Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Lantliv pågår.

20120302-131231.jpg

20120302-131333.jpg

Tecken på att jag mår bra

20120301-124115.jpg

Är att jag vaknar pigg, glad och utvilad en timme tidigare än jag måste och då passar på att gå ut och ta en frisk morgonpromenad i 40 minuter.

Att jag kommer till skolan och vågar ta plats i min klass och inte bara kör mitt race. Det är läskigt att aktivt vara del av en grupp.

Att allt känns möjligt och livet känns härligt och ljust.

Att jag ser mig i spegeln och ser det jag tycker om och inte mina komplex.

Är nyförälskad i livet just nu.

Jag sprang!

Efter en lugn promenad i gott sällskap och i ett fantastiskt vackert Stockholm så bjöd min lillasyster på grekisk sallad med kyckling. Efteråt så skulle jag gå hem den långa nerförsbacken från min syster hem till mig, det är en dryg kilometer och jag fick fnatt och tänkte plötsligt “Jag springer hem!” och då gjorde jag det. Det kändes så härligt att springa av lust och spontanitet och även om det var lite jobbigt i lungorna, så var både puls och ben pigga. Det var roligt!

Känns som ett stort steg för mig som känner att konditionen inte riktigt är vad den varit och som inte sprungit på riktigt sen..i somras? KUL! Hurra för mig.


Foto: det goda sällskapet Sara.

Livet på landet.

20120227-112451.jpg

Årets första kalv vinglar runt mammans ben ute i hagen här. Det är fint på landet.

En tyst minut

20120225-212217.jpg

Passa på!

20120223-115850.jpg

Solen lyser över Stockholm. Passa på att komma ut och ge kroppen lite välförtjänt energi. Skippa lunchklassen och gå ut!

Själv låter jag benen gå och kroppen suga åt sig ljus.

Med långa benet före

20120220-163020.jpg

Jävlar vad det går!

Första skoldagen.

Ser fram emot att träffa nya klassen i en icke-fashion outfit bestående utav löptights och isländsk ullkofta. Dessutom svettig från löpturen till bussen. Ska ta en lång promenad hem.

Det är konstigt att vara hemma i Sverige igen. Tur att helgen spenderades med hästarna och familjen på landet.

20120220-134422.jpg

Dan före dan.

Idag är sista riktiga dagen här på gården. Imorgon på eftermiddagen åker vi mot Reykjavik och på lördag morgon, okristligt tidigt, går färden mot flygplatsen. Idag är dock ingen vanlig dag, för vi har besök av det treåriga barnbarnet som är lite krasslig och Sigrún och Eggert är därför barnvakter. Nu har jag passat det lilla odjuret någon timme medan Eggert är ute och jobbar och jag känner mig helt slut.

Den där energin, var får de den ifrån?

Jaha, sista dagen. Vad konstigt det känns.

Den där jäkla vikten.

Fy tusan vad jag är less på min vikt just nu. Jätteless.

 

Blogg man måste följa just nu:

Viktors cykelresa genom USA.

Från San Diego till Miami.

Kan vara en av de bättre träningsbloggarna just nu och den får mig att tänka på min plan att cykla genom Europa. Fast USA känns liksom en aaaning coolare.

Träningsvärk.

Varje dag har jag träningsvärk. Trots att jag inte tränar det minsta utan mest gör samma saker som igår. Träningsvärken i benen igår var inte att leka med!

Jag saknar det andra runt träningen också. Mest kanske känslan efteråt. Den trötta, nöjda och endorfinhöga känslan. Ni vet vad jag menar va?

Den där konstiga maten..

20120201-230244.jpg

De är lite konstiga islänningar. Äter lamm med både makaroner och potatismos. Är det inte konstigt?

Eggert är lycklig nu.

20120129-170845.jpg

Vi kollar på handbollsem och såhär glad blir Eggert när Danmark gör mål.

För att spinna vidare om kvinnor..

Den här lappen måste jag sätta upp någonstans.

http://www.malou.se/blog/wp-content/uploads/2011/12/stanna-upp-en-minut.jpg
Via Malou

Dör den stora trött-döden.

Klockan är tio minuter över åtta, det är tolv timmar sedan jag gick upp. Jag är nyduschad och helt slut, redo för sängen. Det här med att Eggert bröt handen/armen innebär egentligen inte så jättemycket mer jobb för mig, det är mer det där att jag måste göra allt jobb själv alltid. Att träna sex-sju hästar varje dag är inga stora problem. Det är bara det att det är så mycket annat runtomkring som också måste göras. Fodras, ta in och ut, vara i fårstallet, mocka, äta lunch, fånga svårfångade hästar, laga ett staket osv osv. Sen är tiden helt plötsligt slut och varje dag tänker jag att imorgon ska jag hinna med allt det jag hade tänkt idag. Att träna lilla Kakali lite, att lära Fluga lite trix, att jobba med extrahästen som är inne osv osv.

Dagarna går så otroligt fort och det är roligt och just nu väldigt fritt, eftersom det är lättare att planera sin dag/sin tid utan att Eggert kommer med nya saker som vi ska göra hela tiden. Men gud vad trött jag!

2012

20120101-164142.jpg

Ett nytt år och jag har så mycket jag vill säga om det som varit och det som komma skall. Men jag spenderar mina dagar med att antingen sova eller vara på sådana fantastiska nyårsfester som igår, så det får vänta lite.

Gott nytt år till er alla! Berätta gärna hur ni ser på året som gått och det som kommer. Nyårslöften? Vad lärde 2011 just dig?

Svensk jul

20111225-135929.jpg

20111225-140006.jpg

20111225-140034.jpg

Hoppas ni alla haft en fin jul. Sverige är grönt och jag spenderar mina dagar med mina nära och kära.

Status Fluga.

Apropå stressade hästar. Vi måste prata mer om Fluga!

Hon bjöd på en nära döden upplevelse för några veckor sedan och jag var mycket nervös när jag satt upp på henne igen dagen efter. Fluga är inte “pigg” eller “het” eller “tycker om att springa fort”. Fluga är stressad. Hon är som Kakali, med en stor skillnad, hon har inget kallt i sig. Hon vill väldigt gärna, men har aldrig lärt sig hantera den stress hon känner och har aldrig fått lära sig att lita på människor. Förmodligen för att det tar tid. Det är inget som hänt Fluga som gjort henne rädd och stressad, hon har inte varit med om mer traumatiska saker än de andra hästarna i stallet. Hon är bara inte lika kapabel att hantera det som händer henne. Hon är mer benägen till att reagera med stress, än de övriga hästarna. Flugas mamma ger föl som är likadana och de går nu endast till slakt just på grund av det.

Sen sist, när jag satt upp på henne och var nervös, så har jag försökt att jobba med henne nästan varje dag och vi snackar om att verkligen gå back to basics. Jag har jobbat med henne mycket från marken. Gjort många övningar med stor belöning så fort hon försöker att inte reagera med stress och rädsla. Så fort hon försöker att våga, får hon beröm och belöning i form utav hästgodis. Vissa är tveksamma till att jobba med belöning i form av mat, men jag tycker att det fungerar väldigt bra på just stressade hästar. Tuggande i sig är lugnande för hästar och godis är något odelat positivt. At  tex ge Fluga en klapp som belöning istället, skulle verkligen få motsatt effekt eftersom hon, som hon är nu, ser ut att vilja krypa ur skinnet när man tar på henne.

Jag har sett till att inte sitta upp på henne förrän hon varit betydligt mer avslappnad och enbart rida henne i skritt på så lång tygel som möjligt och utan så mycket mer krav än att följa spåret i ridhuset/på volten. I början var det inte mycket till skritt att tala om. Hon taktade fram i ett tempo som mer liknande tölt än skritt och det var ett evigt tagande och givande i tygeln för att tempot inte bara skulle öka och öka.

Hon har också varit i stort sett omöjlig att fånga i hagen. Hon springer inte iväg när man kommer, utan går i cirklar runt en, för att hela tiden hålla koll på en så att man inte kommer för nära. Jag har alltid givit henne godis när jag väl fått tag på henne, oftast genom att driva upp henne till den lilla insamlingsfållan vid stallet.

Men nu börjar jag märka en skillnad. Jag behöver inte jobba lika mycket från marken innan jag sitter upp. Hon är inte lika spänd när jag tar i henne och hon börjar be om godis och alltså försöker hon göra det jag ber om, för att få belöningen. Hon har även börjat “leka” lite med mig när vi jobbar och är mer med på noterna. Det verkar inte automatiskt gå en impuls till “panik” när jag närmar mig i stallet och jag får klappa på henne, även på rumpan, utan att hon får karprygg.

När jag rider är jag inte alls lika nervös längre, även om det fortfarande kan vara lite läskigt när vi är ute på stora ridbanan. Men Fluga sköter sig oerhört bra! Ibland far hon iväg lite grann, men i det stora hela är hon en riktig kämpe. Jag med faktiskt.

Sista ridturen innan hemfärden var pricken över i. Jag gick ut i hagen och Fluga kom som vanligt emot mig. Men istället för att cirkla runt mig ställde hon sig med några meters avstånd och tittade lite nyfiket på mig. Jag väntade lite, prasslade med min ficka där jag lägligt nog hade lite godis. Hon tog några tveksamma steg fram till mig, fick en godis och lät sig fångas. Helt otroligt. Vi snackar om hästen som det tagit en halvtimme bara för att kunna driva in från hagen. Sen red jag ute på stora volten och hon frustade, gick med lång tygel och skötte sig så himla bra. På slutet bestämde jag mig för att lämna den trygga ridbanan och red en sväng i lugn avslappnad skritt längs vägen. Fantastiska häst!