Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Ska vi tillsammans prioritera de bra valen?

Jag vaknade fortfarande sjuk och med den där svullna känslan i kroppen som en förkylning oftast ger. Det är inte en särskilt angenäm känsla och det känns som om man har samlat på sig minst tio kilo den senaste veckan. Förkylningen har en stor del i detta men kan inte få hela skulden. Som jag nämnde igår har sockerintaget skenat iväg lite grann och det gör inte direkt att kroppen känns fräschare.

Jag bestämde mig i morse att nu får det bli en sockerpaus på riktigt ett tag.

Inget godis, kakor eller läsk eller andra sockerrika och näringslösa saker man kan stoppa i munnen. Jag är inte särskilt förtjust i förbud, vilket jag nog skrivit ett antal gånger här på bloggen. Jag tror inte livet ska levas genom förbud. Jag tror inte att förbud är en lösning på “problem”. Förbud kan istället skapa mer problem.

Så, det blir inget förbud. Det blir en aktiv avhållsamhet för att rensa kroppen från ett sötsug som inte är särskilt konstruktivt. Skulle jag “glömma mig”, så har jag inte “misslyckats”, utan jag kör bara vidare med planen. Planen är nämligen att göra aktiva val för min hälsa, inte att straffa mig med förbud. Varför jag gör det? För att jag älskar mig själv och vill det bästa för mig själv. Jag vill vilja göra bra val för min hälsa. Jag gör inte det här för att straffa mig.

Är det inte en bra tanke?

Är ni med mig, ska vi försöka fokusera på att vilja göra den här hösten som en tid för att göra bra val för den egna hälsan, både psykiska och fysiska.
Jag tänke

r fokusera på sockerintaget. Vad vill du fokusera på?

 

Dagens tips – Osteopati.

Jag har som jag säkert nämnt flera gånger, haft mycket ont i min rygg de senaste två (!!!) åren. För första gången så hjälpte inte naprapatbesök och smärtan gav inte med sig efter hand heller. Nej, den blev snarare värre och växte och började omfatta hela höften. Jag hade känslan av att allt satt fast i ena sidan som i ett vacuum och om jag försökte sträcka ut det eller göra något så satte hela muskelpaktet in och höll emot och smärtan efteråt var tio gånger värre.

För flera år sedan gick jag till en osteopat i Uppsala som gjorde underverk med mig. Med det i bakhuvudet letade jag reda på första bästa osteopatklinik i Stockholm och hade tur som kunde komma ganska direkt och hamnade hos Dennis. Dennis har en klinik nere i Landskrona men är i Stockholm två dagar i veckan och jobbar.

Osteopati är annorlunda och en mycket mildare behandlingsform än exempelvis naprapati och kiroprakti. Det är svårt att beskriva vad som egentligen händer under en behandling, men händer grejer gör det! Det tog bara två behandlingar, sedan kände jag stor skillnad i ryggen, även om det fortfarande är en bit kvar innan jag är helt smärtfri och rörlig. Osteopatin ser kroppen som en helhet och inte som en byggsats full utav oberoende byggdelar.

Nedanstende stycke om de fyra grundläggande principerna för osteopati är kopierat från Dennis hemsida.

  1. Kroppen fungerar som en integrerad enhet/helhet där varje separation är artificiell. Alla delar hänger ihop och påverkar varandra, styrt av nervsystemet och en fungerande cirkulation. ”Body, mind and spirit”-tänkandet är centralt och dessa delar kan vi inte separera vid behandling
  2. Struktur och funktion påverkar varandra och vice versa. Påverkar man kroppsstrukturen så kommer man att få en förändrad funktion i området men den förändrade funktionen ändrar också strukturen.
  3. Under normala förutsättningar är kroppen självläkande och självreglerande. Dessa förutsättningar försöker osteopater optimera genom att behandla hinder för dessa mekanismer. Läkningen kommer inifrån då kroppen har vad den behöver för att läka sig själv och är därmed naturlig.
  4. Rationell osteopatisk behandling måste alltid baseras på förståelsen och integreringen av de tre förstnämnda principerna vid behandling – annars är det inte osteopati.

Nu har jag fått godkänt att utföra lättare motion, dvs, lugna promenader, simning med korrekt teknik och mag/rygg-stärkande försiktig träning, exempelvis pilates. Så när den här förkylningen gått över tänkte jag sätta igång försiktigt. Min rörlighet är väldigt begränsad och jag känne rmig väldigt svag i ländryggen. Jag har en känsla utav att min core behöver stärkas ordentligt.

Bu för värk.
Bä för möjligheten att göra något åt det!

Jag mår bra.

Nu har jag varit hemma en vecka lite drygt från Island, men det känns som om det var väldigt länge sen jag vaknade upp i den korta 90-sängen i flickrummet hemma hos Sigrún och Eggert och förberedde mig på en dag utomhus fylld av hästar och några får. Det känns nästan som om det var en dröm. Vardagen här hemma tog tag i mig direkt när jag landade nästan och även om det kändes konstigt och ledsamt att inte vara på en blåsig isländsk slätt så kom jag rätt snabbt in i den.

Men min vardag nu är lite modifierad mot hur den var när jag lämnade Sverige i september. Jag mår bra nu. Jag upplever en helt annan inre tillfredsställelse med mig själv, även om det precis som för alla andra givtetvis skiljer sig från dag till dag.

Beslut jag tagit grundade på min Islandsvistelse som jag tror främjar mitt välmående:

  • Mer hästtid. Hästarna ger mig så mycket energi, självförtroende och tid att förflytta fokus från saker som ofta är ganska oviktiga. Just nu letar jag två stallplatser i Stockholm, för att kunna ge mig själv mer hästtid även här. Tills dess försöker jag vara på landet och rida halva veckan.
  • Mer utetid. Det hör starkt ihop med hästarna. Jag mår bra av att vara ute och göra saker, röra på mig, få frisk luft. Jag känner mig alltid nöjdare efter en effektiv dag ute än efter en effektiv dag inne. De dagar jag inte är på landet och när jag inte är ute i stallet försöker jag att ta åtminstone en längre promenad om dagen.
  • Mer motion – mindre träning. Nu ska ni få höra, här skriver jag en träningsblogg så det här kanske låter lite konstigt. Men jag ska dra ner kraven på mig själv när det kommer till träning, men röra mig mer. Träning är sjukt bra för båda kropp och själ men jag är bra på att overdo it. Träningen ska vara rolig och utmanade, men inte hela mitt liv. Jag har länge vetat att jag har för många stora pusselbitar som jag bollar med i mitt liv. Alla kan inte ta så mycket tid.
  • Blivit viktväktare! Jag ska skriva betydligt mer om detta, men spontana känslan är att det känns bra och att jag har betydligt mindre ångest kring mat nu sen jag kom hem från Island. Med mindre ångest så vågar jag börja jobba med att “kontrollera” mat och vikt igen. Än så länge känns det lätt, skönt och sunt. Vill hålla det så. Ledord för det här ska vara tillåtande, inte svart/vitt och mycket kärlek. Vikten är viktig, men inte viktigare än min mentala hälsa, jag måste bara påminna mig om det om jag tappar greppet.

Jag tror att med de fyra punkterna kommer jag långt. Att jag dessutom kommit tillbaka i skolan och hamnat i en klass med ett helt annat klimat än i min gamla, gör att lusten att gå till skolan kommit tillbaka. Jag är helt plötsligt den där glada, sociala personen som vågar ta plats som jag brukar vara, men som jag aldrig vågade vara i min förra klass. Det känns jättefint! Efter en vecka i min nya klass är jag betydligt mer bekväm och trygg än efter ett år i min förra. Vilket lyckokast.

Så ja, jag mår bra. Grunden för hälsa måste väl vara precis det. Att må bra.

Hur ser man ut när man är “i god form”?

Samma kropp, samma dag, kan se ut på helt olika sätt. Intressant video, bra budskap.

Dagens nära-döden.

20120124-112743.jpg

Torskleverolja blir bara äckligare och äckligare. Och inte hjälper det mot mensvärk heller.

Det som började så bra.

Solen sken, snön glittrade, det var vindstilla, några minusgrader och så fantastiskt vackert alltsammans. Lyckligt.

Tre timmar senare, mensvärken från helvetet hälsade på, stormen drog in och jag fick ligga i fosterställning i sängen för att överleva dagen. Extra plus för gråtattacker så fort jag såg levande varelser. Typ, hund, häst, får, Eggert. Tårarna bara sprutade. (Ni kan ju föreställa er hur det såg ut. Jag ska hämta häst – i tårar. Ska åka bil med Eggert – i tårar. Osv.)

Jomen visst.

Jag tror dock att jag älskar Eggert för att han tvingade in mig i sängmitt å dagen och såg till att någon annan sköter kvällsfodringen. Älskar.

(Det är nu det känns så jävla trist att inte äta godis, för visst är väl choklad det enda som verkligen hjälper mot vidrig mensvärk? Ipren kan ju slänga sig i väggen. Sa jag förresten att Sigrún köpte en chokladkaka till mig, utav någon outgrundlig anledning i lördags. Den ligger och ropar på mig i min handväska. )

Tummen ner för mensvärk. Men tummen upp för Mugison (och Eggert!)

 

En till ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

För att spinna vidare på det här med kroppar, inte nödvändigtvis bara kvinnokroppen. Mitt inlägg i förrgår väckte viss debatt på facebook där inlägget dels beskylldes för att vara en ursäkt för feta kvinnor att slippa gå ner i vikt. Ja herregud. Men de här meningarna gjorde mig arg på riktigt:

“Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock. Bara de som inte orkar göra något åt saken och accepterar läget.” “När såg du senast “killen som får välja” gå med en Maggie* som är extremt överviktig. Det finns..kan det vara 1% av manliga befolkningen? ..//.. Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfestan och slippa ta killen som blev över för att få någon.”

*Maggie är 14åringen i boken som ska banta och som vänder sig till ungdomar/barn.

Meningarna ovan visar så tydligt på kärnan i en del av de problem som jag också menade att belysa med mitt förra inlägg, men kanske inte riktigt fick fram.

Det här med ideal påverkar verkligen inte bara mig själv direkt, det påverkar hur andra ser på mig, utifrån ett ideal. Om jag inte passar in i idealet så kommer då ett självklart antagande om att jag helst skulle vilja vara som idealet och då skulle må bättre. “Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock.” Jag har hört samma resonemang när det har talats om homosexuella. “Fick de välja, skulle de givetvis hellre vara hetero, det är ju lättare.”

Bara för att någon, på vilket sätt det än må vara, skiljer sig från en norm eller ett ideal, så innebär det inte att man lider utav det eller vill vara annorlunda. Det kan dock vara jobbigt att behöva slåss för sin rätt att få vara precis som man är, även om man inte har en önskan om att förändra sig. DET tycker jag är sjukt här i världen.

“Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfesten och slippa ta killen som blev över för att få någon.”
Eller så kanske det är dags att slopa den där bilden om att alla tjocka är loosers som ingen gillar och rikta lampan åt det utanförskap som skapas redan under tidiga år, bland barn, men även senare bland vuxna, istället. Vi är duktiga på att peka ut den som inte stämmer in i normen, på ett eller annat sätt, framförallt när det gäller utseende. I någon klass kan det vara killen med glasögon, i en annan tjejen med stora framtänder, i en tredje den mörkhyade pojken eller kanske den tjocka flickan.

Kanske är det inte så att alla dessa barn ska behöva ändra sig för att bli bättre behandlade, kanske är det så att vi som är vuxna måste börja se på alla genom samma glasögon och visa att alla människor är lika mycket värda. Kanske är det dags för idrottsläraren att äntligen lägga ner de där förbannade lagsporterna, på idrottslektioner som får halv

a klassen att hata träning för en stor del utav livet. Kanske är den tjocka tjejen värd precis lika mycket som den smala och kanske måste vi vara förebilder och inte tolerera att människor blir värderade för hur de ser ut, utan för den de är.

Eller så är det här bara ytterligare en ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

(Tara Lynn kanske anses som tjock av modevärlden, men herregud vad snygg hon är. Fast vänta nu, man kan ju inte vara tjock och snygg samtidigt? Hon borde ju stå och längta efter den pussen från den snygge killen i något hörn..)

Den arma stackars kvinnokroppen.

Den arma stackars kvinnokroppen. Alltid i fokus. I våra egna, andras och medias ögon. Jag blir ledsen när jag hör hur mycket vi pratar om kroppar, om storlekar, om viktuppgång/viktnedgång hos andra, vi bedömer, dömer. Än så länge är inte manskroppen lika utsatt för fenomenet.

Jag blir ledsen när jag hör andra prata nedlåtande om sina, helt vanliga, fantastiska, kroppar, jag blir ledsen när jag tänker nedsättande om min egen kropp, men jag blir tamefan förbannad när jag hör andra tala nedsättande om andras kroppar. När kvällspressen smäller upp bilder på någon kändis gropiga lår och skriver “KÄNDISARNA ÄR PRECIS SOM OSS!!” eller “SE BILDBEVIS PÅ XXX:S VIKTUPPGÅNG!”.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör att var femte sjuåring är missnöjd med sin kropp. Jag blir rädd när jag ser bilder på den nya dockan för barn som inte bara är mager, utan snarare nära döden, med sitt glada välsminkade ansikte som ler så sött. Tänker att om det där är ett ideal vi vill ge våra barn, då kommer fler än var femte sjuåring ha kroppskomplex inom en snar framtid..

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/13796356/548/normal/8c11e896d9124/2011-10-16+14.23.11.jpg

 

Jag blir också ledsen när jag läser om bantarboken för ungdomar, som spelar det på det klassiska kortet att om du inte är smal, är du olycklig och opopulär, men blir du smal, kommer du bli skolans fotbollsstjärna. Hur duktiga vi är på att ge vikten och utseendet sådant otroligt stor betydelse.

This book is about a 14 year old girl who goes on a diet and is transformed from being extremely overweight and insecure to a normal sized girl who becomes the school soccer star. Through time, exercise and hard work, Maggie becomes more and more confident and develops a positive self image.

Jag blir så trött på att höra alla kommentarer kring hur den perfekta kvinnokroppen ska se ut. Jag blir så trött på att se tokretusherade bilder på kroppar, dagligen i all media jag möter.

Jag blir förbannad på hur kvinnokroppen exploateras i de mest märkliga sammanhang, som i reklam för något som inte har det minsta med en kvinnokropp att göra.

Källa: Utomordentliga bloggen “Sälj Grej Med Tjej”

 

Jag blir trött på dagens kvinnoideal, som inte lämnar plats för vanliga kroppar. Jag blir trött på att det är ovanligare att se vanliga, helt vanliga, friska, normalviktiga kroppar i media än att se antingen retuscherade eller späkta kroppar och anse att det är det normala.

 

Jag är trött på att höra naturligt smala personer få uppmaningar om att “ta du en kaka till” och rundare personer få välmenande råd om dieter.

Jag blir jätterädd när jag dels ser bilder som dessa, två bilde rur HMs katalog från 2004 på två kvinnliga modeller och två bilder ur HMs katalog 2009. Det har gått fem år mellan bilderna och hur mycket mindre är inte modellerna? Jag blir jätterädd när jag hr mig själv tänka helt automatiskt “vad stora modellerna var förr”?!?! Se på armarna, fingrar, ben, revben! Jag läste inlägget som Bloggaren Gröna Anna (tyvärr finns inte bloggen längre, vad jag kan hitta) skrev då, 2009, när hon gjorde jämförelsen och blev lika upprörd då som nu.

Jag blir arg och trött och ledsen när jag ser mina vackra, starka och fantastiska kvinnliga vänner sucka över tjocka lår, eller armar som absolut inte kan vara bara eller hur mycket bättre allt vore om man vägde tio kilo mindre. Jag blir ledsen för att jag känner precis likadant mestadels utav tiden.
Men då blir jag i alla fall lite glad över alla dessa goda initiativ och kloka, coola, starka, strålande och häftiga kvinnor som det finns där ute, som vågar säga ifrån och sparka uppåt. Gud vad glad jag blir över det. Heja er!

Vad tar jag med mig hem?

Jag har fått den här frågan några gånger på bloggen och ett flertal gånger från vänner och bekanta. Eftersom det har varit ganska tydligt att jag mått så bra av att vara här på Island och att livet här har gjort mycket gott för min självkänsla, livsvärde och mitt grundläggande mående så är frågan viktig. Vad har jag här som jag inte har hemma? En god vän frågade mig vad hemifrån som jag slipper undan här på Island. Hur ska jag göra för att ta med mig den här känslan hem?

En stor del av lösningen tror jagligger i krav i allmänhet och kanske prestationskrav i synnerhet. Här har jag i stort sett bara en person som sätter krav på mig, det är jag själv. Eggert är väldigt accepterande och ger mig mycket frihet. De få kraven han sätter på mig är inget jag redan själv satt upp och är inte särskilt svåra att leva upp till (typ, gå upp på morgonen, göra de sysslor som han ber mig om, hjälpa till där det behövs, vara någotsånär trevlig, ganska självklara grejer..). Mina egna krav är utan tvekan mycket hårdare. Men även mina egna krav har kommit att förändras utav att leva såhär enkelt som jag gör nu. Kanske är det för att jag inte har så många områden att kräva saker utav mig själv inom. Jag har inget stort socialt umgänge här, så det är svårt för mig att kräva att jag ska vara den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, den perfekta dottern osv. Jag kan inte göra så mycket även om jag skulle vilja. Jag är i ett helt annat land. Jag har ytterst få saker att göra när jag väl är “ledig”. På kvällarna så har jag en hel del dötid. Och då pratar vi inte om sådan där apatisk tid jag kan ha hemma när jag egentligen har alldeles för mycket som hopar sig över mig och jag lätt blir sittande och inte får något gjort. Här har jag inte så mycket att göra helt enkelt och jag tillåter mig själv att göra ingenting istället för att sysselsätta mig. Det är som om jag vet att jag har gjort det jag behöver göra och mer därtill när jag är färdig för dagen och jag därför kan tillåta mig att bara vara på kvällen. Ibland har jag tråkigt. Hemma har jag alltid en lång att-göra-lista som spökar i bakhuvudet, här kommer den listan aldrig upp i någon ordentlig längd, för jag har så få grejer som jag kan skriva upp.

Jag har oerhört få områden där jag kan kräva så mycket utav mig och det finns väldigt få yttre källor som kan sätta krav på mig här. Jag har inte så mycket resultat utav mitt jobb som kan bedömas och mätas i prestationer. Visst går allt alltid att “göra bättre”, jag kan lägga ner mer tid på hästarna, jag kan vara mer effektiv, jag kan vara en bättre ‘workinggirl’ men eftersom det jag gör är något av ett ‘never ending job’. Så har jag insett att det inte leder någon vart att hela tiden pressa sig till det yttersta. För jag måste göra samma sak imorgon och dagen efter det och dagen efter det osv. Jag har accepterat att jag gör så gott jag kan, men att det är ytterst oklokt att pressa sig ännu mer, för det går ut över morgondagens prestation. Jag måste hushålla med den kraft, ork och glädje till jobbet jag har, så att den fördelas ut jämnt över dagarna, eftersom jag gör samma sak varje dag.

Så, kraven på mig själv, både utifrån och inifrån är mycket mindre här. Det finns färre personer som jag känner att jag behöver leva upp till någon perfekt bild inför. Kanske har det att göra med att jag kom hit som ett oskrivet blad. Här har jag inga gamla invanda roller som jag behövt upprätthålla/jobba emot. Jag har kunnat vara jag helt och hållet utan att någon har förväntat sig något annat. Kanske har jag vuxit ur mina roller hemma vilket gör dem jobbigare att upprätthålla? Jag vet inte. Jag vet bara att det är något som jag känner mig fri från här. Och jag tror ‘krav’ har en stor roll.

Kanske  beror mina minskade krav på mig själv också på att jag mår bättre. Är inte kontroll och krav ett försök att skapa en tydlig struktur i ett liv, där det är mycket som känns kaos. (tex, blir man lätt mer besatt utav att kontrollera sin mat när andra saker i livet är kaos, därför blir ätstörningar som värst när man mår dåligt, det är ett sätt att hantera den ångest man har) Känslolivet tex. Det har väl inte undgått någon att jag haft ganska jobbiga perioder under den senaste tiden i mitt liv. Krav och kontrollbehov är ett sätt att försöka tygla det inre kaos man känner. Jag har upplevt att jag släppt en hel del på tyglarna här. Det som händer händer. Det finns så mycket som jag ju inte kan kontrollera, som i sin tur påverkar mig och vad som händer. Så, kanske mina minskade krav helt enkelt beror på att jag mår så mycket bättre. Vad som är hönan och vad som är ägget är inte alltid helt lätt att bena ut.

Jag har oerhört mycket mindre ångest. Jag har förklarat det som om grundnivån för mitt mående har höjts väsentligt. Jag kan fortfarande vara nere och jag kan fortfarande känna mig likgiltig, trött och less. Jag går inte alltid omkring och är “glad”. Men min normalnivå är helt enkelt högre, vilket gör att dipparna inte är lika djupa, att “snitthumöret”, är mycket bättre. Jag känner mig överlag mycket jämnare i humöret. Det svänger inte lika mycket och jag kan knappt komma ihåg hur det där djupa svarta har känts. Det i sin tur gör att jag tänker mycket mindre på min vikt och min kropp ur ett “självhatande” perspektiv. Klart att jag fortfarande har kritiska tankar om mig själv och min kropp, men det uppfyller inte mina tankar jämt och ständigt. Det får inte lika mycket plats och tar inte lika mycket energi som det fått de senaste åren. Min psykolog sa en gång att jag behöver lära mig att jag inte bara är min vikt, att vikten bara ett litet fragment av vad jag är. Då tyckte jag att det var så konstigt sagt. Självklart var vikten vad som definierade mig som person. Vikten var liksom alltid ostridbart nummer 1. på min lista över vad/vem jag var (tjockis). Nu känner jag att vikten mer och mer börjar bli ett fragment. Det är lång väg kvar, men jag är på god väg. Att vara överviktig är ju inte vem jag är. Jag är Ella med alla de goda och dåliga egenskaper som jag har. Jag är älskad för den person jag är, både utav andra, men även av mig själv. Sen kanske jag har en viss övervikt, men det definierar inte vem jag är och det påverkar inte mitt värde som person. Den känslan vill jag ska växa sig starkare.

En del i att jag mår bra här tror jag också är att jag lever ett för mig naturligt liv. Jag är uppvuxen med hästar på landet. Här jobbar jag med hästar och bor på landet, det känns inte som om jag jobbar, bara som om jag lever. Jag är ute mycket, jag uträttar något och det sin tur leder till ett enkelt resultat (jag tämjer hästar – hästarna blir tama). Det är ett verkligt jobb och det är flexibelt, roligt och känns mer som en hobby. Varje dag bjuder på något extra och det är mycket fokus på att det är roligt. Till skillnad mot när jag jobbat med hästar tidigare, så ligger det inte heller någon tävlingsprestation och lurar i bakgrunden. Hästarna här ska ridas in, men inte tränas och tävlas och prestera på det viset. Egentligen tror jag att många skulle må bra av att leva mer såhär. Vara ute mycket, röra på sig mycket, jobba med verkliga problem (typ, ett staket går sönder = jag måste laga staketet = staketet är lagat = hästarna kan gå ut i hagen). Det är många små uppgifter som ger direkt tillfredsställelse när de är lösta.

Det finns alltid saker att göra, men det innebär att det inte finns någon chans att göra allt på en dag, så det är ingen mening med att stressa, man har oftast ingen tid att passa. Saker blir klara när de blir klara. Vädret styr och ställer också en hel del.Stressen har jag inte nämnt tidigare i inlägget, men jag är sjukt stresskänslig. Framförallt för mental stress. Att ha många saker att göra är okej. Men att trigga min inre stressmaskin är både lätt och farligt. Jag kan få hjärtklappning bara av att känna att jag ätit för lång frukost och är väldigt bra på att mana på mig själv att göra saker snabbare och jag känner mig ALLTID sen. Här finns det inte så många tider att passa vilket iofs i sin tur kan göra mig stressad för jag har inga riktlinjer att gå efter, men å andra sidan å blir de där fem minuterna hit eller dit, relativt oviktiga här, men hemma så kan fem minuter göra stor skillnad om man hinner med bussen eller inte, kommer i tid till föreläsningen osv osv. Stress är dessutom förbjudet när man jobbar med djur och därför får jag också träna mig själv att inte stressa upp mig för ingenting. Eggert är också bra på att alltid säga åt mig att inte stressa. Jag upplever att jag blivit en aning tåligare att stå emot den inre stress-maskinen och inte ge den så mycket bränsle hela tiden.

Det här är några av de bitar som blivit tydliga för mig här. Sen kommer den svåra biten. Hur tar jag med de här lärdomarna och erfarenheterna hem och omsätter dem i praktiken även hemma? Jag vet inte, det vore ju sorgligt om jag inte skulle kunna leva ett lyckligt socialt liv hemma, för att jag där omges utav fler möjligheter till krav som jag har svårt att släppa. En del av mig är livrädd för att komma hem och gå rakt tillbaka in i mina gamla hjulspår. Jag har inga svar än. Kanske är det enda jag kan göra att åka hem och testa och se hur det känns, det är först då jag vet vad som funkar och inte.

 

Tack för att ni fortfarande följer mig på den här resan, som kanske inte handlar så mycket om det som var ursprungstanken med bloggen, viktnedgång och träning, å andra sidan följer bloggen på sitt eget vis fortfarande en röd tråd. Önskan att hitta mig själv, finna balans i kropp och själ och tacka gamla osunda tankebanor och vanor för sitt och skapa nya. Tack för att ni är så engagerade och bryr er. Ni är fantastiska.

 

Det här med att träna..

Jag bad ju om tips för att få till träningen här på Island i det här inlägget. Jag fick väldigt bra och roliga idéer, tack alla! Men jag fick också en kommentar från min fina vän Linda som fick mig att tänka till lite.

“Eller låta endorfinerna från arbetsdagen få flyga runt i dig på kvällarna medans du VILAR och TAR IGEN DIG och suuuug på lusten du känner över att träna och spara på det tills du kommer hem så du kan ägna dig åt gårdsarbetet 100% den sista stunden du är där?”

Jag rör på mig väldigt mycket, sju dagar i veckan. Och jag börjar äntligen känna mig sugen på att träna igen, förmodligen för att min kropp börjar få upp tempot och jag har fått tillbaka min energi. Men inte bara därför, så fort jag börjar tänka på min vikt (direkt efter inlägget om att jag gått ner i vikt) så brukar jag känna att jag borde träna, mer. Träningen är också ett sätt att hantera ångest, som den jag skrev om i det här inlägget. Problemet är bara att just nu behöver jag inte träna, jag får verkligen den motion jag behöver varje dag.

Det är typiskt mig att vilja köra 150% när jag väl är på g. 100% räcker helt enkelt inte. Jag är väldigt duktig på att köra huvudet bestämt in i väggen för att jag antingen kör all in eller inget alls. För mig är inte lagom “bra nog”. Lindas kommentar satte därför huvudet på spiken. Kanske är det helt okej att vara nöjd efter en hel dags jobb och ta vara på kvällen för att ta det lugnt, vila och umgås, istället för att göra av med ännu mer energi och därför riskera att köra slut på sig. Och om jag känner mig orolig/ledsen/otillräcklig (vilket jag faktiskt inte gjort någon gång efter att jag skrev om det här, win på den!) så kanske det är bättre att känna det, än att fly ifrån det. Givetvis KAN jag träna. Men frågan är om jag behöver det. Kanske behöver jag mer att lära mig att koppla av 150%-personen och känna mig nöjd med mig själv för att jag gjort 100% och att det räcker gott och väl.

Ser jag dessutom  till Eggert, en av de mest vältränade personer jag träffat, så skulle han aldrig komma på tanken att bege sig ut och träna. När han är färdig med jobbet så tar han det lugnt. Det är liksom självklart att han behöver vila. Han tar även sina små powernaps då och då, senast en halvtimme idag efter lunchen.

Det är det där med att ta hand om kroppen på ett hälsosamt sätt. Så, med andra ord väntar jag med träningen och det känns bra. Kroppen är trött efter jobbet och jag får träna på att bara vara och känna mig nöjd med det. Bra.

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.

Träningslusten är tillbaka, hjälp mig lösa hur jag ska träna!

Kanske är det för att jag blivit lite lättare och kroppen börjar “fungera” igen, men jag har fått ett otroligt sug efter att träna. Att få den där post-träning-känslan, där endorfinerna kickar in. Jag vill ha svett, jag vill ha tillfredsställelse och jag vill ha kul. Jag vill ha yoga också! Problemet just nu är väl mest att kläderna jag har att träna i inte matchar omständigheterna att träna i. Samt det faktum att när jag väl slutat jobba och eventuellt skulle hinna träna, så är det becksvart utomhus. Alltså, verkligen kolsvart. Samt att det blir svårt att yoga utan yogamatta eller liknande underlag.

Men jag längtar och det känns så himla härligt. Framförallt eftersom träningen verkligen skulle vara ett perfekt sätt att runda av mina dagar. Jag har för det mesta ganska tråkigt på kvällarna och då skulle det kunna botas med lite hög puls. Ett extra plus för träning vore att det är ett väldigt bra sätt för mig att få kvalitativ egentid, blåsa genom huvudet och sortera tankarna, utan att de får möjlighet att nysta ihop sig, som de kan göra när jag tänker för mycket.

Jag ser några hinder, mörkret och bristen på kläder för väder är två. Det senare går att lösa genom inhandling av kläder, problemet är att det nog rör sig om två veckor innan det kan ske.. Ett tredje hinder är att när jag väl kommer in efter att ha jobbat så är jag både trött, kall och oftast hungrig. Det är egentligen sämst att träna då.

Som alternativa platser för utomhusträning och som lösning på kläddilemmat, så finns ett uppvärmt garage i anslutning till huset.

Nu lämnar jag resten till er. Kan ni inte brainstorma lite och komma med förslag och idéer på hur jag kan göra. Det går ju att lösa, det vet jag. Måste bara komma på hur.

Vad jag har förlorat på Island so far:

  • Min telefon dog i fredags. Vill man nå mig så går det endast på den isländska mobilen. Det numret kan vem som helst höra av sig till, lys upp min dag med ett överraskande sms vet jag! +354 841 8256 Jag har absolut inga nummer, så alla som vill att jag någonsin ska höra av mig till dem, bör göra detta.
  • Displayen på min digital kamera dog för någon vecka sedan. Det resulterar i väldigt märkliga bilder. Det är konstigt att inte se vad man fotar. Men jag har återfått den där spänningen från när man fotade med film och fick vänta på framkallningen för att se hur bilderna blev. Varje gång jag kopplar kameran till datorn är det spännande. Kameran köpte jag väldigt billigt på Hawaii och det är ingen katastrof. Jag är dock väldigt bra på att misshandla tekniska grejer. Eller, de är ofta väldigt dåliga på att hänga med i mitt tempo..
  • Apropå teknikens under.. Min ipods låsknapp har slutat fungera. Så nu kan jag inte låsa upp den för att kunna använda den. MYCKET frustrerande. Nu har alltså kamera, mobil och ipod svikit mig.
  • Typ 10 kg. Ja, jag var tvungen att väga mig. Det verkar som om det här livet passar mig väl. Jag kan inte säga att jag äter “nyttigt” eller lite eller efter någon som helst regelbok. Snarare tvärtom. Jag äter mycket, är ofta hungrig när det är dags att äta och jag äter det jag är sugen på/finns hemma/står på bordet. Vi äter både en hel del sött, typ kakor till varm choklad och det går åt en hel del bröd i det här hushållet. Antar att ni anser att rostat bröd med smör, ost och sylt är en perfekt “gå ner i vikt”-mat.. Vi äter regelbundet, sover regelbundet och framförallt så sitter jag typ ingenting på hela dagen. Tror faktiskt att dte hänger på det. Från åtta på morgonen till sex på kvällen så är jag på språng och utomhus. Kombinationen är nog oslagbar för hälsan.
  • Min uppfattning utav vilken dag det är. Jag vet aldrig vilken dag det är och blir alltid förvånad när jag får veta. Jag ligger oftast minst en dag efter. Får ibland panik när jag inser att tiden går så fort och jag minst av allt känner mig redo för att åka hem.
  • Mina uppesittarkvällar. Det där med att sitta uppe är totalt menlöst här. Vad sjutton ska man göra?
  • Mitt datorberoende. Jag sitter vid datorn så mycket mindre nu. Det är faktiskt inte särskilt kul. vad gör man vid datorn, egentligen? Jag sitter i stort sett aldrig vid datorn före sju-åtta på kvällen.
  • Mitt sociala liv. Det här med att bo på en isolerad gård med några mil till närmaste samhälle gör inte det sociala livet särskilt aktivt. Ibland blir jag helt tokig och uttråkad på kvällarna. Framförallt när den enda tv-kanalen visar något urtråkigt program, Sigrun stickar/är borta och Eggert sitter på kontoret/pratar i telefon.
  • Min gamla övertygelse av vad livet går ut på och vad jag ska göra med mitt liv. Nu vet jag inte alls. Igen. Det är det där med att göra något förnuftigt eller göra något som gör en lycklig och krocken mellan de båda.
  • Mitt hjärta. Till det här landet.

Vikten utav vikten.

Börjar ni tröttna på sådana här bilder? Hoppas inte.

Jag fick frågan här på bloggen hur jag tänker angående vikten nu när jag är på Island. Om jag funderar på vad jag äter eller inte, mäter eller väger mig osv. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jag tänker en del på det här med vikt, men kanske ännu mer på det här med hälsa, både fysisk och psykisk. Jag har en förmåga att sugas upp i ett vikt-fokus som är rent och skärt ohälsosamt. Jag blir väldigt lätt upptagen med tankarna kring att jag MÅSTE GÅ NER I VIKT ANNARS ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA!!!! Jag vill inte att mitt liv ska vara så. Att jag definerar mig som person med vad siffrorna på vågen säger.

Ett utav huvudskälen till att jag vill gå ner i vikt är ju för att må bra, både fysiskt och psykiskt. Men det innebär inte att vikten ska vara det viktigaste i mitt liv och sudda ut allt annat. Jag har insett det, men jag vet inte hur jag ska komma åt problemet riktigt än. Det senaste året har vikten legat på odelad förstaplats för min uppmärksamhet. Så vill jag inte ha det. Dte har fått mig att må väldigt mycket sämre än vad det jag har gått ner har fått mig att må bra.

Därmed inte sagt att jag lika väl kan gå upp i vikt och vara “tjock och glad”. Men kanske hellre glad än ledsen och kanske hellre livslust än ångest. Och om all denna fokus på vikt ger mig det senare i båda jämförelserna, så är det inte värt det.

Jag har tagit en paus från hela mitt liv för att dels få tid att tänka och dels för att slippa tänka så mycket. Här på Island äter jag det jag får serverat och jag försöker att INTE tänka på nyttigt vs onyttigt, på kolhydrater, fett, protein, kalorier, mycket eller lite. Jag försöker att släppa allt sånt. Jag “tränar” inget, men jag rör på mig hela dagarna, med både pulshöjning och träningsvärk som följd.

Just nu testar jag att bara leva. Äta för att orka och göra det som ska göras och inet tänka så mycket på det. Min tanke är att dte om något är minst sagt bra för mig, för min hälsa.

Jag har mindre ångest, jag mår Mycket bättre och jag får lite perspektiv på alla mina problem och tankar. Här är livet väldigt basic. Fåren ska in, då tar man in fåren. Hästarna ska flyttas, då flyttar man hästarna. Stallet ska mockas, då mockar man stallet. Staket har gått sönder, då lagar man staket. Sen är det kväll och då slutar man med allt som ska göras och fortsätter nästa dag. Livet här går inte ut på att samla på sig “poäng”. Här har folk inte iphones, här kör man med en tålig mobil som funkar i alla väder. Här klär man sig i saker som håller en varm och torr. Man äter mat som gör en mätt och ger energi, så att man ska orka vara ute hela dagen och jobba. Man tänker inte så mycket på om skyr innehåller socker eller att “bröd bara är en massa kolhydrater”. Man äter dte man tycker om och sen är det inet så mycket mer med det. Jag älskar det livet. Det känns så mycket mer äkta och lätt.

Det är som om alla mina problem och tankar beror på att jag i vanliga fall lever i en mycket konstruerad värld. Jag utför inget viktigt om dagarna, jag ät inte utomhus som jag är gjord för, jag rör mig inte så mycket som jag är gjord för. Jag kämpar inet för överlevnad, utan för status. Status ger tyvärr ingen inre tillfredsställelse, utan snanre en önskan om mer och högre status. Snacka om att hamna i ett ekorrhjul utan slutmål. Här når jag ett slutmål varje dag.

Så, mitt korta svar på frågan efter den här långa utläggningen på frågan är nej. Jag väger mig inte, jag mäter mig inte, jag försöker att tänka så lite som möjligt på min vikt och jag försöker att anamma ett mer funktionellt tankesätt kring mat. Typ “Äta bör man, annars dör man.” Det känns bra.

Should I stay or should I go.

Min frånvaro från bloggen har inte bara berott på sjukstuga, även om man lätt kunnat tro det.

Nej, jag var väldigt sjuk där ett tag och sen, precis när jag började bli bättre lyfte flyget till Island för att fira att min sambo fyllt 30 år. För mig är det femte eller sjätte resan till det här landet som fångade mitt hjärta för länge sen. Dne här gången skulle vi både ha tid att åka runt och sedan spendera en hel del tid på hästryggen.

Ni vet hur det är när man åker utomlands och i början bara älskar man att vara borta, men sen när det börjar närma sig hemresa kommer den där känslan av att det ska bli ganska skönt att åka hem igen. Den känslan infinner sig aldrig hos mig när jag är på Island. Ju närmare hemfärden det närmar sig desto större växer en stor sorg i hjärtat.

Det var någonstans mitt ute i ingenstans, på ett sto med mycket temperament och gång och en flock på 90 hästar och nära och kära med mig, när solen smekte Islands vidder och gråten värkte i bröstet för att det var så vackert, som jag förstod att den här gången var det kört. När jag då, precis i det ögonblicket med lyckotårar i ögonen återigen fick frågan om jag inte ville stanna kvar ett tag och jobba på gården, så var jag inte i stånd att säga nej. Första kvällen fick jag samma fråga av mannen på gården och när jag då gav tusen skäl till varför jag inte kunde stanna, fick jag bara ett stort leende till svar och ett “jag vet att du kommer stanna”.

Det var länge sen jag kände mig så genuint lycklig som precis där och då och det om något är väl det bästa att satsa sin tid på. Sådant som gör en lycklig? Så nu funderar jag starkt på att stanna på Island ett litet tag, tjäna absolut ingenting, bo mitt ute i ingenstans och göra det jag älskar mest, hålla på med hästar.

Före lördag måste jag bestämma mig.

 

 

Vikten av att lyssna på kroppen.

Imorse stod det PT-träning i min almanacka och jag vaknade upp och kände mig ovanligt pigg när klockan ringde. Däremot så var det något som raspade i halsen och pockade på uppmärksamhet, men jag tänkte att det nog bara är nerver inför vad som komma skall och gjorde mig redo för att svettas.

Väl hos Magnus kändes det där raspet fortfarande lite och jag och Magnus kom överens om att testa, men om det kändes likadant efter uppvärmning och en vända, så skulle vi avbryta. Till min stora glädje hade Magnus med sig handskar och mitsar och jag fick börja med att slå raka slag, krokar och uppercuts. Det är konstigt att det ska vara så himla roligt att slåss, jag borde göra det mer!

När jag var varm fick jag köra raka slag i en minut och sen skulle jag springa en runda. Jag kände redan under de raka slagen att kroppen var en aning matt, men sen när jag skulle springa så var det som om strupen snördes ihop en aning och kroppen blev trött på ett konstigt vis. Ni vet när man är sju och blir trött av att gå uppför en trappa? Typ så.

Med andra ord så avbröt vi passet. Jag står hellre över ett träningspass och slipper riskera att bli sjuk, än tränar och blir sjuk och får stå över en jäkla massa pass sen istället. Istället för att träna tog vi en kopp kaffe, eller ja, för min del blev det te och pratade om livet och allt möjligt viktigt och mindre viktigt. Istället för en massa träningsendorfiner gick jag hem (bara det tog 40 minuter) med en hel hög med bra tankar. Väldigt bra.

 

Förresten, om ni har missat det: Jag måste ha världens bästa PT helt enkelt.

Gilla “Här och nu”.

En vana jag har fått på sista tiden är att dricka te på daglig basis, inte bara när alla andra dricker kaffe/när jag är hos mamma/eller kommer ihåg hur mycket jag tycker om te. Nej, en ny vana är att ta de där fem minuterna det tar och koka upp tevatten och sedan gärna krypa upp i soffan och dricka te.

(fantastiskt med te som inte bara är gott utan även bjuder på tänkvärda budskap.. Yogitea for life!)

Jag har alltid jagat det som ska hända “snart/sen” och haft väldigt svårt att landa i nuet. Så fort en sak är gjord, så är det vidare mot nästa. Jag har väntat på att roliga saker ska hända och när de händer kan jag komma på mig att vänta på att de ska vara över så att jag kan få tänka tillbaka på dem och berätta hur fint det var.Att leva i framtiden och i dåtiden, men aldrig i nuet.

Att omvärlden blir mer och mer medveten om vikten av att uppmärksamma och vara i nuet har säkert inte undgått någon. Men för mig är det lättare sagt än gjort. Eftersom jag gärna vill vara duktig på allt vill jag vara duktig även på detta och eftersom jag sätter väldigt höga krav på mig själv, inom de flesta områden, är det lätt att jag bara ser mina tillkortakommanden som misslyckanden. Men det här ÄR svårt för mig. Så jag måste lära mig att det är okej att ta små steg. Just nu är mina te-stunder ett sätt att gilla “här och nu”. Jag kryper ihop med min kopp och läser kanske en bok, något jag älskar, men inte givit mig tiden till de senaste åren. Jag läser så utan att fundera över om tiden går eller vad jag måste göra sen och helt plötsligt infinner den sig. Känslan. Att NU är helt nog. Att just här och just nu är jag och livet och det är varken märkvärdigt eller svårt, det är bara fint.

Så det försöker jag bära med mig i hjärtat. Att här och nu är helt nog. Att gilla de små ögonblicken. Oavsett om det inte är något att berätta om imorgon eller om det inte innebär att jag kan stryka något från den livslånga att-göra-listan. Ibland kan fem minuter med en kopp te, en sol som går ner bakom träden och lite tystnad vara så mycket bättre.

Hej jag heter Ella, jag är en Blueberry-anhängare.

Igårmorse gjorde jag höstpremiär på bloggevent. Inte vilket event som helst givetvis, är dte höstpremiär så är det, det var nämligen Blueberry som hade bjudit in några stycken för en super-frukost (som i superfood) och en liten föreläsning om kost.

Jag gillar verkligen Blueberry och sällar mig till blogg-gänget som i stort sett bara hyllar Blueberry i olika inlägg. Erika och min sambo liknade Blueberry-anhängarna med Apple-fanen. Man har ipod, iphone, mac och kan stå i kö för att få köpa deras nya produkter så fort de kommer ut på marknaden. Jag håller lite med, sen är jag ju både Blueberry och Apple-fan, det kanske hör ihop? Visst finns det dåliga grejer, som att det är lite dyrt och att..ehh, ja, att det är lite dyrt kanske.

Men själva konceptet är ju så bra. Hälsa inifrån och ut, någon form av hjälp till självhjälp via kosten. Under föreläsningen fick vi veta att vi äter ungefär 600 kg mat per person och år. Det säger ju sig självt att all den maten påverkar oss, mer än jag tror att många av oss förstår. 600 kg näringsrik mat eller 600 kg näringsfattig mat gör skillnad.

I alla fall. Det var en fin morgon även om jag var lite trött av den tidiga morgonen. Det var väldigt kul att se Pernilla, Sara, Helena, Åsa, Milla och Lotta där och att få pilla på lite roliga burkar i butiken efter den intressanta föreläsningen. Några burkar följde med mig hem. Kanske är det dags att ta tag i smoothie-skapandet igen. Gott, kul och bra för kroppen.

 

Det här med rökning..

..kan vi inte bara lägga ner skiten? Vore det inte fint om vi slapp se nya rökare hänga runt på skolgårdarna i framtiden?

Själv har jag väldigt svårt för rökning och har alltid varit “rök-polis” när mina vänner förlorat omdömet och fått för sig att en cigarett skulle sitta fint. Säkert har jag varit skitjobbig, men har jag hindrat en av dem att börja röka, så är jag nöjd. Med en morfar som drabbades utav KOL och cancer i alla dess former runt omkring mig har jag väldigt svårt att acceptera att man ser ungdomar vandra omkring med en cigg i mungipan eller att mina vänner medvetet väljer att röka när de inte ens är beroende.

Därför gillar jag A Non Smoking Generation som jobbar för att ungdomar aldrig ska börja röka överhuvudtaget.

I motsats till vad många tror, är tobak ett nästan lika stort problem idag som det var för trettio år sedan. Varje dag börjar ca 45 ungdomar att röka (eller över 16 000 om året) och tobaksindustrin försöker hela tiden komma på nya sätt att göra sina produkter mer attraktiva.

A Non Smoking Generation jobbar ständigt för att ungdomar aldrig ska börja använda tobak. Det gör vi bland annat genom att besöka skolor, utbilda politiker och skolpersonal, stötta föräldrar och bilda opinion genom att driva kampanjer och delta i debatter. Och det är ett arbete som fungerar. Förutom att vara med och driva igenom lagar, som till exempel rökförbud på allmänna platser, har det också visat sig att de klasser vi besöker har hälften så många rökande ungdomar som andra klasser.

Vår vision är vårt namn- En rökfri generation. Vår övergripande målsättning är att ungdomar själva ska välja att inte börja röka eller snusa. I linje med riksdagens beslut 2004 arbetar vi för att halvera antalet tobaksdebutanter bland barn och ungdomar. Läsåret 10/11 träffade vi 40 000 skolungdomar. Nästa läsår, 11/12, siktar vi på att träffa ännu fler, 50 00 skolungdomar.

Eftersom A Non Smoking Generation är en icke vinstdrivande organisation, är vi beroende av din och andras hjälp för att kunna fortsätta vårt arbete.

Så idag skickar jag iväg ett sms för att ge ett litet bidrag till deras arbete. Gör det du också!

Skänk 43 kronor (kostar 50kr)
smsa “rökfri” till 72930.

Att ödmjukt följa planen.

Jag är väldigt nöjd med mig själv och min prestation, även om jag inte riktigt fullt ut följde min träningsplan förra veckan. Till skillnad mot tidigare känner jag mig dock sjukt nöjd med min prestation och grämer mig inte över det jag inte gjorde utan gläds över det jag gjorde. Den här veckan har jag tänkt snäppa upp ett steg till, men samtidigt följa min plan med kärlek och ödmjukhet gentemot mig själv.

Allt det här gör jag för min skull och det är bara för att jag ska må bättre, fysiskt som psykiskt. Jag har för närvarande ett enormt flyt med maten, jag äter på de tider jag ska, jag äter väldigt bra, det blir inget kött eller kyckling, men fisk skaldjur och helvegetariskt. Jag har ingen som helst ångest kring mat. Det är som en dröm!

Träningen är jag mer ödmjuk med, jag har på mig min stegräknare men kommer inte upp i 12 000 steg riktigt varje dag och jag gjorde inte riktigt alla mina pass. Men jag känner mig piggare och gladare och kanske framförallt, lättare. Det känns som om min förbränning snurratigång och som om tempot i mig kommit igång. Roligt!

Det är en aning segt att ta sig ut och träna “pass”, men jag tänker Anjas smarta mantra att jag bara har två mål/krav, att ta mig ut och ta mig runt. Jag är nog rätt snäll mot mig själv just nu. Morgonpromenaderna studsar jag upp för.

Idag blev det cykling som dagens pass. Jag hat-älskar cykling, Det är seeegt, man har hela tiden ett jämnt tryck i benen och det är alltid halvjobbigt, men sällan “mega super jag håller på att dö”-jobbigt. Dagens två mil gick helt okej, inte så snabbt, men jag hade inget tryck i benen. Däremot så fick jag inte ont i ryggen och min sittställning har nog blivit lite bättre. Könet värker, men en kvinnosadel ska införskaffas, och cykelbyxor!

Kanske kommer jag bli cykelbiten och klara längre pass så småningom, men just nu är jag ödmjuk och snäll och håller mig till det som känns okej. Jag gillar den här känslan som infunnit sig. Jag är supermotiverad och har ett stenhårt fokus (som kan motstå både godis mitt framför ögonen och efterrätt, utan problem!), men är framförallt snäll mot mig själv.

Jag mår bra. Härligt!