Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Vikten av att lyssna på kroppen.

Imorse stod det PT-träning i min almanacka och jag vaknade upp och kände mig ovanligt pigg när klockan ringde. Däremot så var det något som raspade i halsen och pockade på uppmärksamhet, men jag tänkte att det nog bara är nerver inför vad som komma skall och gjorde mig redo för att svettas.

Väl hos Magnus kändes det där raspet fortfarande lite och jag och Magnus kom överens om att testa, men om det kändes likadant efter uppvärmning och en vända, så skulle vi avbryta. Till min stora glädje hade Magnus med sig handskar och mitsar och jag fick börja med att slå raka slag, krokar och uppercuts. Det är konstigt att det ska vara så himla roligt att slåss, jag borde göra det mer!

När jag var varm fick jag köra raka slag i en minut och sen skulle jag springa en runda. Jag kände redan under de raka slagen att kroppen var en aning matt, men sen när jag skulle springa så var det som om strupen snördes ihop en aning och kroppen blev trött på ett konstigt vis. Ni vet när man är sju och blir trött av att gå uppför en trappa? Typ så.

Med andra ord så avbröt vi passet. Jag står hellre över ett träningspass och slipper riskera att bli sjuk, än tränar och blir sjuk och får stå över en jäkla massa pass sen istället. Istället för att träna tog vi en kopp kaffe, eller ja, för min del blev det te och pratade om livet och allt möjligt viktigt och mindre viktigt. Istället för en massa träningsendorfiner gick jag hem (bara det tog 40 minuter) med en hel hög med bra tankar. Väldigt bra.

 

Förresten, om ni har missat det: Jag måste ha världens bästa PT helt enkelt.

Ingen smygstart här inte..

Hade jag vetat vilket pass som väntade mig när jag nervöst tog mig till dagens pass, så lovar jag att jag hade försökt komma på någon giltig anledning till att hoppa över dagens PT-pass med Magnus. Herregud, det blev ingen smygstart där inte!

Magnus bjöd på ett pass i Humlegården med ett enkelt och skitjobbigt upplägg. Fyra löpintervaller fram och tillbaka (det kändes som om jag sprang för livet, men inte kom någonstans) med en styrkeövning (knäböj, armhävningar, bålstabilitet och uppkliv på en bänk) mellan, utan vila. Efter första omgången var jag helt slut och kunde inte förstå hur jag skulle orka 3 omgångar till. Jag fick brottas med mina egna tankar och krav på mig själv, för att inte ge upp och för att inte sänka mig själv bara för att jag inte uppfyller mina egna, väldigt höga krav på mig själv. Krav jag skulle vilja kunna skaka av mig. Det är inte så lätt dock, men det gäller att försöka och det gäller att ifrågasättasina egna “sanningar” om sig själv och sin omvärld. Är jag verkligen en värdelös människa om jag inte är “bäst”?

Magnus hjälper mig inte bara få rätsida på min träning, han är även väldigt bra på att få rätsida på mina tankar och hans ord fick mig att orka brotta ner mina orättvisa tankar om mig själv och genomföra även de återstående 12 intervallerna. Och ja, det var sjukt jobbigt. Sen är det rätt ointressant om jag hade gjort det bättre för några månader sen när jag inte haft ett träningsuppehåll på ett bra tag, det är ännu mindre intressant hur snabbt någon annan hade gjort det. Jag gjorde det och på slutet kände jag hur självförtroendet växte en millimeter när jag tillät mig att tycka att jag kämpat på bra under passet.

Det var hur som helst jättejobbigt och jättekul. Mest kul efteråt och mest jobbigt under passet, vill säga. Träning är bra för kroppen men jag tror tametusan att träning är ännu bättre för själen. Kommer dock inte kunna gå imorgon.

Eftersom jag behövde få i mig något snabbt efter träningen och jag var sen med mellanmålet, befann mig vid stureplan och bara är allmänt Blueberry-frälst så fick det bli en “eat your greens”-smoothie på väg hem. Fint så. Gillar förövrigt deras text inne i butiken.

P.S. Hörrni, jag är tillbaka nu!

Tillbaka på banan.

Om jag hade en funktionell telefon hade ni både fått lite snabbare och roligare (det innebär bilder) uppdateringar på bloggen. Men min telefon har bestämt sig för att gå och självdö lite smått. Så, under tiden jag inte har bloggat om gårdagen, som rakt igenom var en toppendag, så har jag tagit mig tillbaka upp på banan och kört gasen i botten. Det känns härligt!

Det är härligt att motivationen finns där inne igen, stark, bultande och inspirerande. Det känns också härligt att ni är så många som är med mig. Jag är verkligen lycklig lottad med så många fina människor runtomkring mig, både “irl” och här på bloggen. Varm och tacksam över det.

Igår styrde jag kosan till Stockholm, efter en varm morgonpromenad runt sjön. Det var dags för ett pass med Magnus. Efter att ha träffat en uttorkad Ann-Sofie som sprungit jättelångt (så kul att träffa dig), så körde vi lite boxning ute i en park. Ni som följt min blogg ett bra tag vet att jag tränade mycket boxning förut, mest med min förra PT. Jag älskar att slåss! Lite tråkigt att ins ehur mycket snabbare jag blir trött nu, det är aldrig kul att jämföra sig. Det glädjande är dock att jag vet hur snabbt dte går att bli bättre och har jag byggt kondition förut så kan jag göra det igen. Ni som läst bloggen vet också att det finns en övning som min gamle PT älskade att plåga mig med, burpees. Och givetvis fick jag göra typ burpees igår också. och utfall och knäböj och allt sånt som är jobbigt. Men med boxning så är det kul, utmanande och inte alls som den där hemska löpningen. Passte var intensivt och roligt. Jag cyklade från passet trött, men glad!

Att sedan snabbt duscha och byta om för att träffa fina Sara och äta en ljuvlig räksallad på Mälarpaviljongen, gjorde inte dagen sämre. Vi satt vid bästa bordet och solen var med oss under hela middagen. Kan det bli bättre?

 


Bilden är fräckt snodd utav Sara.

Nu vet jag att jag lever..

20110707-124313.jpg

Det visade sig att den oron jag kände inför dagens pass helt klart var befogad. Magnus mötte upp med ett brett leende och sa något om tuffa intervaller. Kände både bävan och förtjusning, men mest bävan tror jag. De senaste löppassen har jag upplevt benen som tunga, styva stockar när jag sprungit och tyvärr satt den känslan i idag också. Direkt när vi började jogga längs Strandvägen ut mot Djurgården blev det tungt. Inte något emot vad det skulle bli sen kom det dock snabbt att visa sig.

För jävlar vad jobbigt det blev sen! Tio stycken 30 s intervaller väntade med lika lång gångvila mellan. Tio stycken, dvs tio min sammanlagt kändes som en evighet och pulsökningen var inte alls kul att genomlida. Det var inte så mycket som kändes “kul” när tre intervaller avklarats och jag hade sju kvar, jag kände det som om hjärtat skulle explodera i bröstet och jag inte fick någon luft. De trettio vilosekunderna flög förbi och de trettio löpsekunderna tog aldrig slut. Så orättvist hur tiden kan upplevas olika beroende på vad man gör.

Inget kändes “kul” och jag svor inombords över hur jobbigt passet var. När de tio var avklarade fick jag direkt en känsla av att “det här var inte allt”, och visst hade jag rätt! Jag skulle bli tvungen att upprepa det hela en gång till. Magnus peppade och jag tänkte negativa tankar. Sen blev jag förbannad över att det var så jobbigt och att jag tänkte negativa tankar och precis då sa Magnus att jag bara skulle tänka att jag var stark. Jag om någon borde veta vikten utav att ha rätt inställning, och bestämde mig för att upprepa “jag är stark” för mig själv och skjuta undan alla andra tankar de restrerande intervallerna. Inte helt förvånande gick det mycket bättre. Tankens kraft är oändlig!

Det var ett sjukt jobbigt pass, min puls låg runt 190 bpm i intervallerna och med alla pauser under det 50 min långa passet låg snittpulsen på 80%, jobbigt! Men efteråt känns det så jäkla bra, så bra som det bara känns när man fått utmana sina gränser och pressat sig lite längre. Det känns fantastiskt. Det är ju därför jag älskar tuff träning, pga allt det ger. Nu ligger jag utslagen på en gräsmatta och stretchar i solen, bara en sån sak!

20110707-124333.jpg
Var förresten snyggast i spåret idag i mitt nya linne från Nike som jag köpte för någon vecka sedan. Jag älskar det!

Nu är hon hemma!


Jag och skönheten efter premiärturen.

Jag var oförskämt pigg imorse, trots att mina grannar bestämt sig kvällen innan för att ha ett extremt högljutt samlag. Alltså, jag är inte det minsta pryd eller känslig, men när kvinnan en våning upp ropade ut sina lustar, så måste hela gatan hört! Fantastisk svårsomnat ljud..

Men jag var ändå pigg när jag vaknade om än stel som en stelopererad tant. Min ländrygg is killing me! När jag reser mig upp måste jag,i bästa tant-manér hålla mig om ryggen och gå lätt framåtlutad för att inte gå av. Tror att det har att göra med väldigt stela rumpmuskler och väldigt korta höftböjare, en teori som även pt-Magnus höll med om. Kanske borde stretcha..

Jag tog mig till dagens mötesplats och blev lotsad till en lekplats. Det är underbart att träna på morgonen. Nästan inga folk ute, svalt och skönt och träningen lämnar en skön känsla i kroppen resten utav dagen. Idag plågade Magnus mig med något som bitvis var jobbigare än intervaller, rörlighetsträning bland annat. Sånt som ska göra med kontroll och långsamt får hela min kropp att protestera. Dessutom var tunga kettlebellen med och jag had enästan glömt hur jobbigt dte är att svinga sådana där klot fram och tillbaka. För att inte nämna hur rädd min kropp var för att ländryggen skulle gå av. För att jag inte skulle plågas alltför mycket i långsamma, jobbiga övningar fick jag avsluta passet med fem backintervaller. Jag var både stark och snabb samt kunde hålla tekniken nästan hela vägen.

Kvinnan som passerade mig när jag var på väg ner efter femte intervallen gjorde min dag med ett enkelt leende och “Bra jobbat!” och sedan någon vidare kommentar kring detta. Mer sånt! Jag kände hur glad jag blev av det lilla och fick extra kraft till sista intervallen. Älskar positiva hejarop från medmänniskor.

Efter en ynka, men satans så jobbig, bålövning senare var det dags att träffa henne. Skönheten. Hon är en vit springare (hybrid) som förhoppningsvis inte kommer kasta av mig trots att jag har ganska dålig koll på cyklandet do’s and dont’s. Jag kommer nog vara rätt ocool och omedveten om det när jag cyklar. Tex så har jag förstått att man inte ska ha cykelstöd på cykeln. Jag bara undrar, vad gör man med cykeln när man måste stanna? Lägger den ner? Känns jäkligt coolt. Nåja, nog om detta. Efter att Magnus ställt in henne åt mig var det dags att cykla hem. Utan både hjälm (så dåligt!) och cykelskor. Insåg ganska snart att det känns som om ländryggen, återigen, ska gå av och att könet ska klyvas på mitten. Inga konstigheter med andra ord.

Tror jag behöver viss invänjningsperiod (samt vadderade cykelbyxor). Snygg är hon iaf. Tror dock jag ska vänja av henne med ovanan att komma med in. Redigt jäkla lås bara sen får hon blir utecykel. Någon måtta får det vara..

 

Jag överlevde!

(Man kan aldrig vara helt säker.)

Idag blev det träning ute i solen. Jag gillar solen och sådär, just under träning har den dock en förmåga att dränera kroppen på både energi och vätska. Min mun bara skrek efter vatten efter ungefär en halv minut. Extra plus för vattenflaskan som var med.

Idag letade Magnus upp två härliga backar, två riktigt jobbiga små rackare. Sen var det ett enkelt upplägg på passet. Göra en styrkeövning (tex 20 knäböj) sen springa upp för en av backarna och gå/jogga ner, göra en till styrkeövning (tex 20 utfall) och sen springa uppför den andra backen. Och så en liten vila. Det upprepades om och om igen. Jag svalde en fluga. Benen vara stumma. Solen brände. Det var jobbigt, men det var kul. Som alltid när man inte behöver tänka så mycket, utan bara göra, så håller jag inte på och dividerar med mig själv om man verkligen måste eller inte. Jag bara utför.


Vi avslutade med lite mer fokus på styrka i trx:en och jag älskar verkligen TRX. Man kan göra ALLT med den! Köpsuget vaknar snabbt till liv..

Mör och glad promenerade jag hem i sällskap utav sambon, förbi alla soldyrkare i Rålis för att äta en väldigt god lunch och hitta motivationen till hemtentan. Önskar att den bara kunde göra sig själv..

Dagens bloggfråga, vad tycker ni om den här portionen mat? Mycket/lite/lagom?