Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Inspirerande människor.

Jag har förmånen att omges utav många starkt lysande människor i mitt liv. Människor som går sin väg, som vågar utmana normen och följa sitt hjärta. Människor som värderar medmänsklighet och personlig utveckling högre än högavlönade jobb och statusprylar. Människor som hela tiden utmanar mig, mina tankebanor och mönster. Som får mig att bli, och i allra högsta grad vilja bli, en bättre människa.

Jag har haft några möten de senaste dagarna som gjort väldigt starkt intryck på mig. En av mina nära vänner och jag sitter i gräset i solen inne i stan och pratar. Jag frågar honom hur han mår och han pausar lite innan han svarar att han mår bra. Han har valt att må bra. Då börjar vi prata om det där. Att vara “content”, nöjd, i frid här och nu och inte “när jag gjort xx”. Varje dag kan vi välja hur vi ska reagera på vad som händer runt omkring oss. Vi kan välja att må bra här och nu, idag. Välja lyckan. Välja att stanna upp och känna “vad står egentligen mellan mig och lycka/glädje/tillfredsställelse här och nu.” Inte om fem minuter, inte om en timme, inte för en timme sedan utan precis här och nu. Testa själv. Slut dina ögon. Känn in din kropp, känn luften du drar in i dina lungor, känn ditt hjärta slå, känn hela din kropp mot underlaget du sitter på. och känn sedan djupt inom dig. Vad i det här ögonblicket saknar du/står i vägen för att du skulle vara helt tillfreds? Bara precis just nu i den här sekunden, det här ögonblicket. Kanske upptäcker du att det är förvånansvärt lite som händer här och nu, som faktiskt står i vägen för att du ska må bra just i det här ögonblicket.

Vi satt så, i gräset, jag med solen i nacken och kände att just där och då, fanns det inget som hindrade oss från att vara lyckliga. Trots att det samtidigt pågår ett världskrig utav tankar i mitt huvud och oro i min kropp inför bland annat det stora vägskäl jag står inför. Men i det ögonblicket var inte det världskriget aktuellt. Oron handlar om något som inte är aktuellt förrän i nästa vecka. Ändå spiller den ut och färgar mina dagar lång tid i förväg. Tar min kraft!

Det är väl tjatigt att säga att man ska vara i nuet. Men för mig ramlade det ner en tioöring där i gräset. Jag måste välja att vara nöjd här och nu. Att inte destruktivt välja att hänga upp min lycka på specifika krokar längs vägen, som om lycka bara kan komma när jag har presterat på ett visst sätt, eller uppnått vissa mål, eller träffat en partner, hittat ett boende, gått ner i vikt, fått jobb osv osv.

 

Sen sitter jag med en annan nära vän och äter middag. Hon säger att hon gjort ett aktivt val i livet. Att kommunicera mera. Att sluta irritera sig i tysthet på händelser i sin omgivning utan istället ta ett beslut: Ta upp det eller släpp det. Sluta älta. Att kunna kommunicera med sin omvärld i större utsträckning hur hon känner sig, hur andra människor påverkar henne och då både bra och dåligt. Att lättare säga “du får mig att må bra” till en vän men också kunna säga “När du säger xxx så får du mig att känna mig xxx”. Ja det är väl “enkelt”, att kommunicera sina känslor mer, utan att göra det till en stor och dramatisk grej. På så vis tar man ansvar för vad man känner och ger andra en chans att vara delaktiga. Mycket sunt och klokt.

Så nu tänker jag på det här och ska göra mitt bästa för att komma ihåg att 1. jag ska välja att må bra idag, varje dag och 2. Jag ska försöka kommuinicera mera och dte som jag inte kommunicerar ska jag släppa, inte älta.

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.

Vikten av att lyssna på kroppen.

Imorse stod det PT-träning i min almanacka och jag vaknade upp och kände mig ovanligt pigg när klockan ringde. Däremot så var det något som raspade i halsen och pockade på uppmärksamhet, men jag tänkte att det nog bara är nerver inför vad som komma skall och gjorde mig redo för att svettas.

Väl hos Magnus kändes det där raspet fortfarande lite och jag och Magnus kom överens om att testa, men om det kändes likadant efter uppvärmning och en vända, så skulle vi avbryta. Till min stora glädje hade Magnus med sig handskar och mitsar och jag fick börja med att slå raka slag, krokar och uppercuts. Det är konstigt att det ska vara så himla roligt att slåss, jag borde göra det mer!

När jag var varm fick jag köra raka slag i en minut och sen skulle jag springa en runda. Jag kände redan under de raka slagen att kroppen var en aning matt, men sen när jag skulle springa så var det som om strupen snördes ihop en aning och kroppen blev trött på ett konstigt vis. Ni vet när man är sju och blir trött av att gå uppför en trappa? Typ så.

Med andra ord så avbröt vi passet. Jag står hellre över ett träningspass och slipper riskera att bli sjuk, än tränar och blir sjuk och får stå över en jäkla massa pass sen istället. Istället för att träna tog vi en kopp kaffe, eller ja, för min del blev det te och pratade om livet och allt möjligt viktigt och mindre viktigt. Istället för en massa träningsendorfiner gick jag hem (bara det tog 40 minuter) med en hel hög med bra tankar. Väldigt bra.

 

Förresten, om ni har missat det: Jag måste ha världens bästa PT helt enkelt.

Gilla “Här och nu”.

En vana jag har fått på sista tiden är att dricka te på daglig basis, inte bara när alla andra dricker kaffe/när jag är hos mamma/eller kommer ihåg hur mycket jag tycker om te. Nej, en ny vana är att ta de där fem minuterna det tar och koka upp tevatten och sedan gärna krypa upp i soffan och dricka te.

(fantastiskt med te som inte bara är gott utan även bjuder på tänkvärda budskap.. Yogitea for life!)

Jag har alltid jagat det som ska hända “snart/sen” och haft väldigt svårt att landa i nuet. Så fort en sak är gjord, så är det vidare mot nästa. Jag har väntat på att roliga saker ska hända och när de händer kan jag komma på mig att vänta på att de ska vara över så att jag kan få tänka tillbaka på dem och berätta hur fint det var.Att leva i framtiden och i dåtiden, men aldrig i nuet.

Att omvärlden blir mer och mer medveten om vikten av att uppmärksamma och vara i nuet har säkert inte undgått någon. Men för mig är det lättare sagt än gjort. Eftersom jag gärna vill vara duktig på allt vill jag vara duktig även på detta och eftersom jag sätter väldigt höga krav på mig själv, inom de flesta områden, är det lätt att jag bara ser mina tillkortakommanden som misslyckanden. Men det här ÄR svårt för mig. Så jag måste lära mig att det är okej att ta små steg. Just nu är mina te-stunder ett sätt att gilla “här och nu”. Jag kryper ihop med min kopp och läser kanske en bok, något jag älskar, men inte givit mig tiden till de senaste åren. Jag läser så utan att fundera över om tiden går eller vad jag måste göra sen och helt plötsligt infinner den sig. Känslan. Att NU är helt nog. Att just här och just nu är jag och livet och det är varken märkvärdigt eller svårt, det är bara fint.

Så det försöker jag bära med mig i hjärtat. Att här och nu är helt nog. Att gilla de små ögonblicken. Oavsett om det inte är något att berätta om imorgon eller om det inte innebär att jag kan stryka något från den livslånga att-göra-listan. Ibland kan fem minuter med en kopp te, en sol som går ner bakom träden och lite tystnad vara så mycket bättre.

Ingen smygstart här inte..

Hade jag vetat vilket pass som väntade mig när jag nervöst tog mig till dagens pass, så lovar jag att jag hade försökt komma på någon giltig anledning till att hoppa över dagens PT-pass med Magnus. Herregud, det blev ingen smygstart där inte!

Magnus bjöd på ett pass i Humlegården med ett enkelt och skitjobbigt upplägg. Fyra löpintervaller fram och tillbaka (det kändes som om jag sprang för livet, men inte kom någonstans) med en styrkeövning (knäböj, armhävningar, bålstabilitet och uppkliv på en bänk) mellan, utan vila. Efter första omgången var jag helt slut och kunde inte förstå hur jag skulle orka 3 omgångar till. Jag fick brottas med mina egna tankar och krav på mig själv, för att inte ge upp och för att inte sänka mig själv bara för att jag inte uppfyller mina egna, väldigt höga krav på mig själv. Krav jag skulle vilja kunna skaka av mig. Det är inte så lätt dock, men det gäller att försöka och det gäller att ifrågasättasina egna “sanningar” om sig själv och sin omvärld. Är jag verkligen en värdelös människa om jag inte är “bäst”?

Magnus hjälper mig inte bara få rätsida på min träning, han är även väldigt bra på att få rätsida på mina tankar och hans ord fick mig att orka brotta ner mina orättvisa tankar om mig själv och genomföra även de återstående 12 intervallerna. Och ja, det var sjukt jobbigt. Sen är det rätt ointressant om jag hade gjort det bättre för några månader sen när jag inte haft ett träningsuppehåll på ett bra tag, det är ännu mindre intressant hur snabbt någon annan hade gjort det. Jag gjorde det och på slutet kände jag hur självförtroendet växte en millimeter när jag tillät mig att tycka att jag kämpat på bra under passet.

Det var hur som helst jättejobbigt och jättekul. Mest kul efteråt och mest jobbigt under passet, vill säga. Träning är bra för kroppen men jag tror tametusan att träning är ännu bättre för själen. Kommer dock inte kunna gå imorgon.

Eftersom jag behövde få i mig något snabbt efter träningen och jag var sen med mellanmålet, befann mig vid stureplan och bara är allmänt Blueberry-frälst så fick det bli en “eat your greens”-smoothie på väg hem. Fint så. Gillar förövrigt deras text inne i butiken.

P.S. Hörrni, jag är tillbaka nu!

Att ha för höga krav.

Jag blir så trött på mig själv. Nu har jag inte tränat på mer än en månad, det har varit en hel del legitima skäl till detta (en halsfluss tex) men en hel del onödig tid har runnit under broarna då jag både borde, kunnat och skulle mått bra av lite träning. Vad stoppar mig? Mina höga krav.

Jag skulle vilja kunna känna att det är okej att träna tre ggr i veckan. Att sticka ut och “jogga” utan att bry mig så mycket om tid och tempo och att inte hela tiden jämföra formen jag är i just nu, med den jag var i förr, eller ännu värre, andras. Att träna bara för att få motion och för att det är bra för mig, inte för att jag måste prestera hela tiden. Ibland är den högpresterande skallen inte en tillgång. För just nu känner jag mig rädd för att sätta igång med träningen igen, för att jag inte ska leva upp till mina egna satta krav. Dessa höga krav leder alltså till att jag inte tränar alls. Sämsta tänkbara alternativ.

Jag vet att det bara är jag som sätter de här kraven på mig själv och att de snarare sätter käppar i hjulen för mig, än tvärtom. Men likförbannat sitter den lille djävulen på min axel och snackar en massa skit.

Är det någon som känner igen sig eller har lite peppande tips och råd att komma med, please?

Var din egen bästa kompis!

Tro på dig själv i vått och torrt, älska dig precis som du är och acceptera alla dina sidor, både de bra och de dåliga. Om inte du gör det, vem ska då göra det?

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket skit jag ger mig själv och hur mycket skit människor jag älskar ger sig själva. Vi är ofta så mycket bättre på att kritisera och döma oss själva. Vi tänker saker om oss själva som vi aldrig skulle låta någon av våra bästa vänner säga om sig själv. Tänk om någon av mina vänner skulle komma till mg och säga tex. “Jag har gått upp i vikt.” Inte skulle jag säga “Du är verkligen en dålig och värdelös människa.” och tänka att den personen inte förtjänar min kärlek. Tvärtom! Det är då jag skulle ge min kompis en stor kram och förklara hur mycket jag älskar henne/honom och ge mitt fulla stöd. Kanske borde jag anamma det på mig själv också.

Jag ska försöka bli bättre på att bli min egen bästa kompis, säga fina, peppande saker om mig själv, låta det positiva få mer tankeutrymme än det jag inte är så förtjust i. Försöka minska på mitt eget klagande på mig själv och ge mig mer kärlek än jag gör idag. Jag är ju förtusan det bästa jag har. Dags att växa någon centimeter till och bli ordentligt stolt över det!

Bli det du också!

Dessutom är jag snygg!

Stresshantering.

Nu känns det lite som om jag har tagit mig över en kulle utav saker som ska göras och har en tids nerförsbacke framför mig. Jag hoppas den känslan är rätt. Tid har varit ett intressant begrepp de senaste veckorna med både intensiv ledighet, som varvats med intensiv stress. Jag upplever mig som mindre stresstålig nu än tidigare och tar det som ett tecken på att mina reserver är lite utarmade utav olika anledningar. Att jag, när jag hamnade i en bilkö från Djurgårdens idoluttagningar hem till Kungsholmen (varför tog jag överhuvudtaget bilen dit!?) igår som tog nästan en och en halvtimme, kände hur sjukt stressad det gjorde mig och vilka panikkänslor som växte i bröstet på mig då så blev jag riktigt orolig. Nötande inre stress är en stor bov i ohälsa och jag bör göra något aktivt åt detta för att öka ett inre rum av lugn inom mig. Just nu känns det rummet ganska så litet.

Igår hade vi en väldigt lyckad inflyttningsfest men idag låg en massa “borden” återigen över mina axlar, men orken fanns bara inte där. Så jag bestämde mig för att skita i allt vad “borde” heter. Lägenheten får se fördjävlig ut någon dag extra, träningen får vänta, jag kan beställa ny kurslitteratur en annan dag, bloggen får vila, mailen får jag ta imorgon, jag ringer upp dem som ringt mig en annan dag, jag struntar i att fixa saker som behöver fixas. Jag tog bara helt enkelt min väska och gick ner till norrmälarstrand, bredde ut en handduk på en gräsplätt, la mig ner och njöt i solen. Jag njöt så mycket att jag vaknade en och en halvtimme senare, helt utan dåligt samvete, stresskänslor i bröstet eller ångest över förlorad aktiv tid. Jag kände mig bara lugn och glad, samt mycket piggare än några timmar tidigare.

Kvällen fortsatte med kravlöst njutande utav både gott sällskap, en glass i Rålis och en god middag hemma. Jag behöver få in mer kravlöst och ångestfritt njutande i mitt liv, som sker bara för min egen skull. Det här var en bra start.

Utvärdering utav tankar.

Imorgon ska jag träffa en ny PT som jag har hört mycket gott om, främst från Sara och vi ska prata om jag eventuellt ska träna med honom framöver. Jag känner att jag behöver lite hjälp med både fokus och ha någon som går bredvid mig och hjälper mig att sikta in mig åt rätt håll med träningen.

Inför vårt möte imorgon bad han mig fundera på vissa saker och jag tänkte dela med mig utav hur jag tänker kring frågorna helt öppenhjärtigt med er. Jag lämnar också frågorna fria för er att ställa er själva om ni som jag kanske står inför en livsförändring eller har mycket tankar kring en förändring ni vill ska ske.

- Vad betyder träning för dig?

Träning för mig är flerbottnat. jag älskar träningen men samtidigt så kan träning skrämma mig. Den tanke som etsats in i mig under åren i grundskolan är att träning och idrott är jobbigt och något jag inte klarar av. Även om jag vet bättre nu och fått en helt annan relation till träning kan det tänket fortfarande förfölja mig. Jag har lätt att bli manisk med min träning och tycker om att se min träningsstatistik skjuta i höjden. En typisk allt-eller-inget människa och kan ena veckan ha 10 träningstimmar för att nästa ha två. Träning är också prestation och jag tycker inte om att prestera dåligt (vem gör det?) men borde förmodligen vara mindre resultatinriktad och mer inriktad på vad träningen ger mig. Jag känner mig duktig när jag tränar och dålig när jag inte tränar.

Träningen är också något jag vet att jag behöver för att må bra. Jag älskar känslan både under (inte alla) pass och efter ett ritkigt hårt pass. Jag gillar inte träning som inte gör mig outhärdligt trött efteråt, då har jag inte varit tillräckligt “duktig”. Vilket också kan göra att jag bitvis får mycket svårt att lyssna på kroppen.

Träningen är något meditativt som bitvis går av sig själv och jag längtar efter både för kropp och själ. Det är egentid och självutvecklande.

Träning hänger ihop med min identitet. Hur jag vill vara. Jag vill vara en person som tränar.

Träning ger mig energi. Gör att jag orkar livet lite lättare. Orkar med tempot.
- Vad betyder mat för dig, vilka känslor har du när du pratar kost?

Mat är viktigt för mig. Min relation till mat är känslig, ömtålig och inte alltid helt sund.

Mat har varit och är, mer eller mindre, kopplat till mitt känsloliv och agerar som ett substitut för bättre sätt att lösa och hantera känslor och problem.
Jag älskar mat. Men den ger mig samtidigt ångest. Skapar tankar i mitt huvud om vad som är rätt och fel att äta. Hur mycket eller lite. Min upplevda okontroll över mitt ätande gör mig olycklig, orolig och överviktig. När jag upplever att jag har kontroll blir jag nitisk, stenhård och elitistisk i mitt tänkande. Typisk allt-eller-inget.

Samtidigt så vill jag äta mat som får mig att må bra, att inte falla i fällan med förbud och strikta dieter. Jag vill äta migg full med vitaminer och mineraler och näringsämnen. Jag vill fylla min kropp med näring som gör att den blir frisk och stark. Då älskar jag mat, fast på ett annat sätt.

Jag blir väldigt känslomässigt engagerad när jag pratar om mat och det känns som om jag hugger både snabbt och hårt om någon försöker rucka på mina “trygga” matvanor. Matvanor som varierar kraftigt beroende på hur jag mår i övrigt och om jag är på stadiet “allt” eller om jag befinner mig på “inget”. Kritiserar någon mina matvanor kritiserar dem mig som person och det är jobbigt.

- Vad skulle det betyda för dig att lyckas nå ditt viktmål på 80 kg?

Mycket! Det finns så många fördelar med att nå mitt viktmål. Ser jag på det konkret så vore det en oerhörd stor förbättring för min hälsa och kropp rent fysiskt. Att slita mindre på kroppen, minska riskerna för många överviktsrelaterade sjukdomar.

Det är de främsta “logiska” skälen, men de som jag egentligen tror styr mest är de känslomässiga. Att sluta vara tjock är både att lägga ifrån sig en gammal identitet och att göra upp med den, samt att känna fördelarna av att var anormalviktig och normalstor. Med allt från klädletande till grupppsykologi. Att inte utmärka sig genom sin kroppsstorlek och inte hindras utav den.

Samtidigt är jag medveten om att många av de skälen jag har för att vilja gå ner i vikt, inte nödvändigtvis måste hänga ihop med vikten. Jag kan känna mig lika tjock som nu, även om jag väger mindre. För självbilden sitter i huvudet och bara för att kroppen förändras så är det inte säkert att huvudet förstår och hänge rmed.

Visst tror jag någonstans att jag skulle bli lyckligare av att vara smal, även om jag VET att smalhet och lycka inte sitter ihop, utan det är mest en “sanning” jag lärt mig under livets gång.

Att gå ner i vikt och nå mitt mål skulle också vara att bevisa för mig själv att jag kan, eftersom jag bitvis har väldigt svårt att lita på min egen förmåga. Jag har nästan gett upp hoppet om mig själv periodvis.

- Vilken/vilka är de största hindren för att nå dit?

Min inställning utan tvekan. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att bryta trygga mönster. Rädslan för att det ska bli fel/tokigt. Rädslan för att gå ner i vikt och inse att det inte var svaret på alla lösningar. Rädslan för att gå upp allt igen efteråt.

Maten är ett mycket större problem än träningen, men träningen gör ofta maten enklare.

Att jag bitvis är rätt lat/bekväm och ser på en förändring som oerhört jobbig.

- Vad får du energi ifrån?

Det här är mycket svårare än jag trodde, att svara på. Jag vet inte riktigt. Jag får energi från min omvärld i form av mina nära relationer. Jag får energi från träningen. Naturen. Att få vara lugn ibland. Men nästan alla dessa saker tar även energi och ibland tar det mer än det ger, ibland ger det mer än det tar.

- Vad tar din energi?

Stress. Känslan av att inte räcka till, att inte hinna med att alltid vara jagad. Har svårt att koppla bort “att göra”-listan som ekar i huvudet. Är bra på att kämpa kämpa kämpa tills jag är helt slut, men dålig på att koppla bort, slappna av och vila. Sen blir jag så trött att jag blir lätt apatisk istället och gör ingenting. Men då blir jag stressad utav att jag blir apatisk.

- Vilken typ av träning blir du glad av?

Träning som är lagomt utmanande, där jag märker av en förbättring. Där jag inte känner mig urdålig. Dans. Träning utomhus. Träning i grupp. Cykling utomhus. Träning med PT. Presterande träning men också kravlös träning. Presterande träning gör mig bara glad när jag presterar och kan också väcka ångest inför prestationen. Träning som kopplar in själen, typ yinyoga.

- Vad betyder vila för dig?

Vila är tid som går. Det är något jag vet att jag måste göra, men har svårt att tillåta mig själv. Allt-eller-inget. Antingen tränar man stenhårt eller så gör man ingenting. Min vila blir sällan aktiv. Vila är för mig att göra ingenting och det är tråkigt för då har man ju inte presterat något. Å andra sidan kan ja känna bitvis att jag behöver vila, men kanske inte bara fysiskt utan mentalt också. Mental vila är det svårt att få till.¨

Jag läser mina svar och hör hur jag tänker och känner inför de här frågorna och blir stundtals lite ledsen över hur snurrigt det är uppe i skallen. Jag är rätt medveten om var och hur jag tänker och känner tokigt, men det hjälper inte alltid, för jag vet inte hur jag ska brottas med de här känslorna. De är alltigenom sanna rent känslomässigt om än inte logiskt. Dock så var de oerhört nyttiga frågor att fundera över.

Vad är era spontana tankar kring frågorna?

21 dagar gör en vana.

Man brukar säga att det tar 21 dagar för att en ny vana ska etableras. Sedan tar det givetvis längre tid för att den nya vanan ska bli en självklarhet och en naturlig del av ens vardag. Men 21 dagar, dvs tre veckor, brukar nämnas som den tid man ska “hålla ut” för att en förändring ska märkas och hinna befästas.

Jag tänker på hur lång tid tre veckor kan kännas. Om tre veckor är vi nästan inne i maj (nåja, om april bara springer förbi så). Men jag tänker också på hur fort tre veckor går. För tre veckor sedan hade jag varit en vecka redan på Hawaii och hade bara en vecka kvar. Det känns som nyss jag var där!

Förr kämpade jag med att komma upp på mornarna, jag kunde sova hur länge som helst och hade svårt att gå och lägga mig på kvällen. Dte var inte ovanligt att jag var uppe till fyra på morgonen. Då mins jag att dte kändes som en omöjlighet att tänka sig att jag skulle gå upp sex på morgonen, frivilligt, för at sticka ut och springa. Idag är det ett faktum och dte känns närmast konstigt att jag inte skulle kunna göra det.

Jag kan inte säga att den förändringen befästes under just 21 dagar. Men förändring tycks ofta omöjlig och svår när vi står inför den och enkel och självklar när vi har genomgått och anammat den. Jag funderar på vad jag skulle vilja förändra i mitt liv och om jag skulle kunna tänka mig att offra tre veckor för att ändra något, ett beteende, en ovana, en rutin. Jag åt en väldigt god lunch och tänkte precis på det. Kanske är det dags för en liten utmaning för mig själv. En utmaning för att förändra. Jag vet inte riktigt, men jag suger på karamellen tills vidare. Förändring är inte bara läskigt, det är minst lika viktigt.

Livsnödvändig träning pågår.

Jag är inte alls glad över den här infektionen som har mitt kropp i sitt grepp. Jag äter antibiotika nu och det gillar jag inte heller. När jag var ute och reste 2006 drabbades jag av olika infektioner på rad och fick äta fem kurer antibiotika inom loppet av några månader och sen dess är jag väldigt försiktig med att äta antibiotika om jag inte måste. Det är ett helsike för kroppens immunförsvar när antibiotikan kommer och rensar bort, inte bara de dumma bakterierna, utan även de goda. För att hjälpa kroppen blir det till att äta probiotika så att bakteriebalansen blir återställd så fort som möjligt.

Jag skulle verkligen vilja träna nu. Så fort något i mitt liv känns jobbigt så är träningen en medicin som verkligen fungerar för både kropp och själ. Jag behöver träningen, löpningen, den höga pulsen, endorfinpåslaget och den sköna rensningen av huvudet nu alldeles akut. Igår snurrade det i huvudet och hjärtat slog lite väl snabbt av allt som händer runtomkring mig. Jag hade kört (backat) rätt in i ett träd (och hade dragkroken att tacka för att bilen inte blev rejäl tilltygad. Nu var det trädet som tog mest stryk) för att jag var så stressad tidigare under dagen och kropp och själ var minst sagt i obalans. Självklart kan man inte träna med en infektion så jag fick lägga mig ner i sängen och träna mig på andra sätt. Att hitta ett lugn inom mig är lätt när världen runtomkring är enkel men svårt när saker och ting inte är helt hundra.

Jag låg i sängen och blundade och tänkte  “Om jag inte kan lugna ner mitt eget tempo i kroppen helt på egenhand, hur ska jag då kunna hitta balans?” Jag låg så en bra stund och lät tankarna flyta runt i huvudet tills dess att det kändes som jag fick någon form av ordning på dem och kunde greppa vad som kändes och varför. Jag var ledsen och orolig och tänkte väldigt mycket på saker som är jobbiga, men kanske ännu mer på saker som i värsta fall skulle kunna hända men som än faktiskt inte hänt. Känner ni igen er i det där? Att oroa sig för saker som faktiskt inte inträffat och som kanske aldrig gör det. Under tiden går man (jag) och oroar sig för att det kanske eventuellt kommer hända och vad det i sånt fall kommer innebära (katastrof typ).

Det var fint att ligga där en stund och känna hur jag själv kunde nästla ut en hel del tankar. Att leva i nuet är inte bara att sluta jaga efter morgondagen, men också att sluta oroa sig så mycket för saker som eventuellt kommer drabba morgondagen som man ändå inte kan påverka. Vissa saker bara är. När tankarna och hjärtat lugnat sig så pass började jag istället vända på tankarna. Varför ska jag fokusera på allt som är dåligt/jobbigt och allt som eventuellt kan bli dåligt/jobbigt? Det jag fokuserar på, det är ju det jag ser och uppmärksamar. Jag borde lägga mitt fokus på allt som är BRA.


Bra bränna och fin bild.

För det finns en massa saker som är bra. Alltifrån de mest “banala” saker som att jag har tak över huvudet, mat för dagen och alla mina grundläggande behov tillfredsställda. Men även andra saker. Mitt liv är rikt på flera olika sätt tack vare dels mig själv och den jag är och dels de människor som mitt liv är berikat med. Jag har mycket att vara tacksam över.

När jag väl formulerat de tankarna för mig själv så lade sig ett lugn över mig. Livet är inte svart eller vitt, bra eller dåligt. Livet kommer alltid ha ett komplext mönster av glädje och sorg och det kan pågå samtidigt. Bara för att något är jobbigt så kan det fortfarande finnas många delar av livet som är bra.

Så, jag tränar och kämpar på. Men träningen just för ögonblicket är inte så fysisk. Den är väldigt psykisk. Men jag vet att det ena är beroende utav det andra. Vad vore väl min träning utan en god självkänsla, ett starkt pannben och ett välinriktat fokus?

SELF LOVE

Det är viktigt att känna kärlek till sig själv. Det är någonstans grunden till alla andra känslor. Grunden för vår möjlighet att utvecklas. Jag blev påmind om det varje gång jag åkte till yogastället för då passerade jag den här skylten, fint uppsatt på en palm bredvid vägen. Fick mig att tänka:

Vad älskar jag med mig själv? Hur kan jag älska mig själv lite mer?  Vad behöver jag förlåta mig själv för, för att kunna älska mig lite mer?

Viktiga frågor, men inte helt enkla att svara på. Testa att ställa dem till dig själv, vad får du för svar?

100% Egoboost.

Åh. Jag är så bra.

Jag blev klar med min statistikuppgift idag. Jag stetchar efter varje löppass, så även idag. Mina fötter är lite känsliga och därför har jag skött dem prickfritt de senaste dagarna. Smort och filat, filat och smort. Jag höll också en fin ridlektion idag och fick se hur ryttaren och hästen utvecklas tillsammans.

Sa jag förresten hur stolt jag är över den här låten? (Min text, syrrans röst och tonsättning. Fantastico.)

100% EGO

Igår var jag så himla bra. Min grupp fixade att vårt grupparbete blev klart knappt två veckor innan inlämningen. Måste nog vara rekord.

Dessutom så har jag skrivit texten till den här låten (Alkoholdimma).Det är jag förbannat stolt över. Fast allra stoltast är jag nog över min lillasyster som sjunger så oerhört vackert.

100% EGOBOOST.

De senaste dagarna har jag verkligen både fått saker gjorda, jag har varit social och tränat och det bästa av allt, jag har tagit det lugnt och njutit. En underbar bedrift. Är så stolt över mig själv!

100% EGOBOOST.

Idag har jag varit jäkligt smart, effektiv och duktig. Samt snabb som vinden under löpningen. Dessutom stretchade jag efteråt. Väldigt bra.

Vilken fin fin tjej och vilken fin fin dag.

Var Ego du med!

100% Egoboost.

Jävlar vad jag är: SNYGG, BRA, COOL och SMART!

Dessutom längtar jag till morgondagens löppass.

Be EGO!

100% ego.

Jag är så jäkla grym som vaknade och gick upp tidigt imorse trots att vi inte hade någon föreläsning.

Jag är dessutom stolt över att jag prioriterade dagens löprunda trots att tiden var knapp.

Vad är din egoboost idag?

100% EGOBOOST!

Okej kära vänner, nu kommer en utmaning/uppmaning/önskan/förslag/inbjudan från mig och lillsyrran.

Vi pratade idag om hur vi kan vara så duktiga på att hitta fel och brister hos oss själva och liksom bortse från allt som är så bra med oss. Då tänkte vi, varför inte göra det till ett litet projekt att uppmärksamma våra fina, starka, goda och fantastiska sidor? Att ge oss själva en extra klapp på axeln, varje dag. Att hitta och belysa allt bra vi gör, allt bra vi är och tillåta oss vara stolta fullt ut över det.

Ett inlägg om dagen tillägnad vår egen förträfflighet, vi provstartar i en månad. Det innebär ett inlägg om dagen (om du inte bloggar så skriver du det helt enkelt för dig själv i ex en liten dagbok) i februari alternativ i ca 30 dagar på raken beroende när man hoppar på tåget, där vi belyser hur grymma vi är. 100% egoboost.

Sprid ordet, skicka ringar på vattnet, låt fler anta utmaningen som faktiskt bara gör gott i själ och hjärta. Tryck gilla på bloglovin. Länka. Gilla på facebook. Men framförallt, ge dig själv all den kärlek som du är värd!

Veckans affirmation