Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Äntligen tillbaka på banan.

20130924-130236.jpg

Det tog sin lilla tid att bli frisk igen. Nu är jag iaf så pass frisk att jag kan börja träna igen. Hurra hurra!

Igår var det dags för en löptur igen. 35 min uppdelade i sju 5-minuters bitar, tre minuter löpning och 2 minuter gång.

Det gick jättebra. Värmde upp ordentligt, solen sken och värmde till och med. Det var vindstilla och helt optimala omständigheter för löpning. Första svängarna kändes lätta, sen blev benen tyngre. Men ett väldigt bra pass!

20130924-130336.jpg

Härlig löpning i maxad omgivning.

IMG_8754

Igår skulle jag göra ett maxtest på 3 km gång/löpning. Jag har ju inte sprungit regelbundet på väldigt länge och som jag skrev om passet tidigare så tyckte jag att det var nog jobbigt att springa två minuter i sträck. Så jag bestämde mig för att inte ha för stora ambitioner men att försöka jogga så långt som det gick.

IMG_8753

Vädret var helt otroligt. Sol, vindstilla och klar frisk luft. Helt ljuvligt. Jag gick och värmde upp en halv kilometer och började sedan jogga. Och fortsatte och fortsatte. Nike+ på mobilen aviserade varje halv kilometer som jag passerade och även om det var skit jobbigt (det var det verkligen) så höll jag i tills dess att jag betat av 3 km. Så jävla grym!

IMG_8755

Kalaset tog 23:20, vilket är en tid jag är jättenöjd med med tanke på hur länge sen det var jag sprang. Hurra för mig. Sen gick jag vägen tillbaka hem med solen starkt skinande och tyckte att livet var rätt härligt. Det blev inte direkt sämre av att jag avslutade det hela med att bada i jacuzzin/poolen och stretchade i varmt vatten för att sedan på kvällen äta middag med klassen på stadens restaurang. Stackars mig…

IMG_8768

T.R.Ä.N.I.N.G.S.V.Ä.R.K

Åh gud, den här träningsvärken tar livet av mig.
Jag önskar att jag kunde säga att den kommer utav något coolt träningspass, men nej. Min träningsvärk är starkt koncentrerad till mina ljumskar och kommer sig utav vårt första ridpass här på skolan, då vi spenderade en halvtimme i lättridning i trav utan stigbyglar. Det är mycket värre än vad det borde vara. Skönt sätt att starta upp terminen på också, när man inte ridit på någon vecka.

20130905-103359.jpg

Idag är det dags för pass två i löparprogrammet. Det får bli efter skolan idag, vädret ser oerhört bra ut för löpning. Klar luft, inte varmt (surprise) men heller ingen vind (för ovanlighetens skull!). Ska bara försöka hitta en bra 3 km sträcka.. Tycker inte att testpass är så kul eftersom de alltid är så himla jobbiga, men det är bara att bita ihop. Efter passet ska jag ge mig god tid att stretcha. Kanske tar jag ett bad och simmar lite efteråt. Gud vilken bra idé!

Pass 2
3 km testpass.
Värm upp ordentligt, spring/gå sedan 3 km så fort du kan. Använd gärna en sträcka som du kan använda flera gånger.

 

 

Lunchlöpning.

Jag är rätt grym om jag får säga det själv.

Idag hade jag en tvåtimmars lunch och trots att jag var lite skakig i benen efter den första ridlektionen  där vi jobbade i stort sett bara i trav utan stigbyglar, så bestämde jag mig för att dra igång det löparprogram jag tänker följa under hösten så länge det rent vädermässigt är möjligt.

Det finns sjukt många program på nätet om man vill bli en snabbare/uthålligare löpare och jag valde ett nybörjarprogram gjort av min gamle PT Magnus Hagström som vänder sig till personer som precis börjat eller vill börja löpa, målet är att springa milen efter 12 veckor. Det är väldigt frustrerande när man har en historia bakom sig där man kunnat springa 10 km utan att det är något större problem, även om jag aldrig varit en snabb löpare (Pb på 10 km 64 minuter). Men när jag sprang så var jag i riktigt god form, jag tränade mycket och hade god kondition och styrka och kunde nöta på i jämnt tempo väldigt länge. Jag är väldigt stolt över att jag sprang 21 km som 118 kg tung, även om det sedan resulterade i en ganska jobbig skada som jag fortfarande kan känna av ibland.

Nu är jag dock inte i särskilt god form. Varken konditionsmässigt eller styrkemässigt. Så därför har jag så fått inse att jag måste börja från början och vara lite försiktig så att jag inte går för snabbt fram så att jag inte drar på mig några skador.

Så, jag ska verkligen försöka följa det här programmet “Löpning för nybörjare” till punkt och pricka utan att hoppa över “tråkiga” pass eller gå för snabbt fram bara för att jag känner att jag orkar. (Påminn mig om det så jag inte bara springer iväg..)

Dagens pass var ett perfekt lunchpass, bara 30 minuter långt. Det känns nästan pinsamt hur trött man kan bli av att springa 2 minuter i sträck dock..

Jag sprang!

Efter en lugn promenad i gott sällskap och i ett fantastiskt vackert Stockholm så bjöd min lillasyster på grekisk sallad med kyckling. Efteråt så skulle jag gå hem den långa nerförsbacken från min syster hem till mig, det är en dryg kilometer och jag fick fnatt och tänkte plötsligt “Jag springer hem!” och då gjorde jag det. Det kändes så härligt att springa av lust och spontanitet och även om det var lite jobbigt i lungorna, så var både puls och ben pigga. Det var roligt!

Känns som ett stort steg för mig som känner att konditionen inte riktigt är vad den varit och som inte sprungit på riktigt sen..i somras? KUL! Hurra för mig.


Foto: det goda sällskapet Sara.

Nu måste vi börja “figure-running”-springa!

Alla sätt som man kan göra träning roligare och kreativare tackar jag JA till.

Och då förstår ni kanske hur förtjust jag blev i den här appen/sidan. Nu har ju min iphone dött en väldigt allvarsam död under en blöt dag här på Island och min möjlighet att ladda ner appar är väldigt begränsad. Men ni måste ju prova! Ni hittar mer info här.

Det hela går alltså ut på att springa i en figur. Man kan jobba på en figur under flera löpturer och sen ladda upp den på sidan. Kolla bara vad många fina figurer folk har sprungit:

http://figurerunning.com/blog/wp-content/uploads/zweden_joakimwesterberg_dog_run_map.jpg
Den första svenska figuren.

http://figurerunning.com/blog/wp-content/uploads/2011_09_01_Annelies_FigureRunoftheWeek1-200x300.png

http://figurerunning.com/blog/wp-content/uploads/FigureRunningHallofFamePierreDarthVader01062011-300x221.png

 

 

Kan inte ni sticka ut och springa lite figurer och dela med er utav dem här? JO!

Jag vill springa söta små får och en töltande häst, såklart.

Mitt livs första duathlon.

Jag har inte varit så sugen på löpningen efter mitt sista löppass som jag tyckte kändes och gick katastrofalt dåligt. Löpningen har i mitt huvud blivit ond och inte alls kul. Snarare ångestframkallande. Så jag tänkte att jag kan ju faktiskt lura mig själv. Om jag kör ett duathlon så kan jag ha större förståelse och vara snällare med mig själv om löpningen känns tung, då finns det något att skylla på = cyklingen! En helt briljant plan.

Jag insåg ju dessutom att jag bara har en månad kvar till Snäcksjön Triathlon och jag måste ju börja förbereda mig på att springa efter cykling. (Helt plötsligt känns 7,2 kilometer långt!)

Min cykel som ännu står odöpt, olåst utomhus (det här är landet på riktigt..) var lite sur på mig de första minuterna när jag hoppade upp. Jag tyckte att den bråkade lite extra över att den bara fått stå och hänga de senaste veckorna och inte alls blivit rastad. Jag muttrade tillbaka något om att om cykelsadeln vore lite mer välkomnande kanske det skulle bli fler cykelpass. Jag skulle bege mig till närmaste “stad” för att ta ut pengar, en knapp mil bort och tempot var lågt och segt och humöret var inte på topp. Fan att det ska vara så jobbigt att cykla. Och då pratar vi om kroppsställningen. Jag får ont i rumpan, i könet, i ryggen, i händerna och sen var det säkert något mer ställe. Jag tyckte att varje pedaltag var jobbigt oavsett vilken växel jag hade. Sega ben.

Efter att ha tagit ut pengar och tjuvat mig en minimal klunk coca cola av sambon, så gick hemresan mycket bättre. Det gjorde än ondare på vissa ställen, men tempot gick upp lite grann och flowet kom nästan. Men jag sitter som en kratta. Måste kolla min sittinställning. Efter 50 minuter var jag hemma igen och jag drack lite vatten innan jag satte av i löpning. Vet ni vad, nu kändes benen helt plötsligt inte alls som två tunga stockar, så som de känts under de senaste passen. Nej efter två mils cykling kändes de uppvärmda och rätt så pigga. Okej, inte så pigga som de kan vara när de är som bäst, men ändå en väsentlig skillnad.

3,5 kilometer var planen men jag hade sagt till mig själv att jag skulle anamma den oerhört kloka kommentaren Anja skrev på det här inlägget. Jag hade således två mål för mitt löppass; att ta mig ut och att ta mig runt. Skit i tempo, skit i om jag behöver gå ibland. Skit i allt. Bara ta mig runt. Sagt och gjort. Rent mentalt var det jobbigt att springa och pulsen var väldigt hög, så jag bestämde mig för att springa fem minuter och gå en. Bra val. Det tog mig 25 minuter att ta mig de 3,5 kilometerna, vilket ger en snitttid på precis över sju min/km, och då hade jag gått fyra av dessa minuter. Härligt!

Så, min duathlonpremiär gick bättre än väntat, men jag är ändå orolig över hur jag ska få tillbaka kärleken till löpningen, jag vet ju att den finns där, men just nu ligger löpning inte högt upp på min favorit-lista, trots ett ganska bra löppass. Vi får väl se hur det blir. Går jag ner i vikt (vilket dagens vägning så snällt visade att jag gjort) så blir det automatiskt lättare att springa. Får satsa på det.

Kvällens löpning – jag saknar ord för hur dåligt det gick.

Alltså, jag vet inte vad ni tycker, men efter en depp så kändes det som om jag var värd ett träningspass som kändes bra och lätt. Så blev verkligen inte fallet. Fallet blev hårt och tungt rätt ner i den förbannade löparmardrömmen. Det var verkligen inget bra löppass för mig idag. Och när jag säger inget bra löppass så var det verkligen jättedåligt.

Jag skulle springa 6 km och det är väl ingen sträcka som borde skrämma mig märkbart och det gjorde det inte först. Men så fort jag satte igång så visste jag att det inte skulle bli lätt. Jag hade så oerhört tunga och trötta ben. Kroppen gjorde sådant sjukt motstånd mot löpningen att det inte var klokt. Det var 6 kilometer som gick mycket långsammare än de någonsin gått. Jag fick gå bitvis för att benen bara inte lydde och jag kände mig så jäkla dålig och ynklig. Det var tryckande varmt och fuktigt, precis som det är innan åska/regn. Flugorna ville helst av allt sätta sig i mitt ansikte och jag var så varm att det var olidligt. Jag grät och tänkte att jag aldrig mer skulle springa igen.

Det var inte precis det träningspasset som jag behövde. Jag kände hur min löparglädje fick sig en ordentlig törn. Tårarna kom och allt kändes bara så jäkla dåligt och jobbigt. Såhär i efterhand försöker jag fokusera på att jag gjorde  det och att alla kan ha riktigt dåliga dagar ibland. Men att slita för kung och fosterland, med hög puls -85% i snitt och ändå springa långsammare än vad jag någonsin gjort kändes inget kul. Drygt 8:minuters tempo, 6 km på 48 minuter. Om jag nu ska springa i det tempot så ska det ju vara som ett väldigt långsamt och lätt återhämtningspass, inte med en känsla av att jag gav allt och lite till. Hög puls och “Jag ger allt”-känsla skulle ju hellre höra ihop med högt tempo.. Men, jag får vara glad över att jag gjorde det, jag genomförde alla de sex kilometerna, även om jag gick några minuter sammanlagt. Jag gjorde det och det ska väl i slutänden ge något.

Summan av kardemumman: Fy fasen vilket tråkigt pass. Fy vad kul det ska bli att springa nästa gång. Jag riktigt längtar..

Bygga pannben

20110708-035123.jpg

Imorse när jag vaknade åtta så sken solen utanför fönstret. Gräsmattan hade redan hunnit bli varm och morgongröten avnjöts i solsken på terassen. Kroppen värkte efter gårdagens intervaller, träningsvärk överallt. Då någonstans vaknade en liten oro till liv i mig. Jag hade två löppass kvar för veckan och idag efter tolv gick båten som skulle ta oss fram och tillbaka över Ålands hav. Helgen kommer spenderas på SM i Eskilstuna och tiden att träna kommer inte vara överdrivet stor, inte lusten heller för den delen, utan dusch och sovandes i tält. Ett pass får det bli på söndagkväll och ett pass idag.

Jag bytte om på stela och trötta ben och så hur solen ställde sig högre och högre på himlen. Det skulle bli varmt, över 30 grader och direkt solsken, men jag var inte så fundersam över det ändå, beslutade att ta med vätskebältet dock. Och hunden. Schemat sa en timme löpning på 65-75% utav maxpuls, dvs, ett ganska lugnt men långt pass.

Första kilometerna gick helt okej, även om solen var överallt och väldigt effektivt fick mig att svettas floder. Jag märkte snabbt att det inte spelade så stor roll om jag sänkte tempot till kryphastighet, pulsen slog ändå tio slag över 75%. Benen var fruktansvärt tunga och stumma och tiden släpade sig fram. Halvvägs började Alice leta efter ett dike att släcka törsten i och tungan hängde utanför munnen och tempot var oerhört långsamt för både henne och mig. Väldigt vad jobbigt det var! Jag offrade en liten vattenflaska på henne och en på mig men fick inga nya krafter. Det kom en lång uppförsbacke precis innan fem kilometer som jag beslutade mig för att gå uppför. Benen var så trötta, men jag fokuserade på att tänka mig stark och inte fokusera på värmen, svetten, de stumma venen eller flugorna som surrade runt mitt huvud.

Jag sprang förbi en nära väns föräldrarhem och blev ordentligt glad över att jag fick en ursäkt att ta någon minuts paus när hela familjen var hemma. Jag tror att den lilla pausen och det faktum att de sista två kilometer na var genomen skuggig skog gjorde att jag orkade ända fram. För herregud vad jobbigt det var! Jag var hal av svett när jag kom hem, 57 minuter och 7,2 km senare, inget tempo att hänga i julgranen, men vad sjutton gör det? Snacka om att bygga pannben! Jag gjorde det och jag bet i trots att både kropp och väder var emot mig, jag är grymt nöjd med min insats! Hunden hon hoppade i ett dyigt dike så fort hon hittade ett och la sig direkt i skuggan när hon kom hem, fler än jag som blev trötta!

Hoppas ni hinner med lite jobbig sommarträning ni också!

Nu vet jag att jag lever..

20110707-124313.jpg

Det visade sig att den oron jag kände inför dagens pass helt klart var befogad. Magnus mötte upp med ett brett leende och sa något om tuffa intervaller. Kände både bävan och förtjusning, men mest bävan tror jag. De senaste löppassen har jag upplevt benen som tunga, styva stockar när jag sprungit och tyvärr satt den känslan i idag också. Direkt när vi började jogga längs Strandvägen ut mot Djurgården blev det tungt. Inte något emot vad det skulle bli sen kom det dock snabbt att visa sig.

För jävlar vad jobbigt det blev sen! Tio stycken 30 s intervaller väntade med lika lång gångvila mellan. Tio stycken, dvs tio min sammanlagt kändes som en evighet och pulsökningen var inte alls kul att genomlida. Det var inte så mycket som kändes “kul” när tre intervaller avklarats och jag hade sju kvar, jag kände det som om hjärtat skulle explodera i bröstet och jag inte fick någon luft. De trettio vilosekunderna flög förbi och de trettio löpsekunderna tog aldrig slut. Så orättvist hur tiden kan upplevas olika beroende på vad man gör.

Inget kändes “kul” och jag svor inombords över hur jobbigt passet var. När de tio var avklarade fick jag direkt en känsla av att “det här var inte allt”, och visst hade jag rätt! Jag skulle bli tvungen att upprepa det hela en gång till. Magnus peppade och jag tänkte negativa tankar. Sen blev jag förbannad över att det var så jobbigt och att jag tänkte negativa tankar och precis då sa Magnus att jag bara skulle tänka att jag var stark. Jag om någon borde veta vikten utav att ha rätt inställning, och bestämde mig för att upprepa “jag är stark” för mig själv och skjuta undan alla andra tankar de restrerande intervallerna. Inte helt förvånande gick det mycket bättre. Tankens kraft är oändlig!

Det var ett sjukt jobbigt pass, min puls låg runt 190 bpm i intervallerna och med alla pauser under det 50 min långa passet låg snittpulsen på 80%, jobbigt! Men efteråt känns det så jäkla bra, så bra som det bara känns när man fått utmana sina gränser och pressat sig lite längre. Det känns fantastiskt. Det är ju därför jag älskar tuff träning, pga allt det ger. Nu ligger jag utslagen på en gräsmatta och stretchar i solen, bara en sån sak!

20110707-124333.jpg
Var förresten snyggast i spåret idag i mitt nya linne från Nike som jag köpte för någon vecka sedan. Jag älskar det!

Vacker kvällslöpning.

Det var svårt att hitta energin för löpning igårkväll, fast det var mest huvudet som var trött. Jag hade planerat att invänta kvällssvalkan, det jag inte hade räknat med var ju kvällströttheten som jag fick på köpet. Det bästa knepet brukar då vara att bara byta om utan att tänka, så har man inte så mycket att fundera på sen, när man väl är redo.

Gårdagens pass var enligt schemat 45 minuter varav 40 minuter löpning i två delar á 20 minuter med fem minuters gång i mitten. Jag skulle hålla mig mellan 70-80% av maxpuls, vilket är svårt. Min puls vill gärna upp högre när jag springer. Men jag bestämde mig för att försöka hålla pulsen i övre delen av spannet, men inte så mycket över. Under löpningen låg snittet några slag över 160, vilket var väl godkänt, även om det kändes alldeles för “lätt”. Knappt någon mjölksyra alls.

Löpningen höll en ganska god fart för att kännas så “oansträngd”, Den låg en bit över 7 minuters tempo och det kändes bar att pulsen kunde vara så låg och tempot ändå relativt högt. Dessutom skönt att få börja springa lite längre sträckor utan gånginslag. Det ger mer löpglädje och större möjlighet att komma in i ett flow. Idag kom flowet i andra löpvändan, när benen bara gick av sig själva, tempot blev en aning högre än i början och kroppen kändes bekväm med ansträngningen. Det brukar ofta ta en bra stund för mig att bli så pass varm och uppvärmd att kroppen inte protesterar av löpningen.

Jag var väldigt uppmärksam på hur kroppen kändes under hela vändan. Inga känningar alls i benhinnorna/foten. Behandlingarna jag har fått av Mårten har verkligen gjort underverk. Det som blir tröttast först är höfterna, annars kändes kroppen pigg och glad och rätt stark under löpningen.

Avslutade passet med en snittpuls på 81%, dryga 6 km senare. Blev även en knapp halvtimmes promenad i den fantastiska sommarkvällen. Det är så oerhört vackert ute nu.

 

Snabb som vinden!

Jag kände mig inte snabb som vinden när jag sprang ikväll. Men jag sprang snabbt. Snabbt för att vara jag. Schemat sa “3 km så fort du kan”, det är mycket jobbigare än det låter. 3 kilometer är liksom så kort och ändå så evinnerligt långt på något vis..

Eftersom jag slarvade med att värma upp, så fick jag skylla mig själv när jag efter 500 meter redan kände av mjölksyra och pulsen som ökade lite väl fort. Kroppen undrade vad tusan som hände (förlåt världens bästa kropp!) och det blev plötsligt så väldigt jobbigt. Det var tur att det var så oerhört vackert ute, så jag kunde inte annat än le åt både mjölksyra och dödens död-känslan i min kropp. Det kändes som om jag sniglade mig fram och skulle ta mig runt på typ 30 minuter..

Pulsen lade sig väldigt obekvämt runt 175-180 hela vändan, förutom i slutet då den seglad eupp över 190. Det kändes dock mycket jobbigare att ligga på den intensiteten än vad jag minns det. Blev jag så slut av att ligga på 175 bpm förut? Jag minns att jag kunde köra milen med snitt på över 180. Milen kändes dock avlägsen idag.

3 kilometer med tunga ben och hög puls, jag hade inga stora förväntningar men ville gärna komma runt på 21 min, dvs 7-minuters tempo. På slutet när jag var som tröttast tänkte jag dock”bara jag kommer in på 7,någonting-tempo är jag nöjd”. Så jag var mer än nöjd när klockan visade 20 minuter blankt när 3 kilometer avverkats. Det ger ett finfint tempo på 6:40/9km/h vilket jag verkligen är nöjd med! Snittpulsen hamnade på 177 bpm fast det kändes som 187..

Avslutade passet med ett dopp i sjön, kallt och friskt efter en hel dags spöregn och vackert som i en saga. Sen stretchade jag en väldigt tight (i negativ bemärkelse dessvärre) rumpa och annat som också är både stelt och kort och drar mig i ryggen. Glad ska jag nu sova, redo för midsommar!

Då kör vi.

Hade i stort sett bestämt mig för att strunta i dagens pass, men kom på bättre tankar. Fram med pannbenet! Ska testa att springa 3 km så fort jag kan. Känns ju jäkligt jobbigt, men kanske kul efteråt.

Jag vet vet vet att det kommer kännas bättre sen. Det är innan det är som värst. Så, då kör vi.

Ibland är det när det tar emot som mest som det blir bäst.

Idag ville inte huvudet vakna upp ur söndagslättjan. Det var så lojt och skönt att dona och fixa utan att egentligen anstränga sig, så dagens inplanerade träningspass kändes liksom inte så lockande. En timme löpning (snarare 5 min löpning + 1 minut gång i en timme) plus styrketräning plus corepasset. Det tog mig lång tid att både byta om, hitta min ipod, byta om igen, ladda mobilen lite, fundera på vart jag skulle springa, osv, innan jag kom iväg. Jag hade hela tiden i bakhuvudet att det känns sjukt jobbigt innan men sen brukar det gå ganska bra.

Sagt och gjort, iväg med min prickiga partner in crime. Regnet hängde i luften och gjorde det en aningen lättare att springa, jag föredrar regn 10 gånger av 10 framför solsken och värme när jag springer. Kallt och soligt är nog det enda som är bättre.

Mitt schema sa “prattempo” och 60-70& av maxpuls, det brukar vara svårt för mig att hålla ansträngningsnivån så låg. Pulsen ökar ganska ordentligt bara springer, oavsett tempo. Men jag bestämde mig för att gå ut väldigt lugnt, går jag ut tillräckligt lugnt i början så brukar det sluta med att det går bra mycket snabbare, lättare, på slutet.

Jag var lite sugen på att strunta i gång-minutrarna, för jag vet att jag kan tugga i längre sjok och lägre tempo, utan att gå mellan. men jag tänkte för foten skull att det kanske var bäst att ta gång-pauserna ändå. Det finns nämligen en nackdel med att gå mitt i löpningen. För det första försvinner flowet och runnershigh när man hela tiden ska avbryta och börja gå. För det andra så blir fokuset ganska så kort, jag tänker hela tiden på hur lång tid det är kvar till nästa gång-minut. Å andra sidan så ger minuten mig lite andrum. Jag ser dock fram emot när både flås och ben är starka nog för lite riktig löpning. Jag längtar efter en mils löpning som känns relativt lätt!

Jag passade på att testa sträckan för Snäcksjön Triathlon, men fick förlänga den sju kilometer långa rundan med 600 meter för att den skulle ta en timme. Rundan är bra och rolig att springa! Blandad väg, både skog och ängar och byar. Små backar både uppför och nerför, men inget elakt. Bara grusvägar, vissa med gräs i mitten. Fint!


Det syns ganska bra när jag gått och hur tempot ökat under passets gång.

Som vanligt blev benen trötta men snabbare de sista trettio och jag var nöjd med hastigheten som för 50 minuter löpning och 10 minuter gång snittade under 8 min/km. I slutet låg jag fint på 6:30-7 minuters tempo. Väldigt bra för att vara “prattempo” och mig.

Kändes så skönt när jag kommer hem, men benen var klena, så styrkepasset efteråt var lite darrigt. Jag kommer förmodligen känna av det imorgon.. Glädjande var dock att vissa övningar verkligen går bättre nu än tidigare. Det betalar sig, att träna. Avklarade coreprogrammet och stretchen och kände mig sedan mycket nöjd med mig själv. Svettigt och bra pass!

Det verkar förövrigt vara lite strul att kommentera bloggen, jag jobbar på att lösa det, är skittråkigt att inte få höra era åsikter!

Fredagslöpning, stukad tå och core.

Nu är jag ute på landet igen och andas frisk lantluft. Tittar jag ut genom mitt fönster så går en otålig valack och betar på min gräsmatta som inte är direkt överförtjust över att inte få gå med flocken. Det är väldigt idylliskt här, även om det har regnat hela dagen och är grått i luften.

Det här är mina rötter, det är mitt andra hem. Jag älskar att komma ut hit precis som jag älskar att komma till Stockholm när jag varit borta ett tag. Båda ställena är fantastiska på sina sätt.

När hästar var urlastade och saker inburna var det bara att sticka ut och springa. Jag hade förplanerat dagens pass och för att dte skulel ske och tiden inte skulle bli den avgörande faktorn för OM jag skulle springa, så hade jag på mig träningskläderna redan i bilen upp från Stockholm.

Alice, familjen dalmatiner, var väldigt glad över att få vara springsällskap och dagens pass var 8 minuter löpning med två minuter gång, upprepat tre gånger. Sammanlagt 30 minuter. Benen kändes tunga och sega och jag var långt ifrån runners high man kan säga att jag slet mig fram i varje steg = inte särskilt njutbart och skitjobbigt. Det kändes som om det gick i sirap. Jag har dock lärt mig att oftast känns det extra jobbigt, för att man springer en aning snabbare än man brukar. Och det gjorde jag, under hela passet, trots de 6 minuterna med gång, så höll jag en sitt hastighet på 7,09 min/km. Det är inte snabbt för andra men för mig är det snabbt om jag jämför hur jag sprungit tidigare. Jag höll med andra ord lite drygt ca 6:30 i löpningen, vilket är snabbt för mig i min nuvarande form (och vikt!).

4,2 km senare var jag hemma igen, min runda var precis perfekt lång. Sen blev det ett modifierat corepass då jag stukat min ena tå ganska kraftigt två gånger, varav den senaste gången tidigare idag. Det gjorde att vissa plankor var minst sagt omöjliga att klara av. Tår är dumma grejer att skada.  Avslutade passet med en lång stretch, mycket välbehövligt och nu blir det grillfest i grannbyn (ni hör ju vad lantligt och härligt det låter)!

 

Löpning + styrka = sant

20110613-023040.jpg

Nu är jag redo för hemfärd, efter löpning i skog, styrketräning på en strand och dopp i sjön. Härligt. (Fast löpningen var jättejobbig, vadå lugn jogg?)

Dödens död.

Note to self: jag blir förbannad utav löparsällskap – när jag blir förbannad blir allt tio gånger jobbigare – när allt blir tio gånger jobbigare , välj inte en backig väg!

Jag fick med sambon som sällskap på dagens killerlöpning. Varför dte var så jobbigt? Jo, för under tiden jag kämpade bara att orka med i tempot, så studsade min sambo bredvid, knappt ansträngd. När jag tyckte att vi skulle ta en slät och fin väg, tyckte min sambo att vi skulle ta den där med en jäkla massa uppförsbackar.

Åh gud vad jobbigt det var! Dagens pass var kort och skulle avverkas i lite högre puls. 9 minuters löpning med en minuts gång x tre. Det är tacksamt med bara 3 repetitioner, efter en gång har man liksom bara två kvar. Det negativa är att nio minuter känns som en evighet. Att springa i två timmar i sträck känns väldigt avlägset just nu. Både min kondition och benstyrka är som ett skämt, det erfor jag i den där fruktansvärda backen. 30 minuter senare hade vi avverkat en bit över 4 kilometer och jag var som en död.

Hem blev det en halvtimmes promenad som fick avslutas med 15 minuters stretch. Man blir bättre av träning. Det är dagens tröst, dessutom så var det skönt, efteråt.

Run Forrest, run!

Åh jisses vad jobbigt det är att springa. Det må vara underbart, skönt för kropp och själ, meditativt och ibland fyllt utav runners high också. Men det är jobbigt!

De första vändorna fyra minutare var dock lätta och benen pinnade på fint. Solen gassade och när jag sprang förbi soldyrkare längs med Norr Mälarstrand och Rålis så förstod jag varför folk valde den här tiden utav dygnet för att sola och inte springa. För det blev snabbt väldigt varmt. Tummen upp för få rökare och inte såå mycket folk i vägen. Bra!


Stockholms innerstad, i like!

När jag hade kommit någonstans halvvägs så började det bli jobbigt, vilket märktes både på tempot och på att mitt sneglande på klockan tätnade. “Har det gått fyra minuter snart?” Men fyra minuter är psykologiskt en väldigt bra tid. Det känns som ingenting, efetr två minuter har man gjort hälften och när man bara har en minut kvar är man nästan klar. Sen att det skulle upprepas elva gånger var lite jobbigare..

Någonstans i mitten hade jag också problem med vägval. I Sundbyberg bodde jag tacksamt precis bredvid lötsjön och Råstasjön, ett varv runt båda sjöarna var fem kilometer, en vända man lätt kunde utöka utan problem. nu när jag bor på Kungsholmen så känns den ultimata vändan att följa vattnet runt ön, vilket är ungefär 10 km. Men jag har ingen bra kortrunda. Hur man än gör så måste man lämna vattenkanten och bege sig in mot de mer stadslika delarna om man vill springa kortare än en mil. Jag gillar det inte!

Ni andra stockholmare, har ni något tips på en bra vända?

När de 55 minutrarna var avklarade hade jag tagit mig drygt 7 km, svettats 20 liter, bränt mig på ryggen och avklarat dagens träningspass med bravur. Hurra för mig!

Nu är det dags!

Vässa pannbenet!

Nu ska här tränas. 4 minuter löpning och 1 minut gång i 55 minuter säger mitt träningsprogram. Med efterföljande styrketräning. Herregud, jag kommer vara helt slut. Jag hoppas Stockholm bjuder mig på snällt väder, lagomt mycket folk på gångvägarna, inga jäkla rökare (alltså, jag klarar inte av att få rök i lungorna när ja springer, blir arg som ett bi!) och meditativt vackert vatten och grönt.


Såhär ser jag ut när jag försöker tagga till!

Hepp!

Ojojoj.

20110531-065955.jpg

Det där var bland det jobbigaste jag gjort på länge (löpningen) samt det skönaste jag gjort på länge (yinyogan).

Mer om det senare, nu måste jag få middag!