Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Den här är värd att se om och om igen.

En till ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

För att spinna vidare på det här med kroppar, inte nödvändigtvis bara kvinnokroppen. Mitt inlägg i förrgår väckte viss debatt på facebook där inlägget dels beskylldes för att vara en ursäkt för feta kvinnor att slippa gå ner i vikt. Ja herregud. Men de här meningarna gjorde mig arg på riktigt:

“Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock. Bara de som inte orkar göra något åt saken och accepterar läget.” “När såg du senast “killen som får välja” gå med en Maggie* som är extremt överviktig. Det finns..kan det vara 1% av manliga befolkningen? ..//.. Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfestan och slippa ta killen som blev över för att få någon.”

*Maggie är 14åringen i boken som ska banta och som vänder sig till ungdomar/barn.

Meningarna ovan visar så tydligt på kärnan i en del av de problem som jag också menade att belysa med mitt förra inlägg, men kanske inte riktigt fick fram.

Det här med ideal påverkar verkligen inte bara mig själv direkt, det påverkar hur andra ser på mig, utifrån ett ideal. Om jag inte passar in i idealet så kommer då ett självklart antagande om att jag helst skulle vilja vara som idealet och då skulle må bättre. “Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock.” Jag har hört samma resonemang när det har talats om homosexuella. “Fick de välja, skulle de givetvis hellre vara hetero, det är ju lättare.”

Bara för att någon, på vilket sätt det än må vara, skiljer sig från en norm eller ett ideal, så innebär det inte att man lider utav det eller vill vara annorlunda. Det kan dock vara jobbigt att behöva slåss för sin rätt att få vara precis som man är, även om man inte har en önskan om att förändra sig. DET tycker jag är sjukt här i världen.

“Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfesten och slippa ta killen som blev över för att få någon.”
Eller så kanske det är dags att slopa den där bilden om att alla tjocka är loosers som ingen gillar och rikta lampan åt det utanförskap som skapas redan under tidiga år, bland barn, men även senare bland vuxna, istället. Vi är duktiga på att peka ut den som inte stämmer in i normen, på ett eller annat sätt, framförallt när det gäller utseende. I någon klass kan det vara killen med glasögon, i en annan tjejen med stora framtänder, i en tredje den mörkhyade pojken eller kanske den tjocka flickan.

Kanske är det inte så att alla dessa barn ska behöva ändra sig för att bli bättre behandlade, kanske är det så att vi som är vuxna måste börja se på alla genom samma glasögon och visa att alla människor är lika mycket värda. Kanske är det dags för idrottsläraren att äntligen lägga ner de där förbannade lagsporterna, på idrottslektioner som får halv

a klassen att hata träning för en stor del utav livet. Kanske är den tjocka tjejen värd precis lika mycket som den smala och kanske måste vi vara förebilder och inte tolerera att människor blir värderade för hur de ser ut, utan för den de är.

Eller så är det här bara ytterligare en ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

(Tara Lynn kanske anses som tjock av modevärlden, men herregud vad snygg hon är. Fast vänta nu, man kan ju inte vara tjock och snygg samtidigt? Hon borde ju stå och längta efter den pussen från den snygge killen i något hörn..)

Den arma stackars kvinnokroppen.

Den arma stackars kvinnokroppen. Alltid i fokus. I våra egna, andras och medias ögon. Jag blir ledsen när jag hör hur mycket vi pratar om kroppar, om storlekar, om viktuppgång/viktnedgång hos andra, vi bedömer, dömer. Än så länge är inte manskroppen lika utsatt för fenomenet.

Jag blir ledsen när jag hör andra prata nedlåtande om sina, helt vanliga, fantastiska, kroppar, jag blir ledsen när jag tänker nedsättande om min egen kropp, men jag blir tamefan förbannad när jag hör andra tala nedsättande om andras kroppar. När kvällspressen smäller upp bilder på någon kändis gropiga lår och skriver “KÄNDISARNA ÄR PRECIS SOM OSS!!” eller “SE BILDBEVIS PÅ XXX:S VIKTUPPGÅNG!”.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör att var femte sjuåring är missnöjd med sin kropp. Jag blir rädd när jag ser bilder på den nya dockan för barn som inte bara är mager, utan snarare nära döden, med sitt glada välsminkade ansikte som ler så sött. Tänker att om det där är ett ideal vi vill ge våra barn, då kommer fler än var femte sjuåring ha kroppskomplex inom en snar framtid..

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/13796356/548/normal/8c11e896d9124/2011-10-16+14.23.11.jpg

 

Jag blir också ledsen när jag läser om bantarboken för ungdomar, som spelar det på det klassiska kortet att om du inte är smal, är du olycklig och opopulär, men blir du smal, kommer du bli skolans fotbollsstjärna. Hur duktiga vi är på att ge vikten och utseendet sådant otroligt stor betydelse.

This book is about a 14 year old girl who goes on a diet and is transformed from being extremely overweight and insecure to a normal sized girl who becomes the school soccer star. Through time, exercise and hard work, Maggie becomes more and more confident and develops a positive self image.

Jag blir så trött på att höra alla kommentarer kring hur den perfekta kvinnokroppen ska se ut. Jag blir så trött på att se tokretusherade bilder på kroppar, dagligen i all media jag möter.

Jag blir förbannad på hur kvinnokroppen exploateras i de mest märkliga sammanhang, som i reklam för något som inte har det minsta med en kvinnokropp att göra.

Källa: Utomordentliga bloggen “Sälj Grej Med Tjej”

 

Jag blir trött på dagens kvinnoideal, som inte lämnar plats för vanliga kroppar. Jag blir trött på att det är ovanligare att se vanliga, helt vanliga, friska, normalviktiga kroppar i media än att se antingen retuscherade eller späkta kroppar och anse att det är det normala.

 

Jag är trött på att höra naturligt smala personer få uppmaningar om att “ta du en kaka till” och rundare personer få välmenande råd om dieter.

Jag blir jätterädd när jag dels ser bilder som dessa, två bilde rur HMs katalog från 2004 på två kvinnliga modeller och två bilder ur HMs katalog 2009. Det har gått fem år mellan bilderna och hur mycket mindre är inte modellerna? Jag blir jätterädd när jag hr mig själv tänka helt automatiskt “vad stora modellerna var förr”?!?! Se på armarna, fingrar, ben, revben! Jag läste inlägget som Bloggaren Gröna Anna (tyvärr finns inte bloggen längre, vad jag kan hitta) skrev då, 2009, när hon gjorde jämförelsen och blev lika upprörd då som nu.

Jag blir arg och trött och ledsen när jag ser mina vackra, starka och fantastiska kvinnliga vänner sucka över tjocka lår, eller armar som absolut inte kan vara bara eller hur mycket bättre allt vore om man vägde tio kilo mindre. Jag blir ledsen för att jag känner precis likadant mestadels utav tiden.
Men då blir jag i alla fall lite glad över alla dessa goda initiativ och kloka, coola, starka, strålande och häftiga kvinnor som det finns där ute, som vågar säga ifrån och sparka uppåt. Gud vad glad jag blir över det. Heja er!

Den här lappen måste jag sätta upp någonstans.

http://www.malou.se/blog/wp-content/uploads/2011/12/stanna-upp-en-minut.jpg
Via Malou

Nu måste vi börja “figure-running”-springa!

Alla sätt som man kan göra träning roligare och kreativare tackar jag JA till.

Och då förstår ni kanske hur förtjust jag blev i den här appen/sidan. Nu har ju min iphone dött en väldigt allvarsam död under en blöt dag här på Island och min möjlighet att ladda ner appar är väldigt begränsad. Men ni måste ju prova! Ni hittar mer info här.

Det hela går alltså ut på att springa i en figur. Man kan jobba på en figur under flera löpturer och sen ladda upp den på sidan. Kolla bara vad många fina figurer folk har sprungit:

http://figurerunning.com/blog/wp-content/uploads/zweden_joakimwesterberg_dog_run_map.jpg
Den första svenska figuren.

http://figurerunning.com/blog/wp-content/uploads/2011_09_01_Annelies_FigureRunoftheWeek1-200x300.png

http://figurerunning.com/blog/wp-content/uploads/FigureRunningHallofFamePierreDarthVader01062011-300x221.png

 

 

Kan inte ni sticka ut och springa lite figurer och dela med er utav dem här? JO!

Jag vill springa söta små får och en töltande häst, såklart.

Pssst..

Glöm inte:

Att ödmjukt följa planen.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och min prestation, även om jag inte riktigt fullt ut följde min träningsplan förra veckan. Till skillnad mot tidigare känner jag mig dock sjukt nöjd med min prestation och grämer mig inte över det jag inte gjorde utan gläds över det jag gjorde. Den här veckan har jag tänkt snäppa upp ett steg till, men samtidigt följa min plan med kärlek och ödmjukhet gentemot mig själv.

Allt det här gör jag för min skull och det är bara för att jag ska må bättre, fysiskt som psykiskt. Jag har för närvarande ett enormt flyt med maten, jag äter på de tider jag ska, jag äter väldigt bra, det blir inget kött eller kyckling, men fisk skaldjur och helvegetariskt. Jag har ingen som helst ångest kring mat. Det är som en dröm!

Träningen är jag mer ödmjuk med, jag har på mig min stegräknare men kommer inte upp i 12 000 steg riktigt varje dag och jag gjorde inte riktigt alla mina pass. Men jag känner mig piggare och gladare och kanske framförallt, lättare. Det känns som om min förbränning snurratigång och som om tempot i mig kommit igång. Roligt!

Det är en aning segt att ta sig ut och träna “pass”, men jag tänker Anjas smarta mantra att jag bara har två mål/krav, att ta mig ut och ta mig runt. Jag är nog rätt snäll mot mig själv just nu. Morgonpromenaderna studsar jag upp för.

Idag blev det cykling som dagens pass. Jag hat-älskar cykling, Det är seeegt, man har hela tiden ett jämnt tryck i benen och det är alltid halvjobbigt, men sällan “mega super jag håller på att dö”-jobbigt. Dagens två mil gick helt okej, inte så snabbt, men jag hade inget tryck i benen. Däremot så fick jag inte ont i ryggen och min sittställning har nog blivit lite bättre. Könet värker, men en kvinnosadel ska införskaffas, och cykelbyxor!

Kanske kommer jag bli cykelbiten och klara längre pass så småningom, men just nu är jag ödmjuk och snäll och håller mig till det som känns okej. Jag gillar den här känslan som infunnit sig. Jag är supermotiverad och har ett stenhårt fokus (som kan motstå både godis mitt framför ögonen och efterrätt, utan problem!), men är framförallt snäll mot mig själv.

Jag mår bra. Härligt!

Målet:

Jag behöver bena ut vad som är mitt huvudsakliga mål för att också kunna bena ut hur jag ska ta mig dit och vad som motiverar mig.

Vad är egentligen målet? Är det att gå ner i vikt, att springa halvmaran eller att känna sig nöjd när jag ser mig själv i spegeln? Är det att ha en viss fettprocent eller att ha en viss fysik? Att se ut på ett visst sätt eller att känna sig på ett visst sätt?

Man kan tänka att många av målen ovan nästan är likadana eller hänger ihop väldigt tätt. Men det är stor skillnad på att ha ett mål som “Känna mig nöjd med det jag ser i spegeln” och att “Väga 80 kilo” Det är inget som säger att jag kommer känna mig nöjd med min spegelbild nr jag väger 80 kilo. Det är heller inget som säger att jag måste väga 80 kilo för att känna mig nöjd.

Jag önskar att jag skulle drivas mer utav målet “springa en halvmara” eller fila tiden på milen . Men jag har insett att det är inte SÅ viktigt för mig. Jag är övertygad om att jag kan springa halvmaran, jag har gjort det förr och jag kommer klara det igen. och om jag inte klarar det så är det ingen big deal. Det gör att min drivkraft inte är så stark när jag har halvmaran som mål. Det är jättetrist! För att ha ett träningsmål tror jag är på många sätt sundare än ett vikt/utseendemål.

Jag måste rannsaka mig själv och vara helt ärlig. Då är det vikten som är mitt huvudsakliga mål, hur mycket jag än skulle vilja att det var något annat. Min rationella del utav hjärnan vill säga något annat, men jag blir mest motiverad av att se minus på vågen och se förändringen i spegeln/på bilder. Jag blir motiverad av att gå ner i vikt. Eftersom jag har en kraftig övervikt är det väl helt okej att känna så, jag behöver gå ner i vikt. Min rädsla drivs dock av att jag en dag kanske väger 80 kilo men fortfarande känner samma sak som jag gör idag. För jag vill ju också känna mig nöjd med mig själv och med hur jag ser ut. Den rädslan har jag länge närt. Men nu har jag bestämt mig för att lägga den åt sidan och tänker. Det får jag i sånt fall ta då. Jag ska inte under 80 kilo och om jag, när jag väl väger 80 kilo, ändå vill gå ner i vikt, så hoppas jag att det finns flera runtomkring mig som sätter stopp (inklusive den här rationella delen utav mig själv).

Så okej. Det är ner vikt jag vill. Det är det jag har som huvudmål. Vikt är dock inte ett helt superbra sätt att mäta hur det egentligen står till med kropssammansättningen, så fettprocent kanske är ett bra komplement, samt centimetermätning.

Att bredda sin målbild och inte bara köra på ett visst mål, tror jag är väldigt viktigt. Att ha träningsmål också samt dela upp huvudmålet i mindre delar. Så jag måste formulera flera, tydliga mål för mig själv. Som jag påminner mig om! För jag har formulerat mål förut. Varit tydlig med dem, men sedan har jag liksom glömt bort dem. För jag har inte upprepat och insupit dessa mål fullt ut. Jag måste andas och tänka och fokusera på mina mål. Ha dem med mig hela tiden och göra dem viktiga.

Jag skulle vilja vara som några av mina kompisar, de sätter blicken på sitt mål och sedan kör de på tills de når dit. Jag känner mig snarare fylld utav tvivel och tappad motivation på vägen att jag aldrig hinner fram. Mitt fokus svackar och jag tappar fart, när jag tappar fart blir motivationen ännu sämre och snart har jag glömt bort vart jag skulle. Sen får jag börja om från början.

Så nu måste jag se och lära utav mina vänner. De låter sina mål kliva fram och bli viktigare än mycket annat. Det måste jag också göra. Jag ska meditera över mina mål och använda mitt fokus och vässa det. Mitt pannben ska byggas ännu starkare och vara riktat åt ett enda håll. Framåt. Jag ska låta gupp på vägen vara just gupp, men inte tappa riktning.

Ni hör ju vilket drag det är i mig nu! Jag känner mig sjukt redo. Kanske är det så att tron är på väg tillbaka. Jag måste ju tro på mig själv, att jag kan klara det här.

Tydliga mål jag jobbar mot som inte ligger flera år framåt i tiden:

  • Väga under 100 kilo. Det är mitt första stora viktmål. Jag har sedan några mindre delmål också såklart, men under 100 kg är primärt och skulle vara jättestort för mig. 80 kilo är ju sedan det slutgiltiga målet.
  • Komma i stl 42 och 32″ jeans.
  • Fettprocent, men den måste jag mäta först så att jag vet vart jag står nu. Men under 30% ska jag först och främst och sedan kanske målet kan vara att ligga runt 25%.
  • Klara Stockholms halvmara på 2:30.
  • Midjemått under 88 cm.
  • Känna mig nöjd med min spegelbild och mig själv. Stort mål och vissa dagar känns det som om jag är nästan där och andra som om jag aaaldrig kommer nå dit. handlar mest om min egen självbild och självkänsla.

 

Var din egen bästa kompis!

Tro på dig själv i vått och torrt, älska dig precis som du är och acceptera alla dina sidor, både de bra och de dåliga. Om inte du gör det, vem ska då göra det?

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket skit jag ger mig själv och hur mycket skit människor jag älskar ger sig själva. Vi är ofta så mycket bättre på att kritisera och döma oss själva. Vi tänker saker om oss själva som vi aldrig skulle låta någon av våra bästa vänner säga om sig själv. Tänk om någon av mina vänner skulle komma till mg och säga tex. “Jag har gått upp i vikt.” Inte skulle jag säga “Du är verkligen en dålig och värdelös människa.” och tänka att den personen inte förtjänar min kärlek. Tvärtom! Det är då jag skulle ge min kompis en stor kram och förklara hur mycket jag älskar henne/honom och ge mitt fulla stöd. Kanske borde jag anamma det på mig själv också.

Jag ska försöka bli bättre på att bli min egen bästa kompis, säga fina, peppande saker om mig själv, låta det positiva få mer tankeutrymme än det jag inte är så förtjust i. Försöka minska på mitt eget klagande på mig själv och ge mig mer kärlek än jag gör idag. Jag är ju förtusan det bästa jag har. Dags att växa någon centimeter till och bli ordentligt stolt över det!

Bli det du också!

Dessutom är jag snygg!

Hon är SÅ häftig.

Tredje gången gillt, misstänker att ni kommer få läsa det här fler gånger. Jag har ju nämnt Caroline tidigare, som blev av med benet för en dryg månad sedan. Kan man annat än beundra henne när man ser det här klippet?

Frukostinspiration.

Har ni någonsin problem med att få inspiration till dagens första mål, frukosten?

Kika då in på den här tjejens blogg. Hon bloggar om sina frukostar och de är helt fantastiska!

Jag är stum utav beundran:

En vecka efter amputationen står hon upp och svingar sin golfklubba igen. Det är så stort.

http://www.carolinelarsson.eu/wp-content/uploads/IMG_0166email3.jpg

Människor som berör och inspirerar

I min närmaste omgivning har det under de senaste veckorna skett en kris som varit väldigt omvälvande för alla i min familj och dess närhet. Min kusins sambo, som är några år yngre än jag, blev efter många operationer diagnostiserad med cancer i benet. Istället för att vänta sig strål- och cellgiftsbehandlingar fick hon det fruktansvärt svåra beskedet att benet var tvunget att amputeras då cancern inte går att behandla.

Det går inte på något vis att sätta sig in i vad det innebär att förlora ett ben och det är något jag hoppas att jag själv aldrig ska komma att behöva lära mig. Men jag kan försöka föreställa mig och tanken skrämmer mig tillräckligt mycket. Hur klarar man det? Jag har under de här veckorna fram till operationen varit så sjukt imponerad utav Carros stora mod och förmåga att hantera den här vetskapen att hon kommer förlora ett av sina ben. Jag har gråtit över den stora sorgen det här innebär, men också varit fylld utav vördnad inför på vilket sätt hon valt att hantera, acceptera men även sörja sitt livsöde. All kontakt med henne har varit så fylld utav livsglädje och fokus på hur hon ska kunna leva vidare efter operationen utan att förtränga någon del utav sorgen. Som ni hör är jag både oerhört imponerad och inspirerad utav denna starka och fantastiska tjej att det har fått mig att tänka väldigt mycket på hur vår inställning till allt som händer runtomkring oss till stor del bestämmer hur vi mår och känner.

Carro är inte bara en ung, vältränad och sportig tjej, hon har också under de senaste åren tillsammans med sin syster, heltidssatsat på sin golfkarriär. Carro vägrar dock ge upp sin livsdröm att bli en golfspelare i toppen bara för att hennes ben blir amputerat, utan siktar istället på att slå sig fram inom handikappgolfen. För mig är det så oerhört inspirerande att höra henne prata om målsättningar och tankar kring framtiden.

Carro skriver en blogg, som tidigare mest handlade om hennes golfkarriär. Bloggen har nu fått en liten annan riktning, iom cancern och operationen, men strävan mot golfkarriären finns fortfarande kvar och via bloggen får vi alla möjlighet att följa med henne på vägen dit. Jag kan rekommendera alla att gå in där och läsa Carros egna ord och tankar.

Ikväll är jag nere och hälsar på Carro på sjukhuset, nästan en vecka efter operationen och jag ser verkligen fram emot att träffa henne. Jag tror den här tjejen kan bli något stort och att hon kommer att påverka och inspirera många människor i sitt liv. Snart ser vi henne på golfbanan igen, precis som hennes förebild nedan, Manuel De Los Santos, där hon kommer regera!

This is your life.

Who am I? I am a champion!

På facebook stötte jag på den här videon. Ett fantastiskt inspirerande och peppande tal. Lyssna! Jag blev helt tagen.

Inspirerande läsarhistoria.

Igår bad jag er dela med er utav era inspirerande historier, oavsett vad ni kämpat med, förändrat eller utmanats utav. Den här historien kommer från Madeleine. Läs och inspireras! Vill du också dela med dig, maila mig på atatranakampa@hotmail.com

När jag var 19 år förlorade jag min mamma i cancer och förlorade även mig själv i tröstätande. Från en normal tonåring på 72 kg skenade vikten iväg utan kontroll. Det var så mycket lättare att fortsätta äta och dölja sig bakom de skyddande lagren av fett. Till slut vägde jag över 120 kg och bedövade allt som gick snett i livet med socker. Litervis med läsk och godis, kakor, choklad slank dagligen ner utan att blinka. 25 år gammal insåg jag att jag har slösat bort det som ska vara de bästa åren av mitt liv på att vara tjock. Vill jag fortsätta såhär, vill jag fortsätta undvika livet och hitta på ursäkter och skjuta upp allt? Bara sitta hemma arbetslös och tycka synd om mig själv?

Jag bestämde mig för att det var nu eller aldrig, på riktigt. Jag skulle inte ge upp förrän jag var normalviktig. Jag startade en blogg för att kunna peppa mig själv dagligen och bara skriva av mig varje gång det tog emot. Idag väger jag 92,5 kg och mår så mycket bättre. Tack vare ett fysiskt aktivt arbete så är jag nu igång hela dagarna och min viktnedgång har gått snabbt när jag drog ner på sockret. Jag har fortfarande  nästan 10 kg kvar till normalvikt men jag har aldrig varit mer stolt över mig själv. Jag som hade världens sämsta självdisciplin och var världens största godisgris!? Nu har jag fått tillbaka livsglädjen och ser det som en rolig utmaning att försöka uppfylla mina drömmar som legat på is i flera år!

Jag vågar, jag vill och jag orkar!

Läs mer på Madeleines blogg.

Dela med dig utav din historia!

Många mailar till mig och berättar om förändringar de har gjort i sina liv, hur de har blivit inspirerade utav bloggen eller vill inspirera mig när jag tvivlar, genom att säga “Kan jag så kan du.” eller tvärtom om “Kan du, så kan jag.”

Alla dessa mail värmer så oerhört mycket och ni är så många därute som har inspirerande berättelser att dela med er utav. Hur ni börjat älska träning, hur ni hittat er själva, hur ni gjort en stor livsförändnring, hur ni gått ner mycket i vikt osv.

Jag skulle gärna höra era historier. Jag inspireras utav människor som utvecklats, utmanats och förändrat sitt liv till det bättre. Om du känner för att dela med dig utav din historia, så maila mig på atatranakampa@hotmail.com en text och gärna någon bild. Bloggar du får du gärna bifoga din bloggadress, så publicerar jag era inspirerande historier och tankar så att fler kan få inspireras och beröras.

da5da3

Ibland glömmer jag bort att jag faktiskt också förändrats en del. Då inspireras jag av mina foton som visar en del utav förändringen.

Springa/cykla genom Europa.

Jag läste på Marathon.se om Susannes och Runes planerade löparresa genom hela Europa. Så oerhört inspirerande. De planerar att springa fem mil om dagen och på så vis ta sig från Monte Gordo i södra Purtugal till Halmstad.

Det får mig att tänka på  min gamla dröm att cykla genom Europa. Det var på gång för flera år sedan men jag fick stopp utav min läkare, vilket kanske var tur. Med den lilla träningen jag hade förberett mig med innan och den gamla damcykel jag hade, skulle det blivit rätt jobbigt. Om vi dessutom ser tillbaka på den 12 mila cyklingen jag utförde förra året och hur jobbigt det var, hur jobbigt skulle det inte vara att cykla genom hela Europa? Fast det är fortfarande en liten dröm.

Sara och jag tog ju i hand förra året på att vi skulle uppfylla någon utav våra galna upptåg under året. Jag cyklade från Stockholm till landet och Sara, ja hon gjorde ju en massa galna saker, som att cykla 24 timmar i sträck för Rosa Bandet. Kanske skulle det löftet gälla för i år också, eller vad säger du Sara? Kanske blir det i sånt fall en längre cykling för mig under sommaren, eller något annat kul. Jag vet inte riktigt. Men kul att tänka på, är det!

Förresten, så kan jag rekommendera er att läsa de där cykelinläggen. Jag blir själv inspirerad av min kämparglöd och pannben för jag minns hur förbannat jobbigt det var, hur långa och sega uppförsbackarna var. Hur oändlig alla vägar kändes. Hur sista biten bara var mil på mil med tung trafik, smal väg och tuffa uppförsbackar. Jag grät. Men trots att dte ibland var värre än värst där på min rostiga damcykel, så gav jag inte upp. Jag kämpade och kämpade och för någon annan kanske 12mil är pice of cake, men för mig var det en jäkla bergsbestigning. Kul att jag skriver där och då att jag inte skulle göra om det, men sitter här nu och blir sugen på att göra en ännu värre vända i sommar..

Tips- Löpskola för nybörjare.

Ni är många som läser min blogg som är nyfikna på att börja springa. Jag själv började springa för snart tre år sedan och hade aldrig tagit ett frivilligt löpsteg innan dess. Nu ser jag mig själv som löpare, om än en långsam sådan. Om tempot på min löpning överhuvudtaget är relevant, löpare är jag ju likförbannat.

Jag läser flera renodlade löparbloggar med människor som inspirerar mig. Men en av dem sticker helt klart ut, det är fantastiska MarathonMia som gång på gång bevisar att ingenting är omöjligt. Kvinnan som tävlar i distanser jag typ tycker är jobbiga att köra bil. Hon har inte heller sprungit hela sitt liv och vet hur det är att börja springa. Hon skriver en löparskola för nybörjare som jag verkligen kan rekommendera. Är ni det minsta nyfikna på att börja springa, eller vill ni bara få lite inspiration, ska ni läsa den.

En bra dag.

Idag är det torsdag. Torsdag är en bra dag. Torsdag innebär löpning. Sånt gillar vi! Bara syrran anländer från skolan är vi redo att köra. När jag tog mig hem från skolan såg det dessutom ut såhär ute.

Strålande solsken. (Även om jag är lite ledsen över plusgrader, så förlåter jag vädret allt, så fort solen kikar fram!)

Dagens pass ser ut såhär:

Inled passet med 10 min rask gång.
Jogga sedan 3 min, följt av 1 min rask gång.
Upprepa det 3 gånger, dvs totalt 9 min löpning.
(3×3 min jogg, med 1 min promenad mellan)
Avsluta passet med 10 min gång

Gissa om  jag längtar till längre och mer sammanhållen löpning. Men, foten känns än så länge bra och det känns bra i kroppen att trappa upp ytterst försiktigt. Dessutom är det oväntat kul att följa ett träningsschema. För varje vecka kommer något nytt = I like! Träningsprogram is the shit.