tycka dte är jobbigt.
  • För att få god plats i flygplanssäten, busssäten osv.
  • För att aldrig behöva fundera över ”Är jag för tung?” när jag ska göra olika saker.
  • Jag vill ha en midja!
  • Jag vill kunna gå i kjol på sommaren utan att mina lår ska gnida mot varandra så det gör ont.
  • Jag vill kunna ha kort kjol och shorts.
  • Jag vill kunna röra på mig graciöst, utan att känna mig som en elefant i en porslinsbutik.
  • Jag vill kunna sitta i min pojkväns knä utan att känna mig för tung.
  • Jag vill kunna köpa stövlar och få plats med vaden i dem.
  • För att jag vill inte känna mig dömd redan på förhand pga min vikt.
  • Jag vill kunna köpa ringar/klockor, utan att ha för tjocka fingrar/handled.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt utan att ha kroppsmassa ivägen när jag ska böja mig ner, göra vissa övningar på gymmet osv.
  • Jag vill kunna köpa BH:ar i en vanliga butik.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt när jag är äldre.
  • Jag vill bli gammal och inte vara rädd för att dö i förtid pga min vikt.
  • Jag vill kunna se musklerna som finns där under fettet.
  • Jag vill inte behöva känna mig orolig över att träffa nya människor/vara i nya situationer pga min vikt.
  • Jag vill inte att min vikt ska begränsa mig att göra saker jag vill göra.
  • Jag vill kunna gå till läkaren och tex ha ont i halsen, utan att få höra pekpinnar kring vad jag väger.
  • Jag vill inte bli bemött hånfullt pga hur jag ser ut.
  • Jag vill inte höra fula ord sägas om min vikt.
  • Jag vill inte bli skeptiskt bemött när jag berättar om hur mycket jag tränar ”Om du tränade så mycket skulle du ju inte vara såhär stor.”
  • Jag vill kunna utmana mina vältränade vänner, utan att vara ständigt efter pga att jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill kunna köpa jackor och liknande på damavdelningen och inte behöva gå till herravdelnngen där storlekarna är större och rymligare.
  • Jag vill kunna säga vad jag väger, om någon frågar, utan att antingen skämmas eller känna mig obekväm med den.
  • Jag vill att min pojkvän ska kunna bära mig, ta upp mig i famnen eller vad som helst, utan att jag ska känna mig fruktansvärt tung (vilket jag gör nu, även om han orkar.)
  • Jag vill kunna prova att rida andra raser än bara stora starka viktbärande hästar.
  • Jag vill kunna hoppträna med min häst ibland.
  • Jag vill kunna slänga på mig vad som helst utan att behöva tänka på om valkar sticker ut.
  • Jag vill kunna välja precis vilken affär som helst att köpa kläder i, utan att behöva fundera på storlekarna.
  • Jag vill hålla mig långt borta från diabetesrisken.
  • Jag vill att det ska synas att jag tränar så pass mycket som jag gör.
  • Jag vill inte vara killarnas kompis, jag vill vara den tjejen de trånar efter (även om jag inte vill ha ngon annan än min sambo förstås.)
  • Jag vill ha en kropp som är stark och frisk, med bästa förutsättningar för att hålla så länge som möjligt och stå emot påfrestningar så bra som möjligt.
  • Jag vill kunna vara i strålkastarljuset utan att känna mig obekväm med hur jag ser ut.
  • Jag vill kunna vara starkast/snabbast/smidigast ibland och inte alltid vara efter pga jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill vara en inspiration för de i min omgivning som också är överviktiga.
  • Jag vill jobba med ätstörningar och vara en sund förebild.
  • Jag vill bevisa för mig själv att jag kan.
  • Jag vill att jag ska kunna känna när jag och min sambo träffar någon ytlig bekant till honom eller någon jag ännu inte träffat för att de ska tänka ”Wow vilken tjej han har fångat.” och  inte ”Hon var trevlig, men inte så snygg.”/”Han kunde fått någon mycket snyggare.”
  • För att kunna vira runt en handduk runt hela kroppen och inte få någon glipa.
  • För att kunna genomföra ett helt spinningpass och inte känna att jag är för tung för att orka med.
  • För att jag vill slippa fett som hänger över byxlinningen när jag äntligen hittat ett par snygga, tighta jeans.
  • För att jag inte vill ha något gäddhäng när jag är 25 år!
  • För att jag vill kunna stå på händerna och hjula.
  • För att jag vill kunna göra chins och dips med min egen kroppsvikt.
  • För att jag vill kunna rida barbacka på min häst utan att behöva vara orolig för hennes rygg.
  • För att jag är trött på att folk inte ställer lika höga krav på mig, fysiskt, för att jag är tjock.
  • För att slippa känna att jag måste bevisa för min omgivning att jag lever hälsosamt, eftersom det inte ser så ut.
  • För att hitta balansen.

Oj, ja, det var en ganska lång lista. Vissa punkter på den här listan känns betydligt viktigare än andra. En del har jag redan betat av, men det finns en bit kvar. De var inte så många som kändes oviktiga just idag. Men det kanske kommer?

bloglovin

Mål för 2020: bot mot fetma.

Hälsade på hemma hos min mormor idag. Hon hade, förutom att hon handlat godis för tresiffrigt belopp, en Illustrerad Vetenskap hemma. Jag bläddrade lite i den och hittade den här artikeln om mål för forskningen 2020. Nu är det här ju populär vetenskapligt och jag har inte läst forskningen det baseras på.  Men jag tyckte ändå det var intressant.

Fettdepåerna bidrar till att reglera aptiten, men äter vi för mycket, kan de utveckla ett inflammationstillstånd, som får stora delar av ämnesomsättningen att braka ihop. Aktiva muskler motverkar inflammationstillståndet och det är säkert orsaken till att motion gör det lättare att hålla vikten.(…..) Inflammation i fettdepåerna och förskjutning av kroppens biokemiska balans är troligen orsaken till fetma.

Vad tänker ni? Jag tror det ligger mycket i just den kunskapen.

bloglovin

Diet eller svält, fortsättning.

Jag läser intresserat era kommentarer till fredagens inlägg, jag misstänkte att det skulle vara ett ämne som engagerar.

Emliscious nämner att 1500 kcal kan vara olika mycket mat beroende på vad maten består utav. I studien åt deltagarna “fattig mat” (studien växte ju fram efter andra världskriget och var ett sätt för att förstå vad åren med krig och svält, hur de påverkat människor), i form av mycket potatis, rotfrukter, bröd och pasta. Kosten baserades alltså på kolhydrater.

Sara reflekterar över hur studien var uppbyggd, om den gjordes på överviktiga eller normalviktiga och det är givetvis en viktig reflektion. Studien gjordes på normalviktiga män i efterkrigstid, då jag misstänker att det var ganska få som var överviktiga. men de åt å andra sidan en kost under uppstartsfasen på 3200 kcal, så alla var nog i ganska god form innan “svält”-perioden. Nämnas bör också att deltagarna utförde vissa fysiska aktiviteter också och därmed brände ännu mer kalorier.

Doofie skrev “Jag håller med om att många inte ger kroppen den energimängd som behövs. Men i andra änden finns ju de som lever endast efter det kroppen säger åt dem att göra – äta snabba kolhydrater så hjärnan får sitt och kroppen kan spara energi inför nästa svältperiod (som aldrig kommer).”
Men, jag är inte helt säker på att kroppen verkligen fungerar så. Jag tror att kroppen är ganska bra på att säga vad den vill ha och så länge vi ger den mat regelbundet så kommer inte kroppen be om snabba kolhydrater. Jag tror att det är vårt huvud som ber om snabba kolhydrater och dte framförallt när vi har slarvat med regelbundenhet.

Huruvida kaloriräkning är så enkelt att en kalori alltid är en kalori är jag inte alls övertygad om. Inte på långa vägar. Jag är inte heller övertygad om att kalorier är hela hemligheten vid viktnedgång, eller viktuppgång, för den delen. Jag tror att våra kroppar är mer komplexa och att det kan finnas ganska många andra faktorer som spelar in.

(Det finns faktiskt en studie av John Yudkin där deltagarna äter låg-kolhydratkost och där resultaten inte blir som i Keys studie, å andra sidan är de knappast jämförbara, det framkommer inte riktigt om de 11 deltagarna i den här studien är överviktiga eller normalviktiga. Dessutom pågår studien bara en månad. Det intressanta är dock att deltagarna ska äta låg-kolhydratskost, men det finnsingen begänsning för hur mycket de får äta. Ändå landar snittmängden på 1560 kcal. Något som i den andra studien upplevdes som svält. Men som sagt, de går knappast att jämföra rakt av.)
.keys_yudkin-blogsize.jpg

Sofia påpekar att kaloriåtgången förmodligen är olika för deltagarna i Keys studie och för dagens människor i välfärdsSverige. Absolut! Min tanke med inlägget var mest att väcka tankar och åsikter kring hur vi ser på kalorier och hur många det är som faktiskt äter för lite. Jag tänker på alla dessa, redan smala tjejer, som maniskt räknar kalorier eller alla hårdtränande, som stenhårt håller igen på kalorierna. För överviktiga, finns det energi att ta av, även om jag tror att hjärnan har lättare (eller mår bättre?) att tillgodogöra sig lätt energi från maten, än att vänta på energi från fettdepåerna. Att ligga så pass lågt kalorimässigt (svält) kan ge ganska allvarliga psykiska konsekvenser (om vi nu ser till resultaten från Keys studie), tycker man att det är värt det, då kanske man borde fundera lite över varför man ska gå ner i vikt. Är det verkligen för sitt eget bästa?

Viktminskningen då?

Nu har jag haft en ganska lång tid av tankar som snurrat, känslor som känts, både högt och mycket och en kropp som nästan bara kollapsat, med höga levervärden, låga järnvärden, campylobacterinfektion och hög stresspåverkan.

Men nu känns det som om jag någonstans har landat i mina tankar och min kropp börjar sakta men säkert återgå till en frisk och stark sådan och då blir det också dags att besvara frågan jag ställt mig rätt länge:

Vill jag gå ner i vikt?

Jag har hittat svaret inom mig själv, försökt att inte få mina tankar och känslor färgade av omgivningens tankar, åsikter, eller kanske önskningar. Och jag har hittat ett svar som någonstans kändes rätt enkelt.

Ja, det vill jag.

En lång motivering till varför, ska jag komma med. Men grundskälet är att jag fortfarande känner mig en aning begränsad av min vikt och min kroppsstorlek och den trots allt är extra slitsam för min kropp att bära på. Allt som har med andras åsikter och ytligheter, har jag lagt åt sidan. Den motivationen är så oerhört förgänglig. Motivationen måste komma inifrån, från mitt inre. Hade min känsla i bröstet sagt att nej, jag vill inte. Då hade det fått blivit så, oavsett hur “fel” det kanske hade sett ut i andras ögon.

Så, den här bloggen kommer på sätt och vis behålla sitt ursprungliga syfte. Jag ska bli lite lättare. Men jag tror att upplägget kommer förändras. Förändringar som innebär att viktnedgången ska bli ett resultat av ett jättejobb. Ett mentalt sådant. Jag måste kika lite igen på alla de där hjärnspökena som jag blivit varse om på sista tiden. Stirra dem i vitögat och våga möta dte som stirrar tillbaka på mig. Viktnedgången ska bygga på kärlek till mig själv och vägen ska vara fylld med respekt och tacksamhet inför den här fina, starka och vackra kroppen som hela tiden gör sitt bästa. Det blir mindre press, men kanske mer struktur.

Jag har inte hela tänket klart för mig än, det får ligga och puttra inom mig tills dess att det känns färdigt. Men vet ni vad, det känns så skönt att ha hittat det här svaret inom MIG och ingen annanstans.

Hemligheten sitter i huvudet och viljan:

Jag läser ett inlägg som jag skrev i början av bloggen, då viktminskningen gick som en dans.

Tror att det dels var på grund av tankar som dessa:

När huvudet vill ha mat men kroppen inte är hungrig..

Jag hatar sådana stunder. När huvudet så gärna vill ha något att äta. Typ vad som helst, fruktsallad, nötter, smörgås etc etc. Men kroppen är verkligen inte hungrig och det finns inget skäl att äta något.
Suget säger ”Men det finns utrymme och plats för något litet kvällsmål!”
Hjärnan säger ”Fast varför ska jag äta när det inte finns något fysiskt behov? Det är sånt ätande som gjorde mig 133 kilo tung.”
Suget kontrar med ”Fruktsallad gjorde dig 133 kilo tung!? Kom igeeeen.”
Hjärnan håller fortfarande suget stången med: ”Det onödiga ätandet gjorde det. Det gäller att träna bort det onödiga ätandet, det är psykiskt. Det behövs inte längre, det fyller ingen funktion. Mat ska fylla en fysisk funktion,inte en psykisk. Suget måste inse att det är ute och cyklar.
Suget: :(
Hjärnan: :)

Suck.”

Fasen vad klok jag var! På riktigt. Jag måste tillbaka dit. För det var sunt, simpelt och med hjärtat.

Diet eller svält?

Ni vet dieter som drar ner på kalorier, man räknar med ett underskott, för att se ett minusresultat på vågen. Det är ganska simpel matematik. Man säger att 7000 kcal motsvarar ett kilo fett, ett underskott a 500 kcal om dagen blir då ett halvt kilo i veckan. Man kan tycka och tänka vad man vill, men kalorier anses av de flesta vara knepet. Underskott är enda vägen till viktminskning.

Det finns en väldigt välkänd studie från femtiotalet, The biology of human starvation eller The Minnesota Starvations experiment, som den också kallas, där forskaren Ancel Keys studerade hur svält påvärkar människor fysiskt och psykiskt.

http://gunpowder.quaker.org/starvationimage.jpg

Studien var uppdelad i 4 olika delar under ett år och hade 36 undersökningsdeltagare. En 12:veckors period då deltagarna genomgick regelbundna fysiska och psykiska test och gick på en diet på 3200 kcal. En svältperiod under 24 veckor där deltagarna gick på en diet på 1500 kcal. En 12 veckors period för kontrollerad återhämtning, då deltagarna fick börja äta mer igen, men med kontrollerade dieter. Den sista perioden var en fri rehabiliteringsperiod på 8 veckor då deltagarna fick äta precis vad de ville.

Vad fick studien för resultat? Jo, att förlängd “semi-svält” skapar en markant ökning utav depression, hysteri, hypokondri. De flesta upplevde perioder av grav känslomässig stress och depression. Deltagarna blev extremt besatta av mat, både under svältperioden och rehabiliteringsfasen. Sexlusten minskade drastiskt och de blev både socialt isolerade och drog sig undan socialt. Koncentrationsförmågan försämrades bland annat liksom ämnesomsättningen, vilket i sin tur ledde till sänkt kroppstemperatur, lägre hjärtfrekvens och andningsfrekvens.

Vad är då det intressanta i det här? Jo, deltagarna i den här studien låg på en diet på 1570 kcal när de var i svält. 1570 kcal. Intressant är också att besattheten av mat fortsatte till långt efter att deltagarna återfått möjligheten till att äta vad de ville och även återfått sin normalvikt.

http://www.nopaperpress.com/members/1289793/uploaded/Day26iP2.jpg

Hur många tror ni idag äter en diet på 1570 kcal eller betydligt mindre, när de ska gå ner i vikt på ett “hälsosamt sätt”? Vi ska givetvis ta med i beräkningen att deltagarna i studien var män. Men ändå. 1570 kcal ansåg de här forskarna var att svälta sina deltagare och med den kalorinivån fick de slående dåliga resultat både fysiskt och psykiskt. Hur många idag skulle anse att 1500 kcal är svält?

Vi tror ibland att det är så enkelt med vikt och kalorier. Vad vi kanske inte alltid räknar med är att kroppen är mer komplex än så. Kroppen behöver sin energi för att fungera. Hjärnan, bara den står för 25% av kroppens energiförbrukning i vila, behöver helt klart sin energi för att fungera optimalt.

Är en kalori alltid bara en kalori och står våra dieter över fysiska behov? Kan våra kroppar och hjärnor fungera optimalt med underskott? Jag tror inte det. Men jag har varken utbildning eller erfarenhet nog i ämnet för att kunna ge några alternativa förslag. Egentligen ska man nog tänka mindre och lyssna mer på kroppen. Den vet tametusan alltid bäst.

Bästa citatet levererar Tanja idag:

Glädjen sitter i själen, inte i underhudsfettet.

Kan rekommendera att läsa hela inlägget. Klokt.

Med det säger jag godnatt för idag!

Vet ni vad jag saknar?

Min kämparglöd, mitt pannben och min “just do it”-inställning. Mina hårda, långa pass med hög puls och en sån där fantastisk känsla efteråt “jag klarade det”.

Det är så TRÅKIGT att lyssna på kroppen, känna efter, ta det lugnt, lägga ner kraven en smula. Så TRÅKIGT att prioritera min psykiska hälsa före att prestera och utmana mig själv, fysiskt.


Ett problem sista tiden är att jag tycker att jag har gått och blivit så jäkla ful (det är väl ytterliggare något förvirrat hjärnspöke..), så får man ju inte tycka om sig själv! Så nu ska jag se till att anamma min snygg-sida och boosta mig med fina bilder på mig själv. Våga vägra tycka att du är ful!

Men jag tänker såhär: var sak har sin tid. Att bränna ut allt krut nu, dvs, köra pannbenet in i väggen, ger verkligen inget på lång sikt. Just nu måste jag växla ner. Men det betyder inte att jag väljer bort alla galna pass eller att min kämparglöd kommer tyna bort. Nej, men just nu, bara just nu och här, så får fokus flyttas en aning. Och istället för att känna mig dålig, för att jag inte längre är lika grym och tränar lika hårt (=kanske dags att inse att man kan vara grym, även om man “bara” tränar fyra pass i veckan..), så ska jag känna mig grym som jobbar långsiktigt och låta det växa upp en längtan för sådana där galna saker, som jag kan göra när kropp och själ är lite starkare. Smart va?

Med den visdomen avslutar jag dagen, godnatt!

Hej stress, hej då stress.

Det här med stress. När jag ser någon som är stressad framför mig, så tänker jag mig en jäktad blick, någon som aldrig sitter still, som alltid är på väg, som alltid har hjärtklappning och verkligen känner sig stressad.

Men, det är ju inte den enda stress som finns. Jag tror inte ens att det är den värsta stressen. Den stressen där ovan är en yttre, akut stress. Som man kan se och ta på, men sällan lever med alltför länge. Jag tror att den värsta stressen är den dolda, inre stressen. Den som inte syns, inte går att ta på och inte heller är lika “logisk”.

Den sista tiden så har jag ju som bekant tänkt väldigt mycket. Mer och mer tyder på att jag lever mitt liv på ett för mig, ohållbart vis. Det finns så många krav att leva upp till, så många saker jag ska hinna med. Inte bara hinna med förövrigt, utan jag ska göra dem bra, gärna perfekt. Jag har aldrig sett mig själv som stressad. Jag jäktar inte runt och jag sitter definitivt still både nu och då. Men, det jag har insett den sista tiden att det är just stressad jag är, i allra högsta grad. Jag är överstressad. Stressbelastad. Jag lever med en konstant känsla i bröstet av att jag inte hinner med det jag ska göra, att jag inte räcker till. När jag gör en sak, så har jag dåligt samvete för att jag inte gör en annan. Och så håller det på i en enda cirkel. Konstant dåligt samvete och den gnagande känslan av att jag aldrig aldrig kommer hinna.

Så ibland blir det för mycket och då blir jag apatisk och gör ingenting, vill ingenting, orkar ingenting. Men istället för att de stunderna av ingenting skulle kunna vara avkopplande och vilosamma, så är de precis tvärtom. Jag får ännu mer ångest och känner mig ännu mer stressad över att jag varit så oeffektiv och “slösat bort” min tid.

Jag kan en del om stress (vi hade, som rolig kuriosa, en stressföreläsning när jag läste folkhälsovetenskap med världens ostressigaste föreläsare, han såg ut som om han skulle somna vilken sekund som helst, snacka om att leva som han lärde..) och kortfattat kan man ju säga att det inte är särskilt hälsosamt att vara stressad en längre tid. Stress sätter sig både på kropp och psyke och kan ge en hel del sådär halvtrevliga symptom.

Så, hur tusan ska jag komma åt allt det här?

Först och främst ska jag söka hjälp. Jag måste sätta lite begränsningar för mig för vad jag får göra. Inte vad jag måste, utan vad jag får. Dessutom ska jag ta en rensning i min kalender den närmaste tiden och planera in “göra vad jag vill utan dåligt samvete”-tid. Den närmaste tiden kanske jag inte kommer träna så mycket, jag kanske inte kommer prestera så mycket. Jag kanske mest kommer försöka klara av några få saker. Jag kanske kommer säga nej till saker som måhända är roligt, men som jag bara inte orkar med. Jag kommer kanske vägra att låta almanackan vara fullspäckad med saker att göra. Min största rädsla just nu är att det ska gå för långt och att jag ska vakna en dag och inte orka/vilja gå upp ur sängen.

Så jag måste få till en förändring. Det viktigaste just nu måste vara att må bra. För min egen skull.

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

Nytt delmål – nytt fokus!

Allt är inte bara jobbigt, psykiskt påfrestande och ledsamt just nu. Verkligen inte.

Jag har så mycket i mitt liv att vara lycklig över, och det är jag. Helgen var helt fantastisk, när min numera slanka mamma fyllde 60 år (men skulle lika gärna kunnat fylla 50, ungdomen själv!)

Jag har även saker i mitt liv att se fram emot. Hawaii till exempel. I slutet av februari nästa år kommer jag och flera personer jag tycker väldigt mycket om, vara på väg dit. Det är helt fantastiskt.

Tills dess vill jag ha nått ett stort delmål. Jag vill vara under 95 kilo när jag kliver på planet till Hawaii. Det blir lite drygt 10 kilo på lite drygt 4 månader. Absolut ingen omöjlighet, men jag kommer bli tvungen att satsa lite extra och göra vissa uppoffringar för att lyckas. Det är väldigt sällan jag sätter tidsbestämda mål. Jag tycker att det är läskigt! Men nu vågar jag.

Jag kommer vara en grymt fit bikinibrud på stranden mars 2011. Jag ser det framför mig.

Hawaii och <95 kg, here I come!

Att ”unna sig” ett missbruk.

När jag gick och la mig igår, kunde jag inte somna. Precis när andningen och kroppen blev tung och långsam, störtade det in tankar i huvudet som gjorde mig klarvaken. Jag tänkte på helgen och på mitt ätbeteende.

Jag har ett sjukt ätbeteende som gör sig påmint då och då. Under de senaste åren har jag kommit jättelångt både med att erkänna för mig själv att så är fallet och förändra mitt tänk och mitt beteende. För mitt förhållningssätt till mat liknar snarare ett missbruk. Jag vet det och jag vet att jag måste bryta det beteendet för att bli fri från min periodvisa besatthet utav mat.

När jag är hemma i Stockholm är det rätt okej, förutom att jag i perioder får svårt att äta lagom mycket. Jag äter gärna mer än jag borde, hur “nyttig” mat jag än äter, så spelar det ingen roll, det är lika illa. Om jag kör över kroppens egna hungers/mättnadssignaler  då är det inte med kroppen jag äter, utan med hjärnan och då med känslorna/utav vana. Jag vet det, men har så oerhört svårt att göra det jag vet att jag mår bäst utav. Både psykiskt och fysiskt.

Under helgen spårade det helt och hållet ur. Vissa skulle säga att jag “unnade mig” under helgen. Dessvärre unnade jag mig inte något annat än ett missbruk. Jag har ätit och ätit och ätit och när jag inte har ätit, har jag tänkt på mat, gått i skåpen efter vad som helst som skulle kunna tillgodose mitt sug. Ni vet det jag skulle skriva på mitt kylskåp? “Är jag verkligen hungrig, eller vill jag bara må annorlunda?” Jag har under helgen tryckt i mig saker jag inte ens tyckt smakat gott, när jag varit proppmätt. Varför? Ja ni.. Förstod jag bara det till fullo, skulle det nog vara mycket enklare.

Ibland känner jag mig som en alkis. Som försöker inbilla mig att “jag har kontroll” och att jag “vet vad jag håller på med”, men ibland undrar jag om jag lurar mig själv. Tänk om jag inte alls blir bättre och bättre? Tänk om jag bara har lärt mig att prata runt mitt problem och vet hur jag ska göra för att “komma undan”? Jag vet inte. Kanske var helgen bara ett vanligt återfall, snedsteg, bakslag. Kanske var helgen ingenting märkligt. Mer än att den rörde upp en sjujävla massa känslor och tankar.

Oavsett hur det nu är, så släpper jag skuld- och skamkänslorna. De gör inget gott. Men likförbannat hinner de få fäste innan jag vet ordet av. Jag är rätt okej, trots allt.

Och senast idag kom det här citatet till mig, via en tidning.
“Jobba med dig själv, inte emot.”

Kvällens middag, tillbaka i Stockholm, serverad utav sambon.

Har jag immunitet den här veckan?

Ja, jag har nog det. Ingen vägning för mig idag. Jag måste låta den här matorgien som pågått sen i fredags lägga sig lite och hamna i vanlig rytm med livet igen. Jäklar vad hårt det är att ha en mamma som fyller 60 år. Mat mat mat hela tiden.

Jag är fortfarande på landet och även om kroppen känns rätt bra har jag inte rört mig många meter. Det ska bli skönt att åka tillbaka till Stockholm imorgon. Jag behöver hitta mitt fokus igen. Just nu är jag en väldigt dålig vikt/träningsbloggare.. Det behövdes bara en rejäl sjukvecka och en festhelg för att snurra till skallen lite. Tryggt att veta att jag alltid hittar tillbaka till spåret igen. Det brukar gå snabbt. Ge mig Stockholm, SATS och sen är jag on track. Jag lovar. Och inga mer crepes!

Besatt av mat.

Åh, jag känner mig så frustrerad. Nu börjar jag känna mig “som vanligt” igen och då börjar hjärnan tänka på sånt som den inte varken har brytt sig om eller orkar tänka på. Hjärnan är oerhört duktig på att prioritera, att fokusera på vad som är viktigt just nu.

I veckan handlade det krasst om att överleva. Hjärnan tänkte inte många knop utöver att bli frisk, få i sig näring, få ordning på magen, bli bättre, klara av att sova en hel natt, klara av att behålla någon vätska, få i sig vätska, klara av smärtan och bara bara överleva.

Nu när hjärnan kan släppa överlevnadstankarna börjar hjärnan se på den senaste veckan utifrån helt andra, krassa perspektiv. Då rinner tacksamheten för att känna mig bättre, sakta undan (den var inte här så länge, man glömmer snabbt..jäkla skithjärna.) och jag började titta närmare på mig själv och min “prestation” den här veckan. Vadå prestation? Ja, det undrar jag också. Jag klev ur sjuksängen och in i prestationskraven.

Jag går inte ner i vikt av att äta ingenting. Inte i det långa loppet tydligen. Jag blev dock smal som tusan (när min mage inte antog biafraform) de dagar då jag inte åt någonting. Men det här med att äta ingenting har resulterat i ett extremt sug/behov/besatthet kring mat och allt som går att stoppa i munnen. Jag är inte så hungrig, men jag är konstant sugen. Det är som om huvudet och kroppen är livrädda för att ha legat på kraftigt minus ett tag att det måste överkonsumeras kalorier så till den milda grad att jag kommer se ut som en michelingubbe efter den här matförgitningen. Jag äter och äter och äter, känns det som, och kan inte riktigt stoppa det. Jag får ännu ett “bevis” för att svältdiet, inte är min grej.

Jag blir så frustrerad just nu över de här blandade tankarna i mitt huvud. Jag vill vara glad för att jag mår bättre, inte oroa mig över den extra matbesattheten som jag klivit in i. Det blir bättre imorgon. Nu sover vi.

/www.villstoppanågotimunnen.nu