Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Det där med koreografi..

Hur många danspass har man inte känt sig precis som tjejen i vitt, i mitten?

Jooobbigt!

Ni kanske trodde att jag avlidit? Ja, typ!


Glad efter passet.

Det var alltså Xwalk som skulle testas. Jag hade blivit medlurad utav Sara som frågade om jag ville hänga med och testa. Jag tänkte att Xwalk lät lagomt snällt. Jag såg framför mig hur man skulle gå omkring och göra en massa övningar. När jag väl såg videon i föregående inlägg så blev jag lätt nervös. My god, det såg ju riktigt jobbigt ut!

Mycket riktigt. Passet var tufft, framförallt för mig som inte tränat särskilt mycket explosivitet eller benstyrka den sista tiden. Efter tre vändor uppför en evighetslång trappa skulle vi göra utfallssteg upp. Herregud, där någonstans sa mina ben tack och hej. Och då var vi bara i början utav passet!


Sara hade gruppens snyggaste skor.

Uppförsbacken med utfallssteg halva vägen och löpning uppför det branta slutet tog nästan kål på mig. Att vi skulle upprepa det hela sex gånger var nästan för mycket för mitt lilla huvud som bestämt sa att det där GÅR bara inte. Men det gick, såklart, att ge upp finns inte på kartan, mycket med hjälp utav gänget runtomkring som peppade, en hand i ryggen sista vändan och lite kloka råd från samma superkvinna. Upp med blicken, fram med bröstet och tryck från höften. Vadå, ska man inte släpa sig uppför backar som en ostbåge där man liksom försöker slänga överkroppen fram och ner och nita blicken ungefär en decimeter framför skorna? Måste ha missuppfattat något!

Det var jobbigt. Styrkebiten för överkroppen var ganska liten i jämförelse med styrkan för ben och konditionsbiten. Avslutningsvis spurtade vi uppför ännu en lång backe tre gånger och då dog jag också nästan. Man klarar alltid så sjukt mycket mer än man tror.

Så ja, det var ett jobbigt pass. Men det ska vara riktigt tungt ibland. Det SKA vara skittungt och framkalla blodsmak ibland, för det gör en bättre. Man kan inte bara “mysträna” även om jag tycker att det är väldigt roligt.. För egen del kände jag mig en aning för otränad för att helt och hållet uppskatta upplägget, även om träningen är effektiv och enkel. Jag skulel vilja känna mig lite mer redo innan jag kör nästa pass. Superplus för att vara ute, vem sjutton vill träna inne när hela världen är som en enda lekplats? Instruktörerna var varma, engagerade och inkluderande och det märktes att de flesta i gänget varit där förut, det var en familjär stämning på passet. Enda frågan såhär efteråt, vad fyllde egentligen gångstavarna för funktion?

Det var hur kul som helst att testa och jag är jätteglad att jag hade två superkvinnor vid min sida, både Sara och Mia är bloggkollegor här på bloggar om träning och båda är helt fantastiska. Vilken tur jag har som har sådana inspirerande människor omkring mig.


Kycklinggryta med grönsaker väntade mig hemma. Gott!

Som handen i handsken!

20110415-013059.jpg

Jag älskar verkligen det där shapepasset. Det är som om någon tittat på mig, plockat ut mina svagheter och sedan satt ihop ett pass utefter det. Det är så sjukt välanpassat till vad jag behöver träna. Benstyrka, rörlighet, balans och bål. Helt fantastiskt!

Eftersom jag har gått på några pass med den här grymma instruktören nu så märker jag även att jag för förbättras, blir starkare och smidigare. Jag kände mig fit idag. Och snygg! Jag vet att jag tjatar, men det är verkligen sjukt bra!

Nu är det lunchdags och sen blir det Linköping och 25:års fest. Fin dag.

Firar in helgen!

20110415-114216.jpg

Dagens tenta gick galant trots undermåligt pluggande. Ibland har man tur. Nu välkomnar jag helgen med ett pass shape!

Kul med så positiv respons för påskutmaningen förresten!

Jävlar vad bra jag är!

Det blev en promenad till gymmet i härlig vårvärme, så jag var varm när det var dags för dagens shapepass. Jag kände redan på vägen dit att idag hade jag en annan känsla i kroppen. Jag kände mig redo, taggad inför utmaningen i dagens pass. Jag kände mig lite starkare, lite piggare, lite mer taggad. Kul!

Dessvärre kände jag mig också lite lätt svimfärdig efter 15 minuter, dåligt med energipåfyllning före passet gjorde sig tydligt påmind. Men även om det svartnade lite lätt för ögonen ibland och jag fick stanna upp och dricka lite vatten, så kändes kroppen så mycket starkare, smidigare och mer fit. Jag gillade spegelbilden och jag gillade hur kroppen kändes. Stark!

Det var som vanligt ett tufft pass med många bra övningar som körde slut på hela kroppen. Jag tjatar, men Ninnie Magnusson, hon är grym! Svetten rann bokstavligen av mig under passet. Det droppade från mig ner på golvet. Som vanligt tog passet slut jättefort och jag hann inte förstå vart tiden hade tagit vägen. Kanske i alla de där förbannade utfallen med axellyft åt sidan?

Jag kastade i mig en frukt och en Froosh och stegade iväg till Omyoga, där det var dags för 75 minuter Terapeutisk DeStress yoga. Jag hade förväntat mig ett väldigt lugn och avslappnat pass, lite likt yin. Eftersom min energinivå inte var på max efter ett shapepass som tagit all energi jag petat i mig och bara lite frukt som nypåfyllning, var jag inte direkt taggad för annat. Det visade sig dock att DeStress yoga inte alls är lika avslappnande och lugn som yin. Hade jag varit mer inställd å dte hade jag säkert uppskattat passet mer. Nu rann dock svetten minst lika mycket på yoga passet och 75 minuter var rätt tufft för mig i dagens form. Benen skakade, axlarna krampade, kroppen var trött. Vi stod i alla möjliga krigare och hunden och på ett ben osv med mycket fokus på andningen. Men mina muskler skakade för mycket för att jag skulle kunna fokusera på någon fjuttig andning.

Instruktören var väldigt bra, rättade till, kom förbi och var närvarande. Salen var väldigt liten och intim med bara 8 deltagare och det ger en speciell känsla. I avslappningen efteråt kändes kroppen mör, avslappnad och trött. Jag längtade hem till middag och vila.

Sagt och gjort, jag skyndade hem, köpte en reztart på vägen (typ det enda som var sockerfritt på 7/11). Hemma krävde kroppen snabb och energifylld middag.  Så fick det bli. Mozzarella med tomat till förrätt och kycklingfilé med svampstuvning och ärtor till huvudrätt. Vilken dag. Jag är grym.

Ett svettigt leende.

20110406-062515.jpg

Jag hade glömt bort hur jobbigt BodyCombat är och hur mycket jag älskar all träning med slag och sparkar. Det väcker verkligen lejonet i mig att få slå och sparka skiten ur mig själv. Jag älskar att slå ur mig känslor och frustration.

Precis som Fredrik sa idag, man ska krypa ut ur salen, helt slut, men med ett leende på läpparna. Precis så var det idag. Kanske var det inte så smart att köra hopp och sånt med min fot, jag tänkte inte på det, men blev varse av att foten protesterade lite ibland.

Passet var grymt om än lite svårt att hänga med i för mig son aldrig kört den här koreografin. Sen var det också förvånansvärt jobbigt. Det var det där med formen.. Fredrik, som ju är en minst sagt välkänd Bodycombatinstruktör körde skiten ur oss och hade sällskap av en norrländsk instruktör. Dubbel pina…

Jag är skit glad att jag valde att gå på dagens pass och att jag hann in, jag missade min buss och kom egentligen för sent, men fick smyga in när klassen redan börjat. Tusen tack!

Glad lämnar jag sats idag!

20110406-054919.jpg

Dubbelpass = lite vatten över huvudet?

Jag har gått på Shape-klasser, men idag är första gången jag har gått på en riktig shape klass. Herregud vad bra den var! Alla som har kört shape och tyckt att det är en ganska mesig klass utan tempo och tryck, måste ta er till Sats Odenplan på måndagar 16:30 och köra Shape för Ninnie Magnusson. Vilket pass!

Hela kroppen fick sig en ordentlig genomkörare. Mycket knäböj och utfall fick mina arma ben att känna att jag nog fått några extra kilon att bära på sen sist. Jäklar vad det tog! Balansdelen i passet var grymt utmanande och min vänsterfot klagade en hel del, då den är så pass mycket svagare än den högra. Just därför är balansövningar guld för fotlederna. Fötterna är en sån där svag länk som det är väldigt lätt att skada, framförallt om man är tung, jag vet ju av egen erfarenhet.

Ninnie spred oerhört positiv energi och klassen var riktigt rolig, med bra musik och utmanande övningar så när det var slut var jag likaså. Att jag sedan skulle köra en timme BodyBalance kändes inte lika lockande då. Syrran kom dock och var sjukt snygg i en träningstopp hon köpte på Hawaii. Varför köpte inte jag ett också? Billigt och snyggt = en fantastisk kombo.

Dagens bodybalance genomleds snarare än upplevdes. Jag var på tok för trött framförallt i bålen för att orka hålla tekniken. Jag var så trött i axlar och ben att jag kände att jag höll på att börja fnissa av trötthet i diverse positioner. Men, passet gick snabbt jag gillar höftöppnar delen i passet, det hade kunnat vara hur långt som helst för min del.

Tiden när jag lätt körde två träningspass obehindrat efter varandra är tydligen inte riktigt här ännu. Jag minns när ja körde crosstraining, dans och löpning på en och samma dag, efetr varandra, utan problem. Dit ska jag igen! Jag vill ha orken, lättheten och tempot i kroppen igen. Jag tog mig kanske lite vatten över huvudet idag. Å andra sidan så genomförde jag båda passen och det gick ju.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och med dagens pass. Shape växer mer och mer i mina ögon och är en träningsform som passar mig bra. Kul!

Bodybalance och knasigt huvud.

Visst kom jag upp imorse, även om det var en pärs. Jag somnade sent och såhär i efetrhand hade dte kanske varit bäst för min kropp att strunta i morgonträningen och ge den lite mer sömn istället. Men det är lätt att vara efterklok.

Bodybalance var det länge sen jag körde och jag insåg imorse att jag både gillar och ogillar konceptet. Det är både bra och dåligt att få lite av allt. Bodybalance är bra för att den får med lite av allt, coreträning, balans, rörlighet, stillhet och styrka. Bodybalance är dåligt för att man tränar allt litegrann men blir inte riktigt bra på något och har inte tid att fördjupa sig i något specifikt. För mig gick solhälsningarna för snabbt och jag hittade inget flow. Men balansdelen var riktigt bra, även om min balans inte är vad den borde. Eller kanske just pågrund av det. Jag kände hur välbehövligt det var. Balans är en sån där typisk grej som jag blir dålig på när jag inte tränat fokuserat på ett tag. Blir min core svag så trillar jag omkull när jag står på ett ben.

Typ.


Hade lite bättre balans i somras.

Passet gick snabbt och jag väldigt glad över att ha min syster på mattan bredvid mig. Jag är så stolt över henne, på alla sätt och vis. Jag lämnade passet med en skön känsla. Det tråkiga i kråksången är dock den här huvudvärken som exploderade i mitt huvud efteråt. Jag hann till min psykolog och hann hem innan det blev som värst. Inte ens efter två ipren så släppte den och jag föll helt utmattad i sömn och sov i tre timmar mitt på dagen. När jag vaknade hade huvudvärken inte släppt. Den strålar på höger sida av huvudet och jag känner mig bitvis feberfrossig.

Men jag känner mig ändå inte sjuk, utan bara huvudvärkig och eländig.  Nu känns det dock bättre men jag tror nog att det får bli ett samtal till doktorn för att se om det är något konstigt med mitt huvud. Eller så är det bara omställning utav dygnsrytm och väder.

Shape me up, please!

Varje gång det var ett tag sedan jag var på gymmet, nu måste det vara mer än en månad sedan då jag mest har sprungit och dessutom varit bortrest, så känns det jätteläskigt innan. Det brukar kännas som om jag inte kan någonting och att all smidighet, styrka och kondition har försvunnit. Varje gång jag har varit där, så känns det fantastiskt bra efteråt.

Dagens Shapepass var väldigt olikt det jag har gått på tidigare. Därmed inte sagt att det var sämre, verkligen inte. Jag gillade det även om många av övningarna vi gjorde var väldigt svåra för mig att göra, vissa var omöjliga. I ett sånt läge är det viktigt att inte jämföra sig med andra och känna sig dålig, utan acceptera att alla har olika styrkor och svagheter och att man blir bra på dte man tränar. Tränar man aldrig balans så ska man inte bli nedstämd om man har dålig balans, tex.Jag kände av foten en del under passet och om den känns lika mycket imorgon så avvaktar jag med tisdagslöpningen tills foten känns helt okej igen.


Topp- Nike, Byxor – Soc, Skor – Nike, Strumpor – Gococo, Sportbh – Casall

Jag kände hur mycket jag behöver styrketräningen, framförallt den funktionella, i mitt liv för att min kropp ska hålla och orka. Det kändes dock att det var ett tag sedan jag underhöll och byggde upp min styrka och balans. Den var under all kritik. Jag skulle vilja träna med en PT igen och få ett ordentligt genomtänkt träningsschema som fokuserar på att få en stark och hållbar kropp. Samt att reducera fettmassa på kroppen, den har dessvärre blivit större på sista tiden. Det är hemskt att vilja gå ner i vikt och se att man snarare ökar än minskar. Men sånt är livet ibland. Ingen kan ändra på saken förutom jag.

Jag har en känsla av att jag kommer ha träningsvärk i benen imorgon och känna av passet i kroppen, även om det snarare lämnade mig trött i kroppen, än med några brännande muskler. Ett bra helkroppspass. Jag är kanske inte så nöjd med kvittot på dagens form, men jag är väldigt nöjd med min medverkan. Jag är så himla bra och modig.

Not in shape..

Nej fy tusan, vilket oroväckande kvitto dagens shape-pass var. Not in shape at all.

Precis som Russin kommenterade på förra inlägget, en shapeklass kan verkligen vara jättebra med rätt instruktör och jag älskar AnnCarin som leder klassen klockan tolv på fredagar i Sundbyberg. Hon har också en fysik som verkligen är avundsvärd, vältränad!

Klassen är funktionell och så fort det kommer till funktionalitet så ligger jag efter rent automatiskt, eftersom jag dels är tung och dels är ganska bålsvag = väldigt väldigt dålig kombination. Idag på klassen fick jag ett bryskt uppvaknande om att jag behöver lägga till saker i min träning, för att jag ska hålla i längden. Som min kropp kändes idag så kommer den inte hålla så länge till. Saker jag tycker är ganska självklart att orka, orkade jag inte rent balansmässigt och muskulärt. Det var inga supertunga grejer, men det var vissa rörelser som jag kände att kroppen inte klarade av och det blev som att jag hängde i mina leder. Det var kanske inte så konstigt att det smällde till i ryggen i slutet av passet. Det gjorde svinont, som typ en nerv i kläm. AJAJAJ. Jag klarade inte ens av att göra liggande rygglyft, för det högg när jag lyfte benen.

Jag haltade ut ur salen med en naprapattid hos samma AnnaCarin och kände mig ganska nedstämd. Att man blir bra på det man tränar är så självklart, men ibland glömmer jag bort att det man har tränat upp, försvinner när man slutar träna det. Jag var ju så mycket bättre tidigare. Det här tränandet, är det inte ett evigt “två steg fram, ett steg bak”?

Jag satt på cykeln en halvtimme efteråt och hoppades på att det skulle öka rörligheten i höften och minska på smärtan som högg till vid vissa rörelser, men det hjälpte halvdant. Resten av dagen fick mitt backontrack-midjebälte sitta runt höften som stöd. Jag tror att det hjälper mot smärtan i alla fall.

Summa summarum?

Jag måste börja träna styrketräning igen. Jag kan inte bara springa. Suck. (Ni hör ju hur motiverad jag är..)

Det här var inte igår:

I’ve got rhythm.

Alltså, ursäkta mig, men jävlar vad grym jag var på dansen idag! Jag är inte världens kvickaste, jag har svårt att fixa koreografin och armarna är oftast alldeles sladdriga. Men när jag väl lär mig grunderna i koreografin så kör jag verkligen järnet. Jag skiter i hur det ser ut eller om jag inte gör “rätt”. Jag dansar. Det är så himla roligt när man känner att kroppen kommer ihåg vad vi ska göra och rörelserna sitter i muskelminnet.

Streetdance är alltid bäst med Åsa som instruktör och koreografin idag var densamma som förra veckan. Jag är lite ledsen över att jag blivit bannad från SATS bokningssystem och inte kan boka några pass igen förrän onsdag nästa vecka och alltså med största sannolikhet missar klassen på måndag. Bittert, nästa vecka hade varit veckan då jag skulle sätta koreografin ännu bättre och kanske kunnat finslipa detaljer. Ni hör ju, det bor en dansnörd i mig.

Dans är nog bästa träningsformen, eftersom det är så mycket glädje genom hela passet och jag går alltid därifrån genomsvettig och glad. På vägen ut från SATS bjöd Gainomaxapan på Gainomax. Riktigt läskigt..

PS. För den som tror att dans inte är “riktig” träning så kan jag förövrigt berätta att jag under den knappa timmen hade en maxpuls på 91%, snitt på 73% och brände 620 kcal. .

bloglovin

Tack Åsa för att du tagit dansglädjen tillbaka till Stockholm!

Jag fick ju reda på att min favorit dansinstruktör Åsa skulle komma tillbaka till Stockholm och SATS nu i höst, på  The Convention. Idag var det så dags för mig att få tillbaka lite dansglädje i form av streetdance i min vardagliga träning. Och åh vad roligt det var!

Ni kanske har glömt bort det, jag har nämligen själv nästan gjort det, men jag älskar ju träning och jag älskar känslan träningen ger mig och jag älskar att känna hur svetten rinner när kroppen och jag ger järnet. Jag älskar att gå ut från ett pass och känna mig svettig, trött i kroppen och helt hög på endorfiner. Jag älskar det! Jag älskar att bli inspirerad och jag älskar att inspirera. Det här är ju faktiskt en träningsblogg, också.

Så: passet var grymt!

Åsa bjöd på en trixig koreografi till grym musik och svetten lackade och pulsen var hög, ansiktet rött och det kändes att kroppen fick jobba. Tyvärr stod jag lite för långt bak i salen, så alla snabba småsteg blev svåra att få till när jag inte riktigt såg Åsa, men jag hade en grym känsla i kropp och själ. Sen fick det se ut lite hursomhelst. Vem bryr sig, egentligen? Så länge kropp och själ lever sig in i dansen.

En höjdartimme, roligt var det också att träffa Åsa och Soffan som också dansat loss.

Best of the best, eller?

Gud vad märkligt mitt liv är just nu. Jag gick inte upp förväntansfull imorse för att sticka iväg till Älvsjö till uppsatt incheckningstid, som andra konventdeltagare. Nej, jag sov till halv elva, då hade alla andra konventdeltagare tränat en dryg klass. Jag var på plats en knapp timme innan lunch, när BodyCombaten var i full gång. På golvet såg jag Åsa, Soffan, Terese och Jane köra stenhårt. Jag hoppade inte in i klassen utan kikade runt lite på mässan innan det var dags för utdelningen av priset till årets träningsblogg då jag även sammanstrålade med Nilla.

MarathonMia tog hem segern med knappa 14 rösters marginal. Jag har en hel del tankar kring priset, men det tänkte jag ta i ett separat inlägg, det finns dock helt klart en stor utvecklingspotential i priset. Under lunchen träffade jag söta Cissi, Miranda, Anki och Frida bland annat.


Yesmine på scenen.

Konventet bjöd på sex klasser, efter lunch var enbart tre kvar, jag var bara med på ett av dem. Det blev Yesmines Bollywoodklass och jag hade roligt, även om jag glömde steg och blandade ihop dem. Men det gjorde Yesmine på scenen också, så då är jag nog ursäktad.

Jag kände att ett pass fick räcka för min kropp idag. Jag hade kunnat köra sex pass, absolut, men vad hade det givit mig idag? Träningen måste ju ge något konstruktivt och när kropp och själ inte är helt hundra, har jag insett att jag måste dra ner på kraven för att träningen inte bara ska nöta ner mig. Idag var mitt enda pass på best of the best roligt och kravlöst.

Mitt intryck av konventet som helhet är kanske inget att hänga upp i julgranen. Jag tror inte att det blir något mer best of the best för mig. Med ett superkonvent som The convention i ryggen och minnesbilder från Nike konventet i våras, så står sig inte Best of the Best i konkurrensen.  Ungefär lite som Fitness magazines hemsida, inte tillräckligt proffsigt och med i tiden.

Jag hade dock rätt roligt på mässan, även om jag i början fick påminna mig själv att det var en hälsomässa och inte en träningsmässa. Jag skulle dock gärna gå på en träningsmässa där all träning har sin plats. Nu var det lite väl mycket smink och hudprodukter för min smak.

The Convention 2010 – the full story!

Först och främst. Vilken anläggning Gymnasium i Sisjön är! En sån vill jag ha här i Stockholm. Förutom de där schwinn-spinningcyklarna då (mer om det kommer..). The Convention kändes som ett genuint, personligt och proffsigt konvent. Jag kommer absolut tillbaka 2011 och då tror jag att biljetterna kommer ta slut snabbare. Ni som missade konventet i år, ni missade alltså ett riktigt bra konvent, ta revansch 2011!

Jag åkte till konventet med planen att köra fem pass, men med intentionen att lyssna på kroppen och inte köra max. Det skulle visa sig att det var precis lyssna på kroppen jag fick göra och jag lämnade konventet med “bara” tre toppenpass i kroppen.

Sara, min partner in crime för dagen och helgen.

Första passet var Spinning vs Krank cykel med Linda Jonsson. Jag hade ingen aning om vad en Krank cykel är och det var inte så konstigt, för i lördags var jag ju med på Sverigepremiären för just Krank cykling. Vad är det då? Jo, en typ av armcykel anpassad för spinning-liknande träning. Det passet vi tränade igår kombinerade spinning och krank. Jag trodde innan jag testade att Krankcyklarna skulle vara mindre pulshöjande än spinningen och en skön paus i spinningen. Men oj vad jag hade fel! För första gången någonsin kändes det som vila att få sätta sig på spinningcykeln. Herregud vad jobbigt det var för armarna! Jag hoppas Krankcykling blir etablerat, för det är en optimal gruppträningsform bla för personer med knäproblem, handikappade, överviktiga. Sen är det ju superbra för alla andra också, med en konditionsform som jobbar med överkroppen. Skulle jag träna Krank regelbundet skulle mina svaga axlar vara ett minne blott..

Med en maxpuls på 90%, trots min intention att ta det lugnt (tänk om jag hade öst på allt!) och en snittpuls på 77%, trots all instruktion och bytena från de två cyklarna. Effektiv träning och roligt! En timme flög förbi.

Två kluriga saker med cykeln var dock handtagen man skulle hålla i, som var formade som “silverägg”. De blev lite hala när man svettades mycket. Det var även svårt att få en jämn rytm på armcyklandet, med för lite motstånd blev rörelsen hackig och ryckig, med för tungt motstånd blev det omöjligt att komma upp i tempo.

Poserar på Krankcykeln, just här kör jag “split”.

Väldigt svettig efteråt. Och glad!

Andra passet var nog det jag såg mest fram emot innan konventet. PowerStrip med fantastiska Åsa Eriksson. Jag var dock väldigt ledsen över att de två dansinstruktörerna jag tycker är bäst om, Åsa Eriksson och Åsa Fornander, hade pass samtidigt. Med Åsa E i södern och Åsa F i New York var det ett svårt val, men jag är glad att jag valde Åsa E den här vändan, eftersom jag fick höra att Sats i Stockholm får tillbaka Åsa F och hon kör igång redan den här veckan. Äntligen kan jag få in lite dansglädje i min träning igen!

Vad kan jag säga om lördagens Powerstrip mer än att det var fantastiskt? Jag skulle vilja träna Powerstrip varenda dag, jag tror nästan inte att det finns någon träning som är roligare. Precis som första gången, på Nike konventet, var det spännande att bli tillsagd att våga vara sexig. Hur ofta vågar vi släppa fram det utan att göra det skämtsamt? Det är som en enda rejäl egoboost för både kropp och själ och skämta inte om att man känner sig vrålhet när man rullar på höfter, skakar på rumpan och sätter fingret förföriskt i munnen. Alltså, ni måste testa om ni får chansen!

Och svetten lackar utan att man tänker på det. Pulsen var uppe i 90% och snittade på 74%, om vi ska snacka effektiv träning så är det ju energikrävande att dansa, men man tänker inte på det. Tiden liksom rusar iväg och det gjorde 710 kcal på en timme också.

En vrålhet Åsa Eriksson med en massa vrålheta dansare.

Vi kan ana fina Soffan längst upp till vänster bringing the sexy back!

Inför pass tre, innan lunch, började jag känna att kroppen lite hade givit mig sitt bästa. Det i kombination med en viss vätske/saltbrist gav mig en litet oskönt dunk i tinningskärlet på ena sidan huvudet. Det fanns dock inte en tanke på att strunta i dagens tredje pass, Vodoo Ride med fina Jessica som jag blivit lite småförälskad i både som instruktör och som människa. Så upp på cykeln, med en liten grimas, eftersom min kropp inte riktigt kommer överens med salens spinningcyklar av märket Schwinn. Jag vet inte riktigt vad det är, men min kropp når inte fram till styret och könet krossas av någon märklig anledning mot sadeln. Är det någon annan som upplever samma sak?


Snygga Jessica förbereder oss inför våra 60 minuter, framför activio.

I salen satt ett härligt gäng och vi blev bjudna på 60 minuter med trappintervaller med både musik och ljusshow. Jessicas mjuka ord som påminde mig om varför jag var där, vilken nivå just jag skulle lägga mig på och vad jag kunde begära av kroppen i dagens form. Trots min lätta huvudvärk, känslan av att kroppen inte hade så mycket mer att ge och den obekväma cykeln, så lyckades Jessica lyfta mig till en annan nivå. Tänk hur det då hade känts om jag haft optimala förutsättningar!

Förväntansfulla cyklister med Sara och Susanna i förgrunden.

Fokus under en intervall. Vi anar Emil några cyklar bort.

Efter spinningen misstänkte jag att konventet var slut för min del, ifall jag inte skulle kunna mota huvudvärken i grind. Efter en lunch som var minst sagt efterlängtad och huvudvärken fortfarande envisades med att göra sig påmind så fort jag reste mig upp eller skakade på huvudet, så blev jag påtvingad en flaska sportdryck för att få i mig lite elektrolyter. Men eftermiddagens boxklass låg fortfarande i riskzonen.

Det fanns många “vill ha” i Casalls shop. Den där ryggmassage-grejen till exempel. Bortse från de underliga modellerna..

Emil gör smygreklam för Sportlife, även på ledig tid. En god ambassadör.

Pass fyra kom och gick, för min del insåg jag efter sisådär en minut att jag inte skulle kunna vara med. När uppvärmningen består av både mountainclimbers och burpees bland annat så sa mitt huvud och min kropp bestämt ifrån. Men jag kände mig inte bitter alls över det. Jag hade fått tre kanonpass som jag verkligen uppskattat, på helt olika vis. Med dagens hälsostatus är det bättre än bra!

Uppvärmning på boxningen som förövrigt verkade vara en grymt tuff och lite annorlunda box-klass. Hade jag varit på topp hade jag förmodligen älskat utmaningen!

Istället för att ägna eftermiddagen åt träning enbart, fanns det möjlighet att träffa och prata med inspirerande och andra härliga deltagare och instruktörer. Mitt femte pass för dagen skulle ha varit hyllade Hot MoJo med Johanna Andersson, men att träna yoga i 38 grader värme när man känner av både huvudvärk och vätskebrist, är ingen höjdare. Men jag ska ta revansch och köra Hot MoJo en annan gång. Istället för passet hann jag med att träffa Monika Björn som inspirerade även utanför salen. Hennes gym som planeras i Göteborg med både yoga, kettlebells och funktionell träning lät väldigt spännande. Spännande nog för ett litet besök framöver tror jag.

Trött, glad och med ett väldigt lyckat konvent i ryggen checkade jag med Sara så ut från Gymnasium för den här gången. Riktigt roligt var det, nästa år kommer jag vara på topp och köra alla mina fem pass, men för den här gången är jag jättenöjd med de tre pass jag var med på. Tack för det, arrangörer, instruktörer och medtränanade!

Knasiga gruppträningsincidenter?

Visst har man varit på pass där de andra deltagarna inte beter sig enligt de oskrivna reglerna? Några tar sin sociala träff och pratar under spinningen, någon håller inte sin plats under dansen utan flaxar ut och in i sina medtränanade,  någon ställer sig och tittar på och deltar inte när det blir för jobbigt, någon kör sitt eget race på bodypumpen. Allt sånt är ju dock ganska harmlöst och även om det kan irritera och störa, är det inget jag hetsar upp mig över.

http://www.lifeportalen.se/uploads/pictures/normal/fadf3d6a096ba47f8039ab079e989049.jpeg

I förrgår på spinningen var det en man som betedde sig lite märkligt vilket gav upphov till en diskussion kring konstiga saker man varit med om i gruppträningssammanhang. Jaime berättade om en klass han instruerat då en kvinna börjat prata i mobilen mitt under klassen. Jag tänkte lite på det där och jag kan tänka mig att landets alla instruktörer varit med om en del rätt knasiga grejer.

Vilka oskrivna regler får man enligt er inte bryta på ett gruppträningspass?
Har ni varit med om något riktigt konstigt någon gång?

En glad själ i en glad kropp.

Igår var det dags att väcka kroppen lite efter matförgiftningen som jag råkade ut för. Det var återigen dags för att träna, och inte vilken träning som helst. Tanken var att jag och Sara skulle gästa Jessicas spinningklass på Worldclass, även Åsa var på plats för 75 minuter med extensiva och intensiva intervaller.


Jag ser inte klok ut, men man får en viss aning om hur svettig jag var efter passet.

Jag har hört mycket om Jessicas pass och om Jessica som instruktör. Alla har hyllat henne och jag hade höga förväntningar innan passet började. Jag var rädd att alla superlativ jag läst i olika bloggar skulle göra mig besviken, att förväntningarna skulle vara svåra att leva upp till. Men jag hade inget som helst fog för den oron.

Det är något med vissa instruktörer som suger tag i en och får en att vilja ge lite mer och att känna glädje i det samtidigt. Jag gick in på klassen med intentionen att ta det lite lugnt med tanke på att jag var så sjuk förra vecka. Innan passet kände jag mig dessutom trött och rätt osugen på att träna. Det tog dock inte lång tid på klassen som jag önskade att jag skulle kunna få ge allt. Benen kändes starka och pigga och Jessicas ord gick rätt in i hjärtat.


Snyggt sällskap på cykeln bredvid.

Passet vi bjöds på var uppbyggt runt 3 extensiva och 3 intensiva intervaller. Jag förstår helt klart tjusningen med lite längre pass. Helt plötsligt kunde varje moment få ta den tid som behövdes. Många spinningpass tycker jag känns ihopplockade utan någon riktig tanke bakom. Det kan kännas som om varje minut ska fyllas med saker man ska göra. Det är intervaller, tunga växlar, lätta växlar, jumps, stående, sittande i en enda michmash.  Jag har kommit att uppskatta de pass som har ett genomtänkt upplägg och där direktiven är tydliga, men inte alltför många. Där jag själv kan bestämma om jag vill sitta eller stå och där ansvaret för att ta mig till önskad nivå, ligger på mig.

75 minuter gick snabbt och jag kom på mig själv med att sitta och le periodvis på cykeln. Jag älskar ju sånt här! Träning med både kropp och själ, svett, känslan av att vara stark och att vilja ta i lite till.


Svettiga och glada.

Efter passet fick själen dessutom lite extra kärlek när vi spenderade kvällen i Jessicas soffa, med varma mackor och the. Vänskap gör själen glad. Det känns som att det igår kväll mixades ett fint recept för en glad själ i en glad kropp. Fint.


Fina.

Drygt 4 timmars träning!

Jag cyklade till gymmet efter skolan med intentionen att plugga lite och träna samtidigt, precis som jag gjorde imorse. Sen var min plan att kanske lyckas få en reservplats på boxen.

Jag började med att ställa mig på trappmaskinen, med neuropsykologiboken öppen. Jag lät benen jobba på samtidigt som hjärnan försökte förstå allt om axoner hit och amygdala dit. När en timme hade gått var jag rejält svettig och kände mig grym som hade fått så mycket pluggat.

Tid: 60 min
Maxpuls: 149, 73%
Snittpuls: 133, 66%
Kaloriförbrukning: 552


Jag pratade med Martin i kassan och han fixade in mig på boxpasset. Men jag hade 20 minuter innan det skulle börja och crosstrainern stod där så ståtlig och jag var ju ändå igång. Crossen står framför fönstret och under hela tiden såg jag mig själv reflekteras i fönsterglaet och jävlar vad snygg jag var! Jag vet inte riktigt vad det var, men hela min överkropp såg grym ut. Mina axlar och bröstkord såg liksom vältränad ut. Pepp!

Tid: 20 min
Maxpuls: 157, 77%
Snittpuls: 145, 71%
Kaloriförbrukning: 214

Sen var det dags för boxningen. Jag kan ju säga att det kändes i kroppen att jag hade kört ett tag och jag tog en tugga av en proteinbar strax innan passet började, så jag åtminstone skulle ha någon energi i kroppen. Jag blev ihopparad med en tjej som var i samma löparcirkel som mig i våras. Jätteroligt!

Passet var varierat och kul, men mina axlar dock på en gång. Jag brukar aldrig bli så slut i dem att jag inte ens orkar slå ordentligt, men idag kom det mjölksyra på en gång. Jag briljerade när det kom till sparkar. Jag är verkligen helt sjukt bra på att sparkas. Stark och snabb. Jag älskar känslan av att ta i så att mitshållaren flyger iväg. Alla dessa sparkar jag har fått göra med min PT har verkligen givit någonting. Om någon skulle börja slåss med mig så tror jag att jag faktiskt skulle kunna göra någon skada med en spark.

Som vanligt så gick en timme sjukt fort och svetten bara forsade ur mig. Inte bara att passet gick bra, jag gick från passet och kände mig grym, som en maskin som om jag har en kropp som gör allt jag ber den om. Så jag belönade den med en noggrann stretch av benen och resterna av proteinbaren och cyklade hem. Kul att se Lotta en snabbis efter passet också!
Tid: 60 min
Maxpuls: 187, 92%
Snittpuls: 157, 77%
Kaloriförbrukning: 675

Om man ska summera dagens träning så blir den som följer:

60 minuter motionscykel
40 minuter cykel t/r skolan 18 km
20 min promenad 2 km
60 min trappmaskin
20 min crosstrainer
60 min boxning
30 armhävningar
2 min plankan

Vad säger ni, är jag inte grym!?

Kroppen gör ont. Själen är glad.

Just nu har jag ramlat ner i soffan och jag tror på riktigt att jag kommer somna sittandes här.

Okej, den här veckan har jag hittills kört på i något fanatiskt träningstempo. 5 pass so far. Gissa om det ska bli fantastiskt skönt med vilodag imorgon? Jag var trött och seg inför boxningen kväll och funderade på att strunta i passet. Det hade ju inte varit ett konstigt val, men jag vet med mig själv att när jag väl kommer iväg, är det så värt det. Så med tunga steg tog jag mig till SATS och försökte tagga till inför box.

Instruktören var ny för mig och passupplägget ganska olikt det jag är van vid. Jag hade önskat en aning högre tempo, så att pulsen inte skulle hinna sjunka mellan de olika övningarna. Faktum kvarstår dock, box är en fantastisk träningsform! Jag blev ihopteamad med en jättegullig tjej och hon var grym på att peppa, sånt ger gudkant på ett pass som box när man är så beroende av den man kör med. Idag kändes en timme en aning för kort och jag hade en hel del krafter kvar.Men det var roligt och jag gick från gymmet lycklig i hjärtat.

När jag väl kom hem, så började min kropp värka. Jag kommer ha en rejäl träningsvärk imorgon. I armar, rygg, ben, mage. You name it. Jag tänke rmig att gårdagens bodycombat, morgonens yoga och kvällens box, har givit mina muskler lite att fundera på.


Kvällens outfit. Syrran, jag har köpt lika byxor som dig. Nike har så rätt, Just do it.

Imorgon blir det som sagt vila och det ser jag fram emot. Då ska jag och kroppen bara återhämta oss till tusen. Härligt!

Tid: 55 min
Maxpuls: 190, 94%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 681

Morgonyoga för en stel kropp

Jag behöver yoga. Jag behöver yoga desperat.

Det blev extra tydligt imorse när kroppen kändes som en pansarvagn, inte direkt smidig, lätt och rörlig. Hur ont kan en hund göra?

Dagens 55 minuter var ren smärta, med en instruktör som tycktes anse att vi alla behövde stå riktigt riktigt länge i hunden. Man kanske inte tror att en hund kan vara så jobbig, but I tell you!

Som sagt, jobbigt och smärtsamt och väldigt väldigt bra. Men imorgon ser jag fram emot att sova till kvart över sju, sovmorgon!

Nu – föreläsning om perception.