Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Motvind.

Det blåser lite motvind här borta. Jag får inte gjort det jag ska göra och jag är så evinnerligt trött. Det blir inte alls som jag har tänkt och jag tänker för mycket. Ni hör ju, bara de tre meningarna sammanfattar ungefär vad jag ville säga med mitt hela inlägg. Det är lite tungt nu.

Jag måste hitta ett sätt att stärka mig själv. Jag är van vid att somrar brukar vara svåra för mig. Dagarna flyter ut och det är aldrig någon ordning på vad som ska göras, vad som blir gjort och när/hur. Jag fick tipset att skriva att-göra-listor och det började bra, problemet är att det varje dag uppstår åtminstone ett par tre stycken akuta grejer som måste göras “NU!”, på en gång, som inte har gått att planera in och som jag inte ens hunnit med att få ner på min jäkla lista. Så i slutet av dagen tittar jag på listan och kan inte checka av något. Ändå har jag gjort saker, men inget av det jag tänkt. Det kan göra mig tokig.

Jag inser mer och mer, för varje år, att jag är en människa som mår bra av rutiner och ett lagomt fullspäckat schema. Dagar som bara flyter omkring är jobbiga för mig. Jag försöker hålla på riktlinjen att gå och lägga mig före tolv och gå upp åtta fem av sju dagar i veckan. Bara det är en utmaning! Att leva “ledigt” men ändå vara bunden av 17 hästar, en stor gård som kräver underhåll och allt som kommer därtill samt att försöka kuska land och rike runt för “nu är det sommar”, verkar inte vara helt optimalt för mig. Jag har varit ledig sen början av juni, men inte en enda gång har jag legat i en solstol hemma på bryggan och läst en bok.

Periodvis dras jag in i en enorm trötthet, ni som läst bloggen tidigare har säkert hört mig fundera över det förut. Helt plötsligt blir jag bara onaturligt trött och kan sova helt galet mycket. Så är det just nu. Om tröttheten är mental, fysisk eller beror på att livet är för stressigt eller för lugnt, vet jag inte, men jag vill bara sova.

Maten känns okej, att vara halv-veg är än så länge inga problem (tack för alla grymma tips i inlägget före, ni är bäst!). Att äta lagom är ett större problem. Att planera maten är ännu större. Det är som om livet går i skov. Ibland går det lätt och ibland svårt. Ingenting är statiskt, det går aldrig bara “bra”, det går upp och ner. Maten känns krångligare ju mer jag tänker på den.

Vikten är fortfarande ett hett ämne och ni var ju flera stycken som undrade vad som hände med vägningarna. Det som hände var att ångesten kom och jag fick ganska snabbt omvärdera hur jag vill göra min viktresa. Jag vill vara duktig, redovisa minusresultat vecka efter vecka och få en hel massa beröm. De skulle vara skönt för egot. Jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock, tung och väldigt obekväm med min kropp. Men jag får inte till det. Jag får inte ihop pusslet men jag fortsätter pussla, fast på egen hand. Jag måste ju vilja för min skull och kanske gör bloggandet att jag vill det mer för “er” skull. Just nu går vikten inte alls ner och det bidrar givetvis till detta “depp-mode”.

Träningen då, den brukar ju alltid gå bra. Den brukar liksom bara finnas där, sköta sig och vara schysst. Men så är det det där med min förmåga att se allt så oerhört svart-vitt. Sist jag tränade var i fredags. Passet jag planerade in för söndagskväll uteblev när vi inte kom hem förrän efter midnatt. Sen tog dte bara stopp, ungefär samtidigt som den enorma tröttheten tog mig i sitt våld. För en vanlig människa kanske fyra, eller fem, med idag, vilodagar inte är något att hetsa upp sig över, men jag ser alla mina inplanerade träningspass svepa förbi och jag ser mitt träningsschema raseras. Det blir svart och helt plötsligt blir motståndet mot träning så oerhört stort. Jag tänker att jag springer långsamt, att jag har dålig kondition och känner mig dålig.

Ni är så fina som peppar och hejar på mig, som skriver att jag inspirerar och kämpar på. Ni finns där hela tiden och hejar längs med vägen. Ni läser bloggen trots att jag kläckt ur mig rätt trista inlägg på sista tiden och ni verkar tro på mig. (Kärlek!!) Den här självkritikern i mig kan inte förstå what all the fuzz is about, jag känner mig som en fejk. Jag trivs inte med mig själv och tycker inte att jag är så mycket att hänga i julgranen, just nu. Jag känner mig varken kul, stark eller som någon att inspireras utav. Jag känner mig ledsen, självkritisk och klen. Det är ju nu jag borde kämpa och inte bara lägga mig platt på mage. Vad hände med min glöd, vad hände med min motivation, vad hände med min styrka? Vad hände med det enkla “Äta, träna och kämpa?”

Jag blir så innerligt ledsen av att känna att jag är så missnöjd med mig själv. Jag borde ju vara det bästa jag har. Jag är den enda i hela världen som är jag. Jag som predikar om hur viktigt det är att älska sig själv och att vara sin egen bästa vän, så gör jag det inte själv. Livet är så jäkla svårt ibland! Ännu svårare när man ska vara så himla “duktig” också.

Det här blev ett ganska deppigt inlägg, långt ifrån rosa träningskläder och hurtiga träningspass. Men livet är väl såhär också tänker jag. Bakom den där fasaden. Inte en lätt nerförsbacke hela tiden, utan lite jävlig motvind då och då längs med vägen, gärna i uppförsbacke. Min rädsla är att det gör mig svagare, min erfarenhet säger dock att det gör mig starkare. Jag kan vara hur ledsen och nere just nu, men jag vet att det vänder och blir bättre. Jag längtar så himla mycket efter medvind och nerförsbacke just nu bara.

Var din egen bästa kompis!

Tro på dig själv i vått och torrt, älska dig precis som du är och acceptera alla dina sidor, både de bra och de dåliga. Om inte du gör det, vem ska då göra det?

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket skit jag ger mig själv och hur mycket skit människor jag älskar ger sig själva. Vi är ofta så mycket bättre på att kritisera och döma oss själva. Vi tänker saker om oss själva som vi aldrig skulle låta någon av våra bästa vänner säga om sig själv. Tänk om någon av mina vänner skulle komma till mg och säga tex. “Jag har gått upp i vikt.” Inte skulle jag säga “Du är verkligen en dålig och värdelös människa.” och tänka att den personen inte förtjänar min kärlek. Tvärtom! Det är då jag skulle ge min kompis en stor kram och förklara hur mycket jag älskar henne/honom och ge mitt fulla stöd. Kanske borde jag anamma det på mig själv också.

Jag ska försöka bli bättre på att bli min egen bästa kompis, säga fina, peppande saker om mig själv, låta det positiva få mer tankeutrymme än det jag inte är så förtjust i. Försöka minska på mitt eget klagande på mig själv och ge mig mer kärlek än jag gör idag. Jag är ju förtusan det bästa jag har. Dags att växa någon centimeter till och bli ordentligt stolt över det!

Bli det du också!

Dessutom är jag snygg!

Strategi, struktur och rutiner.

Jag känner starkt att jag behöver en strategi för hur jag ska hitta och hålla balansen under den här sommaren. Sommaren är den tid på året som jag tycker är allra svårast att bibehålla några som helst rutiner. Kanske beror det på att jag har ett långt sommarlov utan tider att passa och livet mest känns som en enda lång fest.

Jag gillar fest, även om jag inte dricker, lite väl mycket ibland kanske, men när det blir för mycket fest och för mycket semester, så brukar det få vissa konsekvenser. Så fort jag känner i kroppen att jag inte är tillräckligt strukturerad eller slarvar med kost och träning, för mycket, så slår ångesten till. Den där ångesten förtjänar i och för sig ett eget inlägg. Jag vill aldrig träna på grund av att jag får ångest om jag låter bli, jag vill att min träning ska vara grundad i glädje och en önskan om att ge min kropp det den behöver. Men rent krasst så kan träning ibland vara en väldigt bra ångestdämpare. Bättre än alkohol, droger och annan skit, tänker jag. Och om min träning blir sporadisk och min kost blir sämre så brukar ångesten komma som ett brev på posten. Det brukar kännas dåligt i kroppen, som en seg bakfylla som aldrig går ur.

Jag vill undvika den känslan, för jag mår bäst när jag tränar för att jag mår bra av det och när jag äter saker som får mig att må bra. Det innebär inte att jag vill vara nitisk med vare sig kost eller träning, men det innebär att jag måste tänka efter före och fundera på hur jag ska göra för att hjälpa mig själv skapa en struktur och rutiner som får mig att må bra.

Vad mår jag bra av, rent konkret?

  • En god dygnsrytm. Inte för sena kvällar/mornar. Tillräckligt med sömn.
  • Regelbunden träning, fyra-fem pass i veckan brukar vara bra. Gärna mycket vardagsmotion.
  • Planerad, genomtänkt och regelbunden kost.
  • Vänskap och möjligheten att vara spontan och göra roliga grejer när jag känner för det.

För att jag ska klara av att balansera semester och vardag under de kommande två månaderna så måste jag ha en plan att följa. Just nu tänker jag mig något i stil med i säng före tolv 5 dagar i veckan och upp kl 8 fem dagar i veckan. Det ger mig lite möjlighet att vara spontan en tisdagkväll och ta en sovmorgon en onsdagmorgon, men då blir en av helgdagarna lite mer strikt. Förstår ni hur jag tänker? Eftersom träningen numera går att planera framåt, då jag har ett träningsschema att följa, är min plan att planera in vilka pass som ska ske på vilka dagar, så att jag redan innan vet vad dagen har ett erbjuda, då är det svårare att “glömma bort”. Jag funderar också på att köra ett mellanting mellan “förbud” och “fria tyglar” och köra en dag i veckan då jag inte behöver tänka det minsta på vad jag äter, förslagsvis lördagar. Vill jag äta godis, glass eller vad det nu kan vara,så kan jag äta det, utan ångest, men restrerande veckodagar håller jag mig till planen. Regelbunden kost med hälften grönsaker och en fjärdedel protein en fjärdedel kolhydrater. Väldigt basic.

För att maten ska fungera så måste jag bli bättre på att planera även där. Hur jag ska strukturera upp det är jag dock rätt osäker på än så länge. Några tips?

Den här planen är vad man skulle kunna kalla att hjälpa sig själv. Vad tror ni? Hur strukturerar ni upp ledighet utan att förlora frihetskänslan?


Sommar kan vara så himla mycket, yoga på en strand i Grekland, sol och bad, god mat, fest, lugn, stress..ja, allt! Det gäller att välja vilka bitar man aktivt vill vara med och skapa i sitt liv.

Frukost och energi.

Jag tror att det var ett väldigt gott beslut att släppa tyglarna igår och göra ingenting. För imorse vaknade jag, efter att ha sovit som en stock i knappt tio timmar (!!) och kände mig pigg och glad. Skönt! Idag ska jag träna! Hur mår ni idag?

Göra vad jag vill.

Fy fasen vilken trött dag. Jag har verkligen ingen lust att göra någonting av allt jag borde göra. En klok vän sa till mig när jag ojade mig över att jag inte visste vad jag skulle göra, “Gör vad du vill!”.

Göra vad jag vill? Om jag inte vet vad jag vill då? Om jag vet bättre vad jag borde och måste än vad jag verkligen, innerst inne vill göra? Jag vet inte riktigt hur det fungerar om man släpper tyglarna och låter viljan styra. Kanske är det just det jag borde träna på. Mer glädje och mindre måste.

Idag tänker jag därför träna på det och inte göra något som jag “måste” bara för att jag “borde”.
Vi får väl se vart det leder mig. Som det känns nu så kanske hela vägen till sängen..

 

Mindfulness appen.

Jag måste verkligen tipsa er om Mindfulness appen som jag laddade hem för någon vecka sedan. Jag behöver få fler stunder i min vardag där jag hittar lugnet men jag har svårt att få till det på egen hand. Jag har hört flera prata om den här appen och sagt att den var bra och den är verkligen det. Man kan välja mellan guidade meditationer, eller tysta meditationer med klockor i olika längd. Jag är mest förtjust i de guidade meditationerna där jag får en tydlig instruktion om vad jag ska göra, hur jag ska fokusera och påminner mig. En liten detalj som jag bär med mig efter en meditation, som man faktiskt kan göra när som helst, 3 minuter har man alltid till över, är att se på hela kroppen som en stor lunga. Väldigt bra tanke!

Panikångest.

Jag vet att jag läste ett blogginlägg för något år sedan, jag minns tyvärr inte var, där tjejen som bloggade skrev att hon hade haft panikångest dagen innan. Det var stor skam kring det som hänt och det märktes att något så “privat” inte var vad läsarna väntat sig att läsa på en “vanlig” blogg.

För åtta år sedan, när jag var 18 år fick jag min första panikångestattack. Jag hade dock ingen aning om att det var det det var. Eftersom smärtan som uppstod under attacken var så oerhört fysisk, så var jag säker på att det var något fysiskt fel på mig. Det tog tre år med många många attacker innan jag slutligen skulle förstå att attackerna var psykiska och gick till stor del att påverka med min inställning. Jagvar inte så maktlös som jag trodde.

För er som aldrig har haft en panikångestattack så kan jag bara beskriva hur det har varit för mig. Kroppen börjar med att kännas konstig och jag vet direkt vad som kommer hända. Paniken börjar rusa genom kroppen utav rädslan för attacken. Sen kommer smärtan, känslan av att inte kunna andas och att man kanske ska dö. Den riktiga paniken sätter igång, hjärtat slår som en stånghammare. Paniken i kroppen är minst sagt verklig och likaså rädslan. Den fysiska smärtan är också mer än verklig och rädslan för att dö blandas med önskan om att få slippa leva när det är så där jobbigt. Man blir så rädd. På ungefär 30 minuter brukar det ha darrat av och då är kropp och själ helt slut, som en trasa.

Jag har inte haft någon attack på fem år och för min del var problemet en sak jag lämnat bakom mig. Tänk att livet inte alltid är så enkelt.

Igårnatt fick jag nämligen återigen en panikångestattack och det var hemskt, fruktansvärt och jag är så jäkla jäkla rädd. Rädd för att det ska sätta igång igen. Rädslan kommer tillbaka som på en beställning. Jag har läst att människor som drabbas utav panikångest inte så sällan drabbas utav agorafobi, dvs, man undviker att vara bland folk på offentliga platser, ganska snabbt, efter bara 2-3 attacker. Jag förstår det! Rädslan är som ett gift som går ut i varje por och gör den attackfria tiden så ångestfylld, för man vet aldrig när nästa attack kommer. Så man är alltid rädd. Att få en attack bland folk man inte känner måste vara det värsta.

Jag är skiträdd. Men, jag vet också att idag har jag helt andra verktyg för att kunna hantera sådana här attacker. Jag vet bättre nu än då. Jag vet att jag inte kommer dö. Jag vet att jag kommer klara av det. Jag vet att jag genom att fokusera på min andning och inte jaga upp mig, kommer klara dte så mycket bättre. Jag är dock fortfarande rädd.

Det här är ganska utelämnande, men jag vet ju att ni är bra på att ta sånt. Jag skriver det här av en enda anledning. Jag vet att det är många som drabbas av panikångest och som skäms över det. Jag vill bara visa att det inte är något att skämmas över, det är skitjobbigt och jag hoppas att gårdagskvällen bara var en engångsföreteelse, ett spöke från förr. Men om inte, så ska jag försöka att inte låta rädslan för att det kanske händer igen styra mig. Men jag vägrar skämmas över det.

Jag känner mig rätt ynklig nu. En heldag på yasuragi hade kunnat vara en hit för att hitta lugn inom mig om inte ångesten över gårdagens panikångest förgylldes med någon form av magsjuka/matförgiftning på eftermiddagen och jag kräktes som en räv. Så, inte nog med att min panikångest varit och hälsat på, kräksjukan har också gjort det. Till råga på allt har jag märkliga röd/lila prickar runt ögonen. Jag ser inte klok ut!  Sa jag att jag har sån träningsvärk i armarna att jag inte kan sträcka ut dem rakt heller? (Fy fasen vad det är synd om mig!)

 

Yasuragi.

Jag hade en rätt jobbig natt, men mer om det senare. Idag ska jag och min familj ut till Yasuragi, det japanska spaet på Hasseludden. Mitt mål för den här dagen är att bara vara och njuta och ta det absolut lugnt. inte tänka en stressande tanke. Inte oroa mig över något. Utan bara vara.

Jag har varit där förr och jag vet att det är en plats som inbjuder till stillhet och närvaro. Jag behöver det desperat idag, tajmingen hade inte kunnat vara bättre.

Hittade förövrigt den här fina bilden på vårt lag som svenska spel tog igår.

http://varruset.svenskaspel.se/wp-content/uploads/2011/05/vr_stockholm_20110525_33404.jpg

Stresshantering.

Nu känns det lite som om jag har tagit mig över en kulle utav saker som ska göras och har en tids nerförsbacke framför mig. Jag hoppas den känslan är rätt. Tid har varit ett intressant begrepp de senaste veckorna med både intensiv ledighet, som varvats med intensiv stress. Jag upplever mig som mindre stresstålig nu än tidigare och tar det som ett tecken på att mina reserver är lite utarmade utav olika anledningar. Att jag, när jag hamnade i en bilkö från Djurgårdens idoluttagningar hem till Kungsholmen (varför tog jag överhuvudtaget bilen dit!?) igår som tog nästan en och en halvtimme, kände hur sjukt stressad det gjorde mig och vilka panikkänslor som växte i bröstet på mig då så blev jag riktigt orolig. Nötande inre stress är en stor bov i ohälsa och jag bör göra något aktivt åt detta för att öka ett inre rum av lugn inom mig. Just nu känns det rummet ganska så litet.

Igår hade vi en väldigt lyckad inflyttningsfest men idag låg en massa “borden” återigen över mina axlar, men orken fanns bara inte där. Så jag bestämde mig för att skita i allt vad “borde” heter. Lägenheten får se fördjävlig ut någon dag extra, träningen får vänta, jag kan beställa ny kurslitteratur en annan dag, bloggen får vila, mailen får jag ta imorgon, jag ringer upp dem som ringt mig en annan dag, jag struntar i att fixa saker som behöver fixas. Jag tog bara helt enkelt min väska och gick ner till norrmälarstrand, bredde ut en handduk på en gräsplätt, la mig ner och njöt i solen. Jag njöt så mycket att jag vaknade en och en halvtimme senare, helt utan dåligt samvete, stresskänslor i bröstet eller ångest över förlorad aktiv tid. Jag kände mig bara lugn och glad, samt mycket piggare än några timmar tidigare.

Kvällen fortsatte med kravlöst njutande utav både gott sällskap, en glass i Rålis och en god middag hemma. Jag behöver få in mer kravlöst och ångestfritt njutande i mitt liv, som sker bara för min egen skull. Det här var en bra start.

Behovet utav sömn.

Hur många gånger har just dte här ämnet varit uppe i min blogg? Massor!

Behovet utav sömn. Igår fick jag det även påkallat ännu en gång utav Magnus, den PT som jag ska börja träna med (första passet på tisdag, utomhus! I like!). Jag är dålig på att gå och lägga mig. Även om de som känt mig länge förmodligen tycker att dte har skett en helt otrolig utveckling, så sitter jag ofta uppe och slösurfar längre än nödvändigt. Jag behöver vändapå det här beteendet och prioritera min sömn en anig högre. Men hur gör man?


Katterna tycks inte ha några problem att få den vila de behöver..

Hur mycket sover ni varje natt och hur mycket sömn behöver ni? Jag brukar säga att jag behöver minst sju timmars sömn, men att åtta timmar är vad kroppen helst vill ha för att fungera optimalt. tränar jag hårt och mycket, behöver jag förmodligen minst åtta timmar. Sen sover jag nog inte åtta timmar så ofta, utan snarare 6-7 timmar i snitt.

Har ni några fina knep för att komma i säng i god tid. Och när ska man egentligen gå och lägga sig?

 

Vaknade med huvudvärk idag igen, det har blivit en vana. Tack för alla tips, jag försöker vara väldigt noga med vätskebalansen då jag vet att jag känner direkt i kroppen om jag dricker för lite. Jag dricker alltid en flaska vatten innan jag går och lägger mig. Jag tror inte att jag biter ihop käkarna när jag sover, för jag dregglar en hel del (hehe, charmigt va..) och sover nog snarare med öppen mun. Jag är rätt spänd i nakmusklerna och det skulle ju kunna vara skälet till min huvudvärk, men den känns inte alls som spänningshuvudvärk. Den är fokuserad till höger sida utav huvudet och dunkar snarare än spänner. Migrän – kan det vara!

Jag hade mycket problem med huvudvärk i tidiga tonåren och då undersöktes jag för migrän, men läkaren konstaterade att så inte var fallet, just då i alla fall. Mitt blodtryck tigs för en vecka sedan och det var helt normalt, närmare den lägre gränsen än den högre. Att byta kudde kan kanske vara ett tips, dock sover jag oftast på mage utan kudde, så jag vet inte hur mycket det spelar in.

Lisa tipsade mig om treo och det tog jag idag, fungerade mycket bättre än både ipren och alvedon. Skönt att kunna känna sig som vanligt, även om man vaknar med huvudvärk. Men jag måste självklart hitta källan till värken. Känns som om jag blivit hypokondrisk på sista tiden. Jag har varit sjuk och haft ont så mycket mer än vad jag brukar att det  känns som om det enda jag pratar om är olika krämpor. Kan huvudvärken höra ihop med mina höga levervärden eller mina konstiga sköldkörtelvärden?  Kanske är alltihopa symptom på samma sak? Vem vet. Förhoppningsvis någon läkare. Jag får väl snällt ta mig till sjukhus och bli undersökt. Igen. Kanske skulle ta och kolla upp alla mina småkrämpor på en och samma gång så att jag slipper sen.

Men, i övrigt känner jag mig frisk och glad idag. Det innebär att idag blir det löpning igen. Tisdagens pass, två dagar för sent. 21 minuters löpning i sträck, jag längtar! Tänkte passa på att testa Nike+ på min Iphone också. Ni vet väl att Nike+ har en utmaning där Nike bidrar med en dollar för varje mile man springer till uppbyggandet av Japan efter katastrofen där. Alla kan göra en insats. Du kan lika gärna logga promenader som löpturer, enda kruxet är att du måste antingen ha en Nike+ att sätta i skon eller att ha  telefonen/ipoden.

Dagen fortsätter i solens tecken

Har precis ätit lunch i skolan och har en halvtimme innan nästa föreläsning börjar. Tog på mig vinterjackan, datorn och begav mig ut. Sitter uppe på en stenpelare (för att inte frysa om rumpan har jag placerat dne på datorfodralet, kalla mig smart!) och insuper solljus och på samma gång den livsnödvändiga D-vitaminen. Kan varmt rekommenderas. Det är ju fler än jag som har en timmes lunch, då hinner man faktiskt ut. Man måste inte göra så mycket. Tio minuters soldyrkan ger så mycket tillbaka för både kropp och själ. Jag känner mig vårlycklig här på min pelare.

Livsnödvändig träning pågår.

Jag är inte alls glad över den här infektionen som har mitt kropp i sitt grepp. Jag äter antibiotika nu och det gillar jag inte heller. När jag var ute och reste 2006 drabbades jag av olika infektioner på rad och fick äta fem kurer antibiotika inom loppet av några månader och sen dess är jag väldigt försiktig med att äta antibiotika om jag inte måste. Det är ett helsike för kroppens immunförsvar när antibiotikan kommer och rensar bort, inte bara de dumma bakterierna, utan även de goda. För att hjälpa kroppen blir det till att äta probiotika så att bakteriebalansen blir återställd så fort som möjligt.

Jag skulle verkligen vilja träna nu. Så fort något i mitt liv känns jobbigt så är träningen en medicin som verkligen fungerar för både kropp och själ. Jag behöver träningen, löpningen, den höga pulsen, endorfinpåslaget och den sköna rensningen av huvudet nu alldeles akut. Igår snurrade det i huvudet och hjärtat slog lite väl snabbt av allt som händer runtomkring mig. Jag hade kört (backat) rätt in i ett träd (och hade dragkroken att tacka för att bilen inte blev rejäl tilltygad. Nu var det trädet som tog mest stryk) för att jag var så stressad tidigare under dagen och kropp och själ var minst sagt i obalans. Självklart kan man inte träna med en infektion så jag fick lägga mig ner i sängen och träna mig på andra sätt. Att hitta ett lugn inom mig är lätt när världen runtomkring är enkel men svårt när saker och ting inte är helt hundra.

Jag låg i sängen och blundade och tänkte  “Om jag inte kan lugna ner mitt eget tempo i kroppen helt på egenhand, hur ska jag då kunna hitta balans?” Jag låg så en bra stund och lät tankarna flyta runt i huvudet tills dess att det kändes som jag fick någon form av ordning på dem och kunde greppa vad som kändes och varför. Jag var ledsen och orolig och tänkte väldigt mycket på saker som är jobbiga, men kanske ännu mer på saker som i värsta fall skulle kunna hända men som än faktiskt inte hänt. Känner ni igen er i det där? Att oroa sig för saker som faktiskt inte inträffat och som kanske aldrig gör det. Under tiden går man (jag) och oroar sig för att det kanske eventuellt kommer hända och vad det i sånt fall kommer innebära (katastrof typ).

Det var fint att ligga där en stund och känna hur jag själv kunde nästla ut en hel del tankar. Att leva i nuet är inte bara att sluta jaga efter morgondagen, men också att sluta oroa sig så mycket för saker som eventuellt kommer drabba morgondagen som man ändå inte kan påverka. Vissa saker bara är. När tankarna och hjärtat lugnat sig så pass började jag istället vända på tankarna. Varför ska jag fokusera på allt som är dåligt/jobbigt och allt som eventuellt kan bli dåligt/jobbigt? Det jag fokuserar på, det är ju det jag ser och uppmärksamar. Jag borde lägga mitt fokus på allt som är BRA.


Bra bränna och fin bild.

För det finns en massa saker som är bra. Alltifrån de mest “banala” saker som att jag har tak över huvudet, mat för dagen och alla mina grundläggande behov tillfredsställda. Men även andra saker. Mitt liv är rikt på flera olika sätt tack vare dels mig själv och den jag är och dels de människor som mitt liv är berikat med. Jag har mycket att vara tacksam över.

När jag väl formulerat de tankarna för mig själv så lade sig ett lugn över mig. Livet är inte svart eller vitt, bra eller dåligt. Livet kommer alltid ha ett komplext mönster av glädje och sorg och det kan pågå samtidigt. Bara för att något är jobbigt så kan det fortfarande finnas många delar av livet som är bra.

Så, jag tränar och kämpar på. Men träningen just för ögonblicket är inte så fysisk. Den är väldigt psykisk. Men jag vet att det ena är beroende utav det andra. Vad vore väl min träning utan en god självkänsla, ett starkt pannben och ett välinriktat fokus?

“Om jag älskade min kropp..”

Jag läste stycket ovanför i en tidning som jag inte minns namnet på för några dagar sedan och jag gillar verkligen stycket där kvinnan började förändra det sätt hon såg på sig själv och sin kropp. Just meningen “Om jag älskade min kropp, hur skulle jag klä den då, hur mycket sömn skulle jag ge den och vilken sorts motion skulle jag unna den” tycker jag är så smart.

För vi ska leva med våra kroppar hela livet, det är lika bra att gilla läget och behandla sin kropp med all den kärlek den förtjänar. Att älska sin kropp oberoende på hur den ser ut och behandla den därefter. Fint. Så som det borde vara. Om man ställer sig från “Om jag älskade min kropp, hur skulle jag göra då?” och inser att man skulle göra helt annorlunda mot hur man gör nu, då kanske det är dags att tänka om.

LifeGene

I samma veva som Erika bestämde sig för att delta i forskningsprojektet LifeGene gjorde jag det också. Jag har funderat lite fram och tillbaka men anser att fördelarna är väldigt stora av att välja att delta i en så pass omfattande forskning kring hälsa. När man briner för något, i det här fallet hälsa och allt vad det innebär, hur gener, omgivning och samhälle kan påverka den, så är det inte mer än rätt att man hjälper forskningen framåt genom att ställa upp som deltagare. Dessutom innebär deltagandet för mig att jag får gå på hälsokoll vart femte år. Superbra!

Man får fylla i ett omfattande formulär oline, där får man även reda på de provsvar man får utav testerna som görs på hälsokontrollen.

Hemoglobin
Långtidssocker (IFCC)
Snabbsänka (CRP)
Njurvärde (Kreatinin)
Kolesterol
Apolipoprotein A1
Apolipoprotein

Annars mäts:
Längd
Midje- höft- och bröstkorgsmått
Vikt
Fettfördelning i kroppen (ett komplett BMI ingår)
Blodtryck och puls
Hörsel

Det ska bli jättespännande att följa med i det här projektet. Tycker du att det låter intressant? Läs mer här.

100% Egoboost.

Jävlar vad jag är: SNYGG, BRA, COOL och SMART!

Dessutom längtar jag till morgondagens löppass.

Be EGO!

Så jävla sockerbakis.

I lördags var det den perfekta godisdagen hade jag tänkt. Jag och syrran har ju en godisdag i månaden inskriven i vår deal. Det blev både dubbelfikande och godispåse och just då var väl livet på topp, även om allt godis var så mycket sockrigare än jag mindes och inget var exakt lika gott som i min hjärna. Konstigt..

[sugar-ad.jpg]

Alldeles rusig av socker gick jag och lade mig, utan att ha någon som helst aning om vad som väntade mig dagen efter, dagen som numera är allmänt kallad; Söndagen från helvetet. Jag vaknade bra mycket senare än jag brukar, ens om det är helg och väckarklockor är bannade. Jag kände ganska direkt att något var fel iom att jag vaknade med hjärtklappning = inte ett gott tecken. Kropp och själ var helt ur fas. Någon energi hade jag inte alls, jag kände mig som i ett vakuum. Som ett ingeting. Inget var roligt. Inget var bra. Dessutom hade jag gått upp minst 20 kg under natten..

Det är inte en särskilt kul känsla. Ångesten hamrade lätt och fint i mitt bröst hela tiden, hjärtat fortsatte sin rakethastighet. Dagen gick, jag fick inte särskilt mycket gjort och tillslut landade jag på en madrass på golvet i renoveringsröran i nya lägenheten och orkade inte resa på mig. Jag låg där som en död, fast vaken, i säkert två timmar och stirrade in i väggen och ångesten var i högtsa grad påtaglig. Jag mådde piss och minsta lilla sak blev ett hopplöst stort och oöverkomligt problem. Tårarna rann och livet var inte mycket värt.

Det otäcka i det hela var att allt jag ville ha/behövde för att må bra igen och som var det enda mitt huvud tjatade om, var godis/choklad/socker i alla dess former. Förstår ni hur sjukt det är?! Jag kände mig som en alkis på dekis som bara vill ha ett glas till för att liksom komma på fötter. Ett glas till för att må bra, SEN kan man avstå helt och hållet. I min kropp hade ett monster vaknat som gjorde sitt bästa för att förmå mig att ge efter. Jag visste att om jag bara fick exempelvis en chokladbit i min hand så skulle jag bli lugn och må bra igen, på en gång.

Jag har inte sockerförbud, jag kör ingen detox eller någon kolhydratsstrejk, ändå reagerade min kropp/mitt psyke så oerhört starkt efter en dags lite överdrivet socker/godis intag. Jag är väldigt glad att jag stod emot då. Men just då och där så var det min enda livlina. Inget annat skulle hjälpa.

Jag tänker komma ihåg den känslan, för där och då var den ypperligt verklig och känslan tillräckligt ångestframkallande för att jag helst slipper den ett bra tag framöver.


(P.S. Eller så äte rman bara mer socker helt enkelt? Ska ju tydligen vara perfekt för att lära sig “underäta”…)

100% EGOBOOST!

Okej kära vänner, nu kommer en utmaning/uppmaning/önskan/förslag/inbjudan från mig och lillsyrran.

Vi pratade idag om hur vi kan vara så duktiga på att hitta fel och brister hos oss själva och liksom bortse från allt som är så bra med oss. Då tänkte vi, varför inte göra det till ett litet projekt att uppmärksamma våra fina, starka, goda och fantastiska sidor? Att ge oss själva en extra klapp på axeln, varje dag. Att hitta och belysa allt bra vi gör, allt bra vi är och tillåta oss vara stolta fullt ut över det.

Ett inlägg om dagen tillägnad vår egen förträfflighet, vi provstartar i en månad. Det innebär ett inlägg om dagen (om du inte bloggar så skriver du det helt enkelt för dig själv i ex en liten dagbok) i februari alternativ i ca 30 dagar på raken beroende när man hoppar på tåget, där vi belyser hur grymma vi är. 100% egoboost.

Sprid ordet, skicka ringar på vattnet, låt fler anta utmaningen som faktiskt bara gör gott i själ och hjärta. Tryck gilla på bloglovin. Länka. Gilla på facebook. Men framförallt, ge dig själv all den kärlek som du är värd!

Dagens tankeställare:

Dagens tanke kring mat och ätande. Smaken sitter inte i mängden vi äter, mat blir inte godare ju större portion man äter (snarare tvärtom). Värt en tanke. Varför äter jag ofta för stora portioner? Varför känns det tryggt?

Berörande.

Jag blev tårögd när jag såg klippet nedan. Har ni några minuter över. Se det. Reflektera gärna över vad som egentligen begränsar dig i ditt liv för att känna att du är värd att vara nöjd med dig själv, precis som du är, just nu.