Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Lucka 24 – Ett ögonblick

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag var 21 år och satt ensam på en 12 timmars flygning mot Sydney. Bakom mig hade jag lämnat en kusin och en god vän och sex veckor i Asien, framför mig hade jag ett blankt oskrivet blad. Jag hade inte ens någonstans att sova natten jag skulle landa. Jag hade bara ett datum, en dryg månad framåt, då jag återigen skulle befinna mig på Sydneys internationella flygplan för att styra kosan mot Fiji. Jag var helt ensam, kände ingen och hade ingen mer än mig själv att förlita mig på. Tjejen i flygstolen bredvid frågade vad jag skulle göra i Australien och jag svarade att jag inte hade någon aning. Skulle jag se guldkusten? Jag tvekade, insåg att jag glömt att ens bläddra i min backpackerguide för att ta reda på vad landet down under, hade att erbjuda.

Sex på kvällen landade planet och jag stod förvirrad, lite nervös, men ändå förvånansvärt lugn på Australiensk mark. Ensam alltså. Jag hade tvekat när jag förstod att min resa skulle fortsätta utan sällskap. jag har övervägt att också vända hem. Men jag stod tillslut där, i början av november alldeles själv och kände att äventyret på något vis bara hade börjat. Vägen till mig själv. Jag skulle vara hemma två dagar före julafton. Men det blev först i april som jag återvände hem till Sverige. Den resan förändrade mig för alltid på så många sätt. Jag kom hem starkare, tryggare och med mycket mer självsäkerhet i kroppen. Jag hade goda vänner, en fantastisk kärlekshistoria och vykortsvackra minnen med mig i bagaget och kommer förmodligen alltid nära en liten längtan tillbaka. Jag är så oerhört tacksam att jag vågade trots att jag var rädd.


Familjen jag bodde med i Fiji.

Träningspasset med separationsångest och tankar kring framtiden.

När jag kom till gymmet idag, så upplyste min PT, Peter, mig om att det skulle vara sista gången vi kör tillsammans. VA!?

Han ska sluta, vilket han har pratat om en längre tid, men idag blev det helt plötsligt så verkligt. Sista passet tillsammans? Kanske inte för alltid, men sista passet när han jobbar som PT på SATS.

Jag har tränat med honom i snart tre och ett halvt år. I vissa perioder mer och i andra perioder mindre. Men jag älskar den där mannen för allt vad han har gjort med mig. Ibland har han skrikit, ofta har vi skrattat och vissa gånger har jag fått komma undan med konstiga ursäkter, fast för det mesta har han haft stenhård koll på när jag försökt slingra mig. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord och jag känner mig helt och hållet bekväm i hans sällskap. Jag har svettats, gråtit, varit förbannad, nästan kräkts, blodet har runnit men framförallt haft väldigt roligt under alla dessa olika pass som vi har kört tillsammans. Han har fått mig att göra saker jag inte trodde att jag kunde. Hans favoritövningar är mina hatövningar. Utfall, burpees, plankan, “hästen”, bara för att nämna några exempel.

Såhär skrev jag förra året och det säger väldigt mycket om hur de här åren har sett ut.

Han vet precis när han ska låta mig ångra alla kaxiga kommentarer och fullkomligt köra slut på mig. Vill han, kan han få mig totalt utpumpad efter en kvart och då ler han glatt och säger ”Bara 45 minuter kvar!”

Men han vet också när han bara ska sätta ihop ett roligt pass och inte pusha mig lika hårt. När det är viktigast att jag har roligt och känner mig stark.

Så, dagens pass var lite sorgligt. Sorgligare än jag hade trott. Även om vi med största sannolikhet kommer träna ihop igen, så kom viss separationsångest över mig. Iom att jag flyttar i januari/februari är det också snart dags att säga tack och hej till SATS Sundbyberg, som jag säkert kommer träffa på igen, men det har varit mitt hemmagym i tre och ett halvt år. Jag kommer gå från att ha varit stammis på mitt välkända gym, till att vara ny, på ett nytt gym.

Passet i sig var bra, även om jag inte kände mig riktigt igång och inte heller särskilt taggad. Jag kände mig lite lat faktiskt. Vi körde styrka och det mest märkvärdiga idag var väl att Peter hade fått för sig att jag skulle hoppa jämfota upp på en hög låda. Jag var oerhört skeptisk. Man kan ju skada sig! (Läs: det där klarar aaaldrig jag!) Trots min tvekan genomförde jag och det gick riktigt bra. Ibland måste man våga lite lite mer än vad som känns bekvämt. Efteråt kände jag mig väldigt duktig.

Dagens tanke, som förföljde mig, är att jag måste prioritera en röd tråd i min träning nästa år. Det märks att jag har tränat väldigt ofokuserat och utan ett klart och tydligt mål det senaste halvåret. Jag blir nämligen inte så mycket bättre. Idag under vissa övningar var det snarare pinsamt när jag insåg att jag för ett år sedan var mycket starkare. Varför? Jo, för att jag styrketränade hela kroppen regelbundet, inte bara vissa kroppsdelar då och då.. Det ger inte riktigt samma utdelning.

Att vara stark är måhända inte ett mål i sig, men att vara jämnstark och starkare än jag är nu, är helt klart ett mål för att kroppen ska hålla.

Jag gick från gymmet med en melankolisk känsla i kroppen, något som några endorfiner inte rådde på. Det känns som om det finns ett avslut här och att det är något nytt som ska komma. Väldigt roligt, absolut! Men också lite ledsamt när man måste säga hej då och läskigt när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa krök.

Men spännande, det är den ändå, framtiden.

Lucka 2 – Min första träningskärlek

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om min första träningskärlek.

Jag var 17 år och jag satt i ett litet litet gym i anslutning till min gymnasieskola. Det var specialidrott, en kurs jag hade valt själv och vars lektion jag såg fram emot varje vecka. Första gången i livet jag var en av de duktiga, på idrottslektionerna. Jag var inte snabbast eller mest vältränad, nej verkligen inte. Men jag var ambitiös och kämpade på.

Just den här lektionen skulle vi ha styrketester. Vi var 19 killar och 2 tjejer i gruppen. Jag, ryttaren och Helena, orienteraren. Killarna var en salig blandning av hockey-, bandy- och fotbollsspelare, samt brottare och friidrottare. Stämningen var just den här lektionen lite extra taggad. Det fanns rekord att slå, det fanns prestige och ära att få.

Min lärare, en fantastisk människa, utmanade mig när det var dags att köra sittande benpress, att alla reps jag gjorde, skulle han göra, med ett ben. De ständiga retsamma skämten om att ridning inte är träning, jag skulle visa honom! Vi fick välja mellan 110 och 140 kilo och sen skulle vi göra så många reps vi orkade i tempo.

Jag valde 140 kilo och satte igång. 10 reps gick snabbt, likaså 20, sen trettio, då började mjölksyran komma. 140 kg är rätt tungt efter ett tag. Fyrtio reps betades av och även 50. Min lärare såg inte lika kaxig ut längre. Sen klämde jag ur benen med 6 stycken till. 56 reps på 140 kilo. Min lärare klarade bara att matcha mitt resultat med ett ben i 15 reps.. Det blev ett skolrekord.

Sen var det bänkpress, som jag gjorde för första gången. Vi skulle bara köra en reps med maxvikt. jag hade ingen aning vad jag skulel ta, så det tog några reps på olika vikter innan jag kom upp i vikten jag förmodligen borde haft från början. Sen var jag trött. hade jag bara tagit ett kilo till hade jag tagit rekord bland tjejer, där också. En fin andraplats.

Där och då tror jag att jag blev lite förälskad i styrketräningen. För den brydde sig inte om hur jag såg ut eller vad jag vägde. Jag kunde prestera. Det är egentligen först på senare år, som styrketräningen har fått mindre uppmärksamhet. Det kanske är för att jag har insett att jag kan prestera inom andra områden också. Det är bara jag som sätter mina gränser.

bloglovin

Vilken sanning lever du i?

Vilka sanningar lever du utefter som du skulle kunna ifrågasätta? Hur påverkar de ditt beteende och din självbild? Jag satt och pratade med en nära vän för några dagar sedan och vi kom in på det med vilka “sanningar” vi bär omkring på och lever utefter som vi kanske aldrig ifrågasätter.

Från att vi är små så skapar vi vår egen värld med våra egna sanningar. Ofta är de sanningarna testade och skapade utifrån hur omvärldens reagerar på oss och hur vi uppfattar att vi uppfattas utav andra människor. Vår självbild och dessa sanningar samarbetar. Problemet med många av dessa sanningar, är att de inte alls är sanna men att vi lever utefter dem och anpassar oss efter dem och väldigt sällan ifrågasätter dem.

Jag har ett flertal sådana sanningar som jag har fått krossa de senaste åren. Vissa större än andra. Det kan vara allt ifrån “jag kan inte gå ner i vikt” till “jag är klumpig” till “jag passar inte in i vissa sällskap” till “mina snygga kompisar tycker att det är jobbigt att jag är överiktig, jag drar ner deras snygghetsfaktor” till jag hatar att träna” till “det första människor tänker på när de träffar mig är att jag är överviktig” till ingen kan tycka att någon som är så överviktig som jag är, är snygg”. Herregud, jag kan fortsätta hur länge som helst. Känner ni igen er? Alla de “sanningarna” ovan är sanningar som jag har levt efter, tagit för givna och aldrig ifrågasatt. Vissa av dem är jag fortfarande inte helt färdig med.


“Drar ner mina kompisars snygghetsfaktor”

Jag var exempelvis helt övertygad om att mina snygga kompisar tyckte att det var jobbigt att jag var överviktig, för det gjorde liksom oss som grupp mindre snygg. Ytligt? Skämta inte. Men jag var helt och hållet övertygad om att det var sant. En av mina bästa kompisar pratar fortfarande om hur osäkert jag betedde mig när jag var med henne ute. Jag kunde knappt titta henne i ögonen och var lätt stirrig. Varför? Jag har alltid sett på henne som en oerhört populär, snygg och cool tjej.  Jag “förstod” att hon givetvis tyckte att det var lite pinsamt att vara ute med mig som inte var lika snygg, populär och cool som henne. För mig var det en sanning och jag agerade utefter den och kände mig obekväm och var stirrig för det kändes som om jag inte passade in och som om alla tittade på mig. Jag skämdes för hennes skull.

Var det så? Nej. Men det hade inte spelat någon roll hur mycket hon hade förklarat för mig just då, att allt det där bara var skapat i mitt huvud. För just då var det sant och jag skulle slagit bort hennes åsikter med att hon bara ville vara snäll eller att hon inte förstod hur det var att vara överviktig. Ju mer jag har jobbat med min självbild, så har jag börjat kunna ifrågasätta sådana här sanningar.

Jag ser fenomenet bland alla mina vänner. Hur de säger saker om sig själva som de själva anser är självklarheter. Att de inte kan ditten eller datten och för mig är det så enkelt att se att det inte alls är sant. Att saker de oroar sig över, tänker mycket på eller tror att andra tänker om dem, bara sitter i deras egna huvuden.

Många av de levnadsregler vi har runtomkring oss finns för att det ska bli lättare för oss i livet. Men många begränsar oss också. Jag har fortfarande flera uppfattningar om mig själv som begränsar mig, som får mig att känna mig osäker i nya situationer och med nya personer, som jag måste ifrågasätta.

Jag måste ifrågasätta sanningen som jag fortfarande känner att jag påverkas utav att jag inte passar in grund av min kroppsstorlek. Jag kan se den utifrån och rent logiskt tänka att den förmodligen inte är helt och hållet sann och inte helt och hållet konstruktiv. Likförbannat finns den i mitt bakhuvud och jag agerar utefter den. Att känna sig osäker i nya situationer är väl inget märkvärdigt egentligen, men att gå in i ny situation med nya personer med grundtanken att man inte passar in pga sitt utseende gör att jag ofta anpasar mitt beteende därefter. Jag anpassar mitt beteende så att det stämmer in på min sanning. För det är lättare att ändra sitt beteende än att ändra “sanningen”. Och om jag börjar bete mig som om jag inte passar in, så gör jag det förmodligen för att skydda mig själv. Lite som att dra sig undan självmant för att slippa bli avvisad. Vad vinner jag på det? Jag får min “sanning” bekräftad av mitt eget beteende. En självuppfyllande profetia.

Vilken sanning tänker du titta i vitögat idag och våga ifrågasätta?


Skolidrotten, eller: hur jag blev allergisk mot kullerbyttor..

När jag, för fler veckor sedan, åt lunch med Maria, diskuterade vi skolidrottens påverkan, dels på oss själva och dels på barn och ungdomars syn på idrott och träning.

Jag minns när jag gick i låg och mellanstadiet. Jag kommer från landet och gick således i en byskola med 60 elever från ettan till sexan. Vi hade idrott i en pytteliten “gymnastiksal”. Det var som ett litet rum med ribbstolar längs väggarna.

Jag vet inte om vi någonsin hade någon utbildad idrottslärare. Mitt minne av idrotten på den tiden var att den var oerhört fokuserad på resultat och att jag alltid var dålig. Det var bollsporter då vi själva fick välja våra lag (jag, som redan då var större än mina jämnåriga, blev inte alltid vald sist, men bland de sista), det var friidrott utomhus med 60:meter, längd och höjdhopp och både löpning i terrängspår och gymnastik med plint och barr.


En 11:årig lantisElla.

Våra resultat jämfördes alltid med varandra. Vi hade lärare som opedagogiskt tillskrev oss elever olika egenskaper såsom “snabb” och “duktig” eller “långsam” och “dålig”. Redan som barn hade jag lärt mig att risken att skämma ut sig var stor under just idrottstimmarna och när jag kom upp lite i ålder så var det inte ovanligt att man gjorde sitt bästa för att slippa vara med. Jag var inte tjejen som konstant glömde gympakläderna, men jag hittade gärna på ursäkter för att slippa. Under hela min skotid var jag exempelvis “allergisk mot kullerbyttor”.

Jag minns att det var roligt med viss idrott, basket till exempel, jag var lång och hade bollkänsla. Innebandy var också kul, även om jag inte var någon målkanon direkt. Men allt som kunde mätas och jämföras gjorde att min relation med idrott var oerhört frostig. I alla föräldrarsamtal östes beröm över alla ämnen, utom just i idrotten där jag fick höra att “jag kämpade bra, men inte var så duktig”.

Varje år hade vår skola friidrottstävlingar mot några andra byskolor. Det var också ångestframkallande, då skulle mina resultat inte bara jämföras mot mina klasskompisars utan också mot okända barns. Man kanske ska säga att det är tur att jag inte kom allra sist, men förstå hur utsatt man kan känna sig med andra barn som publik, trycket från sin skola att man ska vara duktig så att vår skola kan vinna, samtidigt när man vet att man med största sannolikhet kommer förlora 60:meters loppet eller längdhoppet eller vad det nu var. Jag minns att jag vann “kast med liten boll” och “höjdhopp” (1 meter..) en gång.

I sexan fick vi en ny idrottslärare och han var möjligtvis utbildad. Vi blev i samma veva av med vår lilla gymnastiksal, då skolan byggdes om och vi hade idrotten utomhus hela året. Trots 50 cm snö och minusgrader. Jag minns exempelvis att vi spelade brännboll på en äng i januari och tvingades springa runt hela ängen i djupsnö. Kul. Verkligen. Träningsglädjen bara flödade. jag minns hur vår idrottslärare gastade och skrek på oss, han verkade inte direkt själv tycka att det vi gjorde var roligt.

Jag funderar på var glädjen fanns i idrotten på vår skola. Klart att de som hade lätt för sig och redan utförde sporter på sin fritid, tyckte att det var roligt att tävla, att jämföras och få vara bäst och duktiga. Men ska inte skolidrotten vara till för alla? Ska den inte vara motiverande och rolig för de barn som kanske inte redan är “bitna”? Måste den verkligen handla om prestation?

Jag tränar mycket nu och viss del av träningen kan ju givetvis vara prestationsinriktiad, då främst löpningen. Men det finns så mycket träning som inte är en tävling. Vart fanns den i skolidrotten?

I högstadiet var kompetensen hos lärarna högre, men även kraven på oss elever. Idrotten blev mer fysisk ansträngande och jag lirkade mig ur de lektioner där jag kände mig utsatt, men gillade lektioner då vi fick träna på gymmet, eller körde basket, innebandy, volleyboll och liknande sporter. Friidrotten var en plåga och en stor del av undervisningen. Vi klockades på 1500 meter och jag orkade inte springa hela vägen. Men vår lärare pratade i alla fall alltid om att tävla mot sig själv och inte jämföra sig med andra. Hon tvingade mig heller inte att göra saker som jag kände att jag inte klarade. All gymnastik på barr och med ringar var jag livrädd för och undvek i allra högsta grad. Då fick jag vara hennes assistent istället.


1997, 13 år.

Högstadiets idrott innebar möjligtvis högre krav, men kom också med bättre pedagogik och fler möjligheter. Det fanns en möjlighet att vara bra på något. Orientering till exempel. Jag var inte snabb, men jag var jätteduktig på att läsa kartan, det innebar att i de orienteringstävlingar skolan hade så kunde det gå riktigt bra för mig.

Jag vägde 90 kilo ungefär på högstadiet. Det är mycket, väldigt mycket. Självklart blev idrotten jobbig för mig rent fysisk, men jag började hitta en känsla av att inte alltid vara dålig på idrott. Vissa grejer var jag ju duktig på!

Gymnasiets idrott kom med möjligheter och glädje. Med idrottslärare med ambitioner och engagemang. Idrottslärare som själva tränade olika idrotter. Idrotten blev helt plötsligt rolig. Den var inte alls lite fokuserad på resultat utan mer inriktad på hur man jobbade med de förutsättningar man har. I lagsporterna räknades helt plötsligt inte vem som gjorde mål längre utan vilka som hade ett bra lagspel. Ambitionen blev helt plötsligt det viktigaste.

Jag minns efter första terminen och vi fick veta var vi låg rent betygsmässigt inför vårterminen och det stod VG på mig. Jag var helt chockad. I min värld var det omöjligt att jag, som var tjock, tung och långsam, skulle kunna få annat än ett G. Helt plötsligt blev idrotten de lektioner jag aldrig missade och jag valde till två extra kurser i idrott. Specialidrott och Idrott B. I slutbetyg hade jag två VG och MVG i idrott. Trots att jag på gymnasiet vägde över 133 kg som mest.


Slutet av gymnasiet.

Där någonstans började mitt intresse för träning. Jag är så tacksam för de idrottslärare, främst på gymnasiet som såg mig och de kvaliteter jag hade och inte bara fokuserade på det jag inte kunde. Hur de visade mig hur brett idrott och träning är. Det finns verkligen något för alla. Hade de inte funnits där då, är risken stor att jag fortfarande varit minst lika stor och inte alls hittat någon glädje i träningen.

Sen tänker jag tillbaka på skolidrotten på låg och mellanstadiet och även något på högstadiet och tänker att det inte borde vara sådär. Jag känner många som fortfarande är färgade av sina upplevelser av skolidrotten och därför känner stort motstånd inför träning. Det är så synd. För barn är ju rörelseglädjen fortfarande närvarande. Barn har svårt att sitta still och lyssna och vill helst leka, varför utnyttjar man inte det i idrotten?

Hur upplevde du skolidrotten? Diskutera gärna lite kring era uppfattningar och skriv gärna om du upplever att du har påverkats positivt eller negativt av skolidrotten.

Minne: Ella 19 år.

Jag ser in i mina 7 år yngre ögon och vet att det är samma person som möter mina ögon tillbaka. Samma person, kanske ca 25 kilo tyngre, 7 år yngre, men samma person. Jag önskar att jag redan då hade kunnat se allt det fina jag ser i mig själv idag och att jag redan då hade kunnat älska mig själv, min kropp och behandlat mig själv med den kärlek och respekt vi alla förtjäna.

Jag skäms inte när jag ser bilder på mig själv när jag var så pass stor, jag känner mig inte äcklad eller mår dåligt över den jag var. Jag är stolt. För jag må ha gjort en stor resa under de senaste åren av mitt liv, jag har fått självkänsla och självförtroende och börjat att verkligen älska mig själv. Men jag är fortfarande jag. Och jag älskar mig lika mycket som den jag är idag, som för den jag var när jag var 19 år. Samma fina tjej. Fina jag.