Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Planen:

Så kommer vi till den slutgiltiga punkten för denna livsförändring. Min plan. Jag behöver en tydlig plan som ger mig resultat om jag följer den, men som är human och genomförbar.

Egentligen är planen inte så svår att konstruera efter att ha läst genom mina två senaste inlägg. Där står det vad jag vill och vad som just nu hindrar mig från att nå dit. Jag måste alltså skapa en plan som hjälper mig att övervinna de fallgropar jag idag hamnar i.

Jag har en kort plan. Den sträcker sig fram till sista augusti och man kan väl säga att det blir en prövotid. Jag ska även presentera den här planen för PT Magnus och se om han godkänner den, det vet man aldrig!

Såhär ser min plan ut för den närmaste tiden:

  • Gå en morgonpromenad 5 dagar i veckan.
  • Följa Magnus träningsschema vilket än så länge innebär minst tre löppass, två styrkepass och två corepass i veckan.
  • Gå minst 12 000 steg om dagen.
  • Äta fem mål mat om dagen, än så länge fortsätter jag med att äta halv-vegetariskt. Halva tallriken enbart grönsaker.
  • Äta på bestämda tider (har laddat hem “mat och sov”-klockan och satt alarm på när jag ska äta. Bra!)
  • Bara äta en portion.
  • Minst 1 yogapass i veckan.
  • Minst 1 timme meditation sammanlagt i veckan.
  • Minst 2 timmar på cykeln i veckan.
  • Totalförbud på godis, snabbmat, läsk (även light), bullar, glass och liknande. Två undantag tillåtet under den här perioden. Jag är inget fan av förbud, men jag får utvärdera hur det gått efter den här perioden.
  • Ligga i sängen före tolv fem dagar i veckan och upp 8 fem dagar i veckan.

Planen kommer förmodligen bearbetas lite, men jag börjar såhär. Jag skulle vilja ha in lite andra träninsgformer, jag gillar variation, men så länge jag är på landet är jag ganska begränsad till utbudet som finns här = inget. För er som är sugna på en utmaning, räkna med att AugustiUtmaningen kommer bygga på ett liknande koncept, men med lite mer finesser.

Jag kommer väga mig varannan fredag och ska försöka se till att få en fettmätning gjord med bodpod så fort som möjligt. Som det känns nu kommer jag nog inte redovisa vägningarna på bloggen utan enbart till Magnus, men om det känns bra och ångestfritt så kommer ni få ta del utav hur det går såklart. Jag vill på ett sätt redovisa allt på bloggen eftersom det finns en stor motivation sammankopplat med det, men på sista tiden har det känts så blottläggande eftersom många som jag inte känner så väl, men som vet vem jag är, läser bloggen. Det känns lite känsligare då på något vis. Kanske överkommer jag den känslan, vi får se! Jag vill inte att min viktminskning ska leda till prestationsångest heller.

Jag tycker planen känns bra, inte övermänsklig, men ändå en utmaning.
Och den börjar nu!

 

 

Problemen:

Okej, jag behöver en plan, jag behöver ett tydligt mål och jag behöver påminna mig om VARFÖR jag ska följa planen för att upprätthålla min motivation. So far som god.

Om målet är att gå ner i (fett)vikt så måste planen utformas för att gynna målet. Men då måste jag fundera på vad det är i nuläget som hindrar mig från att vara där jag är. Jag tror inte att vad jag äter är det stora problemet, visst kan man gå på olika dieter, följa viktväktarna eller bli LCHF:are. Men jag TROR, understryker tror, inte att det är vad jag äter som mål under dagen som är problemet. Mina måltie rär som regel bra. Jag tror att problemet ligger i hur jag äter och det som äts utöver dessa mål.

Att ha självinsikt är inte så himla enkelt, men jag har iakttagit mig själv den senaste tiden. Sett men inte orkat/velat/vågat förändra. Det jag har kunnat konstatera är att:

Jag har svårt att säga nej.
Äter saker som jag inte borde äta, godis, efterrätt, en portion till, “fyllekäk”, läsk, “bilmat” osv osv. Så har jag sjukt svårt att låta bli. Undermedvetet rättfärdigar jag mina egna val med att andra gör samma val. Om jag verkligen vill ha en glass men vet att jag inte borde, så är det enklaste att fråga om någon annan vill ha glass, i sånt fall blir det mer okej att ta en glass själv. Jag skulle tro att det är ett typiskt beroende-beteende. Alkisen dricker hellre i sällskap än ensam. Jag äter hellre i sällskap än ensam, men är jag deppig så äter jag helst själv och “ostört”.

Jag äter sötsaker/skit oftare än jag tror.
Jag har en bild i huvudet av att jag aldrig äter godis/läsk/kakor/glass efterrätt. Men den behöver nog uppdateras. På grund av anledningen ovan så blir det oftare än jag tror och det är så lätt att glömma bort sist man tog en kaka, åt en hamburgare eller liknande.

Jag äter av andra anledningar än att få i mig näring.
Maten fyller helt klart flera funktioner än att enbart agera som föda. Jag äter när jag är ledsen, när jag är trött, när jag behöver tröst, när jag vill ha belöning osv osv. Mat har en väldigt stark känslomässig koppling som är svår att komma undan. Mat är inte “bara mat”. Mat är som en livlina.

Jag är dålig på att planera.
Magnus har sagt att jag ska äta fem gånger om dagen för att få igång min förbränning. Det har fått mig att inse att jag är väldigt dålig på att planera mina matintag. Jag äter när jag bli hungrig och det är inte alltid så regelbundet som jag kanske tror. Risken är att jag inte känner när det börjar bli dag satt äta, utan överrumplas utav en väldig hunger som gör att mitt blodsocker får gå bananas och jag äter mer än jag behöver alternativt inte får tag i något “bra” att äta och äter något “sämre”.

Jag äter för mycket/har svårt att sluta äta när jag är lagom mätt.
Jag har svårt att se vad som är en lagom portion och har dålig koll på mina mättnadskänslor. Jag gillar att äta mycket och det är lite det som är klurigt när man ska gå ner i vikt och inte upp.

Jag rör mig för lite/sitter för mycket.
Det må låta lite konstigt kanske, för jag är rätt duktig på att träna. Men träningen är en så pass liten del av livet. Om jag tränar hårt en timme per dag, så ger det mig ungefär 15 till vakna timmar om dygnet. De timmarna kan jag vara väldigt inaktiv. Min träning blir då som en droppe i havet. Jag sitter gärna. Framför datorn och tv:n och framförallt när jag inte har ett tydligt och aktivt dags-schema. När jag är i skolan så innebär det ju också många timmars sittande under föreläsningar.

Jag tror att det här är mina stora svagheter/fallgropar. Det som är bra med alla de här grejerna är ju att de går att förändra. Vissa kommer vara svårare att få bukt med än andra, men jag ÄR inte stöpt i en viss form. Jag skapar den jag är hela tiden. Inget att problemen ovan är statiska.

Målet:

Jag behöver bena ut vad som är mitt huvudsakliga mål för att också kunna bena ut hur jag ska ta mig dit och vad som motiverar mig.

Vad är egentligen målet? Är det att gå ner i vikt, att springa halvmaran eller att känna sig nöjd när jag ser mig själv i spegeln? Är det att ha en viss fettprocent eller att ha en viss fysik? Att se ut på ett visst sätt eller att känna sig på ett visst sätt?

Man kan tänka att många av målen ovan nästan är likadana eller hänger ihop väldigt tätt. Men det är stor skillnad på att ha ett mål som “Känna mig nöjd med det jag ser i spegeln” och att “Väga 80 kilo” Det är inget som säger att jag kommer känna mig nöjd med min spegelbild nr jag väger 80 kilo. Det är heller inget som säger att jag måste väga 80 kilo för att känna mig nöjd.

Jag önskar att jag skulle drivas mer utav målet “springa en halvmara” eller fila tiden på milen . Men jag har insett att det är inte SÅ viktigt för mig. Jag är övertygad om att jag kan springa halvmaran, jag har gjort det förr och jag kommer klara det igen. och om jag inte klarar det så är det ingen big deal. Det gör att min drivkraft inte är så stark när jag har halvmaran som mål. Det är jättetrist! För att ha ett träningsmål tror jag är på många sätt sundare än ett vikt/utseendemål.

Jag måste rannsaka mig själv och vara helt ärlig. Då är det vikten som är mitt huvudsakliga mål, hur mycket jag än skulle vilja att det var något annat. Min rationella del utav hjärnan vill säga något annat, men jag blir mest motiverad av att se minus på vågen och se förändringen i spegeln/på bilder. Jag blir motiverad av att gå ner i vikt. Eftersom jag har en kraftig övervikt är det väl helt okej att känna så, jag behöver gå ner i vikt. Min rädsla drivs dock av att jag en dag kanske väger 80 kilo men fortfarande känner samma sak som jag gör idag. För jag vill ju också känna mig nöjd med mig själv och med hur jag ser ut. Den rädslan har jag länge närt. Men nu har jag bestämt mig för att lägga den åt sidan och tänker. Det får jag i sånt fall ta då. Jag ska inte under 80 kilo och om jag, när jag väl väger 80 kilo, ändå vill gå ner i vikt, så hoppas jag att det finns flera runtomkring mig som sätter stopp (inklusive den här rationella delen utav mig själv).

Så okej. Det är ner vikt jag vill. Det är det jag har som huvudmål. Vikt är dock inte ett helt superbra sätt att mäta hur det egentligen står till med kropssammansättningen, så fettprocent kanske är ett bra komplement, samt centimetermätning.

Att bredda sin målbild och inte bara köra på ett visst mål, tror jag är väldigt viktigt. Att ha träningsmål också samt dela upp huvudmålet i mindre delar. Så jag måste formulera flera, tydliga mål för mig själv. Som jag påminner mig om! För jag har formulerat mål förut. Varit tydlig med dem, men sedan har jag liksom glömt bort dem. För jag har inte upprepat och insupit dessa mål fullt ut. Jag måste andas och tänka och fokusera på mina mål. Ha dem med mig hela tiden och göra dem viktiga.

Jag skulle vilja vara som några av mina kompisar, de sätter blicken på sitt mål och sedan kör de på tills de når dit. Jag känner mig snarare fylld utav tvivel och tappad motivation på vägen att jag aldrig hinner fram. Mitt fokus svackar och jag tappar fart, när jag tappar fart blir motivationen ännu sämre och snart har jag glömt bort vart jag skulle. Sen får jag börja om från början.

Så nu måste jag se och lära utav mina vänner. De låter sina mål kliva fram och bli viktigare än mycket annat. Det måste jag också göra. Jag ska meditera över mina mål och använda mitt fokus och vässa det. Mitt pannben ska byggas ännu starkare och vara riktat åt ett enda håll. Framåt. Jag ska låta gupp på vägen vara just gupp, men inte tappa riktning.

Ni hör ju vilket drag det är i mig nu! Jag känner mig sjukt redo. Kanske är det så att tron är på väg tillbaka. Jag måste ju tro på mig själv, att jag kan klara det här.

Tydliga mål jag jobbar mot som inte ligger flera år framåt i tiden:

  • Väga under 100 kilo. Det är mitt första stora viktmål. Jag har sedan några mindre delmål också såklart, men under 100 kg är primärt och skulle vara jättestort för mig. 80 kilo är ju sedan det slutgiltiga målet.
  • Komma i stl 42 och 32″ jeans.
  • Fettprocent, men den måste jag mäta först så att jag vet vart jag står nu. Men under 30% ska jag först och främst och sedan kanske målet kan vara att ligga runt 25%.
  • Klara Stockholms halvmara på 2:30.
  • Midjemått under 88 cm.
  • Känna mig nöjd med min spegelbild och mig själv. Stort mål och vissa dagar känns det som om jag är nästan där och andra som om jag aaaldrig kommer nå dit. handlar mest om min egen självbild och självkänsla.

 

Återuppstånden.

I ungefär samma veva som jag bestämde mig för att bryta ihop lite smått så la även den här bloggen ner. Var det ett tecken från internet-gudarna som gav mig lite tid att tänka på vad jag egentligen känner och hur jag ska ta mig vidare, kanske?

Nåja, nu är både bloggen och jag vid liv igen. Efter lite funderingar förra veckan så bestämde jag mig för att ta en “time off” och helt strunta i alla måsten, borden och träningen resten utav veckan. Det gjorde mig gott, för idag känner jag mig mer redo att möta världen igen och sätta upp en plan för den kommande tiden. Samt att återgå till träningen.

Jag har dock insett att jag måste ha en plan att följa. Det verkar vara extra viktigt på sommaren. Samt att jag måste skapa mig en större och starkare motivation. Det är ibland där det brister. Det här frågorna snurrar en del i mitt huvud just nu: Vad vill jag? Till vilket pris vill jag det? Är jag redo att göra ganska jobbiga förändringar och försaka vissa saker för att nå dit? Om inte, vad VILL jag egentligen?

Jag tänkte göra en liten utmaning för mig själv fram till första september. Med en officiell Augustiutmaning. Det kan nog vara precis vad jag behöver. Om ni känner er lockade utav upplägget är ni varmt välkomna att delta. Vi har ju gjort det förr! Jag ska presentera utmaningen i dagarna, stay tuned!

Motvind.

Det blåser lite motvind här borta. Jag får inte gjort det jag ska göra och jag är så evinnerligt trött. Det blir inte alls som jag har tänkt och jag tänker för mycket. Ni hör ju, bara de tre meningarna sammanfattar ungefär vad jag ville säga med mitt hela inlägg. Det är lite tungt nu.

Jag måste hitta ett sätt att stärka mig själv. Jag är van vid att somrar brukar vara svåra för mig. Dagarna flyter ut och det är aldrig någon ordning på vad som ska göras, vad som blir gjort och när/hur. Jag fick tipset att skriva att-göra-listor och det började bra, problemet är att det varje dag uppstår åtminstone ett par tre stycken akuta grejer som måste göras “NU!”, på en gång, som inte har gått att planera in och som jag inte ens hunnit med att få ner på min jäkla lista. Så i slutet av dagen tittar jag på listan och kan inte checka av något. Ändå har jag gjort saker, men inget av det jag tänkt. Det kan göra mig tokig.

Jag inser mer och mer, för varje år, att jag är en människa som mår bra av rutiner och ett lagomt fullspäckat schema. Dagar som bara flyter omkring är jobbiga för mig. Jag försöker hålla på riktlinjen att gå och lägga mig före tolv och gå upp åtta fem av sju dagar i veckan. Bara det är en utmaning! Att leva “ledigt” men ändå vara bunden av 17 hästar, en stor gård som kräver underhåll och allt som kommer därtill samt att försöka kuska land och rike runt för “nu är det sommar”, verkar inte vara helt optimalt för mig. Jag har varit ledig sen början av juni, men inte en enda gång har jag legat i en solstol hemma på bryggan och läst en bok.

Periodvis dras jag in i en enorm trötthet, ni som läst bloggen tidigare har säkert hört mig fundera över det förut. Helt plötsligt blir jag bara onaturligt trött och kan sova helt galet mycket. Så är det just nu. Om tröttheten är mental, fysisk eller beror på att livet är för stressigt eller för lugnt, vet jag inte, men jag vill bara sova.

Maten känns okej, att vara halv-veg är än så länge inga problem (tack för alla grymma tips i inlägget före, ni är bäst!). Att äta lagom är ett större problem. Att planera maten är ännu större. Det är som om livet går i skov. Ibland går det lätt och ibland svårt. Ingenting är statiskt, det går aldrig bara “bra”, det går upp och ner. Maten känns krångligare ju mer jag tänker på den.

Vikten är fortfarande ett hett ämne och ni var ju flera stycken som undrade vad som hände med vägningarna. Det som hände var att ångesten kom och jag fick ganska snabbt omvärdera hur jag vill göra min viktresa. Jag vill vara duktig, redovisa minusresultat vecka efter vecka och få en hel massa beröm. De skulle vara skönt för egot. Jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock, tung och väldigt obekväm med min kropp. Men jag får inte till det. Jag får inte ihop pusslet men jag fortsätter pussla, fast på egen hand. Jag måste ju vilja för min skull och kanske gör bloggandet att jag vill det mer för “er” skull. Just nu går vikten inte alls ner och det bidrar givetvis till detta “depp-mode”.

Träningen då, den brukar ju alltid gå bra. Den brukar liksom bara finnas där, sköta sig och vara schysst. Men så är det det där med min förmåga att se allt så oerhört svart-vitt. Sist jag tränade var i fredags. Passet jag planerade in för söndagskväll uteblev när vi inte kom hem förrän efter midnatt. Sen tog dte bara stopp, ungefär samtidigt som den enorma tröttheten tog mig i sitt våld. För en vanlig människa kanske fyra, eller fem, med idag, vilodagar inte är något att hetsa upp sig över, men jag ser alla mina inplanerade träningspass svepa förbi och jag ser mitt träningsschema raseras. Det blir svart och helt plötsligt blir motståndet mot träning så oerhört stort. Jag tänker att jag springer långsamt, att jag har dålig kondition och känner mig dålig.

Ni är så fina som peppar och hejar på mig, som skriver att jag inspirerar och kämpar på. Ni finns där hela tiden och hejar längs med vägen. Ni läser bloggen trots att jag kläckt ur mig rätt trista inlägg på sista tiden och ni verkar tro på mig. (Kärlek!!) Den här självkritikern i mig kan inte förstå what all the fuzz is about, jag känner mig som en fejk. Jag trivs inte med mig själv och tycker inte att jag är så mycket att hänga i julgranen, just nu. Jag känner mig varken kul, stark eller som någon att inspireras utav. Jag känner mig ledsen, självkritisk och klen. Det är ju nu jag borde kämpa och inte bara lägga mig platt på mage. Vad hände med min glöd, vad hände med min motivation, vad hände med min styrka? Vad hände med det enkla “Äta, träna och kämpa?”

Jag blir så innerligt ledsen av att känna att jag är så missnöjd med mig själv. Jag borde ju vara det bästa jag har. Jag är den enda i hela världen som är jag. Jag som predikar om hur viktigt det är att älska sig själv och att vara sin egen bästa vän, så gör jag det inte själv. Livet är så jäkla svårt ibland! Ännu svårare när man ska vara så himla “duktig” också.

Det här blev ett ganska deppigt inlägg, långt ifrån rosa träningskläder och hurtiga träningspass. Men livet är väl såhär också tänker jag. Bakom den där fasaden. Inte en lätt nerförsbacke hela tiden, utan lite jävlig motvind då och då längs med vägen, gärna i uppförsbacke. Min rädsla är att det gör mig svagare, min erfarenhet säger dock att det gör mig starkare. Jag kan vara hur ledsen och nere just nu, men jag vet att det vänder och blir bättre. Jag längtar så himla mycket efter medvind och nerförsbacke just nu bara.

Människor som berör och inspirerar

I min närmaste omgivning har det under de senaste veckorna skett en kris som varit väldigt omvälvande för alla i min familj och dess närhet. Min kusins sambo, som är några år yngre än jag, blev efter många operationer diagnostiserad med cancer i benet. Istället för att vänta sig strål- och cellgiftsbehandlingar fick hon det fruktansvärt svåra beskedet att benet var tvunget att amputeras då cancern inte går att behandla.

Det går inte på något vis att sätta sig in i vad det innebär att förlora ett ben och det är något jag hoppas att jag själv aldrig ska komma att behöva lära mig. Men jag kan försöka föreställa mig och tanken skrämmer mig tillräckligt mycket. Hur klarar man det? Jag har under de här veckorna fram till operationen varit så sjukt imponerad utav Carros stora mod och förmåga att hantera den här vetskapen att hon kommer förlora ett av sina ben. Jag har gråtit över den stora sorgen det här innebär, men också varit fylld utav vördnad inför på vilket sätt hon valt att hantera, acceptera men även sörja sitt livsöde. All kontakt med henne har varit så fylld utav livsglädje och fokus på hur hon ska kunna leva vidare efter operationen utan att förtränga någon del utav sorgen. Som ni hör är jag både oerhört imponerad och inspirerad utav denna starka och fantastiska tjej att det har fått mig att tänka väldigt mycket på hur vår inställning till allt som händer runtomkring oss till stor del bestämmer hur vi mår och känner.

Carro är inte bara en ung, vältränad och sportig tjej, hon har också under de senaste åren tillsammans med sin syster, heltidssatsat på sin golfkarriär. Carro vägrar dock ge upp sin livsdröm att bli en golfspelare i toppen bara för att hennes ben blir amputerat, utan siktar istället på att slå sig fram inom handikappgolfen. För mig är det så oerhört inspirerande att höra henne prata om målsättningar och tankar kring framtiden.

Carro skriver en blogg, som tidigare mest handlade om hennes golfkarriär. Bloggen har nu fått en liten annan riktning, iom cancern och operationen, men strävan mot golfkarriären finns fortfarande kvar och via bloggen får vi alla möjlighet att följa med henne på vägen dit. Jag kan rekommendera alla att gå in där och läsa Carros egna ord och tankar.

Ikväll är jag nere och hälsar på Carro på sjukhuset, nästan en vecka efter operationen och jag ser verkligen fram emot att träffa henne. Jag tror den här tjejen kan bli något stort och att hon kommer att påverka och inspirera många människor i sitt liv. Snart ser vi henne på golfbanan igen, precis som hennes förebild nedan, Manuel De Los Santos, där hon kommer regera!

Målen jag jobbar mot.

För att motivera mig själv och för att ha ett fokus för att veta vart jag ska tänkte jag presentera de mål jag har med min träningoch utveckling, både mentalt och fysiskt. Vissa mål är konkreta och andra mer känslomässiga. Jag har tänkt ha en tydlig uppföljning utifrån de här olika målen. Vissa är tidsbestämda på lite kortare sikt, andra är mer långsiktiga. Men alla mål fyller en stor funktion och jag vill ha ett bredare fokus än bara vikt. För vikten är verkligen inte allt, det är en viktig del i min utveckling men jag har annat som jag anser är minst lika viktigt. Det kan komma att läggas till mål allt eftersom och mål kan förändras eller konkretiseras med tiden.

  • Klara halvmaran på 2:30. Det här är för mig ett modigt mål. Jag har sprungit halvmaradistansen en gång tidigare och då tog det 2:40, då var jag å andra sidan inte skadad innan men jag hade heller inte löptränat fokuserat inför sträckan och sprang inte i något jobbigt tempo.
  • Väga under 100 kg till halvmaran. Det här viktmålet blir på sätt och vis ett sätt att underlätta målet ovan. Ju lättare jag blir, desto lättare blir det atts pringa snabbt och länge eftersom kroppen får mindre att bära på. Det är 19 veckor till halvmaran och jag väger mer än jag trodde när jag först satte det här målet. 16,8 kg på 19 veckor är absolut möjligt, men kan bli tight efetrsom jag inte tänker gå “på diet” under den här tiden, utan vill ha en “normal” kosthållning som dock är mycket mer genomtänkt än vad min kosthållning varit det senaste halvåret.
  • Hitta en “lagom” träningsnivå som funkar året om. Jag har lätt att bli allt eller inget. Men jag vill hellre vara lagom året om så att det funkar.
  • Hitta ett mattänk som är okomplicerat. Jag vill inte ha ångest kring mat, vad jag äter och tänka för mycket på mat. Mitt mattänk ska vara fritt från förbud och pekpinnar och funka året om, i perioder med mer eller mindre träning, på landet och i stan, sjuk som frisk, på semester eller i stress. Det ska inte vara något konstigt eller problematiskt att äta så som jag vill äta. Inget allt eller inget. Jag vill basera mitt matintag på näringsrik mat som gör gott för kroppen, fritt från så mycket tillsatser som möjligt, utan att bli nitisk.
  • Skapa en stark grundfysik. Stärka upp de svaga länkarna, vara rörlig, mer jämnbalanserad och jämnstark. Ha en bra grund att stå på.
  • Träna regelbundet genom hela sommaren. Minst 4 ggr/vecka. Det här målet är en mer konkretisering utav mål nr 3. Jag har lätt att “lata till mig” under sommaren, vilket är helt okej ibland, men jag vill ändå hålla träningen regelbunden för att få mina resultat.

Mål på lite längre sikt:

  • Milen under 60 min. Jag har ett personbästa från förra våren på 64 min, men det var när jag sprang mycket mer, idag skulle nog tiden ligga runt 75-80 min kanske.
  • Gå ner till 80 kilo. Det kommer delas upp i fler delmål givetvis. Här har jag inget konkret tid för mitt slutmål, men jag tänker mig att det får ta tid. Jag har dock bestämt mig att när jag fyller 30 år, vilket är om tre dryga år, så ska jag vara i min målvikt.
  • Springa ett marathon. Det blir nästa mål för löpningen. Jag kan!
  • Hålla mig hel och skadefri.
  • Bättre hållning. Jag har lätt att sjunka ihop och hänga lite i ryggraden när jag står och sitter. Den klassiska laptophållningen..
  • Hålla målvikten. Det här känns som ett mål som kommer väldigt långt fram, först när jag nått min målvikt. Men det är ett viktigt mål att ha med sig. Det stora målet är ju egentligen inte att gå ner i vikt, målet är att lära sig stå still på den vikten utan att det ska vara en kamp. Jag vill hitta balansen som ska kännas lätt och självgående. Att inte behöva tänka vikt.
  • Oproblematisk relation till mat. Det här hör i allra högsta grad ihop med det ovanstående målet och mål nr fyra där uppe. Men jag vill inte att mitt liv ska bestå utav olika sätt att kontrollera ett matintag, elelr få ångest utav viss mat. jag vill ha en oproblematisk relation till mat.
  • Minska på stressen. Jag upplever mig själv som på många plan omedveten om den inre stress jag bär på. Den pyser ut och märks här och där och då blir jag orolig. Men för att minska på min inre stress måste jag göra aktiva förändringar i mitt liv. Mer sömn, mer struktur utav min tid och jag måste bli bättre på att prioritera bort sådant som jag inte hinner med.
  • Mer egenkärlek/positiv självbild. Att ge mig själv mer utav sådant jag mår bra av och mindre utav sånt som jag inte mår bra utav.

Vad tror ni om det här?

Utvärdering utav tankar.

Imorgon ska jag träffa en ny PT som jag har hört mycket gott om, främst från Sara och vi ska prata om jag eventuellt ska träna med honom framöver. Jag känner att jag behöver lite hjälp med både fokus och ha någon som går bredvid mig och hjälper mig att sikta in mig åt rätt håll med träningen.

Inför vårt möte imorgon bad han mig fundera på vissa saker och jag tänkte dela med mig utav hur jag tänker kring frågorna helt öppenhjärtigt med er. Jag lämnar också frågorna fria för er att ställa er själva om ni som jag kanske står inför en livsförändring eller har mycket tankar kring en förändring ni vill ska ske.

- Vad betyder träning för dig?

Träning för mig är flerbottnat. jag älskar träningen men samtidigt så kan träning skrämma mig. Den tanke som etsats in i mig under åren i grundskolan är att träning och idrott är jobbigt och något jag inte klarar av. Även om jag vet bättre nu och fått en helt annan relation till träning kan det tänket fortfarande förfölja mig. Jag har lätt att bli manisk med min träning och tycker om att se min träningsstatistik skjuta i höjden. En typisk allt-eller-inget människa och kan ena veckan ha 10 träningstimmar för att nästa ha två. Träning är också prestation och jag tycker inte om att prestera dåligt (vem gör det?) men borde förmodligen vara mindre resultatinriktad och mer inriktad på vad träningen ger mig. Jag känner mig duktig när jag tränar och dålig när jag inte tränar.

Träningen är också något jag vet att jag behöver för att må bra. Jag älskar känslan både under (inte alla) pass och efter ett ritkigt hårt pass. Jag gillar inte träning som inte gör mig outhärdligt trött efteråt, då har jag inte varit tillräckligt “duktig”. Vilket också kan göra att jag bitvis får mycket svårt att lyssna på kroppen.

Träningen är något meditativt som bitvis går av sig själv och jag längtar efter både för kropp och själ. Det är egentid och självutvecklande.

Träning hänger ihop med min identitet. Hur jag vill vara. Jag vill vara en person som tränar.

Träning ger mig energi. Gör att jag orkar livet lite lättare. Orkar med tempot.
- Vad betyder mat för dig, vilka känslor har du när du pratar kost?

Mat är viktigt för mig. Min relation till mat är känslig, ömtålig och inte alltid helt sund.

Mat har varit och är, mer eller mindre, kopplat till mitt känsloliv och agerar som ett substitut för bättre sätt att lösa och hantera känslor och problem.
Jag älskar mat. Men den ger mig samtidigt ångest. Skapar tankar i mitt huvud om vad som är rätt och fel att äta. Hur mycket eller lite. Min upplevda okontroll över mitt ätande gör mig olycklig, orolig och överviktig. När jag upplever att jag har kontroll blir jag nitisk, stenhård och elitistisk i mitt tänkande. Typisk allt-eller-inget.

Samtidigt så vill jag äta mat som får mig att må bra, att inte falla i fällan med förbud och strikta dieter. Jag vill äta migg full med vitaminer och mineraler och näringsämnen. Jag vill fylla min kropp med näring som gör att den blir frisk och stark. Då älskar jag mat, fast på ett annat sätt.

Jag blir väldigt känslomässigt engagerad när jag pratar om mat och det känns som om jag hugger både snabbt och hårt om någon försöker rucka på mina “trygga” matvanor. Matvanor som varierar kraftigt beroende på hur jag mår i övrigt och om jag är på stadiet “allt” eller om jag befinner mig på “inget”. Kritiserar någon mina matvanor kritiserar dem mig som person och det är jobbigt.

- Vad skulle det betyda för dig att lyckas nå ditt viktmål på 80 kg?

Mycket! Det finns så många fördelar med att nå mitt viktmål. Ser jag på det konkret så vore det en oerhörd stor förbättring för min hälsa och kropp rent fysiskt. Att slita mindre på kroppen, minska riskerna för många överviktsrelaterade sjukdomar.

Det är de främsta “logiska” skälen, men de som jag egentligen tror styr mest är de känslomässiga. Att sluta vara tjock är både att lägga ifrån sig en gammal identitet och att göra upp med den, samt att känna fördelarna av att var anormalviktig och normalstor. Med allt från klädletande till grupppsykologi. Att inte utmärka sig genom sin kroppsstorlek och inte hindras utav den.

Samtidigt är jag medveten om att många av de skälen jag har för att vilja gå ner i vikt, inte nödvändigtvis måste hänga ihop med vikten. Jag kan känna mig lika tjock som nu, även om jag väger mindre. För självbilden sitter i huvudet och bara för att kroppen förändras så är det inte säkert att huvudet förstår och hänge rmed.

Visst tror jag någonstans att jag skulle bli lyckligare av att vara smal, även om jag VET att smalhet och lycka inte sitter ihop, utan det är mest en “sanning” jag lärt mig under livets gång.

Att gå ner i vikt och nå mitt mål skulle också vara att bevisa för mig själv att jag kan, eftersom jag bitvis har väldigt svårt att lita på min egen förmåga. Jag har nästan gett upp hoppet om mig själv periodvis.

- Vilken/vilka är de största hindren för att nå dit?

Min inställning utan tvekan. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att bryta trygga mönster. Rädslan för att det ska bli fel/tokigt. Rädslan för att gå ner i vikt och inse att det inte var svaret på alla lösningar. Rädslan för att gå upp allt igen efteråt.

Maten är ett mycket större problem än träningen, men träningen gör ofta maten enklare.

Att jag bitvis är rätt lat/bekväm och ser på en förändring som oerhört jobbig.

- Vad får du energi ifrån?

Det här är mycket svårare än jag trodde, att svara på. Jag vet inte riktigt. Jag får energi från min omvärld i form av mina nära relationer. Jag får energi från träningen. Naturen. Att få vara lugn ibland. Men nästan alla dessa saker tar även energi och ibland tar det mer än det ger, ibland ger det mer än det tar.

- Vad tar din energi?

Stress. Känslan av att inte räcka till, att inte hinna med att alltid vara jagad. Har svårt att koppla bort “att göra”-listan som ekar i huvudet. Är bra på att kämpa kämpa kämpa tills jag är helt slut, men dålig på att koppla bort, slappna av och vila. Sen blir jag så trött att jag blir lätt apatisk istället och gör ingenting. Men då blir jag stressad utav att jag blir apatisk.

- Vilken typ av träning blir du glad av?

Träning som är lagomt utmanande, där jag märker av en förbättring. Där jag inte känner mig urdålig. Dans. Träning utomhus. Träning i grupp. Cykling utomhus. Träning med PT. Presterande träning men också kravlös träning. Presterande träning gör mig bara glad när jag presterar och kan också väcka ångest inför prestationen. Träning som kopplar in själen, typ yinyoga.

- Vad betyder vila för dig?

Vila är tid som går. Det är något jag vet att jag måste göra, men har svårt att tillåta mig själv. Allt-eller-inget. Antingen tränar man stenhårt eller så gör man ingenting. Min vila blir sällan aktiv. Vila är för mig att göra ingenting och det är tråkigt för då har man ju inte presterat något. Å andra sidan kan ja känna bitvis att jag behöver vila, men kanske inte bara fysiskt utan mentalt också. Mental vila är det svårt att få till.¨

Jag läser mina svar och hör hur jag tänker och känner inför de här frågorna och blir stundtals lite ledsen över hur snurrigt det är uppe i skallen. Jag är rätt medveten om var och hur jag tänker och känner tokigt, men det hjälper inte alltid, för jag vet inte hur jag ska brottas med de här känslorna. De är alltigenom sanna rent känslomässigt om än inte logiskt. Dock så var de oerhört nyttiga frågor att fundera över.

Vad är era spontana tankar kring frågorna?

Lucka 17 – Så motiverar jag mig

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång. Idag publicerar jag gårdagens lucka, bättre sent än aldrig!

Många mail och kommentarer jag får handlar om hur jag motiverar mig. Jag tycker frågan är svår att svara på. Jag vet inte? Min motivation kommer inifrån, men det innebär inte att jag alltid känner mig motiverad. Många gånger är det sista jag vill, att göra något jag har bestämt mig för att göra. Jag kanske inte alls har den minsta lust att dra iväg och träna intervaller. Ändå är jag väldigt bra på att få mig själv att göra det jag har bestämt. Jag tror hemligheten ligger i att bestämma sig i god tid före. Ni vet hur roligt/enkelt allt känns när man planerar saker. Jag kan sitta och klura på hur kul det ska bli att ta sig ann en hel del jobbiga och tråkiga saker. För när jag planerar så finns inte den där “jag orkar inte!” Eller “Jag har ingen lust!” känslan. Så planeringen är oftast oerhört optimistisk.

Men när det ska utföras kan det bli svårare. Där är jag bra på att “stick to the plan”. Framförallt när det kommer till träning. Om jag inte har någon plan att förhålla mig till blir jag däremot mycket mer svävande i att ta tag i saker. Om jag inte har någon träning eller träningsupplägg inplanerat känns det oftast som om jag famlar i blindo. Ska jag gymma? Springa? Köra ett gruppträningspass? Möjligheterna är enorma, men svårigheten att ta ett beslut och sedan dessutom motivera sig att utföra det är jobbigt. Jag behöver min plan för att kunna följa den.

Motivationen till att följa planen ligger nog djupt inom mig. Min plan finns utav en anledning, den är djupt förankrad i en vilja att utvecklas. Sträva framåt. Bli bättre. Må bättre. Prestera. Den drivkraften skapar en vilja och en motivation att utföra även uppgifter som inte alltid är så kul. Det i en kombination utav en stor nyfikenhet på livet och en förkärlek för utmaningar, så har ni nog receptet för vad som skulle kallas för en stark motivation.

De gånger då motivationen inte finns där? Då säger jag antingen till mig själv “Det känns alltid bättre efteråt.” eller ger mig själv lite andrum. Man måste inte vara på topp jämt.

Varför vill jag gå ner i vikt – uppdaterad version.

Jag skrev fyra inlägg om varför jag vill gå ner i vikt, jag tänkte att jag skulle sammanföra de fyra i ett och se över vad jag anser att jag redan åstadkommit (överstrukna) och vilka jag inte längre anser som viktiga (röd), vilka som fortfarande står kvar och vilka som tillkommit. Vilka som känns extra viktiga (blå).

  • För att ha en frisk och stark kropp som får leva länge.
  • För att kunna sätta på mig ett par jeans, som inte är köpta på ”tjockisavdelningen” och utan att det putar ut ovanför linningen. Jag vill att de ska sitta snyggt!
  • Slippa para ihop Tjock med mitt namn. Jag vill bara vara jag. Jag vill inte vara förknippad med min kroppsstorlek och allt som det innebär.
  • Kunna köpa kläder i vilken affär jag vill. Ha en ”normal” storlek.
  • För att kunna ha på mig vilken typ av kläder jag vill, utan att behöva tänka på vad de visar eller vad de döljer. Jag vill att kläder ska sitta snyggt på mig!
  • För att känna mig bekväm i min kropp.
  • Att slippa sticka ut med min storlek bland andra människor. Vara en i mängden. Inte den tjocka i mängden.
  • För att kunna springa snabbt. jag kommer aldirg kunna vara snabb när jag är såhär tung. jag vill också kunna springa milen snabbt. Kunna tävla med min kille om vem som kommer snabbast till dörren och ha en chans att faktiskt vinna.
  • För att kunna handla, vad som helst, i en mataffär utan att tänka på vad andra tycker och tänker om dte jag köper. jag vill inte känna att de tänker ”Det där borde hon som är så tjock inte handla” osv. Samma sak på restaurang.
  • För att inte vara större och tyngre än min pojkvän.
  • För att få vara normalviktig för en gångs skull. I hela mitt liv har jag vari överviktig/större än min omgivning. Nu vill jag bara få vara normalviktig.
  • För att kunna hålla på med hästar utan att behöva fundera på hur tung jag är eller huruvida min vikt sliter på dem.
  • För att för första gången kunna sköta en inridning från scratch utan att behöva ta hjälp för att jag är för tung.
  • För att undvika alla sjukdomar som övervikt ger ökad risk för: diabetes, hjärtkärlsjukdomar, låg fertilitet, rygg/knäproblem, osv.
  • För att vara en god förebild för andra i min omgivning som har viktproblem. För mina framtida barn!
  • För att kunna vara ute och gå på stan utan att bli svettig för att min kropp bär på så många kilon.
  • För att kunna ha på mig en bikini och känna mig både snygg och bekväm.
  • För att kunna känna att jag passar in, även ytligt, bland mina snygga tjejkompisar.
  • Jag vill känna mig sexig inför min pojkvän (även om han tycker att jag är fin som jag är). ”Jag vill ju bara se snygg ut naken” Som Colting säger det.
  • Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag KAN!
  • Jag vill inte behöva oroa mig om jag kommer i overaller/flyvästar/dykardräkter/regnkläder/liknande när jag ska göra något borta.
  • Jag vill att andra ska titta på mig och tänka ”Vad hon är vältränad.” och inte ”Vad hon är tjock.”
  • Jag vill kunna titta på bilder av mig själv utan att se dubbelhaka, gäddhäng, mage som sticker ut osv.
  • För att kunna låna kläder att ha på mig av mina vänner.
  • För att orka göra mer saker. Hålla igång mer utan att tycka dte är jobbigt.
  • För att få god plats i flygplanssäten, busssäten osv.
  • För att aldrig behöva fundera över ”Är jag för tung?” när jag ska göra olika saker.
  • Jag vill ha en midja!
  • Jag vill kunna gå i kjol på sommaren utan att mina lår ska gnida mot varandra så det gör ont.
  • Jag vill kunna ha kort kjol och shorts.
  • Jag vill kunna röra på mig graciöst, utan att känna mig som en elefant i en porslinsbutik.
  • Jag vill kunna sitta i min pojkväns knä utan att känna mig för tung.
  • Jag vill kunna köpa stövlar och få plats med vaden i dem.
  • För att jag vill inte känna mig dömd redan på förhand pga min vikt.
  • Jag vill kunna köpa ringar/klockor, utan att ha för tjocka fingrar/handled.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt utan att ha kroppsmassa ivägen när jag ska böja mig ner, göra vissa övningar på gymmet osv.
  • Jag vill kunna köpa BH:ar i en vanliga butik.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt när jag är äldre.
  • Jag vill bli gammal och inte vara rädd för att dö i förtid pga min vikt.
  • Jag vill kunna se musklerna som finns där under fettet.
  • Jag vill inte behöva känna mig orolig över att träffa nya människor/vara i nya situationer pga min vikt.
  • Jag vill inte att min vikt ska begränsa mig att göra saker jag vill göra.
  • Jag vill kunna gå till läkaren och tex ha ont i halsen, utan att få höra pekpinnar kring vad jag väger.
  • Jag vill inte bli bemött hånfullt pga hur jag ser ut.
  • Jag vill inte höra fula ord sägas om min vikt.
  • Jag vill inte bli skeptiskt bemött när jag berättar om hur mycket jag tränar ”Om du tränade så mycket skulle du ju inte vara såhär stor.”
  • Jag vill kunna utmana mina vältränade vänner, utan att vara ständigt efter pga att jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill kunna köpa jackor och liknande på damavdelningen och inte behöva gå till herravdelnngen där storlekarna är större och rymligare.
  • Jag vill kunna säga vad jag väger, om någon frågar, utan att antingen skämmas eller känna mig obekväm med den.
  • Jag vill att min pojkvän ska kunna bära mig, ta upp mig i famnen eller vad som helst, utan att jag ska känna mig fruktansvärt tung (vilket jag gör nu, även om han orkar.)
  • Jag vill kunna prova att rida andra raser än bara stora starka viktbärande hästar.
  • Jag vill kunna hoppträna med min häst ibland.
  • Jag vill kunna slänga på mig vad som helst utan att behöva tänka på om valkar sticker ut.
  • Jag vill kunna välja precis vilken affär som helst att köpa kläder i, utan att behöva fundera på storlekarna.
  • Jag vill hålla mig långt borta från diabetesrisken.
  • Jag vill att det ska synas att jag tränar så pass mycket som jag gör.
  • Jag vill inte vara killarnas kompis, jag vill vara den tjejen de trånar efter (även om jag inte vill ha ngon annan än min sambo förstås.)
  • Jag vill ha en kropp som är stark och frisk, med bästa förutsättningar för att hålla så länge som möjligt och stå emot påfrestningar så bra som möjligt.
  • Jag vill kunna vara i strålkastarljuset utan att känna mig obekväm med hur jag ser ut.
  • Jag vill kunna vara starkast/snabbast/smidigast ibland och inte alltid vara efter pga jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill vara en inspiration för de i min omgivning som också är överviktiga.
  • Jag vill jobba med ätstörningar och vara en sund förebild.
  • Jag vill bevisa för mig själv att jag kan.
  • Jag vill att jag ska kunna känna när jag och min sambo träffar någon ytlig bekant till honom eller någon jag ännu inte träffat för att de ska tänka ”Wow vilken tjej han har fångat.” och  inte ”Hon var trevlig, men inte så snygg.”/”Han kunde fått någon mycket snyggare.”
  • För att kunna vira runt en handduk runt hela kroppen och inte få någon glipa.
  • För att kunna genomföra ett helt spinningpass och inte känna att jag är för tung för att orka med.
  • För att jag vill slippa fett som hänger över byxlinningen när jag äntligen hittat ett par snygga, tighta jeans.
  • För att jag inte vill ha något gäddhäng när jag är 25 år!
  • För att jag vill kunna stå på händerna och hjula.
  • För att jag vill kunna göra chins och dips med min egen kroppsvikt.
  • För att jag vill kunna rida barbacka på min häst utan att behöva vara orolig för hennes rygg.
  • För att jag är trött på att folk inte ställer lika höga krav på mig, fysiskt, för att jag är tjock.
  • För att slippa känna att jag måste bevisa för min omgivning att jag lever hälsosamt, eftersom det inte ser så ut.
  • För att hitta balansen.

Oj, ja, det var en ganska lång lista. Vissa punkter på den här listan känns betydligt viktigare än andra. En del har jag redan betat av, men det finns en bit kvar. De var inte så många som kändes oviktiga just idag. Men det kanske kommer?

bloglovin

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

Viktminskningspepp x2

Ibland behöver man bli påmind om att saker har hänt. Jag glömmer lätt. Ser helt plötsligt ingen skillnad i spegeln längre.

Så när en kompis pappa i helgen påpekade att jag hade gått ner i vikt, blev jag nästan förvånad. Men jo. Det har jag ju. och när en nära vän som jag inte träffat på länge, påpekade exakt samma sak igår, värmde det mitt hjärta. Så därför ger jag min viktnedgång på 26 kilo 16 tummar upp!

Svar på era frågor!

Ida
Vilket är ditt bästa tips när motivationen tryter?

Problemet jag upplever när min motivation tryter, är att jag inte är medveten om att jag har släppt fokus. När det handlar om träning, så är jag väldigt duktig på att bara kämpa på, oavsett motivation. Det har blivit en del av min vardag och mitt liv och kräver inte så mycket motivation längre, för att den ska genomföras. För mig är kosten ett större problem. Jag kan vara dålig på att lyssna på kroppen och inte lyssna på huvudet när det kommer till mat.

Men när motivatonen bara tryter, så brukar jag försöka upprepa det jag gjorde i början för att skapa motivation. Jag läser igenom mina inlägg om varför jag vill gå ner i vikt. Jag läser sådant som gör mig peppad och inspirerad, det kan vara allt ifrån olika bloggar eller att titta på Biggest Loser. Sen “tvingar” jag mig själv att kämpa, åtminstone en dag till. Och sen en dag till och sen kommer ofta motivationen på posten.

Och sedan undrar jag också om du går efter någon ”diet” eller hur vet du hur mycket/lite du ska äta varje dag?? För du tränar ju ganska mycket vad jag har förstått och risken är väl att du äter för lite?

Jag går inte efter någon diet. Jag tror att nyckeln för mig är att hitta en balans själv, utan några regler, måsten eller förbud. Jag vill hitta ett sätt att leva och äta som fungerar för resten av livet, utan att behöva väga eller mäta.

Jag har som mål att äta fem mål om dagen, energitäta, helst inte “light”, men då i en mindre mängd. Jag tror inte risken för mig är att jag äter för lite, jag har som största problem att jag äter för stora portioner. Jag har skrivit lite mer utförligt om mina tankar kring min kost i inlägget “Följer du någon speciell diet?”

- Vad är det för häst du har? Är du i stallet varje dag?
Jag har ett gäng hästar, några islandshästar och en frieser. Just nu behöver jag inte vara i stallet varje dag, vilket jag var tvungen i det förra stallet jag stod. Jag siktar på att vara där ca 4 dagar i veckan.


Gårdagens härliga ridtur.

-Vilka träningsformer föredrar du? Vad prioriterar du först?
Bra fråga! Jag är en periodare. Ibland vill jag bara dansa, ibland kör jag stenhårt själv i gymmet och ibland är det bara olika gruppträningspass som gäller. Jag är något av en allätare med andra ord. men min favoritträning är den som gör mig lätt spyfärdig och känslan av att vara heeeelt slut efteråt. Jag har svårt att träna lågintensivt och på sista tiden har jag varit dålig på att få till styrketräningen regelbundet.
- Hur håller du dig motiverad?
Jag håller blicken på målet. Fokus fokus. Dessutom har jag fler mål än rent viktmässiga. Det handlar om allt från att vara hälsosam, må bra, ha ork och energi och bli mer stark och vältränad.
- Hur gör du vid större sammanhang/familjearrangemang när det gäller fika, tårta osv?
Jag har ingen direkt plan jag alltid håller mig till, men å andra sidan är jag väldigt sällan utsatt för den typen av frestelser. Min familj fikar inte med kakor och bullar så ofta och om de väl gör det, så är det okej att ta en bulle eller en kaka eller en tårtbit, om jag verkligen vill. Slentrianätandet är värre tror jag. Sen är det ofta jag säger “nej tack” och jag har aldrig fått någon konstig reaktion på det.
Ofta, när jag vet att jag kommer på en fest eller liknande där det kommer finnas mycket frestelser så har jag försökt bestämma mig innan hur min strategi ska vara. Förberedelse är ett starkt vapen! Som i helgen så bestämde jag mig för att inte äta något som skulle resultera i en trisslott och då spelade det ingen roll att vi stannade för frukost på McDonalds, eller att bröllopstårtan såg sjuukt god ut. Jag fick hitta en annan lösning (sallad på donken och ingen tårta på bröllopet, det går alltid bara man vill och har bestämt sig).
Johanna
Hur gör du när du verkligen är super sugen på något på kvällarna, hur motar du bort suget? Hur tänker du?
Jag är sällan sugen på “godis” utan ofta är jag bara sugen på vad som helst att stoppa i munnen. Må det så vara gurkstavar. Ibland hänger jag inte med i huvudet och märker inte att jag sitter och tuggar på något och bara belönar mitt sug. Så där kommer min utmaning, att hinna med och stoppa impulsen att ha något att stoppa i munnen.
Om jag väl kommer på mig själv och måste brottas med suget. Då gäller det att ha en vilja av stål och bara kämpa emot. Kämpar jag emot suget en gång, så blir nästa gång lättare. Det vet jag. Men ibland går det, ibland inte. En kopp the funkar alltid.
Jessica
Hur ser ditt dagliga mat intag ut på en dag? :P
Det är väldigt olika beroende på om jag tränar eller inte och när jag tränar. Om jag inte tränar ser det ut ungefär såhär:
Jag försöker komma upp och äta min frukost vi 8-tiden beroende på om det är en dag med föreläsningar eller en dag utan. Då äter jag nästan alltid scrambled eggs samt en tallrik med bär, kesella och lite müsli. Mellan frukost och lunch försöker jag äta någon form av mellanmål. Det kan vara alltifrån en frukt till keso.
Lunch kan vara vad som helst, jag äter bara en portion och försöker få in stor del grönsaker och proteiner, men jag utesluter inte kolhydrater. Försöker göra portionen “lagom”. Mellan lunch och middag försöker jag också få till ett mellanmål och middagen ser ut ungefär som lunchen. Inga konstigheter. Jag äter allt, men inte alltid. Sen försöker jag att inte äta så mycket på kvällen.
Disa
Får man fråga nåt som inte har med träning att göra? För jag undrar hur du gjorde för att få ett så bra resultat på hp? Jag fattar ju att du är smart men vad mer:)
Klart man får. Hrm, hur gjorde jag? Jättebra fråga. Jag har gjort sammanlagt 5 stycken HP. Två när jag gick i gymnasiet för 7-8 år sedan (då fick jag 1,4) och tre under de senaste åren. På de här tre sista fick jag 1,7 sen 1,7 och nu sist 1,9. För mitt sista högskoleprov förberedde jag mig inte alls, jag hade tänkt göra det, men saker kom emellan. Till de två jag fick 1,7 på hade jag dock förberett mig,
Jag beställde hem hp-boken men pluggade främst på gamla högskoleprov, jag nötte sönder dem. Läsningen har alltid varit enkel, matten och statistiken också. Men orden, jag har tyckte att de har varit svårast. Men när man pluggar på universitet, så möter man hela tiden ett gäng ord och mitt ordförråd har väl utvecklats utan att jag riktigt tänkte på det.
Jag tyckte att vårens hp kändes lätt och jag hade förmodligen flyt den dagen. Allt stämde. Andra viktiga grejer inför hp är att se till att man är förberedd med vad man ska ha med sig. En egen klocka är ett måste, liksom extrapennor, sudd och linjal. Att ha med sig mellanmål till rasterna, vara utvilad och försöka att hålla sig lugn och strategisk när man svarar på frågorna. Att inte fastna på en fråga man inte förstår utan at hela tiden jobba sig frammåt. Jag räknade ut hur mycket tid jag hade på varje fråga och såg till att vara klar innan tiden tog slut, så att jag inte skulle behöva vara stressad på slutet. Ju fler gånger man skriver HP, desto bättre resultat får man. Hoppas det var lite till hjälp, lycka till!
Sandra
Var löpning den första träningsformen du fastnade för när du började träna regelbundet?
Nej inte alls, löpningen tog det lång tid innan jag fastnade för. Jag fastande framförallt för styrketräningen och ett boxpass i min hemstad som var/är grymt bra. Jag firade i våras två år som löpare!
Vad gör du om 5 år?
Om fem år har jag precis blivit klar med min psykologutbildning, och ska göra min ptp. Jag skulle tro att jag och min sambo kanske börjar tänka på att skaffa barn och då kanske flyttar från Stockholm. Jag är övertygad om att jag har nått min målvikt och har kommit långt med jobbet utav mig själv och de matbeteenden jag har/har haft. Jag ser mig själv som en fem år äldre, klokare, vackrare och mer harmonisk person.
Miranda
Vilket är bästa passet på Sats Sundbyberg, och när ska vi ta och köra det ihop? ;)
Haha, bra fråga! Jag borde kunna svara, men nu känns det som om de har ändrat hela schemat sedan jag kom tillbaka efter sommaren och så har jag varit så mycket sjuk också. Förr var bästa passet det min PT höll på tisdagar, men det har de inte längre. Så jag vet faktiskt inte. Jag har dock hört rykten om att onsdagens boxpass ska vara bra. Du kanske vill hänga med och testa det?

Trollmor
Får man vara med i utmaningen även om jag inte lyckas med att länka till utmaningne från min blogg? Jag är rätt kass på datorer, men jag ska göra ett försök att få till det.

Självklart får man det!

Jag blir ofta väldigt sötsugen en stund efter att jag ätit lunch. Spelar ingen roll om jag äter mycket eller lite, kolhydrater eller ej. Mina frågor: Upplever du också detta? Har du något knep att ta till?

Nja, inte vad jag kan komma på just nu. Vilken typ av sötsaker är det du blir sugen på? Jag blir mest sugen på saker när jag är stressad, trött, ledsen, uttråkad etc. och då brukar det enda som funkar i längden vara att försöka känna efter vad jag egentligen känner och acceptera den känslan utan att äta. Jag har nog tyvärr inget bra svar på din fråga..

Anna
Hur klarar du av att alltid vara så pepp?

Gud vad jag skrattade när jag läste den här frågan! Det är nog inte så att jag alltid är så pepp och glad, men jag har märkt att även om jag inte känner mig peppad, om jag “låtsas” vara det, så smittar liksom den känslan tillbaka till mig så att jag blir det. Lite “fake it til you make it”. Sen är jag nog en ganska glad person överlag. Jag försöker att motarbeta negativa tankar som ändå inte ger mig något konstruktivt. Positivt tänkande är fantastiskt.

Anneli
2000 trappsteg – gäller det både upp och ner för trappor?

Åh, där behövs ett förtydligande. 2000 trappsteg uppåt enbart!

Lee
En fråga om dig- vad är ditt drömyrke? Vill du jobba med något eget?

Mitt drömyrke. Ja, jag hoppas att det är det jag utbildar mig till just nu; Psykolog. Jag vill hjälpa människor och i framtiden har jag någon vision om att hjälpa personer som haft samma problematik som jag haft, med kraftig övervikt, dålig självkänsla och osunda ätbeteenden.

En tanke finns också om att hjälpa ungdomar med grava problem såsom drogmissbruk och ätstörningar. Kanske i kombination med det hästintresset jag har. Dte finns en del terapier med djur som har fått goda resultat. En sådan typ av behandlingsgård vore väldigt intressant att jobba med.

Och en fråga om träning, vad var det som fick dig att börja? och hur hittade du motivationen?

Jag tror att jag började träna på gymnasiet lite smått, för att jag inte ville att alla skulle se mig som tjock och lat. Då fick det räcka med att jag var tjock. Jag ville väl ändra både min egen och andras bild av mig själv.

Det i kombination med två bra idrottslärare och att jag läste två extra idrottskurser samt visste att jag var tvungen att gå ner i vikt om jag skulle kunna fortsätta med hästarna ledde mig nog mot en form av idealisering av träningen. Sist men inte minst fick ja i julklapp av min mamma timmar med en PT och så började träna mer regelbundet och fokuserat.

rebecca
Jag har också tänkt gå ner några kilon. Så jag har en fråga! Hur tar du dig till väga? Vad är ditt bästa tips för att gå ner i vikt och få det att passa in bra i vardagen utan att bara lägga ner tid på träning?
Mitt bästa tips är att öka den allmänna rörelsen under hela dagen. Vardagsmotion låter så jäkla futtigt och tråkigt, men det ger verkligen massor. Sen kan man minska portionerna bara lite och bestämma sig för att bara äta en portion, oavsett hur gott det var. Det finns många sådana små knep som jag gillar och som är effektiva om man följer dem.
Sandra
Hur får du besökare och hur har du gjort för att ”bli sponsrad”?
Jag har inget bra svar på din fråga. För jag har aldrig gått in för att få ett visst antal läsare, även om jag tycker att det är jättejätteroligt att det är så många som är inne och läser här varje dag (ni är ett stort stöd för mig!). Jag har hela tiden försökt skriva så personligt som möjligt och skriva om ämnen som ligger nära mitt hjärta. Sen läser jag många andra bloggar och vill man ha sin blogg läst så måste ju folk hitta till den. Att skriva kommentarer och läsa andras bloggar är ett sådant sätt. Att länka till andra bloggar är samma sak. För mig är “bloggetikett” viktigt. Läser jag något på en annan blogg som jag också vill skriva om, då skriver jag var jag läste det först. Osv.
Jag vet inte riktigt vad du menar med att bli sponsrad, men ja misstänker att du syftar på att jag ibland får vissa grejer från företa för att testa dem, gratis? Det händer inte så jätteofta och när det har hänt så har de företagen ofta tagit kontakt med mig direkt och frågat om jag varit intresserad. Jag försöker att alltid vara noga med att skriva om jag har fått något gratis, så när jag inte skriver det, så är alla grejer jag skriver om på bloggen saker jag köpt själv.
J
Förresten, ska de 30 träningspassen vara utöver de 150 km i 6VU? Eller får man blanda som man vill även där?
All träning du gör under de här sex veckorna, får räknas in under dina träningspass. Givetvis även när du betar av dina kilometer. :)
Matilda
Var det någon som sa något om en facebook-grupp?
Jag sökte och hittade inget.
Finns det?
Ja, eller inte en grupp, utan ett event “ÄTA TRÄNA KÄMPAS 6-veckors utmaning” som är skapad av gruppen “Vägen till toppform”. Lägg gärna till dig där!
Phu!
Det var ett gäng! Om någon har några fler frågor, så kommentera här så lägger jag till dem i det här inlägget!

Hur ska jag lyckas?

Jag gillar inte termer som “omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

  • Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
  • Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
  • Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
  • När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
  • Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
  • Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
  • Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
  • Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
  • Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
  • Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
  • Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
  • Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
  • Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
  • Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
  • Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
  • Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
  • Jag ska inte dras med i “på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
  • Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
  • Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
  • Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Inspiration!

Bloggen Fetma till Fitness har skrivit tre olika inlägg om “Från fet till fit utan lös/slapp hud”. Här kan du läsa del 1, del 2 och del 3. Det jag tyckte var häftigast var att se de före och efterbilder hon lagt upp på personer om gått ner en hel del i vikt, de flesta genom mycket träning och flera små proteinrika mål. Någon frågad mig tidigare kring hur det blir med slapp hud efter en viktnedgång. Jag kan ju märka av en del på överarmarna, eftersom jag fått så mycket bristningar där, men personerna på de här bilderna är riktiga förebilder! Jag är övertygad om att träningen är nyckeln för att gå ner i vikt och få en fast kropp istället för att behöva bekymra sig om hud so inte hänger med.

Tiffany Forni och hennes blogg:

Sarah Bell

Så, vad finns det för ursäkter egentligen?

För att träning ska vara rolig, gör den rolig!

Ibland får jag mail och kommentarer som berör motivation och träning. Hur gör jag för att tycka om träning, eller hur har jag gjort för att komma till den punkt att jag älskar min träning? Jag ska skriva mer ingåend eom min “resa” men jag kom att tänka på det lite lätt idag när jag hade tränat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till från början, jag har nog mest bestämt mig för att jag tycker om att träna. Den inställningen har sedan gjort att träningen har känts rolig. Hög puls har kopplats ihop med bra känslor istället för negativa.

Idag var jag seg och trött och inte så sugen på att träna, förrän jag kom på att jag ville spela squash igen. Jag hade ju min premiär på squashplanen för några veckor sedan med Sara och tyckte då att det var sjukt roligt, och effektiv träning! Min sambo har spelat en hel del förut och i närheten av där vi bor ligger en squash-hall. Vi hade tur och fick en bana på 45 minuter på en gång.

Tid: 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 581

http://atatranakampa.files.wordpress.com/2010/03/img_3632.jpg

Squash är så roligt! Det är hög puls och ju mer jag fick in snitsen, desto tuffare blev det. Idag gick det riktigt bra! Även om jag fick stryk med råge utav sambon, så kunde jag sätta emot ibland. Jag hade gärna fortsatt 45 minuter till. Ledordet för dagens träningspass var att det var så roligt att det inte kändes som träning, förstår ni vad jag menar? Det är som dans, eller att dra ihop en gäng kompisar och spela fotboll. Det är kul!

Det, tillsammans med gårdagens pass, påminner mig om att för att träningen ska vara rolig, måste jag göra den rolig! Vad som är roligt för mig vet jag bäst själv. Vissa älskar känslan av att lyfta tyngre och tyngre vikter, andra måste ha en match för att det ska vara kul, andra älskar all  träning i naturen, vissa vill vara sociala i sin träning. Och så vidare. Träning kan vara så mycket, det kan vara precis det du vill att det ska vara. Utnyttja det, lär känna dig själv och vilken typ av träning som du gillar, är mitt tips till alla som kämpar med träningsmotvationen.

Min söndag avslutades fint med 12-bitars sushi, nu är jag nöjd, glad och belåten.

“Om jag vore min egen coach..”

Sara skrev inlägget “Om jag vore min coach” på uppmaning av en läsare som undrade vad Sara skulle svara på frågan “Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”, för ungefär en vecka sedan. Flera olika bloggare replikerade hennes inlägg och jag bestämde mig för att också göra det, så småningom. Så rann tiden och jag insåg idag att jag ännu inte skrivit det, trots att jag har funderat en hel del kring ämnet.

Min första tanke är ju käck och glad “Det är jag ju redan”. Men sen kommer det komplexa in att, nej, jag är inte min coach, jag försöker dock träna mig själv på ett bra och sunt sätt. Som coach har man en helt annan auktoritet, fokus och tydlighet. Jag tror att tydligheten och målfokuserande är något jag som min egen coach skulle behöva sätta hög prioritet på.

Vad vill jag, egentligen, med min träning?
Vad är mina mål?
Varför ser mina mål ut som de gör?
Börjar jag gräva i tankarna jag har kring varför jag tränar och vilka mål jag eftersträvar, så är svaret både en aning diffust och inte helt genomtänkt.

Som min egen coach skulle jag börja där. Få ner kärnmålet på pränt och skriva upp delmål som är uppbyggda på både mätbara resultat samt på känslomässiga resultat. Som min egen coach skulle jag oftare återkoppla till dess målbilder och mina delmål. Jag skulle notera framsteg, förbättringar och resultat regelbundet och påtala dessa för mig själv.

Som coach skulle jag förmodligen vilja se mer specifik träning och mindre “lull”, men som tränande individ så mår jag bra av variationen, jag mår bra av att känna mig fri att träna vad jag vill. Å andra sidan kanske det gör att jag inte alltid tränar mot mina mål. Vad är viktigast? Att nå de uppsatta målen, eller att trivas med träningen? Det är en viktig fråga. Är målen helt relevanta om de innebär att jag inte kan fortsätta med ett träningsupplägg som jag trivs med? Tränar jag det jag vill bli bra på?

Kanske skulle mitt coach-jag vara bättre på att se på min träning utifrån och i vissa stunder kräva mer av mig, men i vissa stunder, kräva mindre. Mitt coach-jag skulle se min träning ur ett större perspektiv och därför också träna små bitar, som jag idag struntar i för att resultaten dröjer, och därför aldrig blir bättre på. En stark, funktionell kropp där fokus fickligga lite mer på att stärka de svaga delarna.

Vad skulle det innebär i praktiken? Det vet jag inte riktigt. Mer planerad och strukturerad träning, sätta rehab för foten högre på prioritetslistan, tvinga in regelbundenhet med både styrketräningen och konditionsträningen. OM det nu är det jag vill. All träning skulle vara tvungen att vara mer grundad i välgenomtänkta mål.


Såhär ska en coach piska mig när det är befogat, trainingcamp i somras.

Hur peppar jag då mig själv?
Det är en fråga som jag med rätta kan ställa mig själv och förvänta mig flera intressanta svar. Är det något jag är bra på, så är de väl just det. Jag kan övertala mig själv att göra saker jag inte har minsta lust till, jag kan dessutom peppa mig själv att ta ut mig max. Hur gör jag? Jag har nog övat på att stärka det där pannbenet, i många år. I min värld finns inte att avbryta, ge upp, lägga ner, slacka eller mesa, när det kommer till träning. Ibland är det till min nackdel, när mitt tjocka pannben inte lyssnar på kroppen, utan bara ska köra på och tycker att kroppen alltid ska ställa upp. Men för det mesta är det en enorm tillgång.

För mig är det totalt förbjudet att strunta i något som jag har bestämt mig för att göra. Har jag bestämt mig, så ska det göras, no matter what. Om jag bara har funderat på saken, är det inte lika, men har jag bestämt mig, så måste det utföras. Det gör att dagar då jag är ganska osugen på att träna, så underlättare det att ett pass redan är bestämt. Jag får inget utrymme för diskussioner med mig själv om att slippa. De där diskussionerna kan annars vara väldigt jobbiga att hantera och ta både mycket tid och mycket energi. Om man väl, i slutänden, struntar i träningen, lämnar det bara mig med en dålig känsla i kroppen.

För att motivera mig själv att pressa lite extra, så hjälper det att lura sig själv. framförallt när dte kommer till löpning. Att tänka att dte är mindre kvar än vad det egentligen är, tex. Eller att dela upp löpturen i små delar. Då kan man hela tiden fokusera på en bit i taget och helt plötsligt har man kommit hälften och då är det ju bara lite kvar.

Egentligen är nog min målmedvetenhet och mitt mentala fokus på varje pass, A och O för att jag ska kunna peppa mig själv. Är målet 10 km, då gäller det att fokusera på 10 km och hela tiden ge mig själv positiv feedback. “Bra jobbat” “Det här känns lätt” “Det här klarar jag utan problem” “En backe, skönt, då blir det lite ombyte”. Det är klart att negativa tankar gärna vill smyga sig in, men de hjälper ju inte på något vis, de tynger bara ner och gör det ännu jobbigare. Så jag försöker bannlysa dem. Bara tänka positivt. I viss träning är det lättare än i annan. Likaså, så fort kroppen känns fräsch, då är det givetvis lättare att vara positiv.

Att kunna fokusera på det positiva, både före och under träning, gör ju träningen mycket roligare också. Ju roligare träningen känns, desto mer positiva känslor väcker den och desto lättare är det att peppa sig själv. Jag tror att jag är lite av en nazi-coach i vissa tillfällen men ibland ser jag lite för mycket mellan fingrarna som det är nu. Men kanske är det bra? Kanske ger det mig den balans jag behöver.

Och balans verkar ju genomgående vara ett ledord för mig. Balans. Ja, det är nog nyckeln till allt.

“Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

“Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad “i det fina vädret”. Jag “hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och “misslyckats”, jag har testat “soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon “har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) “alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom “framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka “Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!