Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Problemen:

Okej, jag behöver en plan, jag behöver ett tydligt mål och jag behöver påminna mig om VARFÖR jag ska följa planen för att upprätthålla min motivation. So far som god.

Om målet är att gå ner i (fett)vikt så måste planen utformas för att gynna målet. Men då måste jag fundera på vad det är i nuläget som hindrar mig från att vara där jag är. Jag tror inte att vad jag äter är det stora problemet, visst kan man gå på olika dieter, följa viktväktarna eller bli LCHF:are. Men jag TROR, understryker tror, inte att det är vad jag äter som mål under dagen som är problemet. Mina måltie rär som regel bra. Jag tror att problemet ligger i hur jag äter och det som äts utöver dessa mål.

Att ha självinsikt är inte så himla enkelt, men jag har iakttagit mig själv den senaste tiden. Sett men inte orkat/velat/vågat förändra. Det jag har kunnat konstatera är att:

Jag har svårt att säga nej.
Äter saker som jag inte borde äta, godis, efterrätt, en portion till, “fyllekäk”, läsk, “bilmat” osv osv. Så har jag sjukt svårt att låta bli. Undermedvetet rättfärdigar jag mina egna val med att andra gör samma val. Om jag verkligen vill ha en glass men vet att jag inte borde, så är det enklaste att fråga om någon annan vill ha glass, i sånt fall blir det mer okej att ta en glass själv. Jag skulle tro att det är ett typiskt beroende-beteende. Alkisen dricker hellre i sällskap än ensam. Jag äter hellre i sällskap än ensam, men är jag deppig så äter jag helst själv och “ostört”.

Jag äter sötsaker/skit oftare än jag tror.
Jag har en bild i huvudet av att jag aldrig äter godis/läsk/kakor/glass efterrätt. Men den behöver nog uppdateras. På grund av anledningen ovan så blir det oftare än jag tror och det är så lätt att glömma bort sist man tog en kaka, åt en hamburgare eller liknande.

Jag äter av andra anledningar än att få i mig näring.
Maten fyller helt klart flera funktioner än att enbart agera som föda. Jag äter när jag är ledsen, när jag är trött, när jag behöver tröst, när jag vill ha belöning osv osv. Mat har en väldigt stark känslomässig koppling som är svår att komma undan. Mat är inte “bara mat”. Mat är som en livlina.

Jag är dålig på att planera.
Magnus har sagt att jag ska äta fem gånger om dagen för att få igång min förbränning. Det har fått mig att inse att jag är väldigt dålig på att planera mina matintag. Jag äter när jag bli hungrig och det är inte alltid så regelbundet som jag kanske tror. Risken är att jag inte känner när det börjar bli dag satt äta, utan överrumplas utav en väldig hunger som gör att mitt blodsocker får gå bananas och jag äter mer än jag behöver alternativt inte får tag i något “bra” att äta och äter något “sämre”.

Jag äter för mycket/har svårt att sluta äta när jag är lagom mätt.
Jag har svårt att se vad som är en lagom portion och har dålig koll på mina mättnadskänslor. Jag gillar att äta mycket och det är lite det som är klurigt när man ska gå ner i vikt och inte upp.

Jag rör mig för lite/sitter för mycket.
Det må låta lite konstigt kanske, för jag är rätt duktig på att träna. Men träningen är en så pass liten del av livet. Om jag tränar hårt en timme per dag, så ger det mig ungefär 15 till vakna timmar om dygnet. De timmarna kan jag vara väldigt inaktiv. Min träning blir då som en droppe i havet. Jag sitter gärna. Framför datorn och tv:n och framförallt när jag inte har ett tydligt och aktivt dags-schema. När jag är i skolan så innebär det ju också många timmars sittande under föreläsningar.

Jag tror att det här är mina stora svagheter/fallgropar. Det som är bra med alla de här grejerna är ju att de går att förändra. Vissa kommer vara svårare att få bukt med än andra, men jag ÄR inte stöpt i en viss form. Jag skapar den jag är hela tiden. Inget att problemen ovan är statiska.

Motvind.

Det blåser lite motvind här borta. Jag får inte gjort det jag ska göra och jag är så evinnerligt trött. Det blir inte alls som jag har tänkt och jag tänker för mycket. Ni hör ju, bara de tre meningarna sammanfattar ungefär vad jag ville säga med mitt hela inlägg. Det är lite tungt nu.

Jag måste hitta ett sätt att stärka mig själv. Jag är van vid att somrar brukar vara svåra för mig. Dagarna flyter ut och det är aldrig någon ordning på vad som ska göras, vad som blir gjort och när/hur. Jag fick tipset att skriva att-göra-listor och det började bra, problemet är att det varje dag uppstår åtminstone ett par tre stycken akuta grejer som måste göras “NU!”, på en gång, som inte har gått att planera in och som jag inte ens hunnit med att få ner på min jäkla lista. Så i slutet av dagen tittar jag på listan och kan inte checka av något. Ändå har jag gjort saker, men inget av det jag tänkt. Det kan göra mig tokig.

Jag inser mer och mer, för varje år, att jag är en människa som mår bra av rutiner och ett lagomt fullspäckat schema. Dagar som bara flyter omkring är jobbiga för mig. Jag försöker hålla på riktlinjen att gå och lägga mig före tolv och gå upp åtta fem av sju dagar i veckan. Bara det är en utmaning! Att leva “ledigt” men ändå vara bunden av 17 hästar, en stor gård som kräver underhåll och allt som kommer därtill samt att försöka kuska land och rike runt för “nu är det sommar”, verkar inte vara helt optimalt för mig. Jag har varit ledig sen början av juni, men inte en enda gång har jag legat i en solstol hemma på bryggan och läst en bok.

Periodvis dras jag in i en enorm trötthet, ni som läst bloggen tidigare har säkert hört mig fundera över det förut. Helt plötsligt blir jag bara onaturligt trött och kan sova helt galet mycket. Så är det just nu. Om tröttheten är mental, fysisk eller beror på att livet är för stressigt eller för lugnt, vet jag inte, men jag vill bara sova.

Maten känns okej, att vara halv-veg är än så länge inga problem (tack för alla grymma tips i inlägget före, ni är bäst!). Att äta lagom är ett större problem. Att planera maten är ännu större. Det är som om livet går i skov. Ibland går det lätt och ibland svårt. Ingenting är statiskt, det går aldrig bara “bra”, det går upp och ner. Maten känns krångligare ju mer jag tänker på den.

Vikten är fortfarande ett hett ämne och ni var ju flera stycken som undrade vad som hände med vägningarna. Det som hände var att ångesten kom och jag fick ganska snabbt omvärdera hur jag vill göra min viktresa. Jag vill vara duktig, redovisa minusresultat vecka efter vecka och få en hel massa beröm. De skulle vara skönt för egot. Jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock, tung och väldigt obekväm med min kropp. Men jag får inte till det. Jag får inte ihop pusslet men jag fortsätter pussla, fast på egen hand. Jag måste ju vilja för min skull och kanske gör bloggandet att jag vill det mer för “er” skull. Just nu går vikten inte alls ner och det bidrar givetvis till detta “depp-mode”.

Träningen då, den brukar ju alltid gå bra. Den brukar liksom bara finnas där, sköta sig och vara schysst. Men så är det det där med min förmåga att se allt så oerhört svart-vitt. Sist jag tränade var i fredags. Passet jag planerade in för söndagskväll uteblev när vi inte kom hem förrän efter midnatt. Sen tog dte bara stopp, ungefär samtidigt som den enorma tröttheten tog mig i sitt våld. För en vanlig människa kanske fyra, eller fem, med idag, vilodagar inte är något att hetsa upp sig över, men jag ser alla mina inplanerade träningspass svepa förbi och jag ser mitt träningsschema raseras. Det blir svart och helt plötsligt blir motståndet mot träning så oerhört stort. Jag tänker att jag springer långsamt, att jag har dålig kondition och känner mig dålig.

Ni är så fina som peppar och hejar på mig, som skriver att jag inspirerar och kämpar på. Ni finns där hela tiden och hejar längs med vägen. Ni läser bloggen trots att jag kläckt ur mig rätt trista inlägg på sista tiden och ni verkar tro på mig. (Kärlek!!) Den här självkritikern i mig kan inte förstå what all the fuzz is about, jag känner mig som en fejk. Jag trivs inte med mig själv och tycker inte att jag är så mycket att hänga i julgranen, just nu. Jag känner mig varken kul, stark eller som någon att inspireras utav. Jag känner mig ledsen, självkritisk och klen. Det är ju nu jag borde kämpa och inte bara lägga mig platt på mage. Vad hände med min glöd, vad hände med min motivation, vad hände med min styrka? Vad hände med det enkla “Äta, träna och kämpa?”

Jag blir så innerligt ledsen av att känna att jag är så missnöjd med mig själv. Jag borde ju vara det bästa jag har. Jag är den enda i hela världen som är jag. Jag som predikar om hur viktigt det är att älska sig själv och att vara sin egen bästa vän, så gör jag det inte själv. Livet är så jäkla svårt ibland! Ännu svårare när man ska vara så himla “duktig” också.

Det här blev ett ganska deppigt inlägg, långt ifrån rosa träningskläder och hurtiga träningspass. Men livet är väl såhär också tänker jag. Bakom den där fasaden. Inte en lätt nerförsbacke hela tiden, utan lite jävlig motvind då och då längs med vägen, gärna i uppförsbacke. Min rädsla är att det gör mig svagare, min erfarenhet säger dock att det gör mig starkare. Jag kan vara hur ledsen och nere just nu, men jag vet att det vänder och blir bättre. Jag längtar så himla mycket efter medvind och nerförsbacke just nu bara.

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

“Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för “Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som “har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre “misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag “vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

“Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.


Oups…

Nej, fy skäms. Idag har jag varit en olydig viktminskare, men kanske framförallt en olydig utmanare, om man nu kan säga så.

Jag har brutit en del i min utmaning. När mensvärken från helvetet kom på besök, så var det som om inget på denna jord hade kunnat hålla mig ifrån choklad (brownie) OCH glass (7/11:s mjukglass).

Vad hände med 20 dagar utan något utav det ovanstående?
Ja, jag vet inte riktigt, alla goda intentioner och den benhårda viljan tog semester. Hade jag inte haft min utmaning, som jag anser att jag om någon borde följa benhårt, så hade jag inte gjort annat än ryckt på axlarna och lagt glass + browni under kategorin “Energiladdning inför träningshelg” men nu tycker jag att det är lite värre.

Men, jag tänker å andra sidan inte gräma mig alltför mycket över det här. Jag måste dock erkänna för er alla att jag syndat, så att ni vet. Så kan jag ju på samma gång erkänna att gårdagens middag blev två 10 kronors hamburgare från donken och en gorbys pirog!

Herregud, vilken renlevnadsmänniska, va?

P.S. Kan berätta att Gorbys piroger INTE är lika goda som jag tyckte att de var för typ 15 år sedan..De smakar ingenting. D.S.

“Fall inte för tröstätandet och de snabba kolhydraterna!”

Jag har fått mail, kommentarer och pepp från alla möjliga håll och budskapet ovan har varit ganska genomgående.

“Fall inte för tröstätande och de snabba kolhydraterna nu när du är sjuk!”

Som om någon läst mina tankar.
Jag får bekänna att jag redan fallit, stenhårt, några gånger. Fast, jag räknar inte måndagens godisintag som ett fall, det var planerat och ljuvligt och helt underbart. Men sen var det där med att inte stoppa saker i munnen bara för att man är uttråkad/ledsen/stressad/sjuk/inte kan träna bort sina känslor.

Så det är väl lika bra att jag bekänner färg. Jag har fallit för frestelsen, jag har ätit bara för att ha något att stoppa i munnen. Det är dock inget jag känner mig upprörd eller ledsen över såhär i efterhand, men lite dumt känns det ju, för det leder mig ju inte direkt framåt. Nog för att den stora, fantastiska kanelbullen igår med två små kakor till var väldigt goda och kändes “välförtjänta” mitt i all stress med att få ihop grupparbetet, men inte tusan var den särskilt motiverad. Framförallt inte om vi plockar upp ett litet minne från i tisdags, när jag bara råkade äta en kanelbulle när jag stannade och tankade. Och hur var det nu i helgen? Ingick det inte kanelbullar på frukostbuffén?

Herregud. Jag har blivit kanelbulleberoende!

Jag önskar liksom att jag kunde säga att “Herregud nej, jag skulle väl aldrig falla för frestelsen.” Som om det vore den enklaste sak här i världen. Men det kan jag inte, så jag antar att det gör mig, mänsklig? Normal?

Men nu ska den här mänskliga individen sätta lite hårt mot hårt, för i dagar utav sjukdom, väldigt inaktiva dagar, så kan man ju faktiskt strunta i de snabba kolhydraterna. I dagar av träning och friskhet, så kan väl en kanelbulle få slinka ner nån gång ibland, då får man bara öka tempot lite extra på löpbandet så är det inget mer att hetsa upp sig över. Men det är så dumt att ge kroppen mer energi, när den inte gör av med någon. Och på måndag ska jag ju väga mig, oavsett. Och då skulle det ju kännas ganska skönt om det inte sitter en massa kanelbullar på vågen och skrattar åt mig “Du föll för frestelsen, du föll för de snabba kolhydraterna, haha!”

Så nu, kära läsare, drar vi åt svångremmen lite. Inte så mycket, bara lite.
Och jag ska försöka att inte falla för frestelsen något mer, den här veckan.

Vägning, vecka 18.

Vikt: 108,3 kg (+2,3 kg) (sammanlagt – 24,7 kg)


BMI:
33,4 (+0,5)

Mage vid naveln: 95 cm (+ 2 cm)
Midjemått: 90 cm (+ 1 cm)
Höft: 105 cm (- 0 cm)
Höger lår: 63  cm (-0 cm)
Höger arm: 35 cm (-0 cm)
Under byst: 89 cm ( -0 cm)

Jissa om jag hade åmget imorse inför uppgiften att väga och mäta. Jag ville inte! Men jag tror att det är bra att man inte hittar på ursäkter för att slippa se “sanningen i vitögat”. Det kanske låter märkligt, men på något vis var det inte så farligt som jag hade trott. Framför mig såg jag hur vågen skulel blinka “ERROR” för att jag var för tung och att midjan skulle ha utökats till större än den var innan jag satte igång med den här viktnedgången, men inte.

2,3 kilon är ju en hel del, jävlar vad med svett som “gått om intet” när jag jobbat för att bli av med de här kilona redan, nu ska jag svettas igen! och det syns att magen är svullen, på bilden. Men måtten var snälla mot mig!  2 cm på magen och 1 cm i midjan, jag trodde som sagt att det skulle vara minst 10 cm!

Det hade gievtvis kunnat varit bättre, jag menar, det är ju minus och inte plus jag vill ha. Men det hade också kunnat varit mycket mycket värre. Och idag känner jga mig glad och fokuserad igen. Precis så som jag vill känna, skönt!

Det är inte synd om mig, jag gör mina egna val.

Jag inser att jag går omkring och tycker synd om mig.
Det är synd om mig för att jag har ätit för mycket, det är synd om mig för att jag inte vill träna, det är synd om mig för att jag inte kan hantera julbord, det är synd om mig för att ag åt en hel del dessert på julborden, det är synd om mig för att jag gått upp i vikt istället för att gå ner de senaste veckorna, det är synd om mig för att “ingen förstår mig”, det är synd om mig för att jag “alltid misslyckas i slutänden”, det är synd om mig för att “jag alltid kommer vara tjock”, det är synd om mig för att jag är ute på landet/i Danmark och inte har tillgång till mitt gym/upplysta promenadvägar kvällstid, det är synd om mig för att jag är tjock, det är synd om mig för att jag är sugen, det är synd om mig för att “jag inte har någon karaktär” och alla andra anledningar jag kan komma på.

Men, idag insåg jag, än en gång, att NEJ, det är INTE synd om mig. Jag gör mina egna val som jag får ta ansvar för. Okej, jag har ätit mer, okej, jag har tränat mindre, hoppat över träning och ätit godsaker. Okej, jag har småätit, okej, jag har tröstätit, okej, jag har gått upp i vikt. Men det är inte synd om mig. Jag gör mina egna val. Om jag den senaste tiden har valt destruktiva val, så är det givetvis tråkigt, men det är inte hela världen. Jag är inte värdelös. Bara för att jag gått upp lite grann, så är jag inte misslyckad, det innebär inte att “jag alltid kommer vara tjock” eller att jag “alltid kommer misslyckas” osv.

Så fort jag inser det, så slutar neggen, då slutar den negativa cirkeln: åh jag åt för mycket-jag tycker synd om mig själv för att jag åt för mycket-jag förklarar för mig själv att jag är värdelös-jag äter mer mat “för jag är ju ändå redan misslyckad”.

Så, jag är bra, jag är underbar, oavsett om jag har en bra eller motig dag. Nu får jag sluta tycka synd om mig själv. Nu får jag sluta trycka ner mig själv när jag inte är “perfekt”.

En ridtur och en hel del ångest senare..

Ridturen var dte enda idag som verkligen varit bra, resten kände inget roligt alls.
ag har halkat in i lite gamla vanor.
Gamla ätmönster.
Det gör mig så ledsen och ger mig sådan ångest.
Har typ gått upp 3-4 kilo! (Hur fasen har det gått till?! Dte är inte diekt så att jag gffat i min chips och godis?)

Jag skriver mer om det imorgon.

Nu bjude rjag på lite bilder från ridturen idag som gick bra trots att min häst försökte dra med mig en vända, vilket även syns på en av bilderna då jag får ta i henne lite väl hårt.

Imorgon blir en bättre dag. Trots att den startar med ännu ett julbord. Efter det julbordet så ska det dröja lång tid innan jag utsätter mig för bufféer. Fy!

Årets första julbord avklarat.

Jag känd emig så himla duktig på gårdagens julbord, ändå känns dte sådär halvbra dagen efter.
Trots att man tar små små portioner, så läggs den ena tallriken till den andra och snart har man ätit ett lass med allt från knäck, mimosa-sallad och rökt lammbog. Det känns som om min vikt bara ökar, istället för att minska, nu vet jag inte om det bara är mental inbillning och ett negativt synsätt frånmin sida. Men oavsett så gör det en ganska tröstlös.

Jag vill ha resultat, nu!

Det känns lagom roligt att årets andra julbord är redan på söndag, kul det ska bli att väga sig på måndag sedan, jag har ångest redan nu!

Nä, nu ska jag sluta negga och gå ut, jag är på landet igen (det är ett väldigt farande på mig) och har ute i hagen sår fem hästar och väntar på mig. Så dte blir en ridtur med vinterkänsla och sedan en långpromenad tänkte jag. Hoppas vädret håller i sig.

Hur ser er lördag ut?

En lussekatt och lite onödigt skit..

Idag, på vägen ut till landet, stannade vi på en mack. Jag har känt i kroppen och i huvudet de senaste dagarna att jag har dåligt fokus på mat-delen av mitt liv. Träningen känns så självklar, med maten måste jag verkligen jobba mot min gamla, trygga ätarvanor.

Så, vi stannad epå en mack och jag kände hur jag instinktivt gick runt och letade efter saker att äta. Jag gick igenom mina möjligheter som var att
1. släppa efetr för något jag verkligen vill ha, men bara en sak.
2. hålla benhårt på att inte äta något
3. köpa “allt” jag ville ha och “frossa” och låtsas som om jag tappat kontrollen.

Jag bestämde mig för alternativ ett, som jag ändå tyckte kändes ganska bra ndå. Det blev en lussekatt och den njöt jag av! Årets första.

Problemet blev sen när vi kom hem hit, hästen var urlastad och allt i stallet var klart. Då var klockan halv nio och vi hade inte ätit middag. I frysen fanns en del att laga, men inget som skulel bl klart på en kvart direkt. Jag var väl kanske inte hungig så att jag kände det, men blodsockret lär ha varit rätt lågt. Det enda vi hade att äta medans maten stod i ugnen var salta kex, knäckebröd, smör och rökt lax. Okej om det hade blivit en smörgås, men det blev flera. Rätt onödigt skulle man kunna säga.
Sen åt jag för mycket middag också.

Vad jag kan lära mig utav detta?
Att planera så att man får i sig mat på regelbundna tider.
Amen.

(och godnatt!)

Nä och blä.

Nu går jag och lägger mig, innan jag lyckas stoppa något mer i munnen.

Bu:

  • Jag är kvar ute på landet, utan träningskläder/skor med snö och is = svårt att motioner = 3 dagar utan träning. Imorgon blir det Stockholm, Sats och träning igen.
  • Känns som om jag har gått upp flera kilon efetr den där resan på 160 mil.
  • Mina portioner har blivit större och här har maten varit minst sagt oplanerad.
  • Känns som om jag aldrig kommer lära mig ett bra naturligt ätmönster i sällskap med min mamma och pappa. Hur svårt kan det vara?!

Oups…

Efter två dagars frånvaro är rubriken “Oups..” kanske inte vad man skulle velat skrivit rubriken till denna “rapport”.
Men här är det bara sanningen som gäller.

Jag har utan minsta lilla tvekan ätit mer än vad jag har gjort av med dessa två dagar.
Inte bara det att vi blev bjudna på Ben&Jerrys som efterrätt när vi kom hem till min moster, det känns som om det enda man gör när man åker bil är att stanna för att äta. Och maten man äte rlängs med vägen är skrämmande dlig. Matställena är skrämmande sunkiga.

LJag tycker att det är riktigt illa att utbudet är sådant att vill man äta bra mat, då får man problem med att hitta det, längs med vårt lands största vägar, där andra snabbmatsställen trängs.

Men nog om det.
Jag har ätit lite föör mycket och rört mig absolut ingenting.
Gårdagskvällens glass blev som pricken över i.
Dessutom känner jag mig idag, konstant hungrig.

Det bra i den här historien är:
Om jag jämför med ett beteende för något år sedan, så hade jag tyckt att jag varit superduktig de här tvä dagarna, för jag har inte ätit något godis/bullar/kakor/chips/glass när jag krt bil. Är det någon gång då jag har svårt att låta bli att äta sånt, så är det vid bilkörning då man är så uttråkad. Förut hade det varit två bra dagar, idag inser jag att jag har överätit annat, som inte heller är bra. För stora portioner, glass med omtag, dåliga mattider, etc. Det här, som förut var “bra” i min värld, är nu “dåligt. Det känns bra! Min syn på vad som är “normalt” blir bättre och bättre.
Det som också är bra är att jag har inte på något vis tappat fotfästet och “ramlat tillbaka”, jag har bara haft två lite halvkassa dagar, det hade inte kännts lika jobbigt om det inte hade kombinerats med noll träning.

Nåja, jag har “vilat” i alla fall. Sovit ihopklämd mot en bildörr när pappa körde och snusat utsträckt i baksätet när min sambo körde. 160 mil klarade vi av.

Och imorgon hoppas jag på träning!

Bakslag.

Vad hände?
Idag har jag känt mig liten och ynklig och missyckad.

Va fan, jag ska ju bara gå ner i vikt, hur svårt kan det vara?
Nu börjar tydligen det svåra, hittills har det varit oförskämt lätt.

Och jag menar inte att det svåra sitter i maten, utan i psyket.
Det är som om jag har mentala hinder och vägrar acceptera att jag ska gå ner i i vikt.
Okänd, ny mark. Det gillar vi INTE!
Som om min inställning går från att vara vinnarskalle till loserskalle.
Jag vill gömma mig från alla “krav”, från alla förväntningar, från bloggen, från vågen, från adventsutmaningen.
Men en sak har jag lovat mig själv, jag ska inte gömma mig.
Jag får göra vad jag vill, men jag ska stå för det, jag ska se det i vitögat och aktivt välja dte jag gör.

Jag vägrar vara ett offer.
Sen får jag väl go wild och äta för mycket, men jag tänker inte försöka gömma mig för att mitt “misslyckande” inte ska “synas”.
fastän allt känns blä, så SKA jag både fota och väga mig imorgon.

Ställa sig upp efter bakslag, ställa sig upp efter bakslag, ställa sig upp efter bakslag.

Samtidigt känner jag mig som en liten liten tjej idag. Med lite för mycket ångest i kroppen för att det ska vara helt bra. Helst skulle jag vilja krypa ihop ochgråta lite och känna mig värdelös. Det känns som om jag har alla nycklar, jag har alla sätt att göra det här. Jag har den där lösningen som jag behöver. Och ändå så blir det inte så. Ändå rör jag bara till allt, sviker mig själv.

Men nu ska jag ta till mina mentala knep förstår ni. Jag har inte misslyckats. Jag vet ju det också.
Jag har gått ner nästan 25 kilo!
Jag ska gå ner de kilon jag har kvar också, det kanske inte alltid går spikrakt ner, men det är okej, så länge jag fortsätter. Och det gör jag. Jag är ingen quitter.

Så, då var det sagt.

Vad jag har gjort som känns som ett bakslag?
Det är egentligen inget extremt. jaghar inte hetsätit en massa skit.
Ni ska få en redovsning.
Dagen innan högskoleprovet (som förövrigt gick sådär..) kände jag hetsätningstendenser. Jag gav efter lite halvhjärtat åt dem, men bytte ut det onyttiga mot grönsaker och dipp. Det är ju ingen fara att äta grönsaker med dipp, men jag åt dem för att jag var tvungen att äta något trots att jag var mätt = psykiskt ätande. Äta med känslor = inte okej.

Under hela högskoleprovsdagen åt jag konstant. Bara frukt, men det var ett ätande bara för att hålla nerverna på plats, inte för att min kropp behövde det. Känsloätande = inte okej
För att äta lunch var vi hänvisade till en grill. Som bara hade kebab och hamburgare. Kanon. Perfekt.
Fick bli en kebabtallrick med ris. Åt dock inte upp allt, portionen var enorm!

IMG_0732

Sen åkte jag och en kompis på en fest i Uppsala. Vi stannade på en mack och jag köpte en sån där liten förpackning med riesen. Det var dock inga konstigheter, det var mitt lördagsgodis och helt okej, å andra sidan borde jag kanske vara lite striktare nu när jag verkligen behöver lite resultat på måndag. äsch, det vägrar jag ha dåligt samvete över.
På festen stod det chips och sånt överallt, men jag tog bar anågra och var faktiskt jätteduktig!
Sen skulle jag åka ut på landet och klockan var rätt mycket så jag skulle in på en mack igen (mackar är frestelsens mecka!) och jag kände av hetsätartarmen igen. Den var upprörd och ville ha något att äta. Och jag gick omkring och vred och vände på allt möjligt. Chips – nej. Godis – nej. Smörgås – nej. Bulle – nej. Korv – nej.  Jag ville ha något som gav mycket tugg och lite energi. Tänk riskakor.
Men sen insåg jag att jag inte ens var hungrig eller hade någon anledning att äta. Men jag köpte ändå en twister och bara 70 kcal den var supergod och det var det värt. Men, många bäckar små, ni vet..

Idag var inte så jättebra dock. Vi skulel äta brunch med min sambos familj och första “vändan” gick jättebra. Men vid andra vändan såg jag dessertbordet och jag kunde inte stoppa mig själv. Så det blev en tallrik med två pannkakor, en liten bit paj, en liten bit typ daimtårta och lite pannacotta. Jag är fortfarande mätt efter brunchen som vi åt klockan ett. hur sjukt är inte det? Åt en liten middag, 8-bitars sushi för några timmar sedan ändå.

Det känns som en  tråig helg, ur viktningskningsperspektiv.
Jag känner mig tjock och som om jag inte har gått ner i vikt, snarare gått upp allt igen.
Inte roligt alls.

Löfte:

Imorgon ska min hand inte “utav sig själv” famla sig ner i nötburken vi har hemma.
Inget småätande!

Gårdagskvällen, syndernas kväll.

Jahopp, det var igen bra kombination att: ha mens, inte hinna äta middag innan man går på fest och plockmat på fest. Eller, sa jag plockmat? Dte var väl snarare snacks än mat.

En vän som är kock hade bakat världens godaste ciabatta och gjort egen tapenade. Sa jag att dte fanns hur mycket brie som helst också?

Jodå.

Det åts och åts och åts.

Idaghar jag mensvärken från helvetet, är svullen och känner mig 5 kilo tyngre än igår. Härligt.
Nä.

Dagens frestelse:

Godis, choklad, glass, sött, surt, salt, fett.

Jag tror inte att frestelsen har varit vad jag vill ha, utan jag har haft en stooor önskan att kunna överäta/hetsäta.

Om jag har fallit dit?
Både ja och nej.
Jag har inte lyssnat på min mättnadskänslor. Jag har småätit under hela dagen även om det främst varit frukt och sånt.
Men, jag har inte köpt hem något av det ovanstående, istälelt åt jag en stark thai-curry kyckling med kokosmjölk. Och nu är jag däst, så mätt är jag. Fastän jag åt middag för två-tre timmar sedan.

Vad triggar att jag vill överäta?
Så fort dte är något som inte stämmer, att jag är trött, eller ledsen eller stressad, så kommer de gamla vanorna mycket lättare tillbka. För då är jag ur balans. Det gäller att vara lite ödjuk och säga “Det är okej. Jag är bara människa.” Samtidigt så måste jag ju face:a mina gamla vanor och inte låta dem ta över så fort det kommer ett gupp på vägen.
Mat är mat, känslor är känslor. Mat ska inte användas för att dämpa känslor.

Läste förresten ett citat på funbeat idag som jag måste dela med mig av mitt i alla diet-diskussioner runt om på nätet. Rakt, klarsynt och sant. Du kan äta vad som helst och gå upp i vikt. Man kan bli tjock av vad som helst. Därför kan man bli smal av vad som helst också, the key s balance!

“Det som stör mig med den här debatten är man att alltid skyller ifrån sig ansvaret på att det är matens fel att man är överviktig, inte personen som äter.”

Dålig dag.

Idag är en sån där dag då jag är väldigt trött och jag omedvetet stoppar in saker i munnen konstant.
Jävla mun och jävla händer som förser den med saker att tugga på.

Men mest av allt, jävla trötthet som gör att jag vill stoppa i mig saker hela tiden för att hålla uppe energin.