Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Det här med att träna..

Jag bad ju om tips för att få till träningen här på Island i det här inlägget. Jag fick väldigt bra och roliga idéer, tack alla! Men jag fick också en kommentar från min fina vän Linda som fick mig att tänka till lite.

“Eller låta endorfinerna från arbetsdagen få flyga runt i dig på kvällarna medans du VILAR och TAR IGEN DIG och suuuug på lusten du känner över att träna och spara på det tills du kommer hem så du kan ägna dig åt gårdsarbetet 100% den sista stunden du är där?”

Jag rör på mig väldigt mycket, sju dagar i veckan. Och jag börjar äntligen känna mig sugen på att träna igen, förmodligen för att min kropp börjar få upp tempot och jag har fått tillbaka min energi. Men inte bara därför, så fort jag börjar tänka på min vikt (direkt efter inlägget om att jag gått ner i vikt) så brukar jag känna att jag borde träna, mer. Träningen är också ett sätt att hantera ångest, som den jag skrev om i det här inlägget. Problemet är bara att just nu behöver jag inte träna, jag får verkligen den motion jag behöver varje dag.

Det är typiskt mig att vilja köra 150% när jag väl är på g. 100% räcker helt enkelt inte. Jag är väldigt duktig på att köra huvudet bestämt in i väggen för att jag antingen kör all in eller inget alls. För mig är inte lagom “bra nog”. Lindas kommentar satte därför huvudet på spiken. Kanske är det helt okej att vara nöjd efter en hel dags jobb och ta vara på kvällen för att ta det lugnt, vila och umgås, istället för att göra av med ännu mer energi och därför riskera att köra slut på sig. Och om jag känner mig orolig/ledsen/otillräcklig (vilket jag faktiskt inte gjort någon gång efter att jag skrev om det här, win på den!) så kanske det är bättre att känna det, än att fly ifrån det. Givetvis KAN jag träna. Men frågan är om jag behöver det. Kanske behöver jag mer att lära mig att koppla av 150%-personen och känna mig nöjd med mig själv för att jag gjort 100% och att det räcker gott och väl.

Ser jag dessutom  till Eggert, en av de mest vältränade personer jag träffat, så skulle han aldrig komma på tanken att bege sig ut och träna. När han är färdig med jobbet så tar han det lugnt. Det är liksom självklart att han behöver vila. Han tar även sina små powernaps då och då, senast en halvtimme idag efter lunchen.

Det är det där med att ta hand om kroppen på ett hälsosamt sätt. Så, med andra ord väntar jag med träningen och det känns bra. Kroppen är trött efter jobbet och jag får träna på att bara vara och känna mig nöjd med det. Bra.

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.

Träningslusten är tillbaka, hjälp mig lösa hur jag ska träna!

Kanske är det för att jag blivit lite lättare och kroppen börjar “fungera” igen, men jag har fått ett otroligt sug efter att träna. Att få den där post-träning-känslan, där endorfinerna kickar in. Jag vill ha svett, jag vill ha tillfredsställelse och jag vill ha kul. Jag vill ha yoga också! Problemet just nu är väl mest att kläderna jag har att träna i inte matchar omständigheterna att träna i. Samt det faktum att när jag väl slutat jobba och eventuellt skulle hinna träna, så är det becksvart utomhus. Alltså, verkligen kolsvart. Samt att det blir svårt att yoga utan yogamatta eller liknande underlag.

Men jag längtar och det känns så himla härligt. Framförallt eftersom träningen verkligen skulle vara ett perfekt sätt att runda av mina dagar. Jag har för det mesta ganska tråkigt på kvällarna och då skulle det kunna botas med lite hög puls. Ett extra plus för träning vore att det är ett väldigt bra sätt för mig att få kvalitativ egentid, blåsa genom huvudet och sortera tankarna, utan att de får möjlighet att nysta ihop sig, som de kan göra när jag tänker för mycket.

Jag ser några hinder, mörkret och bristen på kläder för väder är två. Det senare går att lösa genom inhandling av kläder, problemet är att det nog rör sig om två veckor innan det kan ske.. Ett tredje hinder är att när jag väl kommer in efter att ha jobbat så är jag både trött, kall och oftast hungrig. Det är egentligen sämst att träna då.

Som alternativa platser för utomhusträning och som lösning på kläddilemmat, så finns ett uppvärmt garage i anslutning till huset.

Nu lämnar jag resten till er. Kan ni inte brainstorma lite och komma med förslag och idéer på hur jag kan göra. Det går ju att lösa, det vet jag. Måste bara komma på hur.

What to wear?

Eftersom vädret kan vara ganska lynnigt här på Island, så gäller det att man har kläder som klarar olika temperaturer och väderlekar när man jobbar utom hus hela dagarna. Det är lager på lager som gäller och det är väldigt viktigt att svetten transporteras ut och bort från kroppen när man blir varm, så att man sen inte står kallsvettig sen när kylan kommer.

Jag investerade i två par riktigt varma underställ innan jag åkte till gården, men favorit-stället är utan tvekan det från Devold från serien Exepedition. Det är väldigt varmt, skönt mot kroppen och har genomtänkta detaljer. Förlängda armar med hål för tummen, hals som går upp långt och som man kan vika ner tex. Jag är alltid varm i det här understället och upplever att merino-ullen är bra på att förflytta svetten från kroppen. Det enda som kan vara svettigt är min sportbh, jag förstår inte varför inte den kan ha samma funktion?

 

Expedition balaclava
Expedition woman zip neck
Expedition woman long johns
Jag har alltid mössa på mig. Alltid. Eller balaclavan ni ser ovan. Mössan jag älskar kommer från Cinatmani och är inte märkvärdig alls, förutom att den är sjukt bra och snart utsliten bara därför. Ibland har jag en fleecetub som halsduk, den är också väldigt bra, men galet varm. Tror jag kommer vara mer i behov av den längre fram i vinter.
http://www.cintamani.is/images/thumbnails/1/260/400/bensi-cm334-820-W1011_(Custom).jpg
Ovanpå understället har jag alltid min islandströja som jag inte har stickat själv (fyra personer här har frågat mig det, I wish!). Någon gång tog jag fleece-tröjan som jag också har med mig, istället. Men ulltröjan är SÅ mycket bättre Den gör mig varm när det är kallt, men jag blir aldrig övervarm i den. Jag vet inte varför, men den fungerar i alla temperaturer och är väldigt bra på att transportera bort fukt. Dessutom är den skitsnygg. Stort gilla!
Ovanpå den blir det oftast min nya superjacka som jag älskar, Colby Unisex från Didriksons. Sjukt bra jacka! En aning fodrad, men andas och håller mig alltid torr och varm. Förstår inte hur jag klarat mig utan den innan. På riktigt. Alla små detaljer som är så väl genomtänkta. i love! Jag brukar inte vara såhär lyrisk över kläder och dess funktioner, kanske är jag det nu för att de är så viktiga för mig för att jag ska kunna jobba ute hela dagarna utan att blir varesig kall eller blöt.
colby unisex jacket 500166 040
På benen blir det ridbyxor för hela slanten ovanpå understället och jag har ett gäng olika ridbyxor med mig, eftersom jag shoppade loss i Reykjavik. Men det är bra, för jag blir nästan alltid blöt varje gång jag går ut (Eggert släpar ner mig till ån i tid och otid och tvingar mig att vada omkring där så att jag blötar ner mig) och då tar jag ett par torra när jag kommer in nästa sväng. Har minst två olika ridbyxor på mig varje dag av just den anledningen.

På fötterna är det alltid tjocka ullsockar. Sen blir det oftast mina nya kängor (som enligt Eggert är dåliga bara för att de har snörning) i goretex, eller mina muckboots. Muckbootsen är bra, vattentäta och varma, men lite för små; ett av mina problem här i livet, att lära mig att köpa rätt skostorlek..

På händerna alltid handskar, men oftast tunna. Då var jag väl klädd från topp till tå. Härligt!

Jag stannar.

Jag kommer bo mitt ute på nordlandet, med tjugo mil till Reykjavik/Akureyri. Jag kommer mest ägna min tid åt att rida, men även göra andra grejer som hör till en gård. Det ska bli roligt att äntligen få lära mig isländska ordentligt och bara få fullkomligt absorberas i hästvärlden. När man jobbar med hästar i Sverige är det så väldigt annorlunda mot hur det är å Island, här rider man mycket mer och får ofta väldigt mycket frihet i det. Jag har jobbat på en stor gård även i Sverige och trodde kanske att jag var klar med det. Men Island har alltid kallat på mig. Det roliga är att jag fick exakt samma erbjudande för nio år sedan, men var inte klar med gymnasiet och lät det hela rinna ut i sanden. Den här gången tar jag istället chansen.

Ska försöka blogga när jag hinner, så att jag ska kunna gå tillbaka om några år och minnas hur fint det var och för att ni ska få följa med på vägen. Men förvänta er inte så mycket träningsblogg här framöver, snarare häst- och island-är-så-vackert-så-jag-dör-blogg.

Should I stay or should I go.

Min frånvaro från bloggen har inte bara berott på sjukstuga, även om man lätt kunnat tro det.

Nej, jag var väldigt sjuk där ett tag och sen, precis när jag började bli bättre lyfte flyget till Island för att fira att min sambo fyllt 30 år. För mig är det femte eller sjätte resan till det här landet som fångade mitt hjärta för länge sen. Dne här gången skulle vi både ha tid att åka runt och sedan spendera en hel del tid på hästryggen.

Ni vet hur det är när man åker utomlands och i början bara älskar man att vara borta, men sen när det börjar närma sig hemresa kommer den där känslan av att det ska bli ganska skönt att åka hem igen. Den känslan infinner sig aldrig hos mig när jag är på Island. Ju närmare hemfärden det närmar sig desto större växer en stor sorg i hjärtat.

Det var någonstans mitt ute i ingenstans, på ett sto med mycket temperament och gång och en flock på 90 hästar och nära och kära med mig, när solen smekte Islands vidder och gråten värkte i bröstet för att det var så vackert, som jag förstod att den här gången var det kört. När jag då, precis i det ögonblicket med lyckotårar i ögonen återigen fick frågan om jag inte ville stanna kvar ett tag och jobba på gården, så var jag inte i stånd att säga nej. Första kvällen fick jag samma fråga av mannen på gården och när jag då gav tusen skäl till varför jag inte kunde stanna, fick jag bara ett stort leende till svar och ett “jag vet att du kommer stanna”.

Det var länge sen jag kände mig så genuint lycklig som precis där och då och det om något är väl det bästa att satsa sin tid på. Sådant som gör en lycklig? Så nu funderar jag starkt på att stanna på Island ett litet tag, tjäna absolut ingenting, bo mitt ute i ingenstans och göra det jag älskar mest, hålla på med hästar.

Före lördag måste jag bestämma mig.

 

 

Vikten av att lyssna på kroppen.

Imorse stod det PT-träning i min almanacka och jag vaknade upp och kände mig ovanligt pigg när klockan ringde. Däremot så var det något som raspade i halsen och pockade på uppmärksamhet, men jag tänkte att det nog bara är nerver inför vad som komma skall och gjorde mig redo för att svettas.

Väl hos Magnus kändes det där raspet fortfarande lite och jag och Magnus kom överens om att testa, men om det kändes likadant efter uppvärmning och en vända, så skulle vi avbryta. Till min stora glädje hade Magnus med sig handskar och mitsar och jag fick börja med att slå raka slag, krokar och uppercuts. Det är konstigt att det ska vara så himla roligt att slåss, jag borde göra det mer!

När jag var varm fick jag köra raka slag i en minut och sen skulle jag springa en runda. Jag kände redan under de raka slagen att kroppen var en aning matt, men sen när jag skulle springa så var det som om strupen snördes ihop en aning och kroppen blev trött på ett konstigt vis. Ni vet när man är sju och blir trött av att gå uppför en trappa? Typ så.

Med andra ord så avbröt vi passet. Jag står hellre över ett träningspass och slipper riskera att bli sjuk, än tränar och blir sjuk och får stå över en jäkla massa pass sen istället. Istället för att träna tog vi en kopp kaffe, eller ja, för min del blev det te och pratade om livet och allt möjligt viktigt och mindre viktigt. Istället för en massa träningsendorfiner gick jag hem (bara det tog 40 minuter) med en hel hög med bra tankar. Väldigt bra.

 

Förresten, om ni har missat det: Jag måste ha världens bästa PT helt enkelt.

Känslor överallt.

Tack för alla fina kommentarer till mitt tidigare inlägg. Jag tror att det var bra att jag blev så ledsen och att jag tillät mig vara ledsen. När jag var yngre och blev retad för min vit bestämde jag mig snabbt att aldrig visa när jag blev ledsen. Något som också resulterat i att jag varit oerhört duktig på att tränga bort ledsenhet och kapsla in alla oönskade känslor och sen jag började rota runt i dem, så finns det ingen hejd på dem. Blir jag ledsen, så blir jag helt enkelt ledsen. Ganska befriande för någon som haft svårt att gråta ens på begravningar, ganska otäckt också när tårarna bara rinner.

Killen som uttryckte sig sådär härligt intelligent i helgen gjorde det för att jag vägrade låta honom köra full hem från en fest. Idioter finns det överallt.

Resten av helgen var dock bra. Jag red min fantastiska häst och fick en hel del gjort ute på gården. Det är så lättare att vara aktiv utomhus på landet än det är i Stockholm. På landet är det så mycket att fixa och jag är utomhus helt automatiskt. Nu är jag tillbaka i Stockholm och här är jag mest inne när jag inte har ngot särskilt ärende någonstans. Helt tvärtom mot på landet. Märkligt.

Gilla “Här och nu”.

En vana jag har fått på sista tiden är att dricka te på daglig basis, inte bara när alla andra dricker kaffe/när jag är hos mamma/eller kommer ihåg hur mycket jag tycker om te. Nej, en ny vana är att ta de där fem minuterna det tar och koka upp tevatten och sedan gärna krypa upp i soffan och dricka te.

(fantastiskt med te som inte bara är gott utan även bjuder på tänkvärda budskap.. Yogitea for life!)

Jag har alltid jagat det som ska hända “snart/sen” och haft väldigt svårt att landa i nuet. Så fort en sak är gjord, så är det vidare mot nästa. Jag har väntat på att roliga saker ska hända och när de händer kan jag komma på mig att vänta på att de ska vara över så att jag kan få tänka tillbaka på dem och berätta hur fint det var.Att leva i framtiden och i dåtiden, men aldrig i nuet.

Att omvärlden blir mer och mer medveten om vikten av att uppmärksamma och vara i nuet har säkert inte undgått någon. Men för mig är det lättare sagt än gjort. Eftersom jag gärna vill vara duktig på allt vill jag vara duktig även på detta och eftersom jag sätter väldigt höga krav på mig själv, inom de flesta områden, är det lätt att jag bara ser mina tillkortakommanden som misslyckanden. Men det här ÄR svårt för mig. Så jag måste lära mig att det är okej att ta små steg. Just nu är mina te-stunder ett sätt att gilla “här och nu”. Jag kryper ihop med min kopp och läser kanske en bok, något jag älskar, men inte givit mig tiden till de senaste åren. Jag läser så utan att fundera över om tiden går eller vad jag måste göra sen och helt plötsligt infinner den sig. Känslan. Att NU är helt nog. Att just här och just nu är jag och livet och det är varken märkvärdigt eller svårt, det är bara fint.

Så det försöker jag bära med mig i hjärtat. Att här och nu är helt nog. Att gilla de små ögonblicken. Oavsett om det inte är något att berätta om imorgon eller om det inte innebär att jag kan stryka något från den livslånga att-göra-listan. Ibland kan fem minuter med en kopp te, en sol som går ner bakom träden och lite tystnad vara så mycket bättre.

Dyr yoga.

Jag var som sagt och tränade ett yin-pass på Omyoga under lunchen. Passet var okej, varken himlastormande bra, eller dåligt. Instruktören ledde klassen på engelska och hon gjorde det bra, men det fanns andra hinder för att jag skulle kunna helt och hållet falla in i mig själv och hitta närvaron här och nu. Det största problemet var lokalen vi befann oss i. Tidigare på Omyoga har jag bara känt till två salar, den lilla och den stora. Nu visade det sig dock att den jag trodde var “den lilla”, var “den mitt-i-mellan”, för dagens klass hölls i en pytteliten sal där vi 10-12 deltagare låg tätt tätt packade. Jag låg så tätt mot en vägg att jag bara fick plats med handen mellan mattan och väggen. När man då ska göra åtskilliga övningar som kräver plats utanför mattan så försvann mitt flow och fokus för att jag helt enkelt var tvungen att böka runt för att ens kunna försöka. Dessutom var rummet oerhört lyhört och eftersom det var lunch och personalrummet låg vägg i vägg med salen så fylldes salen utav ett envist klirrande med bestick och glada samtal.

Det där är något som jag tycker är ganska vanligt på de yoga-ställen jag har varit på. Salarna är små och inte alltid optimala för yoga, det är trångt, ibland dålig luft och till råga på allt är det ofta tre gånger så dyrt som att träna på exempelvis SATS.

Hur går det ihop? Av vad består skälet till den stora prisskillnaden? Jag betalar gärna för bra träning, men även jag tycker att 10 000 för ett år, eller 1200 per månad är lite väl saftigt om man inte bara tränar yoga. Om jag betalar 1200 i månaden vill jag dessutom inte ligga intryckt mot väggen bara för att det är för många deltagare på klassen. Då vill jag ha valuta för mina pengar.

Nog sagt om det. Kroppen blev glad av yoga. Träningsvärken känns härlig. Nu är det helg och landet väntar. Den här hästen väntar. Bara en sån sak.

Vaknade upp med träningsvärken från helvetet.

..jag förstod min kropp som tvångssov en timme längre än vad det var tänkt. Den behövde nog lite extra vila efter gårdagens pass. För herregud vad ont jag har.

ÖVERALLT!

Och då är det nästan löjligt passande med en klass yin-yoga på Omyoga idag på lunchen. Så får det bli.

Ingen smygstart här inte..

Hade jag vetat vilket pass som väntade mig när jag nervöst tog mig till dagens pass, så lovar jag att jag hade försökt komma på någon giltig anledning till att hoppa över dagens PT-pass med Magnus. Herregud, det blev ingen smygstart där inte!

Magnus bjöd på ett pass i Humlegården med ett enkelt och skitjobbigt upplägg. Fyra löpintervaller fram och tillbaka (det kändes som om jag sprang för livet, men inte kom någonstans) med en styrkeövning (knäböj, armhävningar, bålstabilitet och uppkliv på en bänk) mellan, utan vila. Efter första omgången var jag helt slut och kunde inte förstå hur jag skulle orka 3 omgångar till. Jag fick brottas med mina egna tankar och krav på mig själv, för att inte ge upp och för att inte sänka mig själv bara för att jag inte uppfyller mina egna, väldigt höga krav på mig själv. Krav jag skulle vilja kunna skaka av mig. Det är inte så lätt dock, men det gäller att försöka och det gäller att ifrågasättasina egna “sanningar” om sig själv och sin omvärld. Är jag verkligen en värdelös människa om jag inte är “bäst”?

Magnus hjälper mig inte bara få rätsida på min träning, han är även väldigt bra på att få rätsida på mina tankar och hans ord fick mig att orka brotta ner mina orättvisa tankar om mig själv och genomföra även de återstående 12 intervallerna. Och ja, det var sjukt jobbigt. Sen är det rätt ointressant om jag hade gjort det bättre för några månader sen när jag inte haft ett träningsuppehåll på ett bra tag, det är ännu mindre intressant hur snabbt någon annan hade gjort det. Jag gjorde det och på slutet kände jag hur självförtroendet växte en millimeter när jag tillät mig att tycka att jag kämpat på bra under passet.

Det var hur som helst jättejobbigt och jättekul. Mest kul efteråt och mest jobbigt under passet, vill säga. Träning är bra för kroppen men jag tror tametusan att träning är ännu bättre för själen. Kommer dock inte kunna gå imorgon.

Eftersom jag behövde få i mig något snabbt efter träningen och jag var sen med mellanmålet, befann mig vid stureplan och bara är allmänt Blueberry-frälst så fick det bli en “eat your greens”-smoothie på väg hem. Fint så. Gillar förövrigt deras text inne i butiken.

P.S. Hörrni, jag är tillbaka nu!

Fusktränat.

Okej, dagens motion kanske inte ger någon av er endorfinrus eller träningslängtan av att läsa om, men för mig var det precis lagom. Jag tog en fin långpromenad genom ett soligt Stockholm som både var varmt och friskt på samma gång. Det kändes inte som “träning” och det kändes inte som om det räknades enligt hon där uppe med höga krav. Men jag bestämd emig för att det får räcka gott och väl och att det viktigaste är att jag rör mig.

Det roliga är att den här promenaden faktiskt gav mig något jättestort, den gav mig min träningslust tillbaka!

Nu känner jag att jag VILL träna. Jag vill byta om, ladda, sticka till gymmet/ut och utmana mig själv. Jag vill testa lite nya träningsformer och ha kul. Jag vill känna efter-tränings tröttheten i hela kroppen och gå hem på skakiga ben med ett stort leende. Så, min fuskträning idag var det bästa jag kunde ha gjort. Nu ska jag bara lyfta upp blicken från backen, ge mig själv en klapp på axeln och säga “Bra gjort.”

Att ha för höga krav.

Jag blir så trött på mig själv. Nu har jag inte tränat på mer än en månad, det har varit en hel del legitima skäl till detta (en halsfluss tex) men en hel del onödig tid har runnit under broarna då jag både borde, kunnat och skulle mått bra av lite träning. Vad stoppar mig? Mina höga krav.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att träna tre ggr i veckan. Att sticka ut och “jogga” utan att bry mig så mycket om tid och tempo och att inte hela tiden jämföra formen jag är i just nu, med den jag var i förr, eller ännu värre, andras. Att träna bara för att få motion och för att det är bra för mig, inte för att jag måste prestera hela tiden. Ibland är den högpresterande skallen inte en tillgång. För just nu känner jag mig rädd för att sätta igång med träningen igen, för att jag inte ska leva upp till mina egna satta krav. Dessa höga krav leder alltså till att jag inte tränar alls. Sämsta tänkbara alternativ.

Jag vet att det bara är jag som sätter de här kraven på mig själv och att de snarare sätter käppar i hjulen för mig, än tvärtom. Men likförbannat sitter den lille djävulen på min axel och snackar en massa skit.

Är det någon som känner igen sig eller har lite peppande tips och råd att komma med, please?

Snäcksjön Triathlon – premiären.

Det har tagit några dagar för mig att smälta den här helgen, det är därför min rapport har dröjt lite. I lördags var det nämligen dags, premiären utav Snäcksjön Triathlon gick av stapeln. Regnet stod som spön i backen redan på morgonen och fortsatte med det under hela dagen. Det fullkomligt dränkte alla deltagare, som ändå inte tycktes vara det minsta bekymrade. Överallt syntes glada miner på både deltagare och funktionärer som nästan badade i allt vatten som öste ner.

Många valde att ställa in på grund av vädret och annalkande sjukdomar men till slut var det 21 supertaggade deltagare som ställde upp. Glädjande nog tog sig alla även i mål. De två startgrupperna var jämt fördelade med 10 i första och 11 i andra. Eftersom jag fick halsfluss helgen innan och fortfarande kände av både den och åt antibiotika fick jag endast deltaga som tävlingsledare och livräddare till sjöss under simningen. Mycket bittert, men det visade sig att det inte var helt fel att ha en tävlingsledare på plats när allt kom omkring..

Banan bestod av knappa 500 meter simning i vår lilla källsjö som bjöd på 18 grader dagen till ära, 19 kilometer cykling på mindre asfaltvägar och 7,2 km löpning på grusväg “runt byn”. Cyklingen som var en vändbana, vände vid en vätske och banan-station, där det enligt ryktes åt mer banan i första gruppen, än i den andra. Överlag syntes en viss skillnad mellan de två grupperna. I grupp ett, som var övervägande tjejer, hejades det och skrattades en aning mer än i grupp två, som bestod utav övervägande killar, där var siktet inställt på mål och att prestera en bra tid. I löpningen fanns en vätskekontroll med två hurtiga funktionärer som bjöd på hejarramsor och glada tillrop. Alla funktionärer gjorde en riktig hjälteinsats i regnet och var, trots att de var blöta inpå skinnet, så himla peppande och glada hela tiden. Stort tack till er!

Det var bara en sak som gick fel under loppet, det var vägmarkeringen. Dagarna innan hade vi funderat över hur vi skulle märka upp tävlingsrutten. Vi hade tänkt göra skyltar, men min pappa hade sprayfärg att måla på backen och det lät som ett smidigare sätt. Då sa väderleksrapporten fortfarande 20 grader och sol/moln och nämnde inte något om spöregn. Det visade sig sedan att färgen inte satt så bra när regnet kom utan fint flöt ut och halvt om halvt suddades bort.

Lokalborna hittade ganska bra ändå, det var värre för alla andra. Det här resulterade i två ordentliga felspringningar och några felcyklingar. När jag kom upp till en stor fyrvägskorsning och borde ha mött två löpare, Sara och Anders med bilen, men inte gjort det och såg att spraypilarna på marken var helt försvunna, blev jag lite svettig. De hade två kilometer hem och hade avverkat drygt fem och de fanns ingenstans. Långt ut, åt fel håll hittade jag dem båda, tappert löpandes, flera kilometer över bansträckningen. Tråkigt för dem som inte fick någon tid som de kam jämföra med nästa år, men kanske lite kul, för att de vann pris för längst utförda Triathlon och fick Amarone och Cava som plåster på såren under prisutdelningen.

Det var dagens enda riktiga missöden, annars flöt allt på oerhört bra. De som cyklade lite fel, hittade tillbaka till banan igen och alla gick  mål. Det känns kul! Åldersspannet var sig från 19 till 57 år, bara en sån grej. Striden om förstaplatsen var hård, även om vinnaren Andrew Whitson redan från början visade sig vara stark i alla tre delgrenar. Han drog ifrån redan under simningen där han kom upp ur vattnet efter sju minuter, tre minuter före resten utav gänget och sedan behöll den ledningen efter cyklingen följd utav Johan Bergman och Gustav Engström. Under löpningen fick han Snabba fötter-Kenth som hare och när jag körde förbi dem var tempot högt och det såg förvånansvärt lätt ut. Andrew gick i mål på grymma 1:17:04 och dryga sex minuter senare kom tvåan Johan Bergman i mål på 1:23:24, Gustav Engström blev trea och kom in på 1:30:02. Allas vår Sara blev loppets snabbaste tjej, trots extra rundan. Nästa år blir hon ännu farligare!

Vinnaren Andrew fick en grym sponsrad TechFit PowerWeb Tee från Adidas. Alla deltagare fick snygga Snäcksjön Trithlon tröjor sponsrade utav Team Brolin, Malou, ÄtaTränaKämpa och Yrkesskydd. Andra och tredjepriset, glas från Bergdala glasbruk sponsrades utav Alstermans AB.

När deltagarna kom i mål väntade kokt korv på dem och efter lite dusch och ombyte var det sedan dags för kvällens kräftskiva. Vi satt ute i höförrådet, som fått sig en ordentlig upp-piffning kvällen till ära, med tända ljus, kräftyktor, girlanger och en mysig lounge upp på höloftet. Stämningen var hög och vid borden hördes mycket prat om upplevelsen utav dagen, taktik och mål inför nästa års lopp och om vem som egentlige blivit blötast och lerigast. Trots regn och visst strul med vägfinnandet fick jag intrycket om att alla var mer än nöjda med loppet som helhet, sin egen insats och kvällen som sådan. Festen fortgick frampå natten och både deltagare, funktionärer och annat löst folk gjorde kvällen och också premiären utav Snäcksjön Triathlon till en succé.

Jag längtar redan efter nästa års Triathlon, kanske lite extra eftersom jag inte hade möjlighet att vara med i år. Till nästa år kommer vägarna vara mycket bättre markerade och jag tror att vi kommer bli flera. Vi kommer dessutom hinna planera mer och har med oss erfarenheterna från årets lopp i ryggen. Vi vill behålla den goda stämningen från i år med fokus på att ha roligt och där alla känner sig välkomna oavsett ambitionsnivå. Jag ser fram emot att se fler vassa tjejer utmana killarna i toppstriden. Jag vet ju att det finns ett helt gäng utav er där ute som skulle kunna knäppa några grabbar på näsan. Jag ser också fram emot att se fler som aldrig testat ett Triathlon våga sig på att prova. Alla kan och får vara med, man gör allt utefter sin egen förmåga.

Vill du redan nu hålla dig lite uppdaterad och bli inbjuden till nästa års lopp, är det smart att gilla Snäcksjön Triathlon på facebook, där det kommer komma lite uppdateringar, men framförallt så kommer datumet för nästa år ut där så fort det är spikat. Här kommer det givetvis också komma ut information när det väl börjar närma sig. Nästa år ska vi försöka att inte ta samma helg som Stockholm Triathlon..

Sist men inte minst så måste jag bara tacka alla som kom och gjorde premiären så himla lyckad. Ni var grymma, hela bunten!


Start för första gruppen.

 


Andra gruppen iakttar och hejar på simmarna. Regnet öser ner..

Heja Sara!

Sekretariatet höll koll på deltagare och tider.


Vinnaren Andrew kämpar på medan haren Kenth gör små glädjeskutt över regn och lera.

The winner!

https://fbcdn-sphotos-a.akamaihd.net/hphotos-ak-snc7/305331_10150351472698478_600748477_9834198_4342481_n.jpg
Stämningsbilder från höladan, fotade av Sara eftersom min kamera inte gillade regnet och tillfälligt dog under kvällen.

Läs vad Sara skrivit om loppet här.

Att ödmjukt följa planen.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och min prestation, även om jag inte riktigt fullt ut följde min träningsplan förra veckan. Till skillnad mot tidigare känner jag mig dock sjukt nöjd med min prestation och grämer mig inte över det jag inte gjorde utan gläds över det jag gjorde. Den här veckan har jag tänkt snäppa upp ett steg till, men samtidigt följa min plan med kärlek och ödmjukhet gentemot mig själv.

Allt det här gör jag för min skull och det är bara för att jag ska må bättre, fysiskt som psykiskt. Jag har för närvarande ett enormt flyt med maten, jag äter på de tider jag ska, jag äter väldigt bra, det blir inget kött eller kyckling, men fisk skaldjur och helvegetariskt. Jag har ingen som helst ångest kring mat. Det är som en dröm!

Träningen är jag mer ödmjuk med, jag har på mig min stegräknare men kommer inte upp i 12 000 steg riktigt varje dag och jag gjorde inte riktigt alla mina pass. Men jag känner mig piggare och gladare och kanske framförallt, lättare. Det känns som om min förbränning snurratigång och som om tempot i mig kommit igång. Roligt!

Det är en aning segt att ta sig ut och träna “pass”, men jag tänker Anjas smarta mantra att jag bara har två mål/krav, att ta mig ut och ta mig runt. Jag är nog rätt snäll mot mig själv just nu. Morgonpromenaderna studsar jag upp för.

Idag blev det cykling som dagens pass. Jag hat-älskar cykling, Det är seeegt, man har hela tiden ett jämnt tryck i benen och det är alltid halvjobbigt, men sällan “mega super jag håller på att dö”-jobbigt. Dagens två mil gick helt okej, inte så snabbt, men jag hade inget tryck i benen. Däremot så fick jag inte ont i ryggen och min sittställning har nog blivit lite bättre. Könet värker, men en kvinnosadel ska införskaffas, och cykelbyxor!

Kanske kommer jag bli cykelbiten och klara längre pass så småningom, men just nu är jag ödmjuk och snäll och håller mig till det som känns okej. Jag gillar den här känslan som infunnit sig. Jag är supermotiverad och har ett stenhårt fokus (som kan motstå både godis mitt framför ögonen och efterrätt, utan problem!), men är framförallt snäll mot mig själv.

Jag mår bra. Härligt!

Mitt livs första duathlon.

Jag har inte varit så sugen på löpningen efter mitt sista löppass som jag tyckte kändes och gick katastrofalt dåligt. Löpningen har i mitt huvud blivit ond och inte alls kul. Snarare ångestframkallande. Så jag tänkte att jag kan ju faktiskt lura mig själv. Om jag kör ett duathlon så kan jag ha större förståelse och vara snällare med mig själv om löpningen känns tung, då finns det något att skylla på = cyklingen! En helt briljant plan.

Jag insåg ju dessutom att jag bara har en månad kvar till Snäcksjön Triathlon och jag måste ju börja förbereda mig på att springa efter cykling. (Helt plötsligt känns 7,2 kilometer långt!)

Min cykel som ännu står odöpt, olåst utomhus (det här är landet på riktigt..) var lite sur på mig de första minuterna när jag hoppade upp. Jag tyckte att den bråkade lite extra över att den bara fått stå och hänga de senaste veckorna och inte alls blivit rastad. Jag muttrade tillbaka något om att om cykelsadeln vore lite mer välkomnande kanske det skulle bli fler cykelpass. Jag skulle bege mig till närmaste “stad” för att ta ut pengar, en knapp mil bort och tempot var lågt och segt och humöret var inte på topp. Fan att det ska vara så jobbigt att cykla. Och då pratar vi om kroppsställningen. Jag får ont i rumpan, i könet, i ryggen, i händerna och sen var det säkert något mer ställe. Jag tyckte att varje pedaltag var jobbigt oavsett vilken växel jag hade. Sega ben.

Efter att ha tagit ut pengar och tjuvat mig en minimal klunk coca cola av sambon, så gick hemresan mycket bättre. Det gjorde än ondare på vissa ställen, men tempot gick upp lite grann och flowet kom nästan. Men jag sitter som en kratta. Måste kolla min sittinställning. Efter 50 minuter var jag hemma igen och jag drack lite vatten innan jag satte av i löpning. Vet ni vad, nu kändes benen helt plötsligt inte alls som två tunga stockar, så som de känts under de senaste passen. Nej efter två mils cykling kändes de uppvärmda och rätt så pigga. Okej, inte så pigga som de kan vara när de är som bäst, men ändå en väsentlig skillnad.

3,5 kilometer var planen men jag hade sagt till mig själv att jag skulle anamma den oerhört kloka kommentaren Anja skrev på det här inlägget. Jag hade således två mål för mitt löppass; att ta mig ut och att ta mig runt. Skit i tempo, skit i om jag behöver gå ibland. Skit i allt. Bara ta mig runt. Sagt och gjort. Rent mentalt var det jobbigt att springa och pulsen var väldigt hög, så jag bestämde mig för att springa fem minuter och gå en. Bra val. Det tog mig 25 minuter att ta mig de 3,5 kilometerna, vilket ger en snitttid på precis över sju min/km, och då hade jag gått fyra av dessa minuter. Härligt!

Så, min duathlonpremiär gick bättre än väntat, men jag är ändå orolig över hur jag ska få tillbaka kärleken till löpningen, jag vet ju att den finns där, men just nu ligger löpning inte högt upp på min favorit-lista, trots ett ganska bra löppass. Vi får väl se hur det blir. Går jag ner i vikt (vilket dagens vägning så snällt visade att jag gjort) så blir det automatiskt lättare att springa. Får satsa på det.

Här är jag ute och går.

Morgonpromenad i regn och med flugor och bromsar som ivriga påhejare. 35 kvicka minuter där jag försökte lokalisera smärtan i min nedre ländrygg på vänster sida. Det är som en stor stelhet i hela ländryggen när jag vaknar och det hugger lätt på vänster sida i vissa rörelser. För stela rumpmuskler är vad experterna säger. Så stretch är något som borde ingå mer konsekvent i min plan.

När jag kom hem var havregrynen och mjölken slut. Det fanns inte så mycket frukostmässigt överhuvudtaget hemma, så det fick bli en märklig blandning till frukost. Men gott!

2/5 avklarade!

5 morgonpromenader i veckan var som bekant en del utav planen. Igår studsade jag (nästan) upp ur sängen och i min träningsskor och dag likaså. Igår gick mina ben som på räls längs med en hästhage, runt en sjö och genom skog. Imorse gick benen istället på asfalterad gångväg längs en vattenkant i innerstaden. Vilka kontraster! Igår mötte jag ett sömnigt råddjur och en man som rastade sin lilla hund. Idag mötte jag massvis med hurtiga rackare som sprang, gick, turistade och njöt av solen.

Blev ledsen när jag gick förbi de stora vackra pilträden längs i närheten utav stadshuset som någon borrat gift i, för att de ska dö. Som dotter till en skogsvaktare kan jag inte förstå hur man kan göra så, vackra gamla träd som gör så mycket för känslan och luften i vår vackra huvudstad. Men kanske tjänar någon väldigt mycket pengar på att sälja en lägenhet med bättre sjöutsikt nu..

En dryg halvtimme senare var jag hemma igen och gav kroppen en fin grötfrukost. Fint. Förövrigt har jag sjuklig träningsvärk i överkroppen efter boxningen igår..

 

Tillbaka på banan.

Om jag hade en funktionell telefon hade ni både fått lite snabbare och roligare (det innebär bilder) uppdateringar på bloggen. Men min telefon har bestämt sig för att gå och självdö lite smått. Så, under tiden jag inte har bloggat om gårdagen, som rakt igenom var en toppendag, så har jag tagit mig tillbaka upp på banan och kört gasen i botten. Det känns härligt!

Det är härligt att motivationen finns där inne igen, stark, bultande och inspirerande. Det känns också härligt att ni är så många som är med mig. Jag är verkligen lycklig lottad med så många fina människor runtomkring mig, både “irl” och här på bloggen. Varm och tacksam över det.

Igår styrde jag kosan till Stockholm, efter en varm morgonpromenad runt sjön. Det var dags för ett pass med Magnus. Efter att ha träffat en uttorkad Ann-Sofie som sprungit jättelångt (så kul att träffa dig), så körde vi lite boxning ute i en park. Ni som följt min blogg ett bra tag vet att jag tränade mycket boxning förut, mest med min förra PT. Jag älskar att slåss! Lite tråkigt att ins ehur mycket snabbare jag blir trött nu, det är aldrig kul att jämföra sig. Det glädjande är dock att jag vet hur snabbt dte går att bli bättre och har jag byggt kondition förut så kan jag göra det igen. Ni som läst bloggen vet också att det finns en övning som min gamle PT älskade att plåga mig med, burpees. Och givetvis fick jag göra typ burpees igår också. och utfall och knäböj och allt sånt som är jobbigt. Men med boxning så är det kul, utmanande och inte alls som den där hemska löpningen. Passte var intensivt och roligt. Jag cyklade från passet trött, men glad!

Att sedan snabbt duscha och byta om för att träffa fina Sara och äta en ljuvlig räksallad på Mälarpaviljongen, gjorde inte dagen sämre. Vi satt vid bästa bordet och solen var med oss under hela middagen. Kan det bli bättre?

 


Bilden är fräckt snodd utav Sara.