Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Att ödmjukt följa planen.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och min prestation, även om jag inte riktigt fullt ut följde min träningsplan förra veckan. Till skillnad mot tidigare känner jag mig dock sjukt nöjd med min prestation och grämer mig inte över det jag inte gjorde utan gläds över det jag gjorde. Den här veckan har jag tänkt snäppa upp ett steg till, men samtidigt följa min plan med kärlek och ödmjukhet gentemot mig själv.

Allt det här gör jag för min skull och det är bara för att jag ska må bättre, fysiskt som psykiskt. Jag har för närvarande ett enormt flyt med maten, jag äter på de tider jag ska, jag äter väldigt bra, det blir inget kött eller kyckling, men fisk skaldjur och helvegetariskt. Jag har ingen som helst ångest kring mat. Det är som en dröm!

Träningen är jag mer ödmjuk med, jag har på mig min stegräknare men kommer inte upp i 12 000 steg riktigt varje dag och jag gjorde inte riktigt alla mina pass. Men jag känner mig piggare och gladare och kanske framförallt, lättare. Det känns som om min förbränning snurratigång och som om tempot i mig kommit igång. Roligt!

Det är en aning segt att ta sig ut och träna “pass”, men jag tänker Anjas smarta mantra att jag bara har två mål/krav, att ta mig ut och ta mig runt. Jag är nog rätt snäll mot mig själv just nu. Morgonpromenaderna studsar jag upp för.

Idag blev det cykling som dagens pass. Jag hat-älskar cykling, Det är seeegt, man har hela tiden ett jämnt tryck i benen och det är alltid halvjobbigt, men sällan “mega super jag håller på att dö”-jobbigt. Dagens två mil gick helt okej, inte så snabbt, men jag hade inget tryck i benen. Däremot så fick jag inte ont i ryggen och min sittställning har nog blivit lite bättre. Könet värker, men en kvinnosadel ska införskaffas, och cykelbyxor!

Kanske kommer jag bli cykelbiten och klara längre pass så småningom, men just nu är jag ödmjuk och snäll och håller mig till det som känns okej. Jag gillar den här känslan som infunnit sig. Jag är supermotiverad och har ett stenhårt fokus (som kan motstå både godis mitt framför ögonen och efterrätt, utan problem!), men är framförallt snäll mot mig själv.

Jag mår bra. Härligt!

Mitt livs första duathlon.

Jag har inte varit så sugen på löpningen efter mitt sista löppass som jag tyckte kändes och gick katastrofalt dåligt. Löpningen har i mitt huvud blivit ond och inte alls kul. Snarare ångestframkallande. Så jag tänkte att jag kan ju faktiskt lura mig själv. Om jag kör ett duathlon så kan jag ha större förståelse och vara snällare med mig själv om löpningen känns tung, då finns det något att skylla på = cyklingen! En helt briljant plan.

Jag insåg ju dessutom att jag bara har en månad kvar till Snäcksjön Triathlon och jag måste ju börja förbereda mig på att springa efter cykling. (Helt plötsligt känns 7,2 kilometer långt!)

Min cykel som ännu står odöpt, olåst utomhus (det här är landet på riktigt..) var lite sur på mig de första minuterna när jag hoppade upp. Jag tyckte att den bråkade lite extra över att den bara fått stå och hänga de senaste veckorna och inte alls blivit rastad. Jag muttrade tillbaka något om att om cykelsadeln vore lite mer välkomnande kanske det skulle bli fler cykelpass. Jag skulle bege mig till närmaste “stad” för att ta ut pengar, en knapp mil bort och tempot var lågt och segt och humöret var inte på topp. Fan att det ska vara så jobbigt att cykla. Och då pratar vi om kroppsställningen. Jag får ont i rumpan, i könet, i ryggen, i händerna och sen var det säkert något mer ställe. Jag tyckte att varje pedaltag var jobbigt oavsett vilken växel jag hade. Sega ben.

Efter att ha tagit ut pengar och tjuvat mig en minimal klunk coca cola av sambon, så gick hemresan mycket bättre. Det gjorde än ondare på vissa ställen, men tempot gick upp lite grann och flowet kom nästan. Men jag sitter som en kratta. Måste kolla min sittinställning. Efter 50 minuter var jag hemma igen och jag drack lite vatten innan jag satte av i löpning. Vet ni vad, nu kändes benen helt plötsligt inte alls som två tunga stockar, så som de känts under de senaste passen. Nej efter två mils cykling kändes de uppvärmda och rätt så pigga. Okej, inte så pigga som de kan vara när de är som bäst, men ändå en väsentlig skillnad.

3,5 kilometer var planen men jag hade sagt till mig själv att jag skulle anamma den oerhört kloka kommentaren Anja skrev på det här inlägget. Jag hade således två mål för mitt löppass; att ta mig ut och att ta mig runt. Skit i tempo, skit i om jag behöver gå ibland. Skit i allt. Bara ta mig runt. Sagt och gjort. Rent mentalt var det jobbigt att springa och pulsen var väldigt hög, så jag bestämde mig för att springa fem minuter och gå en. Bra val. Det tog mig 25 minuter att ta mig de 3,5 kilometerna, vilket ger en snitttid på precis över sju min/km, och då hade jag gått fyra av dessa minuter. Härligt!

Så, min duathlonpremiär gick bättre än väntat, men jag är ändå orolig över hur jag ska få tillbaka kärleken till löpningen, jag vet ju att den finns där, men just nu ligger löpning inte högt upp på min favorit-lista, trots ett ganska bra löppass. Vi får väl se hur det blir. Går jag ner i vikt (vilket dagens vägning så snällt visade att jag gjort) så blir det automatiskt lättare att springa. Får satsa på det.

Cykelpremiär!

När jag svettig kom in efter kvällens ridpass, så var det cykeln och inte löpskorna, förvånansvärt nog som lockade. Kittade med både hjälm och brillor bestämde jag mig för att kvällen skulle bjuda på ett premiärpass cykling med nya cykeln. Ute hade hettan lagt sig och min lilla skönhet såg väldigt redo ut för en vända. Hur långt? Jag visste inte mer än att klockan var ganska mycket och mitt kön förmodligen inte skulle palla hur lång tid som helst på könskrossarsadeln. I huvudet tänkte jag en mil.

I början gick det verkligen oförskämt lätt. Ingen kroppsdel klagade och det kändes som om de första fem kilometrarna for förbi innan jag ens hade hunnit starta. En mil kändes för futtigt, jag ville ha en lite större utmaning. In till stan och tillbaka borde vara två mil, jag tänkte att jag skulle sikta på det och hoppas att både kön, axlar och ländrygg skulle klara den biten.

Vissa uppförsbackar var jobbiga, men inte lika jobbiga som jag mindes dem från sist jag cyklade samma väg, med min damcykel. jag funderade en del på växlarna. Jag låg hela vägen på de tyngsta växlarna och det kändes aldrig tillräckligt tungt. För mig blir det mjölksyra av snabba pedalvarv, men i tunga växlar kan jag kötta på rätt bra. Starka ben!

Väl hemma kunde jag konstatera att det blev 25 kilometer på 63 minuter, 23,8 km/h, men det säger mig ingenting. Det är inte som med löpning då jag har koll på vad som är “snabbt” “rätt vanligt” och “långsamt” tempo för mig och för andra. Med cykling så har jag ingen som helst koll. Min puls låg ganska stadigt runt 150 slag med 151 som snitt, vilket är hela 74% av min maxpuls och toppade på 173 bpm, 85%. Jobbigare än det kändes alltså. Det som blev tröttast först var ländryggen som började värka efter ungefär 30 minuter, liksom könsregionerna..

Nu är hon hemma!


Jag och skönheten efter premiärturen.

Jag var oförskämt pigg imorse, trots att mina grannar bestämt sig kvällen innan för att ha ett extremt högljutt samlag. Alltså, jag är inte det minsta pryd eller känslig, men när kvinnan en våning upp ropade ut sina lustar, så måste hela gatan hört! Fantastisk svårsomnat ljud..

Men jag var ändå pigg när jag vaknade om än stel som en stelopererad tant. Min ländrygg is killing me! När jag reser mig upp måste jag,i bästa tant-manér hålla mig om ryggen och gå lätt framåtlutad för att inte gå av. Tror att det har att göra med väldigt stela rumpmuskler och väldigt korta höftböjare, en teori som även pt-Magnus höll med om. Kanske borde stretcha..

Jag tog mig till dagens mötesplats och blev lotsad till en lekplats. Det är underbart att träna på morgonen. Nästan inga folk ute, svalt och skönt och träningen lämnar en skön känsla i kroppen resten utav dagen. Idag plågade Magnus mig med något som bitvis var jobbigare än intervaller, rörlighetsträning bland annat. Sånt som ska göra med kontroll och långsamt får hela min kropp att protestera. Dessutom var tunga kettlebellen med och jag had enästan glömt hur jobbigt dte är att svinga sådana där klot fram och tillbaka. För att inte nämna hur rädd min kropp var för att ländryggen skulle gå av. För att jag inte skulle plågas alltför mycket i långsamma, jobbiga övningar fick jag avsluta passet med fem backintervaller. Jag var både stark och snabb samt kunde hålla tekniken nästan hela vägen.

Kvinnan som passerade mig när jag var på väg ner efter femte intervallen gjorde min dag med ett enkelt leende och “Bra jobbat!” och sedan någon vidare kommentar kring detta. Mer sånt! Jag kände hur glad jag blev av det lilla och fick extra kraft till sista intervallen. Älskar positiva hejarop från medmänniskor.

Efter en ynka, men satans så jobbig, bålövning senare var det dags att träffa henne. Skönheten. Hon är en vit springare (hybrid) som förhoppningsvis inte kommer kasta av mig trots att jag har ganska dålig koll på cyklandet do’s and dont’s. Jag kommer nog vara rätt ocool och omedveten om det när jag cyklar. Tex så har jag förstått att man inte ska ha cykelstöd på cykeln. Jag bara undrar, vad gör man med cykeln när man måste stanna? Lägger den ner? Känns jäkligt coolt. Nåja, nog om detta. Efter att Magnus ställt in henne åt mig var det dags att cykla hem. Utan både hjälm (så dåligt!) och cykelskor. Insåg ganska snart att det känns som om ländryggen, återigen, ska gå av och att könet ska klyvas på mitten. Inga konstigheter med andra ord.

Tror jag behöver viss invänjningsperiod (samt vadderade cykelbyxor). Snygg är hon iaf. Tror dock jag ska vänja av henne med ovanan att komma med in. Redigt jäkla lås bara sen får hon blir utecykel. Någon måtta får det vara..

 

Träna träna träna.

Förutom att cykla runt halva stan idag hann jag även med träningspass nummer två på en för mig ny sats anläggning. Sats Gärdet. Planen för dagen var att köra mitt styrketräningsprogram som jag fått av min PT. Det r väldigt basic och jag kan egentligen göra allt hemma/utomhus förutom att jag behöver en pilatesboll till några utav övningarna. Men jag saknade gymmet lite, eftersom det var länge sen jag var där.

Efter ett otal utfall, knäböj och armhävningar samt en övning som jag inte ens klarade, hade jag, i något svagt ögonblick, bokat in mig på ett pass SatsCykling. Jag var redan innan väldigt negativt inställd till klassen, enbart för att jag inte är så förtjust i Sats förkoreograferade spinningpass. Nu vet jag inet om dte var min dåliga inställning elle rom jag hade rätt helt enkelt. Men gud så trist det var!

Jag har blivit bortskämd med fantastiska spinningpass, med exempelvis den här superkvinnan. Pass där känslan och förståelsen för vad vi gör lyser starkt genom hela passet. Pass där friheten är stor och utgångspunkten hela tiden är en själv. Jag blir tokig när jag blir så styrd när jag spinnar som jag blev idag. Man ska hålla ett exakt tempo, man ska sitta när man ska sitta och stå när man ska stå. Det var absolut inget fel på instruktören, det är själva upplägget jag inte tycker om. Sen är jag å andra sidan inte helt spinningfrälst heller. Men, trots min negativa inställning så svettades jag, fick upp pulsen och genomförde hela passet. Bra!

Sats Gärdet var en trevlig anläggning, stor och öppen yta och trots att jag var där vid fem snåret så var det ganska lugnt = stort plus! Ett extra stort plus, som faktiskt gör att sats känns lite mera värt, är att Gärdet har tre squashbanor som man kan boka. Givetvis gratis för satsmedlemmar. MEN GRYMT! Någon som känner för en match? Trist att Gärdet ligger på fel sida stan bara.

Efter träningen var det bara att hoppa upp på cykeln och ta mig hem från gärdet till Kungsholmen. Nästan genom hela stan. Jag kan sammanfatta dagen med sammanlagt 75 minuter cykling, 30 min spinning, 30 minuter styrketräning och 35 minuter löpning/gång. Mycket effektiv dag!

 

Transportcykling.

Jag försöker cykla till skolan varje dag jag har föreläsningar, en sväng som tar 40 min t/r med min röda stålhäst. På vägen hem idag var himlen snäll nog att dela med sig utav en härlig regndusch. regnet fullkomligen öste ner och jag var väldigt glad över den tunna regn/vindjackan från Columbia Sportswear som jag fick förra året och som jag hade pulat ner i väskan “utifall att”. När jag kom hem var jag blöt överallt förutom under jackan. Skorna klaffsade blöta, jag var blöt in på trosorna, mitt hår var helt nyduschat.

Jag har inga svårigheter alls med regn, snarare tvärtom. Jag gillar framförallt vårregn, som inte blir lika isande kalla som höstregn. Kom på mig själv med att le när jag cyklade genom regnskuren och tänkte på livet. Många människor stod ihopträngda under tak, i busskurer eller trappuppgångar. Men jag cyklade, blev blöt och gillade det.

Just nu har jag två problem. Det ena är att jag är sjukt trött. Så trött att jag helst skulle vilja sova och absolut inte anstränga mig. Det andra är att jag vill ut och springa i den svala friska efter-regn luften, men jag vet inte om jag ska/bör utmana foten med löpning två dagar i rad, då jag känner av foten litegrann efter igår. Styrketräning känns inte alls lika spännande..

True love.

(Sorry sambon, idag är det cykeln som står i centrum.)

Gud vad jag älskar min cykel! Jag påminns om det varje gång jag tar med den på äventyr. Och nej, den är inte lika snabb som andra supercyklar, den är lite rostig och dan. Men likväl så är den helt fantastisk. Måhända en aning för liten för mig och mer robust än snabb.. Jag har därför börjat fundera på att skaffa mig en kärlek till, en lite snabbare variant. Jag vill ha en cykel som rullar av sig själv när det är nedåtlut, som man träningscykla med och som kanske ger lite mer tillbaka än vad min cykel gör just nu. När jag trampar vill jag att det ska hända grejer. Å andra sidan vill jag nog inte ha en cykel som är superkänslig utan som man kan cykla en kilometer med på grusväg om det krisar och där däcken inte bara går sönder titt som tätt. Jag vill ha ett eldigt fullblod som samtidigt är trygg, robust och stabil som en lugn nordsvensk.

Tiotusenkronorsfrågan lyder, vad för typ av cykel ska jag skaffa mig?