Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Bygga pannben

20110708-035123.jpg

Imorse när jag vaknade åtta så sken solen utanför fönstret. Gräsmattan hade redan hunnit bli varm och morgongröten avnjöts i solsken på terassen. Kroppen värkte efter gårdagens intervaller, träningsvärk överallt. Då någonstans vaknade en liten oro till liv i mig. Jag hade två löppass kvar för veckan och idag efter tolv gick båten som skulle ta oss fram och tillbaka över Ålands hav. Helgen kommer spenderas på SM i Eskilstuna och tiden att träna kommer inte vara överdrivet stor, inte lusten heller för den delen, utan dusch och sovandes i tält. Ett pass får det bli på söndagkväll och ett pass idag.

Jag bytte om på stela och trötta ben och så hur solen ställde sig högre och högre på himlen. Det skulle bli varmt, över 30 grader och direkt solsken, men jag var inte så fundersam över det ändå, beslutade att ta med vätskebältet dock. Och hunden. Schemat sa en timme löpning på 65-75% utav maxpuls, dvs, ett ganska lugnt men långt pass.

Första kilometerna gick helt okej, även om solen var överallt och väldigt effektivt fick mig att svettas floder. Jag märkte snabbt att det inte spelade så stor roll om jag sänkte tempot till kryphastighet, pulsen slog ändå tio slag över 75%. Benen var fruktansvärt tunga och stumma och tiden släpade sig fram. Halvvägs började Alice leta efter ett dike att släcka törsten i och tungan hängde utanför munnen och tempot var oerhört långsamt för både henne och mig. Väldigt vad jobbigt det var! Jag offrade en liten vattenflaska på henne och en på mig men fick inga nya krafter. Det kom en lång uppförsbacke precis innan fem kilometer som jag beslutade mig för att gå uppför. Benen var så trötta, men jag fokuserade på att tänka mig stark och inte fokusera på värmen, svetten, de stumma venen eller flugorna som surrade runt mitt huvud.

Jag sprang förbi en nära väns föräldrarhem och blev ordentligt glad över att jag fick en ursäkt att ta någon minuts paus när hela familjen var hemma. Jag tror att den lilla pausen och det faktum att de sista två kilometer na var genomen skuggig skog gjorde att jag orkade ända fram. För herregud vad jobbigt det var! Jag var hal av svett när jag kom hem, 57 minuter och 7,2 km senare, inget tempo att hänga i julgranen, men vad sjutton gör det? Snacka om att bygga pannben! Jag gjorde det och jag bet i trots att både kropp och väder var emot mig, jag är grymt nöjd med min insats! Hunden hon hoppade i ett dyigt dike så fort hon hittade ett och la sig direkt i skuggan när hon kom hem, fler än jag som blev trötta!

Hoppas ni hinner med lite jobbig sommarträning ni också!

Nu vet jag att jag lever..

20110707-124313.jpg

Det visade sig att den oron jag kände inför dagens pass helt klart var befogad. Magnus mötte upp med ett brett leende och sa något om tuffa intervaller. Kände både bävan och förtjusning, men mest bävan tror jag. De senaste löppassen har jag upplevt benen som tunga, styva stockar när jag sprungit och tyvärr satt den känslan i idag också. Direkt när vi började jogga längs Strandvägen ut mot Djurgården blev det tungt. Inte något emot vad det skulle bli sen kom det dock snabbt att visa sig.

För jävlar vad jobbigt det blev sen! Tio stycken 30 s intervaller väntade med lika lång gångvila mellan. Tio stycken, dvs tio min sammanlagt kändes som en evighet och pulsökningen var inte alls kul att genomlida. Det var inte så mycket som kändes “kul” när tre intervaller avklarats och jag hade sju kvar, jag kände det som om hjärtat skulle explodera i bröstet och jag inte fick någon luft. De trettio vilosekunderna flög förbi och de trettio löpsekunderna tog aldrig slut. Så orättvist hur tiden kan upplevas olika beroende på vad man gör.

Inget kändes “kul” och jag svor inombords över hur jobbigt passet var. När de tio var avklarade fick jag direkt en känsla av att “det här var inte allt”, och visst hade jag rätt! Jag skulle bli tvungen att upprepa det hela en gång till. Magnus peppade och jag tänkte negativa tankar. Sen blev jag förbannad över att det var så jobbigt och att jag tänkte negativa tankar och precis då sa Magnus att jag bara skulle tänka att jag var stark. Jag om någon borde veta vikten utav att ha rätt inställning, och bestämde mig för att upprepa “jag är stark” för mig själv och skjuta undan alla andra tankar de restrerande intervallerna. Inte helt förvånande gick det mycket bättre. Tankens kraft är oändlig!

Det var ett sjukt jobbigt pass, min puls låg runt 190 bpm i intervallerna och med alla pauser under det 50 min långa passet låg snittpulsen på 80%, jobbigt! Men efteråt känns det så jäkla bra, så bra som det bara känns när man fått utmana sina gränser och pressat sig lite längre. Det känns fantastiskt. Det är ju därför jag älskar tuff träning, pga allt det ger. Nu ligger jag utslagen på en gräsmatta och stretchar i solen, bara en sån sak!

20110707-124333.jpg
Var förresten snyggast i spåret idag i mitt nya linne från Nike som jag köpte för någon vecka sedan. Jag älskar det!

Vacker kvällslöpning.

Det var svårt att hitta energin för löpning igårkväll, fast det var mest huvudet som var trött. Jag hade planerat att invänta kvällssvalkan, det jag inte hade räknat med var ju kvällströttheten som jag fick på köpet. Det bästa knepet brukar då vara att bara byta om utan att tänka, så har man inte så mycket att fundera på sen, när man väl är redo.

Gårdagens pass var enligt schemat 45 minuter varav 40 minuter löpning i två delar á 20 minuter med fem minuters gång i mitten. Jag skulle hålla mig mellan 70-80% av maxpuls, vilket är svårt. Min puls vill gärna upp högre när jag springer. Men jag bestämde mig för att försöka hålla pulsen i övre delen av spannet, men inte så mycket över. Under löpningen låg snittet några slag över 160, vilket var väl godkänt, även om det kändes alldeles för “lätt”. Knappt någon mjölksyra alls.

Löpningen höll en ganska god fart för att kännas så “oansträngd”, Den låg en bit över 7 minuters tempo och det kändes bar att pulsen kunde vara så låg och tempot ändå relativt högt. Dessutom skönt att få börja springa lite längre sträckor utan gånginslag. Det ger mer löpglädje och större möjlighet att komma in i ett flow. Idag kom flowet i andra löpvändan, när benen bara gick av sig själva, tempot blev en aning högre än i början och kroppen kändes bekväm med ansträngningen. Det brukar ofta ta en bra stund för mig att bli så pass varm och uppvärmd att kroppen inte protesterar av löpningen.

Jag var väldigt uppmärksam på hur kroppen kändes under hela vändan. Inga känningar alls i benhinnorna/foten. Behandlingarna jag har fått av Mårten har verkligen gjort underverk. Det som blir tröttast först är höfterna, annars kändes kroppen pigg och glad och rätt stark under löpningen.

Avslutade passet med en snittpuls på 81%, dryga 6 km senare. Blev även en knapp halvtimmes promenad i den fantastiska sommarkvällen. Det är så oerhört vackert ute nu.

 

Snabb som vinden!

Jag kände mig inte snabb som vinden när jag sprang ikväll. Men jag sprang snabbt. Snabbt för att vara jag. Schemat sa “3 km så fort du kan”, det är mycket jobbigare än det låter. 3 kilometer är liksom så kort och ändå så evinnerligt långt på något vis..

Eftersom jag slarvade med att värma upp, så fick jag skylla mig själv när jag efter 500 meter redan kände av mjölksyra och pulsen som ökade lite väl fort. Kroppen undrade vad tusan som hände (förlåt världens bästa kropp!) och det blev plötsligt så väldigt jobbigt. Det var tur att det var så oerhört vackert ute, så jag kunde inte annat än le åt både mjölksyra och dödens död-känslan i min kropp. Det kändes som om jag sniglade mig fram och skulle ta mig runt på typ 30 minuter..

Pulsen lade sig väldigt obekvämt runt 175-180 hela vändan, förutom i slutet då den seglad eupp över 190. Det kändes dock mycket jobbigare att ligga på den intensiteten än vad jag minns det. Blev jag så slut av att ligga på 175 bpm förut? Jag minns att jag kunde köra milen med snitt på över 180. Milen kändes dock avlägsen idag.

3 kilometer med tunga ben och hög puls, jag hade inga stora förväntningar men ville gärna komma runt på 21 min, dvs 7-minuters tempo. På slutet när jag var som tröttast tänkte jag dock”bara jag kommer in på 7,någonting-tempo är jag nöjd”. Så jag var mer än nöjd när klockan visade 20 minuter blankt när 3 kilometer avverkats. Det ger ett finfint tempo på 6:40/9km/h vilket jag verkligen är nöjd med! Snittpulsen hamnade på 177 bpm fast det kändes som 187..

Avslutade passet med ett dopp i sjön, kallt och friskt efter en hel dags spöregn och vackert som i en saga. Sen stretchade jag en väldigt tight (i negativ bemärkelse dessvärre) rumpa och annat som också är både stelt och kort och drar mig i ryggen. Glad ska jag nu sova, redo för midsommar!

Ibland är det när det tar emot som mest som det blir bäst.

Idag ville inte huvudet vakna upp ur söndagslättjan. Det var så lojt och skönt att dona och fixa utan att egentligen anstränga sig, så dagens inplanerade träningspass kändes liksom inte så lockande. En timme löpning (snarare 5 min löpning + 1 minut gång i en timme) plus styrketräning plus corepasset. Det tog mig lång tid att både byta om, hitta min ipod, byta om igen, ladda mobilen lite, fundera på vart jag skulle springa, osv, innan jag kom iväg. Jag hade hela tiden i bakhuvudet att det känns sjukt jobbigt innan men sen brukar det gå ganska bra.

Sagt och gjort, iväg med min prickiga partner in crime. Regnet hängde i luften och gjorde det en aningen lättare att springa, jag föredrar regn 10 gånger av 10 framför solsken och värme när jag springer. Kallt och soligt är nog det enda som är bättre.

Mitt schema sa “prattempo” och 60-70& av maxpuls, det brukar vara svårt för mig att hålla ansträngningsnivån så låg. Pulsen ökar ganska ordentligt bara springer, oavsett tempo. Men jag bestämde mig för att gå ut väldigt lugnt, går jag ut tillräckligt lugnt i början så brukar det sluta med att det går bra mycket snabbare, lättare, på slutet.

Jag var lite sugen på att strunta i gång-minutrarna, för jag vet att jag kan tugga i längre sjok och lägre tempo, utan att gå mellan. men jag tänkte för foten skull att det kanske var bäst att ta gång-pauserna ändå. Det finns nämligen en nackdel med att gå mitt i löpningen. För det första försvinner flowet och runnershigh när man hela tiden ska avbryta och börja gå. För det andra så blir fokuset ganska så kort, jag tänker hela tiden på hur lång tid det är kvar till nästa gång-minut. Å andra sidan så ger minuten mig lite andrum. Jag ser dock fram emot när både flås och ben är starka nog för lite riktig löpning. Jag längtar efter en mils löpning som känns relativt lätt!

Jag passade på att testa sträckan för Snäcksjön Triathlon, men fick förlänga den sju kilometer långa rundan med 600 meter för att den skulle ta en timme. Rundan är bra och rolig att springa! Blandad väg, både skog och ängar och byar. Små backar både uppför och nerför, men inget elakt. Bara grusvägar, vissa med gräs i mitten. Fint!


Det syns ganska bra när jag gått och hur tempot ökat under passets gång.

Som vanligt blev benen trötta men snabbare de sista trettio och jag var nöjd med hastigheten som för 50 minuter löpning och 10 minuter gång snittade under 8 min/km. I slutet låg jag fint på 6:30-7 minuters tempo. Väldigt bra för att vara “prattempo” och mig.

Kändes så skönt när jag kommer hem, men benen var klena, så styrkepasset efteråt var lite darrigt. Jag kommer förmodligen känna av det imorgon.. Glädjande var dock att vissa övningar verkligen går bättre nu än tidigare. Det betalar sig, att träna. Avklarade coreprogrammet och stretchen och kände mig sedan mycket nöjd med mig själv. Svettigt och bra pass!

Det verkar förövrigt vara lite strul att kommentera bloggen, jag jobbar på att lösa det, är skittråkigt att inte få höra era åsikter!

Fredagslöpning, stukad tå och core.

Nu är jag ute på landet igen och andas frisk lantluft. Tittar jag ut genom mitt fönster så går en otålig valack och betar på min gräsmatta som inte är direkt överförtjust över att inte få gå med flocken. Det är väldigt idylliskt här, även om det har regnat hela dagen och är grått i luften.

Det här är mina rötter, det är mitt andra hem. Jag älskar att komma ut hit precis som jag älskar att komma till Stockholm när jag varit borta ett tag. Båda ställena är fantastiska på sina sätt.

När hästar var urlastade och saker inburna var det bara att sticka ut och springa. Jag hade förplanerat dagens pass och för att dte skulel ske och tiden inte skulle bli den avgörande faktorn för OM jag skulle springa, så hade jag på mig träningskläderna redan i bilen upp från Stockholm.

Alice, familjen dalmatiner, var väldigt glad över att få vara springsällskap och dagens pass var 8 minuter löpning med två minuter gång, upprepat tre gånger. Sammanlagt 30 minuter. Benen kändes tunga och sega och jag var långt ifrån runners high man kan säga att jag slet mig fram i varje steg = inte särskilt njutbart och skitjobbigt. Det kändes som om det gick i sirap. Jag har dock lärt mig att oftast känns det extra jobbigt, för att man springer en aning snabbare än man brukar. Och det gjorde jag, under hela passet, trots de 6 minuterna med gång, så höll jag en sitt hastighet på 7,09 min/km. Det är inte snabbt för andra men för mig är det snabbt om jag jämför hur jag sprungit tidigare. Jag höll med andra ord lite drygt ca 6:30 i löpningen, vilket är snabbt för mig i min nuvarande form (och vikt!).

4,2 km senare var jag hemma igen, min runda var precis perfekt lång. Sen blev det ett modifierat corepass då jag stukat min ena tå ganska kraftigt två gånger, varav den senaste gången tidigare idag. Det gjorde att vissa plankor var minst sagt omöjliga att klara av. Tår är dumma grejer att skada.  Avslutade passet med en lång stretch, mycket välbehövligt och nu blir det grillfest i grannbyn (ni hör ju vad lantligt och härligt det låter)!

 

Dödens död.

Note to self: jag blir förbannad utav löparsällskap – när jag blir förbannad blir allt tio gånger jobbigare – när allt blir tio gånger jobbigare , välj inte en backig väg!

Jag fick med sambon som sällskap på dagens killerlöpning. Varför dte var så jobbigt? Jo, för under tiden jag kämpade bara att orka med i tempot, så studsade min sambo bredvid, knappt ansträngd. När jag tyckte att vi skulle ta en slät och fin väg, tyckte min sambo att vi skulle ta den där med en jäkla massa uppförsbackar.

Åh gud vad jobbigt det var! Dagens pass var kort och skulle avverkas i lite högre puls. 9 minuters löpning med en minuts gång x tre. Det är tacksamt med bara 3 repetitioner, efter en gång har man liksom bara två kvar. Det negativa är att nio minuter känns som en evighet. Att springa i två timmar i sträck känns väldigt avlägset just nu. Både min kondition och benstyrka är som ett skämt, det erfor jag i den där fruktansvärda backen. 30 minuter senare hade vi avverkat en bit över 4 kilometer och jag var som en död.

Hem blev det en halvtimmes promenad som fick avslutas med 15 minuters stretch. Man blir bättre av träning. Det är dagens tröst, dessutom så var det skönt, efteråt.

Run Forrest, run!

Åh jisses vad jobbigt det är att springa. Det må vara underbart, skönt för kropp och själ, meditativt och ibland fyllt utav runners high också. Men det är jobbigt!

De första vändorna fyra minutare var dock lätta och benen pinnade på fint. Solen gassade och när jag sprang förbi soldyrkare längs med Norr Mälarstrand och Rålis så förstod jag varför folk valde den här tiden utav dygnet för att sola och inte springa. För det blev snabbt väldigt varmt. Tummen upp för få rökare och inte såå mycket folk i vägen. Bra!


Stockholms innerstad, i like!

När jag hade kommit någonstans halvvägs så började det bli jobbigt, vilket märktes både på tempot och på att mitt sneglande på klockan tätnade. “Har det gått fyra minuter snart?” Men fyra minuter är psykologiskt en väldigt bra tid. Det känns som ingenting, efetr två minuter har man gjort hälften och när man bara har en minut kvar är man nästan klar. Sen att det skulle upprepas elva gånger var lite jobbigare..

Någonstans i mitten hade jag också problem med vägval. I Sundbyberg bodde jag tacksamt precis bredvid lötsjön och Råstasjön, ett varv runt båda sjöarna var fem kilometer, en vända man lätt kunde utöka utan problem. nu när jag bor på Kungsholmen så känns den ultimata vändan att följa vattnet runt ön, vilket är ungefär 10 km. Men jag har ingen bra kortrunda. Hur man än gör så måste man lämna vattenkanten och bege sig in mot de mer stadslika delarna om man vill springa kortare än en mil. Jag gillar det inte!

Ni andra stockholmare, har ni något tips på en bra vända?

När de 55 minutrarna var avklarade hade jag tagit mig drygt 7 km, svettats 20 liter, bränt mig på ryggen och avklarat dagens träningspass med bravur. Hurra för mig!

Löpningen går som en dans!

20110528-064903.jpg

Åh. Idag var löpningen sådär härlig som den kan vara. Den var också sådär jobbig som den kan vara.. Jag tänkte mycket på maratonlöparna som kämpade i Stockholm, samtidigt som jag kämpade här ute på landet. Det kändes fint.

Planen var 6 min löpning+ 2 min gång x 5 ggr. Sammanlagt 40 minuter varav 30 minuter av dem var löpning alltså. Jag sprang en gammal runda här ute på landet som är 5 km, lite småbackig och inte särskilt snabb. Jag vet att jag har sprungit den på 36 minuter tidigare när jag inte har “maxat” men ändå sprungit på. Idag gick det snabbare, trots att jag gick och jag fick förlänga rundan en bit för att låta passet bli hela 40 minuter och passet blev 5,4 km långt. Kul!

Solen sken, hunden var glad. Det var jobbigt, även om första 6 minutaren kändes jättelätt. Spänstigt och glatt steg. Så roligt att springa utan att känna någon som helst smärta.

Dagen har fortsatt med 90:års kalas. Tre i min sambos släkt fyller 90 i år, jag har givetvis hittat en karl med bra gener. Mycket bra. Nu till fest!

20110528-065131.jpg

Checkar in igen.

Nu är jag tillbaka igen och det med besked. Efter en natt med ordentligt med sömn, drygt åtta timmar, så kände jag mig återigen som en människa. Skönt! Sömn, kost, träning och vila. Jag behöver hela paketet. Efter en intensiv timme hos min psykolog hade jag många tankar i huvudet som jag behövde reda ut.

Solen sken utomhus och på cykeln på väg hem bestämde jag mig för att åka hem, äta ett mellanmål (keso med kiwi och kanel/kardemumma), dra på mig löparstassen och sticka ut och springa. När man bestämmer sig i god tid innan är det svårt att backa ur sedan om man får för sig att soffan är väldigt skön. Den lilla känningen jag hade utav foten igår, var idag borta. Jag tror att jag ska hålla strikt på varannandagslöpning, att aldrig springa två dagar i sträck så länge jag är under rehabilitering.

På mitt träningsschema har jag två löppass att välja mellan, dagens var 30 minuters löpning i fem minuters svep och med två minuters gångvila mellan. Jag fokuserade fullt och fast på tekniken. Det är väldigt jobbigt att ändra en invand teknik, även om den nya är mycket lättare. Jag upplever att jag springer fortare utan att ta i mer när jag får till tekniken, men det är jobbigt på ett annat sätt.

Man kan jämföra det med att bära saker uppför en trappa. Jag packar gärna på mig allt och klampar upp bara en gång. Medan en av mina kompisar hon tar en sak åt gången och springer lätt och och ner för trappan. Min vana löpteknik är stampig och tung, jag får ta i i varje löpsteg, men jag tar långa kliv och upplever att jag kommer snabbare fram. Med den nya tekniken ska jag ta flera snabba kortare steg och studsa snarare än klampa fram. Det är en helt ny styrke/uthållighets balans som är ovan.

Men så mycket skönare i hela kroppen! och som sagt så gick löpningen en aning snabbare utan att upplevas som jobbig. Tummen upp!

Foten känns relativt oberörd även efter 30 minuters löpning och jag hoppas att det håller i sig. Det är läskigt att utmana smärtminnet. I huvudet “vet” jag att det “borde” göra ont att springa så det känns nervöst varje gång. Jag stretchade i trappuppgången och kände mig riktigt bra. En härlig känsla!

Min vackra, underbara kvällslöpning.

ÅH ÅH ÅH!
Jag var inte på topp när jag gav mig ut och sprang. Jag kände mig nere och lite ledsen och var egentligen inte så sugen på något överhuvudtaget. Men jag visste att löpningen åtminstone inte skulle göra situationen värre, utan snarare bättre.

Jag stack iväg mot veckans långpass och en mil sammanlagd sträcka och 45 minuter löpning och resten gång. Det fick bli kungsholmen runt och världen var verkligen snäll mot mig. Första löpturen utan löparjacka. Solnedgång runt Kungsholmen. Månsken i vattnet.

Första löpvändan var 15 minuter och den var rätt jobbig i början, men jag vet hur jag fungerar, jag behöver lite tid att värma upp och komma igång och helt plötsligt så kändes så mycket lättare. Kollade jag på klockan så insåg jag dessutom att jag höll ett mycket högre tempo än jag trodde. Runt sju min/km och ibland snabbare. Men det kändes inte så jobbigt som det “borde” gjort.

Efter fyra minuter gång var det dags för andra löpningen, jävlar vad bra det kändes! 10 minuter löpning varav de sista minutrarna var i rent runners high och det gick snabbt! Ner runt 5 min/km, vilket är väldigt snabbt för mig. Tredje löpningen, också på tio minuter gick också bra. Jag sprang på bryggorna längs vatten runt Kungsholmen och det var så vackert att jag nästan avled. Månen lyste i vattnet, vinden var sval men ljum.

Sen kom det lite problem. Jag valde den steniga “stigen” längs med vattnet istället för vägen en bit upp. Ni ser den långa djupa dippen i tempot bit efter halva vändan. Jag tror att den kilometern tog nästan 20 minuter! Ni som har gått den vet vad jag pratar om, men det gick inte att gå snabbt, för det var så sjukt kuperat. Att springa var inte ens att tänka på. På klippor längs med vattnet, stentrappor upp och klippblock ner. Det sinkade mig en del, men så fort jag var ute på väg igen blev det två vändor löpning a fem minuter, varav ena vändan blev rundan hastighetsrekord. 4:34 min/km. Det är SNABBT!

Kom hem efter drygt en och en halvtimme, med en mil i benen och ett stort leende på läpparna. Det är det här som är löpning. Efter en snabb stretch i trapphuset möttes jag av kvällens middag, färdig på spisen. I love.

Morgonlöpning på rätt sätt.

Oj, vad bra det gick imorse! Inte för att jag var pigg när jag vaknade eller så, jag ville mest dö när klockan ringde. Men så fort man får på sig kläderna och kommer ut så känns det ju mycket mycket bättre. Riddarfjärden låg vackert spegelblank längs norrmälarstrand och det var friskt utomhus.

När jag började springa och kände efter hur det kändes, så ökade den bra känslan på ordentligt. Dagens pass var enligt mitt halvmaraprogram, tre km på ca 21 minuter. Jag tycker om att springa på morgonen, för jag får helt plötligt en mycket mer avslappnad inställning till min prestation med tanken “det är ju på morgonen”. Den tanken och det obrydda sättet att se på min prestation, att jag inte kräver så mycket utav mig,har en förlösande effekt på min prestation. Inte helt förvånande. Ju mindre press, desto lustfullare löpning.

Löpningen kändes lätt idag. Eller, konditionen är fortfarande sådär, men all shape med dessa förbannade knäböj och utfall, har verkligen gjort skillnad. För mina ben känns uthålliga och starka. Lätta och snabba. Så roligt när man känner skillnad. Jag känner hur jag orkar hålla hållningen och att bålen blivit lite starkare. Fantastiskt.

Jag gick i uppförsbackarna och ändå sprang jag 3 km på 22 min. Sist när jag sprang på 21 minuter, så fick jag slita i varje steg. Idag kändes oförskämt lätt, även om det samtidigt var oerhört jobbigt såklart. Dessutom kände jag inte något i foten, min löp-vilovecka med voltarengel tycks ha gjort under för foten! Vilken fantastisk start på dagen!

Hur gick det för er andra, kom ni upp?

Morgonlöpning med fina skor.

Jag hade absolut ingen som helst lust att sticka ut och springa imorse. Jag led av extrem olust att varesig gå upp eller ta på mig träningskläderna och minst av allt ville jag anstränga mig. Men, det var redan bestämt och inte så mycket att snacka om. Programmet sa 4 km löpning – 28 minuter.

Jag värmde upp med några minuter gång och sprang lite knappt fyra km på 29 minuter. Inte lika snabbt som det var tänkt med andra ord, men det gjorde inte mig något. Foten kändes av, men den värkte inte. Den känns mest stel och svag. I vissa uppförsbackar gick jag, därav dipparna i hastighet här ovan. En väldigt skön känsla efteråt, inte alls lika kämpigt som när jag skulle springa 3 km på 21 minuter.

Dammade av min Kayanos och kanske var det därför löpsteget kändes så lätt, för jäklar vad bra de satt på foten! Helt perfekt! Jag är nyförsälskad och dte passar ju perfekt när mina mizunos och Nike skor är lätt utslitna, men mina Kayanos är nästan oanvända. Härligt!

Avsluta med en snabb stretch, frukost på keso, äpple, banan och två ägg. Så gott. Nu är det skola som gäller och kroppen känns pigg och glad. Vilken fin start det blev ändå!

Morgonlöpning

Det har verkligen varit en fantastisk vårdag ute idag. Solen och vinden är ljum. Det spritter i kroppen. Får mig att längta till sommaren. Underbara vackra sommaren. På något vis blir livet liksom lite lättare.

Imorgon är det dags att ta sig an löpningen igen efter en veckas vila för foten som nu känns riktigt bra igen. Det får bli en löprunda på morgonen, innan skolan. Ska bli roligt att känna hur det går, även om jag är livrädd för att foten inte ska hålla.

Håll tummarna!

Nu – God natt!

Blött och halt och långt. (Men härligt!)

Det var dags för långpass idag. 70 minuter med hälften löpning. 8 km skulle det bli. Ute visade våren sitt otäcka ansikte med lera och regn i luften. Jag älskar våren och allt ljus vi får, men är inte särskilt förtjust i det här smältandet som sker överallt nu när snön rinner iväg. Min löptur påverkades i början inte så mycket utav underlaget, jag sprang på en hårt packad grusväg utan lera. Det var först i slutet, när jag svängde av på en smalare, mindre och betydligt lerigare skogsväg. Jisses. Jag fick bada i lera och halka runt på partier av is i tre kilometer. Blev hyggligt blöt om fötterna.

Man ser ganska tydligt på kurvan där uppe när jag sprang och när jag gick. Det var jobbigt, men överkomligt. Jag kände dock av foten en del. Min stackars fot, hur ska det här gå? Jag funderar på att behandla med Voltaren gel i någon vecka och se vad som händer. Ja, det och att göra mina rehabövningar noggrant igen.. Efter löpningen idag stretchade jag noga i 30 minuter. Duktiga jag.

70 minuter tog det och jag tog mig 8 km. Kul med långpass. Pulsen var uppe på 191, 94% och snittade på 163, 80%. Väldigt bra under så lång tid!

Långpass idag.

Såhär står det på mitt halvmaraschema idag. Ska bli intressant att springa långpass på leriga grusvägar istället för på asfalterade gångvägar. Förhoppningsvis går det finfint. Jag tror att jag snor upplägget rakt av nedan, 10-10-5-5-5 med 5 minuter rask gång mellan löppartierna. Ska bli kul! Jag gillar långpass.

Totalt 70 minuter. Försök jogga minst halva tiden.
Eftersom vi är ute i mer än en timme, är det bra om du har med dig lite vätska eller har möjlighet att dricka någonstans under passet.
Vätskepåfyllningen är viktigt både för återhämtning och för prestationen under passet.

Dela upp det så att du springer lite längre avsnitt in början av passet, och sedan kortare joggavsnitt mot slutet.
Förslag kan vara; inled 5 min rask gång, jogga sedan
10-10-5-5-5 min, med 5 min rask gång mellan joggpartierna. Avsluta med 10 min rask gång.

Perfekt fredag.

Löpningen var tuffare idag än igår, så istället för att hinna 3 km på 21 minuter så tog det nästan 23. Men jag är jättenöjd! I vanliga fall brukar benen få vila en dag mellan och idag hade jag dessutom en ryggsäck med mig. Det kändes som att det gick långsammare än det gjorde.

Maxpuls 194, 96% och snittpuls 162, 80% men då är upp och nedvarvningspromenaden inräknad. Ett tungt pass med andra ord.

Det här passet yinyoga var riktigt bra! Jag hade önskat att det var längre. Vi höll positionerna i nästan fem minuter och vi fokuserade på några positioner som passade mig perfekt och jag kände att jag fick god vägledning och tid. Min kropp öppnade upp sig som en liten blomma och en fin lyckokänsla bubblade upp i bröstet. Härligt!

Istället för att känna mig stel och tung i kroppen som efter ett löppass kände jag mig lätt, smidig och mjuk när jag promenerade hem. Vilken superfredag! Nu har jag tränat mer eller mindre varje dag den här veckan, imorgon blir en skön vilodag på landet. Då ska jag snusa i hästpälsar och kanske se ett föl komma till världen. Om inte så får jag njuta av kattungar. Inte så synd om mig. På söndag väntar långpass!

God lunch som väntade hemma. Två kycklingspett från ICA på en salladsbädd. Så gott!

Löpning på tid. Svinjobbigt!

Dagens löppass skulle sprungits i tisdags och är första passet under vecka sju för halvmaraprogrammet. För första gången skulle vi springa ett sammanhängande pass, utan gångpauser. Dessutom var både tid och sträcka utsatt. 21 minuter, 3 km. Det innebär att man ska tempot hålla 7 min/km. Jag har tagit det rätt lugnt på mina tidigare löpvändor, de längsta sammanhållande har varit tio minuter, så psykiskt kändes det väldigt långt. Vilket känns lite konstigt när en timme löpning tidigare inte varit något problem.

Jag gick tio minuter som uppvärmning, det var soligt ute och premiär för sommartightsen och endast ett lager under löparjackan (som tycks ha blivit mindre sen sist jag provade den, hur kan det komma sig..? ). Dagen till ära dammade jag också av mina Mizunos. Jag var helt enkelt riktigt snygg.

Löpningen gick bra, jag försökte hålla tempot kring 7 min/km, men det var rätt jobbigt. Även om det gick, så stretade pulsen upp och de få gånger jag kikade på pulsklockan var den över 190. Herregud. Men jag var envis och hade bestämt mig för att hålla tempot. Så det gjorde jag. När mina 21 minuter löpning var klara hade jag precis tagit mig tre kilometer plus den km jag gick som uppvärmning. Jag vände hemåt och gick hela vägen hem. Vilket tog lite längre tid.

Som helhet tog passet 60 minuter, maxpulsen enligt pulsklockan var uppe i 202, 99%, jag vet inte riktigt hur tillförlitligt det är, jag var dock riktigt slut på slutet av löpningen, men kanske inte riktigt att jag hade maxpuls? Snittpulsen var 160, 79%.

Är oerhört nöjd med min tröja från Nike som jag fyndade häromdagen. Så skön, så bra och så snygg = perfekt.

När jag kom hem blev det stretch och käk. Gott! Rödkål är en så himla underskattad grönsak.

Fotkänning och en lång väg hem.

Ute välkomnade Stockholm och mina nygamla hoods på Kungsholmen mig med vårkänslor och vind. Även om det var rätt kallt ute så var det barmark överallt och luften kändes sådär krispig och frisk som den gör bara på våren. Härligt!

Passet skulle vara en timme varav 30 minuter skulle vara löpning. Mitt pass startade och slutade med 10 minuter rask gång och löpningen var uppdelade på 10-6-5-4-3-2 minuter med fyra minuters återhämtning emellan. Det var tungt i början men det släppte ganska snabbt. Mentalt bra med flest minuter i början, efter tian gick resten snabbt.

Precis som Marie kommenterade på förra inlägget så är det lätt att hoppa över ett pass när man har annat att stå i. Som tex att hela vår lägenhet ser ut som en katastrofzon som skulle behöva packas upp. Just då är det så oerhört starkt att komma ut och iväg. Det är också efetr sådana pass som man är så sjukt glad över att man kom iväg. Jag sitter just nu i soffan med en glad kropp, men med framförallt en oerhört skön känsla i själen. Jag känner mig så himla duktig och nöjd med mig själv.

Passet blev sammanlagt 70 minuter runt stora delar av Kungsholmen. Jag hade lite känning i foten på slutet. Inte ont-ont, men en aning ömmande känsla. Såhär några timmar efter känns dock foten helt okej. Jag funderar dock lite på mina löparskor. Jag använder just nu ett par vinterlöpskor från Nike som jag älskar, jag har mina sulor i dem men jag är inte helt säker på att de ger ett helt optimalt pronationsstöd. Kanske vore det bättre att använda mina Mizuno Nirvana eller min Asics Kayano som är utprovade, men de är inte lika sköna som de här Nike skorna. Vilket i-landsbekymmer va?

Passet brände enligt min lemlästade pulsklocka drygt 900 kcal, vilket än en gång bara bekräftar att löpning is the shit om man vill gå ner lite i vikt och få igång tempo i kroppen. Maxpulsen låg på 182 bpm, 90% och snittpulsen på 153, 75%. Ett bra pass! Jag gillar långpassen, även om jag längtar efter att de ska bli längre.


Väldigt Nike-kittad. Nikeskor, Nikebyxor och Nikejacka. Resten var dock Soc, Casall och Gococo. I hörlurarna som vanligt en ljudbok, idag Ishmael Beah – En lång väg hem.

Morgonlöpning.

Det där var väl förbaskat jobbigt, men fantastiskt skönt efteråt.

Min puls var skyhög idag. Jag stretchade aldrig i tisdags och det kändes i musklerna som var stela och tunga. Mitt löpsteg var minst av allt piggt och lätt. Men jag kämpade igenom de trötta benen och det trötta pannbenet och höll upp bröstet och hakan och försökte känna mig lätt som en fjäder och hur stark som helst. Det hjälper alltid.

Passet tog 40 minuter, maxpulsen var uppe på 187, 92% och snittade i 157, 77%. Löpning är verkligen en fantastisk träningsform.

Hur gick det för er andra, kom ni upp?