Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Ni som vill fortsätta läsa lite mer hästrelaterat..

..ni kan ju faktiskt hänga lite på hästbloggen. Den hittar ni här.

I did it!

Ja, efter gårdagens ridtur, eller vad det nu ska kallas, på Fluga, längtade jag inte direkt upp på hästryggen idag. (Eggerts “peptalk”, där han berättade att hans svägerska ramlat av en gång och brutit nacken, blivit förlamad i hela kroppen och dött ett år senare, gjorde inte direkt saken bättre. Blev dock väldigt “peppad” att inte ramla av. Någonsin. Igen.)

Men, jag hade bestämt mig och då var det bara att göra. Jag “värmde upp” på Snúdur, som dagen till ära inte alls var så lugn och stabil som han brukar. Kanske var det jag som smittade av mig. Sen var det dags. Jag tog god tid på mig med att hålla på med Fluga från marken när jag gjorde iordning henne. Eggert hade sagt att jag bara skulle rida i inhängnaden idag och det passade mig perfekt. Jag var nog räddare/nervösare än jag ville medge och jag fick kämpa med mig själv för att få min kropp, min andning och min röst att verka lugn och avslappnad. När jag tyckte att Fluga var någotsånär lugn (dvs, inte flög iväg så fort jag rörde på en arm..) så var det dags att sitta upp.

Åh, vilka nerver. Jag är i vanliga fall ganska orädd, men när jag väl blir rädd, är jag inte så kaxig utan snarare lite feg. Det är sällan jag gör saker jag är rädd för. Det tänkte jag på när jag satt upp på Fluga, hur jäkla svårt det är att vara modig när man är rädd.. och hur jäkla ledsamt det kändes att känna sig rädd för att jag skulle rida.

Men så satt jag där och det gick helt strålande. Fluga var givetvis stressad och spänd, framförallt i början, men jag lyckades med att få henne att slappna av och jag fick henne att skritta på långa tyglar. Jag vågade släppa ut tyglarna och låta henne få dem. Det kändes så himla bra och även om jag “bara” skrittade runt på en ridvolt, så var det en vinst. Jag skrittade ganska länge och Fluga frustade avslappnat och jag vågade andas. Det var skönt att sitta av och inte vara skakig i benen och inte ha en tokuppstressad häst bredvid mig. Hon är verkligen en utmaning den här hästen men idag återfick jag lite självförtroende. Jag kommer klara det.

 

Jag stannar.

Jag kommer bo mitt ute på nordlandet, med tjugo mil till Reykjavik/Akureyri. Jag kommer mest ägna min tid åt att rida, men även göra andra grejer som hör till en gård. Det ska bli roligt att äntligen få lära mig isländska ordentligt och bara få fullkomligt absorberas i hästvärlden. När man jobbar med hästar i Sverige är det så väldigt annorlunda mot hur det är å Island, här rider man mycket mer och får ofta väldigt mycket frihet i det. Jag har jobbat på en stor gård även i Sverige och trodde kanske att jag var klar med det. Men Island har alltid kallat på mig. Det roliga är att jag fick exakt samma erbjudande för nio år sedan, men var inte klar med gymnasiet och lät det hela rinna ut i sanden. Den här gången tar jag istället chansen.

Ska försöka blogga när jag hinner, så att jag ska kunna gå tillbaka om några år och minnas hur fint det var och för att ni ska få följa med på vägen. Men förvänta er inte så mycket träningsblogg här framöver, snarare häst- och island-är-så-vackert-så-jag-dör-blogg.

Should I stay or should I go.

Min frånvaro från bloggen har inte bara berott på sjukstuga, även om man lätt kunnat tro det.

Nej, jag var väldigt sjuk där ett tag och sen, precis när jag började bli bättre lyfte flyget till Island för att fira att min sambo fyllt 30 år. För mig är det femte eller sjätte resan till det här landet som fångade mitt hjärta för länge sen. Dne här gången skulle vi både ha tid att åka runt och sedan spendera en hel del tid på hästryggen.

Ni vet hur det är när man åker utomlands och i början bara älskar man att vara borta, men sen när det börjar närma sig hemresa kommer den där känslan av att det ska bli ganska skönt att åka hem igen. Den känslan infinner sig aldrig hos mig när jag är på Island. Ju närmare hemfärden det närmar sig desto större växer en stor sorg i hjärtat.

Det var någonstans mitt ute i ingenstans, på ett sto med mycket temperament och gång och en flock på 90 hästar och nära och kära med mig, när solen smekte Islands vidder och gråten värkte i bröstet för att det var så vackert, som jag förstod att den här gången var det kört. När jag då, precis i det ögonblicket med lyckotårar i ögonen återigen fick frågan om jag inte ville stanna kvar ett tag och jobba på gården, så var jag inte i stånd att säga nej. Första kvällen fick jag samma fråga av mannen på gården och när jag då gav tusen skäl till varför jag inte kunde stanna, fick jag bara ett stort leende till svar och ett “jag vet att du kommer stanna”.

Det var länge sen jag kände mig så genuint lycklig som precis där och då och det om något är väl det bästa att satsa sin tid på. Sådant som gör en lycklig? Så nu funderar jag starkt på att stanna på Island ett litet tag, tjäna absolut ingenting, bo mitt ute i ingenstans och göra det jag älskar mest, hålla på med hästar.

Före lördag måste jag bestämma mig.

 

 

Känslor överallt.

Tack för alla fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag tror att det var bra att jag blev så ledsen och att jag tillät mig vara ledsen. När jag var yngre och blev retad för min vit bestämde jag mig snabbt att aldrig visa när jag blev ledsen. Något som också resulterat i att jag varit oerhört duktig på att tränga bort ledsenhet och kapsla in alla oönskade känslor och sen jag började rota runt i dem, så finns det ingen hejd på dem. Blir jag ledsen, så blir jag helt enkelt ledsen. Ganska befriande för någon som haft svårt att gråta ens på begravningar, ganska otäckt också när tårarna bara rinner.

Killen som uttryckte sig sådär härligt intelligent i helgen gjorde det för att jag vägrade låta honom köra full hem från en fest. Idioter finns det överallt.

Resten av helgen var dock bra. Jag red min fantastiska häst och fick en hel del gjort ute på gården. Det är så lättare att vara aktiv utomhus på landet än det är i Stockholm. På landet är det så mycket att fixa och jag är utomhus helt automatiskt. Nu är jag tillbaka i Stockholm och här är jag mest inne när jag inte har ngot särskilt ärende någonstans. Helt tvärtom mot på landet. Märkligt.

Här är jag!

Mitt ute i skogen fortfarande med snö upp till rumpan. Dagarna är fyllda med hästar och hästar och åter hästar. Samt lite samspel med familj och vänner. Jag har det rätt bra. Nej vet ni vad, jag har det toppen!

Bloggen hamnar lite i skymundan i några dagar till och det är jättebra (även om jag blir så galet glad över att ni saknar mig!) för då hinner jag börja längta tillbaka lite till att blogga och hitta lite kraft i mig själv för nya året.

I see the light!

Nästa vecka så är jag tillbaka i Stockholm igen, då kommer mitt liv återgå något mer till det normala och jag tänker börja prioritera in ordentlig träning igen. Efter att ha blött och stött och funderat och planerat så ska min träning för våren 2011 vara mer förplanerad. Tankar och upplägg kring det kommer.

Nyss kom jag precis in efter en ridtur i knappa femton minus. Vi red upp till gårdens jaktstuga, en riktigt fin timmerstuga mitt ute i skogen, utan vare sig el eller vatten. Hästarna fick täcke och hö, vi åt lunch i kojan framför kaminen och red sedan hem igen. Det är så dagarna på landet passerar. Man kommer in i värmen igen med rosor på kinderna och hästdoft i håret. Jag älskar det!

En rolig bild jag tog igår, ibland är det nära ögat för Alice som har lite svårt att förstå när hästarna har fått nog. Här är det min femåriga hingst som tydligt markerar att han tröttnat på henne.. Hon klarade sig dock undan utan en skråma. Han nuddade henne inte ens.

Lucka 23 – Det här får mig att må bättre.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag vet inte om det krävs så många stora ord för dagens lucka. Det räcker med en bild från dagens snöiga ridtur. Eros var sprängfylld med energi. Vilja som jag hade som handhäst fick ha en bjällerkrans på sig. Snön öste ner i slutet av ridturen när båda hästarna sprängde iväg i en galopp och jag såg absolut ingenting. Hjärtat är alltid lättare efteråt.

Förmiddagsridtur i solsken

Det är fantastiskt vackert ute och jag passade på att åka till stallet och rida ut i solen när jag vaknade imorse. Det var en ljuvlig ridtur. Alla som har möjlighet, ta 15 minuter under lunchrasten, gå ut och lapa frisk luft och eventuellt lite sol. En garanterad energiboost!

Längtar ut.

Sitter inne och försöker göra någon nytta, samtidigt som jag i tankarna längtar tillbaka till gårdagens ridtur i ett kritvitt, mörkt, vinterland. Min fina häst var pigg och glad och även om jag inte såg så mycket, för det var rätt mörkt, så kunde jag lita på hans stadiga steg. Att vi dessutom fick till en busig galopp på en snöig åker var liksom helt fantastiskt.

Jag tror att både jag och min fyrbente springare var lika glada när vi landade på stallbacken igen. Han, bara drygt fem år, jag drygt 26, båda lika barnsligt förtjusta i snölekar. Helt ljuvligt.

Men nej, man kanske skulle fortsätta med pluggandet..

Det är det här som är livet:

Kommer ut till stallet och temperaturen har sjunkit ner en bit under nollan. Funderar en stund över att kyla alltid gör sig så mycket bättre i ett stall, påbylsad stora hästjackan och vinterridstövlarna.

Ensam i stallet, det är fortfarande relativt tidigt, hämtar grimma och beger mig ut i en halvlerig hage. Himlen är lila och det ligger kall dimma över sjön och ängarna. Ser inte så mycket, men min häst står och väntar och går villigt med ut ur hagen.

Donar och fixar, känner hur kylan biter i kinderna, men hästens päls är varm och hans mule pular med min jacka. Väl uppe är det becksvart ute och det får bli ridbanan. Vi skrittar på långa tyglar, han frustar, jag ler. Rörelsen är så välbekant, så lugn, så trygg. En dryg halvtimme senare hoppar jag av, han är glad och jag är glad.

Jag åker hem och känner mig fortfarande arm i kroppen. Det är därför jag har med mig min häst i Stockholm. På hästryggen mår jag alltid bra. Alltid.

Balans.

Jag “tvingar” mig själv att vila idag. Jag är rätt så duktig på att rivstarta så fort jag känner mig frisk men just den här gången vill jag verkligen ge kroppen möjligheten att återställa sig ordentligt innan jag sliter på med stenhårda träningspass.

Visst, det ser tråkigt ut i träningsstatistiken, jag sjunker på topplistan på funbeat, jag får det kämpigt med 6VU. Men jag gör ett val som är lite mer långsiktigt hoppas jag. Det känns oerhört vuxet.

Istället för att svettas på gymmet, har jag efter skolan njutit av en väldigt pigg häst, sol och 2 plusgrader. Åh, hösten är underbar! Det känns fint och balanserat i hjärtat också. Balans, en fin känsla.

Energiboostad.

Nu har jag insupit energi ur en kolsvart man och från en kolsvart rygg på en kolsvart herre. Eros heter mitt framtidslöfte och han är en helt fantastisk häst, på alla sätt. Så, med hjärtat fyllt till bredden med kärlek och energi är det dags att arbeta lite. Mot SATS Tule, som är en helt ny bekantskap. Dagen kommer inte bjuda på något extremt pass varken när det gäller intensitet eller effektivitet. Dagens pass handlar mest om att röra på kroppen och kanske kunna tentaplugga lite samtidigt. Vi får se.

Morgonpigg.

Klockan är sju och jag ska ut till stallet och rida i ottan, sen ska jag till ett annat stall och hålla lektion, innan bilen går mot söder. Nu håller jag tummarna för att killen på bilden är lika taggad som jag för en tidig ritt..

Annat på agendan.

Idag har jag stått i mitten av en ridbana  hela dagenoch hållit lektion, fotograferat den vackra 2,5 åringen nedan och tränat en häst. Och sen hanns det med en mysig middag ute, med min sambo. Typ så. Om det är fint väde rimorgon så blir dte fallskärmshoppning för mig! AH!

P.S. Hon är till salu..

En magisk ridtur.

Åh, vilken underbar ridtur dag. Eftermiddags/kvällssol, pigg och glad häst, pigg och glad hund, skritt på långa tyglar i snöfri skog, mellan granar och tallar och sedan lite fart på mjuka grusvägar. Helt ljuvligt! Vet inte vem av oss tre som njöt mest.

Glädjestund idag:

När man sitter upp på hästen, det är soligt ute, hästen lyssnar och är glad. Hunden är glad. Det är tyst ute. Bredvid vägen följer hingstflocken med på ridturen, väldigt glada.

Underbart!

Det kan inte alltid gå bra..

..men visst är det mycket roligare när det går bra, än när det går dåligt?

Ridlektionen gick inte direkt dåligt men den gick inte superbra heller. Prestationkraven inom mig är i vilket fall inte helt tillfredsställda. Det är inte alls hästen som är problemet, hon gör ju bara så gott hon kan utefter de signaler jag ger henne. nej, det är ju JAG som är problemet. Det i sin tur ger ju inte självföretroendet en knuff i rätt riktning. Nåja, det är dumt att vara för hård mot sig själv, jag måste bara lära mig det, i praktiken. Hästen skötte sig klanderfritt. Min fina svarta skönhet!

Nytänding och träningsvärk.

Igår var som jag nämnde lite i förbifarten en märklig dag.
Jag for fram och tillbaka och fick inget uträttat mer än att jag köpte blomjord. Jag menar – blomjord? Vad ska jag med det till?

Jag hade dock en sak på agendan igår, förutom middagen på kvällen, som jag såg barnsligt mycket fram emot. En ridlektion. Jag minns inte när jag red lektion förut. Jag minns senast jag höll en lektion, men när jag fick instruktion, dte var länge sedan. Ridningen har känts ganska stillastående det senaste året och någonstans har jag vetat att får man bara lite ny input från en lärare, så brukar det ge med sig. Ändå har jag inte kommit mig för. Men igår skulle dte ske.

Min häst är ganska oskolad och ung i huvudet, så egentligen hade jag inte så höga förväntningar. Jag ville bara få lite råd och tips utifrån. Det gick dock superbra. Jag fick svettas ganska ordentligt under lektionens 30 minuter, men efteråt var både jag och häst helt lyckliga. Nu känner jag mig fylld av inspiration, glädje och förnyad lust till ridningen. Det är ju såhär dte kan, och ska, kännas. Med både lovord och konstruktiva kritik samt tips för hur jag ska jobba vidare, så längtar jag nu ut till stallet. Härlig känsla! Dessutom tror jag att min häst tyckte att det var trevligt när vi förstod varandra och inte slogs om vem som ska bestämma,för en gångs skull.

Det påminner mig också om hur lätt det är att få inspiration och motivation, bara genom att göra något nytt. Oavsett om det handlar om ridning eller träning eller livet i allmänhet. Om man bara vågar ta hjälp när det känns motigt, vågar testa något nytt eller få vägledning ibland, så kan det ge så himla mycket. Jag känner mig lite smått hög på livet, efter 30 minuters stenhårt jobb i en sadel.

Jag har tyvärr inga bilder från gårdagen, men bjuder på den här på oss två som Sara har tagit.

Sällskap på ridturen.

Idag hade vi unghingstarna som sällskap på andra sidan staketet när vi var ute och red. Söta va?

En ridtur och en hel del ångest senare..

Ridturen var dte enda idag som verkligen varit bra, resten kände inget roligt alls.
ag har halkat in i lite gamla vanor.
Gamla ätmönster.
Det gör mig så ledsen och ger mig sådan ångest.
Har typ gått upp 3-4 kilo! (Hur fasen har det gått till?! Dte är inte diekt så att jag gffat i min chips och godis?)

Jag skriver mer om det imorgon.

Nu bjude rjag på lite bilder från ridturen idag som gick bra trots att min häst försökte dra med mig en vända, vilket även syns på en av bilderna då jag får ta i henne lite väl hårt.

Imorgon blir en bättre dag. Trots att den startar med ännu ett julbord. Efter det julbordet så ska det dröja lång tid innan jag utsätter mig för bufféer. Fy!