Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Löpningen går som en dans!

20110528-064903.jpg

Åh. Idag var löpningen sådär härlig som den kan vara. Den var också sådär jobbig som den kan vara.. Jag tänkte mycket på maratonlöparna som kämpade i Stockholm, samtidigt som jag kämpade här ute på landet. Det kändes fint.

Planen var 6 min löpning+ 2 min gång x 5 ggr. Sammanlagt 40 minuter varav 30 minuter av dem var löpning alltså. Jag sprang en gammal runda här ute på landet som är 5 km, lite småbackig och inte särskilt snabb. Jag vet att jag har sprungit den på 36 minuter tidigare när jag inte har “maxat” men ändå sprungit på. Idag gick det snabbare, trots att jag gick och jag fick förlänga rundan en bit för att låta passet bli hela 40 minuter och passet blev 5,4 km långt. Kul!

Solen sken, hunden var glad. Det var jobbigt, även om första 6 minutaren kändes jättelätt. Spänstigt och glatt steg. Så roligt att springa utan att känna någon som helst smärta.

Dagen har fortsatt med 90:års kalas. Tre i min sambos släkt fyller 90 i år, jag har givetvis hittat en karl med bra gener. Mycket bra. Nu till fest!

20110528-065131.jpg

Håller tummarna så hårt det går!

I Stockholm är det idag dags för Stockholm Marathon och jag håller mina tummar lite extra för Micke, Kenth, Helena, Sofie, Viktor och Anna!

Stort lycka till, till alla som ska springa!

Själv sticker jag ut, här på landet och springer en betydligt kortare vända.

Vårruset.

Sådär, då var årets vårrus över för den här gången. Vi var ett decimerat lag som kom till start, bara tre av oss sex deltog i år. Det var den äldre generationen som droppade av. Men så kan det vara. Vi som var på plats Matilda, Felicia och jag sken dock som solar och var assnygga i våra lagtröjor.

http://a5.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-snc6/246733_10150619226735082_729180081_18837481_2989259_n.jpg

Vi var lite sent på plats och kom tyvärr i en sen startgrupp. Herregud vad mycket folk det var och hälften som var framför oss gick, så det blev en hel del tröttsamt kryssande. Jag hade ju inte tänkt springa hela, utan skona foten. Men jag misstänkte att det skulle kunna bli svårt. Mycket riktigt. Jag och syrran höll ett väldigt lugnt men jämt tempo genom hela banan. Syrran har inte sprungit på flera veckor på grund av infektioner mm och vi var nöjda med att bara kunna hålla tempot hela vägen. Inser att det är det längsta sammanhängade jag sprungit på länge på grund av foten. Känner absolut inget i den nu i efterhand. Skönt!

La på en ordentlig spurt på slutet och kände att jag verkligen hade krafter kvar efteråt. Vi kom in på 37 min, vilket ger ungefär en extra minut per km mot mitt “vanlig” tempo på halvmilen. Jag hade kunnat ökat tempot betydligt under hela loppet, inte helt förvånande kanske eftersom vi höll ett lågt tempo, men ändå skönt att känna. Och då har jag ändå ett tufft träningspass från imorse i kroppen.

Hurra hurra vad vi är bra. Och picknicken satt som en smäck efteråt! Tack tjejer för en fin kväll och för er isats. Ni var bäst!

 

 

Vårruset.

Om två timmar drar Vårruset igång dag två här i Stockholm och jag och mitt ÄtaTränaKämpa-lag kommer köra hårt. Eller, vi kommer i alla fall ha roligt!

Jag är klädd i svart och bör kännas igen på texten på min tröja bland annat, så ser ni mig, var inte blyga. Inget gör mig gladare än när någon bloggläsare kommer fram och säger hej. Eftersom regnet envisas att vara med och rusa så finns möjligheten att tröjan inte kommer synas så bra under en löparjacka, då hoppas jag att ni känner igen mig ändå!

Min plan är att se loppet som ett träningspass och springa 6 min- gå två. Om inte jävulen far i mig och jag får för mig att springa allt. Det är foten jag är mest orolig för.

Ljuvlig uteträning.

Inför gårdagens löpning var jag inte särskilt sugen alls. Jag kände mig trött och seg och opepp. Enligt mitt träningsschema var det dags för ett 40 minuters pass med tre minuter löpning varvat med två minuter gång samt mitt styrkeprogram.

Efter lite pepp så kom jag dock iväg och det gick förvånansvärt bra. Jag betade av fem kilometer med min löp/gång och fokuset låg hela tiden på teknik och åter teknik. Det kändes mindre jobbigt än vad hastigheten sa, även om jag höll hastigheten låg.  Jag upplever det som om vaderna får jobba mycket mer nu när jag är mer strikt med min teknik. Är det så? Mer vad och mindre fot.

Solen sken, det var så sjukt vackert ute att det nästan gjorde ont, luften var frisk och lagom sval. Jag sprang förbi ett gäng roliga får som stirrade på mig och mitt prickiga löpsällskap under stor tystnad.

När jag kom hem var jag lång ifrån färdig. Både mitt styrkeprogram och mitt coreprogram väntade. Det jag gillar skarpt med mitt träningsprogram är att jag kan göra det var som helst, när som helst. Jag behöver bara en pilatesboll och har jag inte det, så går det bra ändå. Därför kan jag träna både ute och inne och ute är ju tio gånger roligare när vädret var som det var igår.

 

Det kändes lyxigt med nyklippt gräs under fötterna, barfota träning med hästar, hund och strålande sol som publik. Så himla härligt! Bjuder på en bildkavalkad från några av de övningar som ingår i mitt träningsprogram.

På väg ner i knäböj.


Utfall.


Hitlers hund. Ska benet gå sådär högt upp? Det är inte så det känns som om jag gör..


Baksidalår, inrullning utav boll. SJUKT jobbig.


Armhävningar

Sjukt nöjd efteråt. Tjoho tjohej!

Byxor från Nike, tröja från Casall som jag hittade på Intersport för endast 190 spänn istället för 400. Ett kap!

 

Färgklick i skogen.

20110522-045450.jpg

Dags att säga hej då till landet med en löptur och lite styrketräning?

Checkar in igen.

Nu är jag tillbaka igen och det med besked. Efter en natt med ordentligt med sömn, drygt åtta timmar, så kände jag mig återigen som en människa. Skönt! Sömn, kost, träning och vila. Jag behöver hela paketet. Efter en intensiv timme hos min psykolog hade jag många tankar i huvudet som jag behövde reda ut.

Solen sken utomhus och på cykeln på väg hem bestämde jag mig för att åka hem, äta ett mellanmål (keso med kiwi och kanel/kardemumma), dra på mig löparstassen och sticka ut och springa. När man bestämmer sig i god tid innan är det svårt att backa ur sedan om man får för sig att soffan är väldigt skön. Den lilla känningen jag hade utav foten igår, var idag borta. Jag tror att jag ska hålla strikt på varannandagslöpning, att aldrig springa två dagar i sträck så länge jag är under rehabilitering.

På mitt träningsschema har jag två löppass att välja mellan, dagens var 30 minuters löpning i fem minuters svep och med två minuters gångvila mellan. Jag fokuserade fullt och fast på tekniken. Det är väldigt jobbigt att ändra en invand teknik, även om den nya är mycket lättare. Jag upplever att jag springer fortare utan att ta i mer när jag får till tekniken, men det är jobbigt på ett annat sätt.

Man kan jämföra det med att bära saker uppför en trappa. Jag packar gärna på mig allt och klampar upp bara en gång. Medan en av mina kompisar hon tar en sak åt gången och springer lätt och och ner för trappan. Min vana löpteknik är stampig och tung, jag får ta i i varje löpsteg, men jag tar långa kliv och upplever att jag kommer snabbare fram. Med den nya tekniken ska jag ta flera snabba kortare steg och studsa snarare än klampa fram. Det är en helt ny styrke/uthållighets balans som är ovan.

Men så mycket skönare i hela kroppen! och som sagt så gick löpningen en aning snabbare utan att upplevas som jobbig. Tummen upp!

Foten känns relativt oberörd även efter 30 minuters löpning och jag hoppas att det håller i sig. Det är läskigt att utmana smärtminnet. I huvudet “vet” jag att det “borde” göra ont att springa så det känns nervöst varje gång. Jag stretchade i trappuppgången och kände mig riktigt bra. En härlig känsla!

Intervaller, jag hade glömt hur jobbigt det är..


Före. Enda torra platsen under ett stort träd.

Åh, dagens pass med Magnus var för mig som ett oskrivet blad. Jag gillar det, jag vet aldrig vad som väntar och kan gå dit med ett öppet sinne. Jag kan förmoda att det kommer bli jobbigt, men det är allt.

Stockholm öppnade sitt hjärta för mig och lät ett kyligt vårregn strila ner från himlen när jag stod utanför Villa Källhagen och väntade. Vårregn är olikt allt annat regn, för det är lätt och solen kan titta fram, mitt i regnet. Vackert! Jag var lite kall innan passet satte igång, men efter bara en kvart hade jag fått upp värmen ordentligt. På schemat stod löpteknik och intervaller, med en jäkla massa utfall emellanåt.

Jag fick tydliga direktiv hur jag skulle förbättra min löpteknik. Inte helt otippat bör jag sträcka på mig, ta kortare steg och peta fram höften. Det känns smått bekant.. Idag fick jag även känna skillnaden på känslan i löpningen om jag bara gör detta. Löpningen blev plötsligt både mycket lättare och snabbare. Känslan i kroppen var inte lika tung utan jobbig på ett annat sätt. Foten klarade sig fint, kanske mycket beroende på att mitt löpsteg mer naturligt hamnade mitt på foten istället för på hälen. Efter att ha värmt upp och testat teknik fram och tillbaka och gjort en jäkla massa utfall, höga knän, hälkickar och annat som är mycket jobbigare än det ser ut. Så fick jag köra idioten två gånger.

Varför är just den övningen så förbannat jobbig? Man springer fram och tillbaka och pulsen skenar iväg, benen tappar kraft och det känns som om man aldrig ska orka. Efteråt dunkar hjärtat som en stånghammare i bröstet och hjärnan har för länge sedan sagt åt en att man förmodligen kommer dö om man försöker igen. Hjärnan är ibland ens största fiende.

Vi avslutade passet med fyra vändor i en backe. Även där var tekniken a och o. Jag har fått för mig att det måste vara så övermäktigt jobbigt i backe att jag tänker att jag ska ta ut mig till max. Nackdelen är ju att jag är så pass trött när jag väl kommer upp att jag inte orkar springa vidare = inte så taktiskt.

50 minuter senare återvände jag trött, glad och full av endorfiner till Villa Källhagen, där mitt sällskap precis avslutat sin efterrätt och såg härligt nöjda ut. Vilket pass!

 


Efter, svettig och glad.

NTC + löpning = sant.

Gårdagen började på ett oslagbart bra sätt. Enligt naprapat och nål-Mårten skulle jag testa att springa två gånger a 10-15 minuter innan måndag för att se hur det skulle kännas i fot, benhinna och sena. Så igår stod Sara nere vid norrmälarstrand och väntade på mig och var mitt sällskap den dryga kilometer som jag betade av. Ingen smärta kände jag av varken under tiden eller efter. Däremot så är jag mer medveten om (jag skriver foten, fastän det förmodligen är senan/benhinnan som är problemet) den onda foten än den friska. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Det gör inte ont, men det känns.

I flera veckor har jag tänkt testa Nikes app NTC, Nike training club, som man kan ladda hem gratis till sin iphone. Det har dock aldrig blivit av, men igår slog jag och Sara till. Vi hittade en avskild plats i Rålambshovsparken och startade ett 30 minuter “Get strong” pass. Jag har hört mycket gott om appen och jag gillar verkligen upplägget. Det jag ofta upplever som skönt med att gå på ett gruppträningspass är att jag inte behöver tänka utan bara göra. Precis samma gäller här. Appen räknar tid, förklarar övningar, säger till vad jag ska göra och när. Sjukt bra! Första gången var det dock lite klurigt att förstå alla övningar, vilket jag tänker mig blir lättare och lättare för varje gång, när man vet vilken övning som heter vad.

Vårt pass var en salig blandning utav utfall, knäböj, armhävningar, höga knän, burpees och annat smått och gott. Tiden gick väldigt snabbt och kändes effektivt utnyttjad. Sånt gillar jag! Jag var svettig och trött efteråt och ganska skitig, eftersom jag rullat runt i gräset likt en häst. Sara var till och med lite orolig att jag inte skulle släppas in på Mälarpaviljongen när det var dags för lunch..

Sen fortsatte min lördag i ett härligt tempo. Jag landade hemma vid ett på natten efter sju timmar på Gröna Lund. Jag åkte tametusan nästan allt läskigt förutom fritt fall och insane, men hade bara dödsångest en gång. Grönan bjöd både på en sjukt god kalvburgare med chevré på Tyrolen och en fin mjukglass innan hemgång. Idag känner jag mig en aning sliten och trött. Men det var det utan tvekan värt.


Den här utsikten avslutade vi kvällen på grönan med, Stockholm är vackert! Men jag blundade mest, jag förstod ju att vi skulle ta oss ner och det snabbt.. De coolaste bilderna har Sara tagit!

Min vackra, underbara kvällslöpning.

ÅH ÅH ÅH!
Jag var inte på topp när jag gav mig ut och sprang. Jag kände mig nere och lite ledsen och var egentligen inte så sugen på något överhuvudtaget. Men jag visste att löpningen åtminstone inte skulle göra situationen värre, utan snarare bättre.

Jag stack iväg mot veckans långpass och en mil sammanlagd sträcka och 45 minuter löpning och resten gång. Det fick bli kungsholmen runt och världen var verkligen snäll mot mig. Första löpturen utan löparjacka. Solnedgång runt Kungsholmen. Månsken i vattnet.

Första löpvändan var 15 minuter och den var rätt jobbig i början, men jag vet hur jag fungerar, jag behöver lite tid att värma upp och komma igång och helt plötsligt så kändes så mycket lättare. Kollade jag på klockan så insåg jag dessutom att jag höll ett mycket högre tempo än jag trodde. Runt sju min/km och ibland snabbare. Men det kändes inte så jobbigt som det “borde” gjort.

Efter fyra minuter gång var det dags för andra löpningen, jävlar vad bra det kändes! 10 minuter löpning varav de sista minutrarna var i rent runners high och det gick snabbt! Ner runt 5 min/km, vilket är väldigt snabbt för mig. Tredje löpningen, också på tio minuter gick också bra. Jag sprang på bryggorna längs vatten runt Kungsholmen och det var så vackert att jag nästan avled. Månen lyste i vattnet, vinden var sval men ljum.

Sen kom det lite problem. Jag valde den steniga “stigen” längs med vattnet istället för vägen en bit upp. Ni ser den långa djupa dippen i tempot bit efter halva vändan. Jag tror att den kilometern tog nästan 20 minuter! Ni som har gått den vet vad jag pratar om, men det gick inte att gå snabbt, för det var så sjukt kuperat. Att springa var inte ens att tänka på. På klippor längs med vattnet, stentrappor upp och klippblock ner. Det sinkade mig en del, men så fort jag var ute på väg igen blev det två vändor löpning a fem minuter, varav ena vändan blev rundan hastighetsrekord. 4:34 min/km. Det är SNABBT!

Kom hem efter drygt en och en halvtimme, med en mil i benen och ett stort leende på läpparna. Det är det här som är löpning. Efter en snabb stretch i trapphuset möttes jag av kvällens middag, färdig på spisen. I love.

Morgonlöpning på rätt sätt.

Oj, vad bra det gick imorse! Inte för att jag var pigg när jag vaknade eller så, jag ville mest dö när klockan ringde. Men så fort man får på sig kläderna och kommer ut så känns det ju mycket mycket bättre. Riddarfjärden låg vackert spegelblank längs norrmälarstrand och det var friskt utomhus.

När jag började springa och kände efter hur det kändes, så ökade den bra känslan på ordentligt. Dagens pass var enligt mitt halvmaraprogram, tre km på ca 21 minuter. Jag tycker om att springa på morgonen, för jag får helt plötligt en mycket mer avslappnad inställning till min prestation med tanken “det är ju på morgonen”. Den tanken och det obrydda sättet att se på min prestation, att jag inte kräver så mycket utav mig,har en förlösande effekt på min prestation. Inte helt förvånande. Ju mindre press, desto lustfullare löpning.

Löpningen kändes lätt idag. Eller, konditionen är fortfarande sådär, men all shape med dessa förbannade knäböj och utfall, har verkligen gjort skillnad. För mina ben känns uthålliga och starka. Lätta och snabba. Så roligt när man känner skillnad. Jag känner hur jag orkar hålla hållningen och att bålen blivit lite starkare. Fantastiskt.

Jag gick i uppförsbackarna och ändå sprang jag 3 km på 22 min. Sist när jag sprang på 21 minuter, så fick jag slita i varje steg. Idag kändes oförskämt lätt, även om det samtidigt var oerhört jobbigt såklart. Dessutom kände jag inte något i foten, min löp-vilovecka med voltarengel tycks ha gjort under för foten! Vilken fantastisk start på dagen!

Hur gick det för er andra, kom ni upp?

Morgonlöpning med fina skor.

Jag hade absolut ingen som helst lust att sticka ut och springa imorse. Jag led av extrem olust att varesig gå upp eller ta på mig träningskläderna och minst av allt ville jag anstränga mig. Men, det var redan bestämt och inte så mycket att snacka om. Programmet sa 4 km löpning – 28 minuter.

Jag värmde upp med några minuter gång och sprang lite knappt fyra km på 29 minuter. Inte lika snabbt som det var tänkt med andra ord, men det gjorde inte mig något. Foten kändes av, men den värkte inte. Den känns mest stel och svag. I vissa uppförsbackar gick jag, därav dipparna i hastighet här ovan. En väldigt skön känsla efteråt, inte alls lika kämpigt som när jag skulle springa 3 km på 21 minuter.

Dammade av min Kayanos och kanske var det därför löpsteget kändes så lätt, för jäklar vad bra de satt på foten! Helt perfekt! Jag är nyförsälskad och dte passar ju perfekt när mina mizunos och Nike skor är lätt utslitna, men mina Kayanos är nästan oanvända. Härligt!

Avsluta med en snabb stretch, frukost på keso, äpple, banan och två ägg. Så gott. Nu är det skola som gäller och kroppen känns pigg och glad. Vilken fin start det blev ändå!

Morgonlöpning

Det har verkligen varit en fantastisk vårdag ute idag. Solen och vinden är ljum. Det spritter i kroppen. Får mig att längta till sommaren. Underbara vackra sommaren. På något vis blir livet liksom lite lättare.

Imorgon är det dags att ta sig an löpningen igen efter en veckas vila för foten som nu känns riktigt bra igen. Det får bli en löprunda på morgonen, innan skolan. Ska bli roligt att känna hur det går, även om jag är livrädd för att foten inte ska hålla.

Håll tummarna!

Nu – God natt!

Blött och halt och långt. (Men härligt!)

Det var dags för långpass idag. 70 minuter med hälften löpning. 8 km skulle det bli. Ute visade våren sitt otäcka ansikte med lera och regn i luften. Jag älskar våren och allt ljus vi får, men är inte särskilt förtjust i det här smältandet som sker överallt nu när snön rinner iväg. Min löptur påverkades i början inte så mycket utav underlaget, jag sprang på en hårt packad grusväg utan lera. Det var först i slutet, när jag svängde av på en smalare, mindre och betydligt lerigare skogsväg. Jisses. Jag fick bada i lera och halka runt på partier av is i tre kilometer. Blev hyggligt blöt om fötterna.

Man ser ganska tydligt på kurvan där uppe när jag sprang och när jag gick. Det var jobbigt, men överkomligt. Jag kände dock av foten en del. Min stackars fot, hur ska det här gå? Jag funderar på att behandla med Voltaren gel i någon vecka och se vad som händer. Ja, det och att göra mina rehabövningar noggrant igen.. Efter löpningen idag stretchade jag noga i 30 minuter. Duktiga jag.

70 minuter tog det och jag tog mig 8 km. Kul med långpass. Pulsen var uppe på 191, 94% och snittade på 163, 80%. Väldigt bra under så lång tid!

Långpass idag.

Såhär står det på mitt halvmaraschema idag. Ska bli intressant att springa långpass på leriga grusvägar istället för på asfalterade gångvägar. Förhoppningsvis går det finfint. Jag tror att jag snor upplägget rakt av nedan, 10-10-5-5-5 med 5 minuter rask gång mellan löppartierna. Ska bli kul! Jag gillar långpass.

Totalt 70 minuter. Försök jogga minst halva tiden.
Eftersom vi är ute i mer än en timme, är det bra om du har med dig lite vätska eller har möjlighet att dricka någonstans under passet.
Vätskepåfyllningen är viktigt både för återhämtning och för prestationen under passet.

Dela upp det så att du springer lite längre avsnitt in början av passet, och sedan kortare joggavsnitt mot slutet.
Förslag kan vara; inled 5 min rask gång, jogga sedan
10-10-5-5-5 min, med 5 min rask gång mellan joggpartierna. Avsluta med 10 min rask gång.

Perfekt fredag.

Löpningen var tuffare idag än igår, så istället för att hinna 3 km på 21 minuter så tog det nästan 23. Men jag är jättenöjd! I vanliga fall brukar benen få vila en dag mellan och idag hade jag dessutom en ryggsäck med mig. Det kändes som att det gick långsammare än det gjorde.

Maxpuls 194, 96% och snittpuls 162, 80% men då är upp och nedvarvningspromenaden inräknad. Ett tungt pass med andra ord.

Det här passet yinyoga var riktigt bra! Jag hade önskat att det var längre. Vi höll positionerna i nästan fem minuter och vi fokuserade på några positioner som passade mig perfekt och jag kände att jag fick god vägledning och tid. Min kropp öppnade upp sig som en liten blomma och en fin lyckokänsla bubblade upp i bröstet. Härligt!

Istället för att känna mig stel och tung i kroppen som efter ett löppass kände jag mig lätt, smidig och mjuk när jag promenerade hem. Vilken superfredag! Nu har jag tränat mer eller mindre varje dag den här veckan, imorgon blir en skön vilodag på landet. Då ska jag snusa i hästpälsar och kanske se ett föl komma till världen. Om inte så får jag njuta av kattungar. Inte så synd om mig. På söndag väntar långpass!

God lunch som väntade hemma. Två kycklingspett från ICA på en salladsbädd. Så gott!

I’m a shooting star leaping through the sky like a tiger.

Vaknade utan huvudvärk imorse trots en orolig natt. Nu hoppas vi bara att det här håller i sig.

Idag står löpning och yinyoga på schemat. Min tanke är att springa snabbt som tusan till yogan och därefter få en fin nedvarvning och stretch väl där. Bra idé va? Jag blev dock lite matt när jag insåg att dagens löppass enligt schemat är detsamma som jag sprang igår. Men det var ju skitjobbigt ju!

Skitjobbigt känns extremt jobbigt idag, så jag får helt enkelt hoppas på att mina ben överraskar mig med mycket kraft och snabbt löpsteg. Ibland förvånar benen en med mer energi och tempo än man tror om dem, så dte är vad jag hoppas på idag. Nu hade det suttit fint med en liten smidig löparväska för ombyte, men tills dess får jag springa med någon gammal rygga. Det går det med.

Det enda jag saknar nu är solen.

Taggar till med lite Queen. Don’t stop me now!

Löpning på tid. Svinjobbigt!

Dagens löppass skulle sprungits i tisdags och är första passet under vecka sju för halvmaraprogrammet. För första gången skulle vi springa ett sammanhängande pass, utan gångpauser. Dessutom var både tid och sträcka utsatt. 21 minuter, 3 km. Det innebär att man ska tempot hålla 7 min/km. Jag har tagit det rätt lugnt på mina tidigare löpvändor, de längsta sammanhållande har varit tio minuter, så psykiskt kändes det väldigt långt. Vilket känns lite konstigt när en timme löpning tidigare inte varit något problem.

Jag gick tio minuter som uppvärmning, det var soligt ute och premiär för sommartightsen och endast ett lager under löparjackan (som tycks ha blivit mindre sen sist jag provade den, hur kan det komma sig..? ). Dagen till ära dammade jag också av mina Mizunos. Jag var helt enkelt riktigt snygg.

Löpningen gick bra, jag försökte hålla tempot kring 7 min/km, men det var rätt jobbigt. Även om det gick, så stretade pulsen upp och de få gånger jag kikade på pulsklockan var den över 190. Herregud. Men jag var envis och hade bestämt mig för att hålla tempot. Så det gjorde jag. När mina 21 minuter löpning var klara hade jag precis tagit mig tre kilometer plus den km jag gick som uppvärmning. Jag vände hemåt och gick hela vägen hem. Vilket tog lite längre tid.

Som helhet tog passet 60 minuter, maxpulsen enligt pulsklockan var uppe i 202, 99%, jag vet inte riktigt hur tillförlitligt det är, jag var dock riktigt slut på slutet av löpningen, men kanske inte riktigt att jag hade maxpuls? Snittpulsen var 160, 79%.

Är oerhört nöjd med min tröja från Nike som jag fyndade häromdagen. Så skön, så bra och så snygg = perfekt.

När jag kom hem blev det stretch och käk. Gott! Rödkål är en så himla underskattad grönsak.

Vaknade med huvudvärk idag igen, det har blivit en vana. Tack för alla tips, jag försöker vara väldigt noga med vätskebalansen då jag vet att jag känner direkt i kroppen om jag dricker för lite. Jag dricker alltid en flaska vatten innan jag går och lägger mig. Jag tror inte att jag biter ihop käkarna när jag sover, för jag dregglar en hel del (hehe, charmigt va..) och sover nog snarare med öppen mun. Jag är rätt spänd i nakmusklerna och det skulle ju kunna vara skälet till min huvudvärk, men den känns inte alls som spänningshuvudvärk. Den är fokuserad till höger sida utav huvudet och dunkar snarare än spänner. Migrän – kan det vara!

Jag hade mycket problem med huvudvärk i tidiga tonåren och då undersöktes jag för migrän, men läkaren konstaterade att så inte var fallet, just då i alla fall. Mitt blodtryck tigs för en vecka sedan och det var helt normalt, närmare den lägre gränsen än den högre. Att byta kudde kan kanske vara ett tips, dock sover jag oftast på mage utan kudde, så jag vet inte hur mycket det spelar in.

Lisa tipsade mig om treo och det tog jag idag, fungerade mycket bättre än både ipren och alvedon. Skönt att kunna känna sig som vanligt, även om man vaknar med huvudvärk. Men jag måste självklart hitta källan till värken. Känns som om jag blivit hypokondrisk på sista tiden. Jag har varit sjuk och haft ont så mycket mer än vad jag brukar att det  känns som om det enda jag pratar om är olika krämpor. Kan huvudvärken höra ihop med mina höga levervärden eller mina konstiga sköldkörtelvärden?  Kanske är alltihopa symptom på samma sak? Vem vet. Förhoppningsvis någon läkare. Jag får väl snällt ta mig till sjukhus och bli undersökt. Igen. Kanske skulle ta och kolla upp alla mina småkrämpor på en och samma gång så att jag slipper sen.

Men, i övrigt känner jag mig frisk och glad idag. Det innebär att idag blir det löpning igen. Tisdagens pass, två dagar för sent. 21 minuters löpning i sträck, jag längtar! Tänkte passa på att testa Nike+ på min Iphone också. Ni vet väl att Nike+ har en utmaning där Nike bidrar med en dollar för varje mile man springer till uppbyggandet av Japan efter katastrofen där. Alla kan göra en insats. Du kan lika gärna logga promenader som löpturer, enda kruxet är att du måste antingen ha en Nike+ att sätta i skon eller att ha  telefonen/ipoden.

Löparrygga?

Jag behöver dricka vatten när jag springer längre sträckor men är måttligt förtjust i vätskebälten. Har aldrig sprungit med löparrygga men är rätt sugen på en. Men hur stor ska man ha? Vilka är bäst? Camelbaken nedan är en 2 liters, är det för lite?