Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.

Gilla “Här och nu”.

En vana jag har fått på sista tiden är att dricka te på daglig basis, inte bara när alla andra dricker kaffe/när jag är hos mamma/eller kommer ihåg hur mycket jag tycker om te. Nej, en ny vana är att ta de där fem minuterna det tar och koka upp tevatten och sedan gärna krypa upp i soffan och dricka te.

(fantastiskt med te som inte bara är gott utan även bjuder på tänkvärda budskap.. Yogitea for life!)

Jag har alltid jagat det som ska hända “snart/sen” och haft väldigt svårt att landa i nuet. Så fort en sak är gjord, så är det vidare mot nästa. Jag har väntat på att roliga saker ska hända och när de händer kan jag komma på mig att vänta på att de ska vara över så att jag kan få tänka tillbaka på dem och berätta hur fint det var.Att leva i framtiden och i dåtiden, men aldrig i nuet.

Att omvärlden blir mer och mer medveten om vikten av att uppmärksamma och vara i nuet har säkert inte undgått någon. Men för mig är det lättare sagt än gjort. Eftersom jag gärna vill vara duktig på allt vill jag vara duktig även på detta och eftersom jag sätter väldigt höga krav på mig själv, inom de flesta områden, är det lätt att jag bara ser mina tillkortakommanden som misslyckanden. Men det här ÄR svårt för mig. Så jag måste lära mig att det är okej att ta små steg. Just nu är mina te-stunder ett sätt att gilla “här och nu”. Jag kryper ihop med min kopp och läser kanske en bok, något jag älskar, men inte givit mig tiden till de senaste åren. Jag läser så utan att fundera över om tiden går eller vad jag måste göra sen och helt plötsligt infinner den sig. Känslan. Att NU är helt nog. Att just här och just nu är jag och livet och det är varken märkvärdigt eller svårt, det är bara fint.

Så det försöker jag bära med mig i hjärtat. Att här och nu är helt nog. Att gilla de små ögonblicken. Oavsett om det inte är något att berätta om imorgon eller om det inte innebär att jag kan stryka något från den livslånga att-göra-listan. Ibland kan fem minuter med en kopp te, en sol som går ner bakom träden och lite tystnad vara så mycket bättre.

Var din egen bästa kompis!

Tro på dig själv i vått och torrt, älska dig precis som du är och acceptera alla dina sidor, både de bra och de dåliga. Om inte du gör det, vem ska då göra det?

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket skit jag ger mig själv och hur mycket skit människor jag älskar ger sig själva. Vi är ofta så mycket bättre på att kritisera och döma oss själva. Vi tänker saker om oss själva som vi aldrig skulle låta någon av våra bästa vänner säga om sig själv. Tänk om någon av mina vänner skulle komma till mg och säga tex. “Jag har gått upp i vikt.” Inte skulle jag säga “Du är verkligen en dålig och värdelös människa.” och tänka att den personen inte förtjänar min kärlek. Tvärtom! Det är då jag skulle ge min kompis en stor kram och förklara hur mycket jag älskar henne/honom och ge mitt fulla stöd. Kanske borde jag anamma det på mig själv också.

Jag ska försöka bli bättre på att bli min egen bästa kompis, säga fina, peppande saker om mig själv, låta det positiva få mer tankeutrymme än det jag inte är så förtjust i. Försöka minska på mitt eget klagande på mig själv och ge mig mer kärlek än jag gör idag. Jag är ju förtusan det bästa jag har. Dags att växa någon centimeter till och bli ordentligt stolt över det!

Bli det du också!

Dessutom är jag snygg!

Lucka 30 – 2010 – Utveckling Insikt Känslor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Förra året, på nyårsafton i Egypten fick vi uppgiften att bestämma tre ord som skulle symbolisera året som gått. Jag valde Förändring – Utrensning – Kärlek, det blev en fin årskrönika.

Vad är orden för 2010?

Utveckling
Insikt
Känslor

Mitt 2010 har varit som ett smörgåsbord med insikter och tankar som både har utmanat och provocerat mig. Jag har känt så mycket, hela 2010.

Det nya året kom i Egypten, med en förvirrad mormor och spyframkallande intervaller och fortsatte i ett superkallt Sverige där köldrekord tagits under vintern. Jag började stöta på motgångar med viktnedgången. Ett litet uns av tvivel började gro i mig, men jag kämpade på. Ja, jag kämpade verkligen. Jag gav inte upp.

Med Nike Convention klev jag utanför min comfort zone och träffade den här fantastiska kvinnan för första gången. Vi sparrades på ett sjukt svettigt kickboxningspass och det var början på en fin vänskap. Iom det mötet och den kommande vårens kliv in i “blogggemenskapen” förändrades min relation till min blogg en aning. Den blev ihopkopplad med mig, på ett vis den inte varit tidigare. Helt plötsligt träffade jag personer som läste min blogg, saker som skrevs på bloggen var långt ifrån anonyma längre. Att vara en del av gemenskapen var också att kliva ur min comfort zone, att träffa många nya personer i en liten klubb för inbördes beundran. Vissa personer fick genast en plats i mitt hjärta för deras stora värme och välkomnande.

Jag återupplivade min gamla skidåkarkärlek under en intensiv och impulsiv skidhelg och kände mig glad över alla möjligheter som finns där ute. Jag läste psykologi, drog igång en Marsutmaning, gjorde 407 utfall och skrev ett galet bra högskoleprov. Men någonstans växte fröet utav tvivel och vågen började visa alltmer oregelbundna resultat.

Gamla tankar, sådana där som jag både vet vart de kommer ifrån och varför de kommer, knackade på ibland och jag gjorde verkligen mitt bästa för att hantera, lyssna inåt och försöka förstå. Det blev en resa till Italien där ja kände behovet av ensamtid och sen var sommaren ett faktum efter att sista tentan skrevs utan det minsta fokus. Min syster fyllde 18 och den lilla tjej var helt plötsligt stor. Jag funderade mycket på vad hösten skulle bjuda på. Om Psykologprogrammet verkligen äntligen skulle bli aktuellt och vad det skulle innebära.

Min bästa vän blev gravid. Jag cyklade 12 mil för att komma hem. Jag och lillasyster åkte till Grekland för att bara njuta, men efter halva tiden var jag med om något av det jobbigaste när min syster blev riktigt dålig och fick opereras under tuffa förhållanden på ett grekiskt sjukhus. Jag lärde mig att jag kan vara oerhört stark när det gäller och att det någonstans under de senare åren har vuxit fram en vuxen Ella bland allt det härligt barnsliga. Det var en stor upptäckt. Att ta ansvar och känna att man någonstans vuxit i sina skor på den punkten.

Sommaren blev härlig. Det var ingen festsommar, inte så mycket träning som det var tänkt. Men solen sken, vi var på landet, hästarna var hemma och det hände grejer. Vi vandrade i fjällen och min kropp var hela tiden med mig. Men tvivlet i magen hade vuxit och fått mycket större proportioner. Jag försökte vända och vrida på mig. Prestera. Suga fram motivation baserad på något helt annat. Jag ville så gärna vara duktig.

Jag blev 26 år. Det är en kanonfin ålder. Jag kom in på psykologprogrammet och befann mig i sällskap utav ett gäng högpresterande typer. Vi snackar toppbetyg och topp-poäng på högskoleprovet. Det visade sig inte vara helt enkelt. Tankarna kring vikten, kraven och orken ställdes flertalet gånger på sin spets. Vad vill jag? Varför vill jag det? Hur mycket vill jag det? Tankarna fullkomligt spinnade omkring där inne och samtidigt gick hösten i ett rasande tempo. 6VU  lockade över 150 personer att träna och göra gott för kropp och själ. Så inspirerande! Världens finaste guddotter föddes och jag kände en stark mening med att finnas till, ibland för någon annan. En nära vän mådde oerhört dåligt och allt handlade helt plötsligt om överlevnad istället för liv. Tungt för alla inblandade och en oerhörd pärs att gå igenom, även för mig.

Hösten blev vinter och någonstans på vägen fick det där tvivlet tag i mig och ruskade om mig ordentligt. Jag tappade bort mig och ska jag vara ärlig har jag ännu inte riktigt hittat tillbaka till mig själv än. Det är som en god vän brukar säga, när man är mitt i en process känns det som om man bara står och stampar, det är först när man har den bakom sig som man ser hur långt man tagit sig. Just nu processar jag på högvarv.

2010 har utmanat mig. Utvecklat. Har fått mig att omprioritera i mitt liv. Vad är hälsa och vad är den värd? 2010 har skakat om mig, serverat insikter på insikter på rullande band. Men också låtit mig upprepa gamla, destruktiva mönster. 2010 har givit mig erfarenhet och svårigheter. Glädje och sorg. Jag undrar ibland “Är det här allt?” och känner andra gånger “Det här är mer än allt!”. Jag har gråtit och känt ensamheten krypa in och ta över mig. Jag har träffat många nya fina vänner som har stått vid min sida under året.

Jag har brottats med mig själv, men också insett hur fantastisk jag är. Jag har levt. 2010 var inte ett år på rosa moln, det har varit ett år då saker och ting bara har vänts upp och ner och jag har känt och levt och upplevt alltihop. Både det bra och det dåliga. Kanske därför tror jag att jag kommer se tillbaka på 2010 med mycket kärlek och tacksamhet.

2010, du tog mig mycket längre än vad jag kan inse!

bloglovin

Lucka 2 – Min första träningskärlek

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om min första träningskärlek.

Jag var 17 år och jag satt i ett litet litet gym i anslutning till min gymnasieskola. Det var specialidrott, en kurs jag hade valt själv och vars lektion jag såg fram emot varje vecka. Första gången i livet jag var en av de duktiga, på idrottslektionerna. Jag var inte snabbast eller mest vältränad, nej verkligen inte. Men jag var ambitiös och kämpade på.

Just den här lektionen skulle vi ha styrketester. Vi var 19 killar och 2 tjejer i gruppen. Jag, ryttaren och Helena, orienteraren. Killarna var en salig blandning av hockey-, bandy- och fotbollsspelare, samt brottare och friidrottare. Stämningen var just den här lektionen lite extra taggad. Det fanns rekord att slå, det fanns prestige och ära att få.

Min lärare, en fantastisk människa, utmanade mig när det var dags att köra sittande benpress, att alla reps jag gjorde, skulle han göra, med ett ben. De ständiga retsamma skämten om att ridning inte är träning, jag skulle visa honom! Vi fick välja mellan 110 och 140 kilo och sen skulle vi göra så många reps vi orkade i tempo.

Jag valde 140 kilo och satte igång. 10 reps gick snabbt, likaså 20, sen trettio, då började mjölksyran komma. 140 kg är rätt tungt efter ett tag. Fyrtio reps betades av och även 50. Min lärare såg inte lika kaxig ut längre. Sen klämde jag ur benen med 6 stycken till. 56 reps på 140 kilo. Min lärare klarade bara att matcha mitt resultat med ett ben i 15 reps.. Det blev ett skolrekord.

Sen var det bänkpress, som jag gjorde för första gången. Vi skulle bara köra en reps med maxvikt. jag hade ingen aning vad jag skulel ta, så det tog några reps på olika vikter innan jag kom upp i vikten jag förmodligen borde haft från början. Sen var jag trött. hade jag bara tagit ett kilo till hade jag tagit rekord bland tjejer, där också. En fin andraplats.

Där och då tror jag att jag blev lite förälskad i styrketräningen. För den brydde sig inte om hur jag såg ut eller vad jag vägde. Jag kunde prestera. Det är egentligen först på senare år, som styrketräningen har fått mindre uppmärksamhet. Det kanske är för att jag har insett att jag kan prestera inom andra områden också. Det är bara jag som sätter mina gränser.

bloglovin

Varför vill jag gå ner i vikt – uppdaterad version.

Jag skrev fyra inlägg om varför jag vill gå ner i vikt, jag tänkte att jag skulle sammanföra de fyra i ett och se över vad jag anser att jag redan åstadkommit (överstrukna) och vilka jag inte längre anser som viktiga (röd), vilka som fortfarande står kvar och vilka som tillkommit. Vilka som känns extra viktiga (blå).

  • För att ha en frisk och stark kropp som får leva länge.
  • För att kunna sätta på mig ett par jeans, som inte är köpta på ”tjockisavdelningen” och utan att det putar ut ovanför linningen. Jag vill att de ska sitta snyggt!
  • Slippa para ihop Tjock med mitt namn. Jag vill bara vara jag. Jag vill inte vara förknippad med min kroppsstorlek och allt som det innebär.
  • Kunna köpa kläder i vilken affär jag vill. Ha en ”normal” storlek.
  • För att kunna ha på mig vilken typ av kläder jag vill, utan att behöva tänka på vad de visar eller vad de döljer. Jag vill att kläder ska sitta snyggt på mig!
  • För att känna mig bekväm i min kropp.
  • Att slippa sticka ut med min storlek bland andra människor. Vara en i mängden. Inte den tjocka i mängden.
  • För att kunna springa snabbt. jag kommer aldirg kunna vara snabb när jag är såhär tung. jag vill också kunna springa milen snabbt. Kunna tävla med min kille om vem som kommer snabbast till dörren och ha en chans att faktiskt vinna.
  • För att kunna handla, vad som helst, i en mataffär utan att tänka på vad andra tycker och tänker om dte jag köper. jag vill inte känna att de tänker ”Det där borde hon som är så tjock inte handla” osv. Samma sak på restaurang.
  • För att inte vara större och tyngre än min pojkvän.
  • För att få vara normalviktig för en gångs skull. I hela mitt liv har jag vari överviktig/större än min omgivning. Nu vill jag bara få vara normalviktig.
  • För att kunna hålla på med hästar utan att behöva fundera på hur tung jag är eller huruvida min vikt sliter på dem.
  • För att för första gången kunna sköta en inridning från scratch utan att behöva ta hjälp för att jag är för tung.
  • För att undvika alla sjukdomar som övervikt ger ökad risk för: diabetes, hjärtkärlsjukdomar, låg fertilitet, rygg/knäproblem, osv.
  • För att vara en god förebild för andra i min omgivning som har viktproblem. För mina framtida barn!
  • För att kunna vara ute och gå på stan utan att bli svettig för att min kropp bär på så många kilon.
  • För att kunna ha på mig en bikini och känna mig både snygg och bekväm.
  • För att kunna känna att jag passar in, även ytligt, bland mina snygga tjejkompisar.
  • Jag vill känna mig sexig inför min pojkvän (även om han tycker att jag är fin som jag är). ”Jag vill ju bara se snygg ut naken” Som Colting säger det.
  • Jag vill bevisa för mig själv och alla andra att jag KAN!
  • Jag vill inte behöva oroa mig om jag kommer i overaller/flyvästar/dykardräkter/regnkläder/liknande när jag ska göra något borta.
  • Jag vill att andra ska titta på mig och tänka ”Vad hon är vältränad.” och inte ”Vad hon är tjock.”
  • Jag vill kunna titta på bilder av mig själv utan att se dubbelhaka, gäddhäng, mage som sticker ut osv.
  • För att kunna låna kläder att ha på mig av mina vänner.
  • För att orka göra mer saker. Hålla igång mer utan att tycka dte är jobbigt.
  • För att få god plats i flygplanssäten, busssäten osv.
  • För att aldrig behöva fundera över ”Är jag för tung?” när jag ska göra olika saker.
  • Jag vill ha en midja!
  • Jag vill kunna gå i kjol på sommaren utan att mina lår ska gnida mot varandra så det gör ont.
  • Jag vill kunna ha kort kjol och shorts.
  • Jag vill kunna röra på mig graciöst, utan att känna mig som en elefant i en porslinsbutik.
  • Jag vill kunna sitta i min pojkväns knä utan att känna mig för tung.
  • Jag vill kunna köpa stövlar och få plats med vaden i dem.
  • För att jag vill inte känna mig dömd redan på förhand pga min vikt.
  • Jag vill kunna köpa ringar/klockor, utan att ha för tjocka fingrar/handled.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt utan att ha kroppsmassa ivägen när jag ska böja mig ner, göra vissa övningar på gymmet osv.
  • Jag vill kunna köpa BH:ar i en vanliga butik.
  • Jag vill kunna röra mig smidigt när jag är äldre.
  • Jag vill bli gammal och inte vara rädd för att dö i förtid pga min vikt.
  • Jag vill kunna se musklerna som finns där under fettet.
  • Jag vill inte behöva känna mig orolig över att träffa nya människor/vara i nya situationer pga min vikt.
  • Jag vill inte att min vikt ska begränsa mig att göra saker jag vill göra.
  • Jag vill kunna gå till läkaren och tex ha ont i halsen, utan att få höra pekpinnar kring vad jag väger.
  • Jag vill inte bli bemött hånfullt pga hur jag ser ut.
  • Jag vill inte höra fula ord sägas om min vikt.
  • Jag vill inte bli skeptiskt bemött när jag berättar om hur mycket jag tränar ”Om du tränade så mycket skulle du ju inte vara såhär stor.”
  • Jag vill kunna utmana mina vältränade vänner, utan att vara ständigt efter pga att jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill kunna köpa jackor och liknande på damavdelningen och inte behöva gå till herravdelnngen där storlekarna är större och rymligare.
  • Jag vill kunna säga vad jag väger, om någon frågar, utan att antingen skämmas eller känna mig obekväm med den.
  • Jag vill att min pojkvän ska kunna bära mig, ta upp mig i famnen eller vad som helst, utan att jag ska känna mig fruktansvärt tung (vilket jag gör nu, även om han orkar.)
  • Jag vill kunna prova att rida andra raser än bara stora starka viktbärande hästar.
  • Jag vill kunna hoppträna med min häst ibland.
  • Jag vill kunna slänga på mig vad som helst utan att behöva tänka på om valkar sticker ut.
  • Jag vill kunna välja precis vilken affär som helst att köpa kläder i, utan att behöva fundera på storlekarna.
  • Jag vill hålla mig långt borta från diabetesrisken.
  • Jag vill att det ska synas att jag tränar så pass mycket som jag gör.
  • Jag vill inte vara killarnas kompis, jag vill vara den tjejen de trånar efter (även om jag inte vill ha ngon annan än min sambo förstås.)
  • Jag vill ha en kropp som är stark och frisk, med bästa förutsättningar för att hålla så länge som möjligt och stå emot påfrestningar så bra som möjligt.
  • Jag vill kunna vara i strålkastarljuset utan att känna mig obekväm med hur jag ser ut.
  • Jag vill kunna vara starkast/snabbast/smidigast ibland och inte alltid vara efter pga jag är så mycket tyngre.
  • Jag vill vara en inspiration för de i min omgivning som också är överviktiga.
  • Jag vill jobba med ätstörningar och vara en sund förebild.
  • Jag vill bevisa för mig själv att jag kan.
  • Jag vill att jag ska kunna känna när jag och min sambo träffar någon ytlig bekant till honom eller någon jag ännu inte träffat för att de ska tänka ”Wow vilken tjej han har fångat.” och  inte ”Hon var trevlig, men inte så snygg.”/”Han kunde fått någon mycket snyggare.”
  • För att kunna vira runt en handduk runt hela kroppen och inte få någon glipa.
  • För att kunna genomföra ett helt spinningpass och inte känna att jag är för tung för att orka med.
  • För att jag vill slippa fett som hänger över byxlinningen när jag äntligen hittat ett par snygga, tighta jeans.
  • För att jag inte vill ha något gäddhäng när jag är 25 år!
  • För att jag vill kunna stå på händerna och hjula.
  • För att jag vill kunna göra chins och dips med min egen kroppsvikt.
  • För att jag vill kunna rida barbacka på min häst utan att behöva vara orolig för hennes rygg.
  • För att jag är trött på att folk inte ställer lika höga krav på mig, fysiskt, för att jag är tjock.
  • För att slippa känna att jag måste bevisa för min omgivning att jag lever hälsosamt, eftersom det inte ser så ut.
  • För att hitta balansen.

Oj, ja, det var en ganska lång lista. Vissa punkter på den här listan känns betydligt viktigare än andra. En del har jag redan betat av, men det finns en bit kvar. De var inte så många som kändes oviktiga just idag. Men det kanske kommer?

bloglovin

Vad är hälsa?

Träningsbloggosfären surrar just nu. Det handlar om hälsa, om hälsobranchen, förebilder, om träningsbloggarnas påverkan huruvida man hetsas eller inspireras av dem samt eventuellt nya prioriteringar hos just bloggare, inte minst jag själv har skrivit flera inlägg om att förflytta fokus från prestation och lägga det mer på känsla och balans.

Emliscous skrev imorse ett inlägg om vad det innebär att vara hälsosam. Hon ifrågasatte om att ha balans måste innebär att man äter godis varje helg eller om man måste anses vara manisk om man låter bli.

För mig kändes svaret ganska självklart och jag skrev följande kommentar på Ems inlägg.

Jag anser nog att det för min del handlar mer om inställningen än om själva handlingen. Maniskhet är aldrig hälsosamt, oavsett om man är manisk över att vara hälsosam, eller manisk med sin träning. När dåligt samvete kommer för att man äter godis en lördag, eller hoppar över ett träningspass tex, då är man enligt mig inte hälsosam. Hälsa handlar inte om dåligt samvete eller ångest, utan om en avslappnad inställning till sig själv och de val man gör.

För vad är hälsa? Hälsa för mig, handlar om att ha ett friskt sinne i en frisk kropp. Hälsa för mig är inte nödvändigtvis den mest vältränade, den snabbaste, den starkaste, den smalaste. Jag tycker att begreppet hälsa blandas in i där det inte alltid hör hemma. Elitidrottare exempelvis, tränar inte för att må bra. De tränar för att bli bättre, bäst. De tränar för sin sport, för sin prestation, för sin karriär. Kanske är deras träning fullständigt galen, ur ett hälosperspektiv, men den fyller andra funktioner som är högre prioriterade där de befinner sig i livet just då. Ändå ser många på våra elitidrottare som föredömen för god hälsa.

Ett annat, kanske enklare exempel, är hur vi fortfarande ser smalhet som hälsosamt. Jag skulle säga att ett hälsosamt leverne ger en vikt som är så skonsam för kroppen som möjligt. Hälsa ger därav möjligtvis “smalhet”. Men den ekvationen fungerar inte åt andra hållet. Smalhet ger inte per automatik hälsa. Ändå hör jag, dagligen, människor prata om smala personer, att de är hälsosammare, just för att de är smala.

Eller titta på bodybuilders. Vältränade med mycket muskler. Men inte tusan är de hälsosamma. Oftast så pendlar de i vikt mellan bulk och deffperioder och bär omkring på tunga kroppsmassa som är slitsam för kroppen, även om det är mest muskler. Att många bodybuilders äter mycket tillskott är inte heller enbart positivt för hälsan. Men de tränar och äter i första hand för en prestation eller ett utseende, inte för hälsa.

Bild på de faktorer som påverkar våran hälsa
Olika faktorer som påverkar vår hälsa utifrån ett större perspektiv.

Hälsa är inte en kroppsstorlek. Hälsa är inte ett utseende. Hälsa är inte regler och förbud. Hälsa är inte ett visst antal träningstimmar i veckan. Hälsa är inte dåligt samvete eller ångest. Hälsa är inte enbart kropp och hälsa är inte enbart själ. Hälsa är inte en kamp.

Hälsa är ett friskt sinne i en frisk kropp. Balans känns som ett uttjatat ord. Men jag använder det ändå. Hälsa är balans. Hälsa är en avslappnad attityd till sig själv och de val man gör i livet. Hälsa är att göra val som får både kroppen och själen att må bra. Hälsa är att bita ihop och kämpa ibland, men att släppa krav och press ibland. Hälsa är att vakna och känna att både kropp och själ är redo för en ny dag.

http://1.bp.blogspot.com/_GK873xFlGgU/S84vOKWw4kI/AAAAAAAABJI/RxCM11Dptjk/s1600/LOVEU.jpg

Så tycker jag.

Vad är hälsa för dig?

bloglovin

Hej stress, hej då stress.

Det här med stress. När jag ser någon som är stressad framför mig, så tänker jag mig en jäktad blick, någon som aldrig sitter still, som alltid är på väg, som alltid har hjärtklappning och verkligen känner sig stressad.

Men, det är ju inte den enda stress som finns. Jag tror inte ens att det är den värsta stressen. Den stressen där ovan är en yttre, akut stress. Som man kan se och ta på, men sällan lever med alltför länge. Jag tror att den värsta stressen är den dolda, inre stressen. Den som inte syns, inte går att ta på och inte heller är lika “logisk”.

Den sista tiden så har jag ju som bekant tänkt väldigt mycket. Mer och mer tyder på att jag lever mitt liv på ett för mig, ohållbart vis. Det finns så många krav att leva upp till, så många saker jag ska hinna med. Inte bara hinna med förövrigt, utan jag ska göra dem bra, gärna perfekt. Jag har aldrig sett mig själv som stressad. Jag jäktar inte runt och jag sitter definitivt still både nu och då. Men, det jag har insett den sista tiden att det är just stressad jag är, i allra högsta grad. Jag är överstressad. Stressbelastad. Jag lever med en konstant känsla i bröstet av att jag inte hinner med det jag ska göra, att jag inte räcker till. När jag gör en sak, så har jag dåligt samvete för att jag inte gör en annan. Och så håller det på i en enda cirkel. Konstant dåligt samvete och den gnagande känslan av att jag aldrig aldrig kommer hinna.

Så ibland blir det för mycket och då blir jag apatisk och gör ingenting, vill ingenting, orkar ingenting. Men istället för att de stunderna av ingenting skulle kunna vara avkopplande och vilosamma, så är de precis tvärtom. Jag får ännu mer ångest och känner mig ännu mer stressad över att jag varit så oeffektiv och “slösat bort” min tid.

Jag kan en del om stress (vi hade, som rolig kuriosa, en stressföreläsning när jag läste folkhälsovetenskap med världens ostressigaste föreläsare, han såg ut som om han skulle somna vilken sekund som helst, snacka om att leva som han lärde..) och kortfattat kan man ju säga att det inte är särskilt hälsosamt att vara stressad en längre tid. Stress sätter sig både på kropp och psyke och kan ge en hel del sådär halvtrevliga symptom.

Så, hur tusan ska jag komma åt allt det här?

Först och främst ska jag söka hjälp. Jag måste sätta lite begränsningar för mig för vad jag får göra. Inte vad jag måste, utan vad jag får. Dessutom ska jag ta en rensning i min kalender den närmaste tiden och planera in “göra vad jag vill utan dåligt samvete”-tid. Den närmaste tiden kanske jag inte kommer träna så mycket, jag kanske inte kommer prestera så mycket. Jag kanske mest kommer försöka klara av några få saker. Jag kanske kommer säga nej till saker som måhända är roligt, men som jag bara inte orkar med. Jag kommer kanske vägra att låta almanackan vara fullspäckad med saker att göra. Min största rädsla just nu är att det ska gå för långt och att jag ska vakna en dag och inte orka/vilja gå upp ur sängen.

Så jag måste få till en förändring. Det viktigaste just nu måste vara att må bra. För min egen skull.

Slutet för ”London-dieten”

Sen jag skrev inlägget “För vems skull ska jag gå ner i vikt?” har jag släppt allt vad bra kost (både för kropp och själ) och viktminskning, heter.
London..

Det har ätits. Jag kan utan att tveka säga att det har ätits totalt utan kontroll, nästan trotsigt. Allt möjligt har jag inmundigat. Mycket sådant som jag i vanliga fall inte äter. Det var som om jag behövde trotsa mig själv och min omgivning och äta tills dess att jag kände att ingen faktiskt hade något att varken säga eller tycka och tänka om vad jag väljer att äta, förutom jag. Jag har gått emot allt vad smygätande heter och ätit allt jag har velat ha, öppet. Det är som om en stor tyngd har lyfts från mina axlar.

Det här har pågått i ungefär två veckor och den totala obryddheten kring vad jag har stoppat i mig, även om det inte har varit ett sunt ätbeteende hade möjligtvis sin peak i London. Jäklar vad vi åt där. På konstiga tider, konstiga saker och mycket!


London..

När jag kom hem vägde jag mig, både oroligt och med en “skitsamma”-attityd och blev en aning förvånad när jag såg att jag över helgen, gått ner två hekto. Även om jag inte drog så stora växlar på det, så har jag därför döpt dessa två veckor till “London-dieten”. Den är väldigt kontroversiell och inget jag skulle rekommendera..

Skämt åsido. Jag har ätit precis allt jag har velat. Har jag velat äta hamburgare så har jag gjort det, har jag velat äta glass så har jag gjort det osv. Jag har ätit så mycket skräp. Det har känts som om jag har väntat på något, min egen reaktion, mitt eget beslut. Ni vet att jag pratade om att jag ju måste vilja gå ner i vikt för min egen skull?

Idag mötte London-dieten sitt slut med den här (extremt goda) pepparkaks-smaksatta kladdkakan. Sakta men säkert landade en insikt i mig att jag får och kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Det är ingen annan som bestämmer vad jag stoppar i munnen. Det är ingen annan som påverkas utav de val jag gör heller. Jag får äta pepparkaks-smaksatt kladdkaka när helst jag vill. Just därför känner jag, här och nu, inget mer behov av att bevisa det för mig själv.

För i grund och botten vill jag ju inte äta en massa näringsfattig skräpmat. Jag vill äta god mat som gör gott för kropp och själ. Som stärker min kropp, mitt immunförsvar och gör mig glad och vacker både på in och utsidan. För min skull.

För vem är det jag vill för? Mig själv. Ingen annan. Därför är det jag som styr. Det är jag som gör mina val. Det är jag som står för mina egna val. Det är jag som gör de bästa val jag kan utefter de förutsättningarna jag har just för stunden. Ja, jag vill gå ner i vikt. Jag känner mig inte nöjd med mina 100+ kg, men det är också jag som bestämmer hur det ska gå till, hur snabbt och varför jag ska göra det. Det finns ingen prestation i att gå ner i vikt. Jag är inte en bättre människa bara för att jag går ner i vikt. jag är precis lika bra som jag är just nu. Ingen tävling, ingen bedömning. Går jag ner fem kilo på ett år, bra! Går jag ner 10 kilo på fem år, bra!

Så tror jag att vi kör. Det känns rätt och bra både i själ, kropp och hjärta.
Och jag vet ju att jag har så mycket stöd, pepp och kärlek i form utav de fina människor jag har runtomkring mig i livet, däribland er, alla fina bloggläsare. Stort tack för det.

Tron kan försätta berg, det är dags att jag börjar tro på mig själv igen.

När får man vara nöjd?

Vi fortsätter lite på samma tema idag också. Jag läser era kommentarer och blir varm i hjärtat. Ni är så fina. Jag blir så rörd över att det finns så många människor där ute som ger mig så mycket kärlek, motivation, stöd och fina tankar. Tack alla!

En sms-konversation innan läggdags igår gav mig än mer tankar att vrida och vända på. När får man vara nöjd med sin vikt? Får man väga 100+ och lägga ner viktminskningtankarna utan att det ska klassas som att “ge upp”?

Och då pratar jag inte bara om omgivningens tyckande och tänkande, jag tänker även på mina egna åsikter. Det är så djupt inpräntat i mig att om vågen säger att man är “för tung”, så ska man gå ner i vikt. Oavsett vad spegelbilden säger.  Jag är kanske en av de mest vältränade tjejer vägandes 100+ kg, jag känner. För mig är inte min övervikt en direkt hälsorisk i sig. Jag har en kropp som måhända väger en hel del, men jag har en vältränad kropp som är tränad för att orka min vikt.

Jag är också medveten att även om jag måhända väger ganska lika som för ett knappt år sedan, så har det ju hänt saker ändå med min fysik. Jag är några centimeter mindre på flera kroppsdelar och jag upplever mig som snyggare i kroppen än jag var i slutet av november förra året. Men framförallt har jag en mer vältränad kropp, en starkare och bättre tränad sådan. Jag menar alltså på inget vis att det jobb jag lagt ner det senaste året, har varit “onödigt” eller förgäves. Jag är jätteglad över hur min kropp ser ut, mår och är med mig. Det här året har gjort mig än bättre på att uppskatta min kropp och att acceptera den.

largeaffirmation2
Tänk vad mycket bättre om min våg sa såhär istället. De går att köpa här. I need one!

Men när får man då vara nöjd?
100 kg? 90 kg? 80 kg? 70 kg? 60 kg?
Eller handlar det om BMI? Måste jag ligga på normalvikt enligt BMI för att få vara nöjd? (80 kg blir BMI 24,7. Normalvikt ligger på ca BMI 19-25) Blir man överhuvudtaget någonsin nöjd?

Det är ju ingen annan än jag som kan svara på det. Men jag är också fundersam över vad jag tror kommer hända, bara för att jag går ner i vikt. Tror jag att jag helt plötsligt bara ska sluta känna mig tjock? Känna mig nöjd och lycklig med min kropp, oavsett hur jag mår?

Jag tror att jag har hjärnspöken som är så djupt inpräntade att jag kommer dras med samma självbild, oavsett vad jag väger. Om jag går ner till 80 kg, vilket ju är mitt mål, kommer jag känna mig nöjd då? Mer nöjd än nu?

Kanske är det så att jag är mer nöjd med min kropp nu, än i aug 2009, och därför är jag inte lika motiverad att förändra den?

För vems skull ska jag gå ner i vikt?

Många tankar har snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Främst för att jag inte får tanke och handling att gå ihop. Jag får inte planen att fungera live. Jag kan inte hålla vägen jag bestämt och min intention står nästan varenda dag och faller. Jag ser saker landa i min mage som inte skulle landa där. Jag vet att jag har pannben, om jag vill. Så något är det som inte stämmer.

http://www.tylersmiller.com/wp-content/uploads/weight-loss-scale1_1we8.jpg

Att säga att jag inte har motivation och fokus just nu, låter så banalt. Men det kanske är så. Jag försöker boosta mig med Hawaii-mål och viktmål på 6VU. Men krasst faktum kvarstår. Jag har i stort sett stått stilla i ett helt år med min vikt. Visst, jag har gått ner några kilon, men jag har även gått upp en del kilon under det här året. Det är ungefär som att jag gick ner 10 kg, swosh sa det och sen hamnade jag på en platå som jag under hela det här året inte riktigt lyckats ta mig från. Det är som det klassiska citatet säger:

Om du gör som du alltid gjort , får du samma resultat som du alltid fått.

Just nu måste jag felsöka och verkligen rannsaka mig själv. Vill jag gå ner i vikt? För om jag inte verkligen vill, då kommer jag bara hamna i en fortsatt spiral där jag halvhjärtat söker efter resultat, men kommer gå ner något kilo och gå upp något kilo och sedan mest känna mig ledsen över det. Varför fungerar inte maten? För träningen är inte mitt problem.

Om jag verkligen vill, då måste jag hitta ny motivation och nytt fokus igen. Och då på riktigt. Jag måste komma ihåg att jag i sånt fall bara går ner vikt för min skull. Det är för min skull jag gör vissa val. Nu pratar vi först och främst mat. De senaste veckorna har tendenser till mitt gamla smygätande triggats. Det känns som om det viktigaste är att ingen annan vet om att jag äter. Det som inte syns, finns inte. Smygätande är verkligen väldigt destruktivt. Vem vill jag ljuga för? Er? Min sambo? Mina vänner? Ja, typ. Om jag ska vara ärlig.

Jag känner att jag har ett visst ansvar gentemot er, mina bloggläsare, att faktiskt gå ner i vikt. Det känns som om ni investerar i er tid och ert engagemang, när ni peppar mig, följer mig och min viktresa. Själv känner jag mig mer och mer som en viktminskningsfejk. Hur kan man låta bli att känna sig så när man faktiskt vägde ungefär samma sak som nu i början av det här året?


Vecka 15 (105,9 kg) vs vecka 61 (105,5 kg)

Det var skönt i början med den här bloggen, ingen i min omgivning visste om den, jag kände absolut ingen press utifrån. Nu känns det som om jag har hamnat i “jag ska gå ner i vikt”-facket. Ibland får jag kommentarer på vad jag tänker äta (även om jag vet att det är i allra största välmening, så boostar de kommentarerna bara min vilja att smygäta. Det sista jag som gammal hetsätare vill känna är att omgivningen dömer och kontrollerar mitt matval.) och numera känns det som om jag tror att alla har åsikter om vad jag “borde äta” för att gå ner i vikt. Ibland kanske det är så, men oftast sitter det nog mer i mitt huvud och är mest paranoia.  Vänligt sinnade kommentarer överhuvudtaget som på något vis kritiserar mina matvanor, tar jag överlag ganska dåligt. Maten blir det som jag absolut inte ville från första början, den blir komplicerad, ångestladdad och ett känsligt ämne.

Så, nu är jag alltså “ute” som viktminskare, vilket gör att det känns som om jag faktiskt har press på mig, utifrån. Inom psykologin pratar vi ofta om inre och yttre motivation, då inre motivation är en mycket starkare drivkraft än den motivation som kommer utifrån. I det här fallet är den inre motivationen för att gå ner i vikt, för att jag själv vill det för min egen skull. Den yttre motivationen är att gå ner i vikt för att andra vill det/förväntar sig det/blir glada om jag gör det och det i sin tur motiverar mig.

Den senaste tiden känns det som om jag har velat gå ner i vikt, för att göra alla andra nöjda. Inte konstigt att det liksom inte fungerat.

http://www.youcanattractit.com/blog/wp-content/uploads/2009/06/motivation-300x198.jpg

Vadå, vill jag inte gå ner i vikt längre? Jo, det vill jag. Men hur mycket vill jag? Och vad hindrar mig? Det är frågor jag verkligen måste bearbeta. Jag läste Linas inlägg för någon dag sedan och visst var det bitvis oerhört träffande, Vill man, så går det. För i slutändan är det ju bara mig det handlar om. Jag har inget ansvar gentemot någon annan i dagsläget. Jag måste göra det här för mig, till hundra procent. Jag måste själv göra varje val för min egen skull. Om jag bestämmer mig för att jag vill gå ner i vikt, för mig, då måste jag ställa många saker på sin spets, jag måste ifrågasätta en hel del val jag gör/har gjort. Jag måste införa nolltolerans på saker som smygätande och släppa fokus på vad alla andra vill, tycker och tänker. Dessutom kanske det vore dags att ta lite professionell hjälp. Kanske borde jag ta kontakt med en psykolog som är inriktad på just hetsätning/överätning/övervikt.

Det är jag som väger över 100 kilo. Det är jag som måste göra jobbet, både fysiskt och mentalt och det är därför jag som måste vilja. Till 100%.

Ja herregud, det har varit en del snurriga tankar den senaste tiden, med vissa inlägg som bevis. Det kanske låter som om mitt liv är väldigt tungt just nu. Men så är det inte heller. Det är bara en pusselbit i mitt liv som jag måste se över. För face it, viktminskning är inte hela mitt liv. Inte träningen heller. Det är dock en viktig del i mitt liv som jag vill få ordning på och min blogg handlar ju främst om dessa två bitar. Därför blir det lite “dramatiskt” här på bloggen. Klart ett inlägg som det här känns i själ och hjärta på mig. Jag tvivlar på mig själv och jag känner mig lite vilsen och ledsen. Men jag har ett fint liv trots det och jag mår bra. Jag måste bara tänka lite nu.

(Och för den som inte redan gissade det så ställs vägningarna in framöver på obestämd tid. Trist kanske. Skönt kanske.)

P.S. Just på det här inlägget är jag glad och tacksam om jag inte får några tips råd angående dieter/viktminskningskoncept. Det är inte där mitt problem ligger. Tack, ni är bäst!

Att ”unna sig” ett missbruk.

När jag gick och la mig igår, kunde jag inte somna. Precis när andningen och kroppen blev tung och långsam, störtade det in tankar i huvudet som gjorde mig klarvaken. Jag tänkte på helgen och på mitt ätbeteende.

Jag har ett sjukt ätbeteende som gör sig påmint då och då. Under de senaste åren har jag kommit jättelångt både med att erkänna för mig själv att så är fallet och förändra mitt tänk och mitt beteende. För mitt förhållningssätt till mat liknar snarare ett missbruk. Jag vet det och jag vet att jag måste bryta det beteendet för att bli fri från min periodvisa besatthet utav mat.

När jag är hemma i Stockholm är det rätt okej, förutom att jag i perioder får svårt att äta lagom mycket. Jag äter gärna mer än jag borde, hur “nyttig” mat jag än äter, så spelar det ingen roll, det är lika illa. Om jag kör över kroppens egna hungers/mättnadssignaler  då är det inte med kroppen jag äter, utan med hjärnan och då med känslorna/utav vana. Jag vet det, men har så oerhört svårt att göra det jag vet att jag mår bäst utav. Både psykiskt och fysiskt.

Under helgen spårade det helt och hållet ur. Vissa skulle säga att jag “unnade mig” under helgen. Dessvärre unnade jag mig inte något annat än ett missbruk. Jag har ätit och ätit och ätit och när jag inte har ätit, har jag tänkt på mat, gått i skåpen efter vad som helst som skulle kunna tillgodose mitt sug. Ni vet det jag skulle skriva på mitt kylskåp? “Är jag verkligen hungrig, eller vill jag bara må annorlunda?” Jag har under helgen tryckt i mig saker jag inte ens tyckt smakat gott, när jag varit proppmätt. Varför? Ja ni.. Förstod jag bara det till fullo, skulle det nog vara mycket enklare.

Ibland känner jag mig som en alkis. Som försöker inbilla mig att “jag har kontroll” och att jag “vet vad jag håller på med”, men ibland undrar jag om jag lurar mig själv. Tänk om jag inte alls blir bättre och bättre? Tänk om jag bara har lärt mig att prata runt mitt problem och vet hur jag ska göra för att “komma undan”? Jag vet inte. Kanske var helgen bara ett vanligt återfall, snedsteg, bakslag. Kanske var helgen ingenting märkligt. Mer än att den rörde upp en sjujävla massa känslor och tankar.

Oavsett hur det nu är, så släpper jag skuld- och skamkänslorna. De gör inget gott. Men likförbannat hinner de få fäste innan jag vet ordet av. Jag är rätt okej, trots allt.

Och senast idag kom det här citatet till mig, via en tidning.
“Jobba med dig själv, inte emot.”

Kvällens middag, tillbaka i Stockholm, serverad utav sambon.

Vilken sanning lever du i?

Vilka sanningar lever du utefter som du skulle kunna ifrågasätta? Hur påverkar de ditt beteende och din självbild? Jag satt och pratade med en nära vän för några dagar sedan och vi kom in på det med vilka “sanningar” vi bär omkring på och lever utefter som vi kanske aldrig ifrågasätter.

Från att vi är små så skapar vi vår egen värld med våra egna sanningar. Ofta är de sanningarna testade och skapade utifrån hur omvärldens reagerar på oss och hur vi uppfattar att vi uppfattas utav andra människor. Vår självbild och dessa sanningar samarbetar. Problemet med många av dessa sanningar, är att de inte alls är sanna men att vi lever utefter dem och anpassar oss efter dem och väldigt sällan ifrågasätter dem.

Jag har ett flertal sådana sanningar som jag har fått krossa de senaste åren. Vissa större än andra. Det kan vara allt ifrån “jag kan inte gå ner i vikt” till “jag är klumpig” till “jag passar inte in i vissa sällskap” till “mina snygga kompisar tycker att det är jobbigt att jag är överiktig, jag drar ner deras snygghetsfaktor” till jag hatar att träna” till “det första människor tänker på när de träffar mig är att jag är överviktig” till ingen kan tycka att någon som är så överviktig som jag är, är snygg”. Herregud, jag kan fortsätta hur länge som helst. Känner ni igen er? Alla de “sanningarna” ovan är sanningar som jag har levt efter, tagit för givna och aldrig ifrågasatt. Vissa av dem är jag fortfarande inte helt färdig med.


“Drar ner mina kompisars snygghetsfaktor”

Jag var exempelvis helt övertygad om att mina snygga kompisar tyckte att det var jobbigt att jag var överviktig, för det gjorde liksom oss som grupp mindre snygg. Ytligt? Skämta inte. Men jag var helt och hållet övertygad om att det var sant. En av mina bästa kompisar pratar fortfarande om hur osäkert jag betedde mig när jag var med henne ute. Jag kunde knappt titta henne i ögonen och var lätt stirrig. Varför? Jag har alltid sett på henne som en oerhört populär, snygg och cool tjej.  Jag “förstod” att hon givetvis tyckte att det var lite pinsamt att vara ute med mig som inte var lika snygg, populär och cool som henne. För mig var det en sanning och jag agerade utefter den och kände mig obekväm och var stirrig för det kändes som om jag inte passade in och som om alla tittade på mig. Jag skämdes för hennes skull.

Var det så? Nej. Men det hade inte spelat någon roll hur mycket hon hade förklarat för mig just då, att allt det där bara var skapat i mitt huvud. För just då var det sant och jag skulle slagit bort hennes åsikter med att hon bara ville vara snäll eller att hon inte förstod hur det var att vara överviktig. Ju mer jag har jobbat med min självbild, så har jag börjat kunna ifrågasätta sådana här sanningar.

Jag ser fenomenet bland alla mina vänner. Hur de säger saker om sig själva som de själva anser är självklarheter. Att de inte kan ditten eller datten och för mig är det så enkelt att se att det inte alls är sant. Att saker de oroar sig över, tänker mycket på eller tror att andra tänker om dem, bara sitter i deras egna huvuden.

Många av de levnadsregler vi har runtomkring oss finns för att det ska bli lättare för oss i livet. Men många begränsar oss också. Jag har fortfarande flera uppfattningar om mig själv som begränsar mig, som får mig att känna mig osäker i nya situationer och med nya personer, som jag måste ifrågasätta.

Jag måste ifrågasätta sanningen som jag fortfarande känner att jag påverkas utav att jag inte passar in grund av min kroppsstorlek. Jag kan se den utifrån och rent logiskt tänka att den förmodligen inte är helt och hållet sann och inte helt och hållet konstruktiv. Likförbannat finns den i mitt bakhuvud och jag agerar utefter den. Att känna sig osäker i nya situationer är väl inget märkvärdigt egentligen, men att gå in i ny situation med nya personer med grundtanken att man inte passar in pga sitt utseende gör att jag ofta anpasar mitt beteende därefter. Jag anpassar mitt beteende så att det stämmer in på min sanning. För det är lättare att ändra sitt beteende än att ändra “sanningen”. Och om jag börjar bete mig som om jag inte passar in, så gör jag det förmodligen för att skydda mig själv. Lite som att dra sig undan självmant för att slippa bli avvisad. Vad vinner jag på det? Jag får min “sanning” bekräftad av mitt eget beteende. En självuppfyllande profetia.

Vilken sanning tänker du titta i vitögat idag och våga ifrågasätta?


Skolidrotten, eller: hur jag blev allergisk mot kullerbyttor..

När jag, för fler veckor sedan, åt lunch med Maria, diskuterade vi skolidrottens påverkan, dels på oss själva och dels på barn och ungdomars syn på idrott och träning.

Jag minns när jag gick i låg och mellanstadiet. Jag kommer från landet och gick således i en byskola med 60 elever från ettan till sexan. Vi hade idrott i en pytteliten “gymnastiksal”. Det var som ett litet rum med ribbstolar längs väggarna.

Jag vet inte om vi någonsin hade någon utbildad idrottslärare. Mitt minne av idrotten på den tiden var att den var oerhört fokuserad på resultat och att jag alltid var dålig. Det var bollsporter då vi själva fick välja våra lag (jag, som redan då var större än mina jämnåriga, blev inte alltid vald sist, men bland de sista), det var friidrott utomhus med 60:meter, längd och höjdhopp och både löpning i terrängspår och gymnastik med plint och barr.


En 11:årig lantisElla.

Våra resultat jämfördes alltid med varandra. Vi hade lärare som opedagogiskt tillskrev oss elever olika egenskaper såsom “snabb” och “duktig” eller “långsam” och “dålig”. Redan som barn hade jag lärt mig att risken att skämma ut sig var stor under just idrottstimmarna och när jag kom upp lite i ålder så var det inte ovanligt att man gjorde sitt bästa för att slippa vara med. Jag var inte tjejen som konstant glömde gympakläderna, men jag hittade gärna på ursäkter för att slippa. Under hela min skotid var jag exempelvis “allergisk mot kullerbyttor”.

Jag minns att det var roligt med viss idrott, basket till exempel, jag var lång och hade bollkänsla. Innebandy var också kul, även om jag inte var någon målkanon direkt. Men allt som kunde mätas och jämföras gjorde att min relation med idrott var oerhört frostig. I alla föräldrarsamtal östes beröm över alla ämnen, utom just i idrotten där jag fick höra att “jag kämpade bra, men inte var så duktig”.

Varje år hade vår skola friidrottstävlingar mot några andra byskolor. Det var också ångestframkallande, då skulle mina resultat inte bara jämföras mot mina klasskompisars utan också mot okända barns. Man kanske ska säga att det är tur att jag inte kom allra sist, men förstå hur utsatt man kan känna sig med andra barn som publik, trycket från sin skola att man ska vara duktig så att vår skola kan vinna, samtidigt när man vet att man med största sannolikhet kommer förlora 60:meters loppet eller längdhoppet eller vad det nu var. Jag minns att jag vann “kast med liten boll” och “höjdhopp” (1 meter..) en gång.

I sexan fick vi en ny idrottslärare och han var möjligtvis utbildad. Vi blev i samma veva av med vår lilla gymnastiksal, då skolan byggdes om och vi hade idrotten utomhus hela året. Trots 50 cm snö och minusgrader. Jag minns exempelvis att vi spelade brännboll på en äng i januari och tvingades springa runt hela ängen i djupsnö. Kul. Verkligen. Träningsglädjen bara flödade. jag minns hur vår idrottslärare gastade och skrek på oss, han verkade inte direkt själv tycka att det vi gjorde var roligt.

Jag funderar på var glädjen fanns i idrotten på vår skola. Klart att de som hade lätt för sig och redan utförde sporter på sin fritid, tyckte att det var roligt att tävla, att jämföras och få vara bäst och duktiga. Men ska inte skolidrotten vara till för alla? Ska den inte vara motiverande och rolig för de barn som kanske inte redan är “bitna”? Måste den verkligen handla om prestation?

Jag tränar mycket nu och viss del av träningen kan ju givetvis vara prestationsinriktiad, då främst löpningen. Men det finns så mycket träning som inte är en tävling. Vart fanns den i skolidrotten?

I högstadiet var kompetensen hos lärarna högre, men även kraven på oss elever. Idrotten blev mer fysisk ansträngande och jag lirkade mig ur de lektioner där jag kände mig utsatt, men gillade lektioner då vi fick träna på gymmet, eller körde basket, innebandy, volleyboll och liknande sporter. Friidrotten var en plåga och en stor del av undervisningen. Vi klockades på 1500 meter och jag orkade inte springa hela vägen. Men vår lärare pratade i alla fall alltid om att tävla mot sig själv och inte jämföra sig med andra. Hon tvingade mig heller inte att göra saker som jag kände att jag inte klarade. All gymnastik på barr och med ringar var jag livrädd för och undvek i allra högsta grad. Då fick jag vara hennes assistent istället.


1997, 13 år.

Högstadiets idrott innebar möjligtvis högre krav, men kom också med bättre pedagogik och fler möjligheter. Det fanns en möjlighet att vara bra på något. Orientering till exempel. Jag var inte snabb, men jag var jätteduktig på att läsa kartan, det innebar att i de orienteringstävlingar skolan hade så kunde det gå riktigt bra för mig.

Jag vägde 90 kilo ungefär på högstadiet. Det är mycket, väldigt mycket. Självklart blev idrotten jobbig för mig rent fysisk, men jag började hitta en känsla av att inte alltid vara dålig på idrott. Vissa grejer var jag ju duktig på!

Gymnasiets idrott kom med möjligheter och glädje. Med idrottslärare med ambitioner och engagemang. Idrottslärare som själva tränade olika idrotter. Idrotten blev helt plötsligt rolig. Den var inte alls lite fokuserad på resultat utan mer inriktad på hur man jobbade med de förutsättningar man har. I lagsporterna räknades helt plötsligt inte vem som gjorde mål längre utan vilka som hade ett bra lagspel. Ambitionen blev helt plötsligt det viktigaste.

Jag minns efter första terminen och vi fick veta var vi låg rent betygsmässigt inför vårterminen och det stod VG på mig. Jag var helt chockad. I min värld var det omöjligt att jag, som var tjock, tung och långsam, skulle kunna få annat än ett G. Helt plötsligt blev idrotten de lektioner jag aldrig missade och jag valde till två extra kurser i idrott. Specialidrott och Idrott B. I slutbetyg hade jag två VG och MVG i idrott. Trots att jag på gymnasiet vägde över 133 kg som mest.


Slutet av gymnasiet.

Där någonstans började mitt intresse för träning. Jag är så tacksam för de idrottslärare, främst på gymnasiet som såg mig och de kvaliteter jag hade och inte bara fokuserade på det jag inte kunde. Hur de visade mig hur brett idrott och träning är. Det finns verkligen något för alla. Hade de inte funnits där då, är risken stor att jag fortfarande varit minst lika stor och inte alls hittat någon glädje i träningen.

Sen tänker jag tillbaka på skolidrotten på låg och mellanstadiet och även något på högstadiet och tänker att det inte borde vara sådär. Jag känner många som fortfarande är färgade av sina upplevelser av skolidrotten och därför känner stort motstånd inför träning. Det är så synd. För barn är ju rörelseglädjen fortfarande närvarande. Barn har svårt att sitta still och lyssna och vill helst leka, varför utnyttjar man inte det i idrotten?

Hur upplevde du skolidrotten? Diskutera gärna lite kring era uppfattningar och skriv gärna om du upplever att du har påverkats positivt eller negativt av skolidrotten.

Minne: Ella 19 år.

Jag ser in i mina 7 år yngre ögon och vet att det är samma person som möter mina ögon tillbaka. Samma person, kanske ca 25 kilo tyngre, 7 år yngre, men samma person. Jag önskar att jag redan då hade kunnat se allt det fina jag ser i mig själv idag och att jag redan då hade kunnat älska mig själv, min kropp och behandlat mig själv med den kärlek och respekt vi alla förtjäna.

Jag skäms inte när jag ser bilder på mig själv när jag var så pass stor, jag känner mig inte äcklad eller mår dåligt över den jag var. Jag är stolt. För jag må ha gjort en stor resa under de senaste åren av mitt liv, jag har fått självkänsla och självförtroende och börjat att verkligen älska mig själv. Men jag är fortfarande jag. Och jag älskar mig lika mycket som den jag är idag, som för den jag var när jag var 19 år. Samma fina tjej. Fina jag.

“Du kanske inte borde vara så hård mot dig själv”

Det här blogginlägget har legat i mitt hjärta i några dagar. Jag har gråtit över det, jag har mått dåligt över det, jag har känt mig värdelös, över det. Det är först idag jag orkar titta upp ur sandhögen där jag bekvämt och tryggt stoppat ner huvudet för att rakryggat våga se mig själv i ögonen igen.

Jag hade tänkt kalla det här inlägget för “Transparens”, för det är lite åt det hållet det här kommer handla om. Men sen kom meningen i rubriken till mig för bara en liten stund sedan, från en klok tjej och då föll kanske en liten pollett ner. Jag skriver den här bloggen i första hand för min egen skull, såklart. Bloggen peppar, inspirerar och motiverar. Inte bara mig tydligen, jag lyckas ibland inspirera andra och det i sin tur kommer tillbaka till mig som en boomerang med mer inspiration. Det finns en stark vilja av att hela tiden prestera, att hela tiden ligga på topp, att aldrig misslyckas. Att alltid vara glad, positiv och vara en förebild när det kommer till både viktminskning och träning. Jag vill så gärna vara perfekt. Jag vill så gärna.

Men ibland är jag inte perfekt. Eller, låt mig omformulera, för perfekt är jag ju precis som jag är, i alla mina olika lägen, men ibland blir det inte som jag har tänkt. Ibland gör man saker man inte mår bra av, man tänker tankar man inte mår bra av, man misslyckas.

Den här helgen har inte bara bjudit på en fantastisk träningshelg, den har även bjudit in min gamla vän hetsätaren på besök. Hetsätaren är väldigt bra på att skapa negativa tankemönster och sedan döva känslorna med mat. Hetsätaren är också väldigt bra på att ursäkta sitt beteende och fortsätta med det. Hetsätaren ser ofta till att göra sig orentligt hemmastadd när han kommer på besök och använder knep som “har du redan bjudit in mig en gång idag, kan du lika bra låta mig stanna resten av dagen/veckan..” Jag vet att vår relation under de senare åren blivit avsevärt bättre för mig. Man kan kanske säga att vi umgås mindre, jag och hetsätaren. Vi ses inte lika ofta. Har ett distansförhållande som sakta men säkert börjar rinna ut i sanden. Ändå kan de där besöken fortfarande komma och då tar de så oerhört hårt på mig.

Just nu känner jag mig jätteledsen. Ledsen över så många olika saker. Stora som små. Ledsen över att jag fortfarande låter mindre “misslyckanden” påverka mig så oerhört. Leden över att jag ätit så mycket omotiverad skit. Ledsen över att jag är så hård mot mig själv. Ledsen över att jag gör fel trots att jag “vet bättre”. Ledsen över att vågen visade ganska stort plus imorse. Ledsen över att jag är ledsen. Ledsen över att jag inte bara kan vara perfekt och glad och så himla inspirerande jämt. Ledsen över att jag tappade kontrollen. Ledsen över tvivlet som då sköljer över mig. Ledsen över att jag tog den enklaste vägen ut, genom att äta. Ledsen över att behöva skriva det här på bloggen. Ledsen över att hetsätaren inte bara kan lämna mig ifred. Ledsen över att jag blir så destruktiv när jag är ledsen. Ledsen över att jag helt plötsligt inte tycker att jag har blivit det minsta mindre. Ledsen över att jag låter det här påverka mig så mycket.

Fastän det inte är roligt att ha rejäla svackor, så vet jag innerst inne att jag kommer lära mig något utav det. Jag vet också att jag inte ger upp. Jag ger inte upp. Jag är på väg dit jag ska. jag ska bara försöka räta på ryggen, blicka framåt och se det här för vad det är, ett gupp på vägen. Inget mer än ett gupp. Om ett år, vad kommer den här svackan spela för roll då? Kommer den ha förstört mitt resultat? Nej, enda sättet för den här svackan att förstöra något är om jag lyssnar på hjärnspökena som säger att jag borde ge upp och att jag aldrig kommer lyckas. Men jag vägrar göra det. Oavsett vad jag tror eller tänker, så kommer jag inte ge upp.

Det här är både ett utelämnande hjärtskärande ärligt inlägg från en liten ledsen tjej som känner sig både tjock och värdelös just för stunden. Men det är också ett inlägg med rå och stark överlevnadsinstinkt och kämparglöd som inte tänker ge upp. Jag tänker inte straffa mig själv för att det blev som det blev, jag tänker istället ge mig själv en kram och säga:

“Det är okej. Jag är okej. Det löser sig.”

Så, nu vet ni.


Teori kring träning och viktnedgång.

I mitt huvud snurrar det alltid en hel del tankar kring träning, hälsa, viktminskning och liknande ämnen. De senaste dagarna har jag kommit fram till en egen liten teori kring träning och viktnedgång som jag tänkte lufta med er.

I viktminskningssammanhang pratar man ofta och gärna om “kalorier in och kalorier ut”. “Det spelar ingen roll vad du äter/tränar, så länge du gör av med mer energi än du får in.” Jag har funderat mycket på det där, för mig är det självklart att det visst är skillnad på kalorier och kalorier, men då har jag framförallt tänkt på de kalorier jag stoppar i mig.

Kroppen är ju inte bara beroende av att ha ett visst antal kalorier varje dag, vitsen med mat är ju att kroppen ska få näring och byggstenar för att kunna reparera, bygga upp och fungera ända ner på cellnivå. Vår kropp mår givetvis mycket bättre när den får i sig kalorier, som är fulla med näring, som inte är fulla med konstiga färgämnen, märkliga tillsatser, besprutade med gifter och liknande. Det tror jag nog att många håller med om.

Min teori handlar dock inte om “kalorier in”, den handlar om “kalorier ut”. Jag har funderat mycket kring olika träningsformer och hur de påverkar kroppen. Framförallt i förhållande till viktminskning. Många hävdar nog att har du gjort av med 500 kcal via träning, så spelar träningsformen i sig inte så stor roll. Men jag tror att kroppen är smart. Förändringar är något kroppen inte är särskilt förtjust i. Jag minns att man läste om det här på fysiken/biologin på gymnasiet. Om kroppens “seghet” och ovilja att förändras. Kroppen är dock mån om att överleva och vill spara på energi så mycket som möjligt i de flesta situationer.

Det är det min lilla teori bygger på. Jag tror att det är skillnad på träning och träning, när det kommer till viktnedgång. Jag tror att träning där det är mycket negativt och jobbigt för kroppen att vara tung, gör kroppen mer inställd på att “släppa på vikt”, än träning, där kroppsvikten inte spelar lika stor roll.

Vi kan jämföra löpning och spinning som ett exempel. Med min teori så skulle löpningen vara mycket mer effektiv för att gå ner i vikt, än vad spinningen skulle vara. I löpningen är kroppsvikten verkligen slitsam för kroppen, ju tyngre man är. Både för leder, senor, skelett och muskler. En lätt kropp skulle slita mycket mindre på kroppen och göra uppgiften oerhört mycket mer energisparande än en tung. I spinningen finner vi visserligen samma korrelation, men inte riktigt på samma vis. En tung kropp gör givetvis övningen jobbigare än en lätt, men jag tror inte att tyngden sliter på kroppen på samma vis. Spinning är nog överlag mycket mer skonsamt för tunga, än löpning. Det är ju givetvis bra, men enligt min teori gör den träningen det inte lika akut för kroppen att bli av med den extra vikten. Eller varför inte ta en crosstrainer som exempel, eller gå så långt som till styrketräning. Jag tycker löpningen är ett perfekt exempel på att kroppen tjänar in mycket energi och slitage genom att vara lättare vid löpning, i mycket större grad än vid styrketräning, cykling eller crosstraining.

Observera att jag pratar om skillnad i borttränade kalorier, dvs 500 kcal från löpning versus 500 kcal från spinning tex. Inte i hur effektiv träningen är under en viss tidsenhet.


500 kcal från löpning versus 500 kcal från styrketräning – vilket tvingar kroppen att anpassa sig, mest?

För min egen del verkar min teori stämma. Jag minns när jag var i Egypten och åt hur mycket mat som helst. träningen kom lite i skymundan, men den träning jag väl utförde, var löpning. Jag borde gått upp massor under tiden jag var borta, med tanke på hur mycket jag åt, men när jag kom hem från Egypten, så var vågen mycket snällare mot mig än vad jag trodde att den skulle vara. Hade resultatet blivit detsamma om jag bytt ut de få timmarna löpning, mot cykling som hade bränt lika mycket? Jag tror inte det.

Jag tror att kroppen är smart, den vill till varje pris överleva, med så lite slitage som möjligt. Jag tror att det visst spelar någon roll vilken typ av kalorier som kommer in. Jag tror också att det spelar stor roll vilken typ av kalorier som går ut.

Vad tror ni om min lilla teori?
Är det någon som vet om det finns någon forskning kring ämnet?

Att möta sina rädslor.

Jag har funderat mycket kring rädslor den senaste tiden.

Dels för att jag upplever mig själv vara oerhört mycket mindre rädd nu, än var jag var förut och dels för att jag i helgen hade ett långt samtal med en vän, om hur rädslor förminskar oss och gör att vi inte vågar leva ut hela vårt fantastiska jag.

Om jag först och främst ser till mig själv så minns jag hur mina tankar alltid kretsade i banor kring vad andra ansåg om mig. Den stora rädslan för att bli avvisad gjorde att jag helt enkelt aldrig satte mig i situationer där risken skulle finnas. Rädslan för att tappa ansiktet, förlora den lilla uns av värdighet jag någonstans klamrade mig fast vid, var skrämmande. Jag utsatte mig inte för sådana situationer frivilligt. Det kunde handla om precis vad som helst, att ringa någon och inte veta vad man skulle säga, att komma ensam till ett nytt socialt “gäng”, att göra fysiska saker där min storlek skulle märkas osv. Rädslan blir ett skydd som i sin tur gör rädslan ännu större. I mitt huvud fick konsekvenserna för vad som skulle hända om jag gjorde fel, inte kände mig bekväm, om jag tappade ansiktet, enorma proportioner.

Man tillskriver sina rädslor någon form av sanning, som om de är realistiska. “Om jag går på den där kursen och inte känner någon så kommer ingen vilja vara med mig, jag kommer vara ensam och alla kommer skratta åt mig inombords för att jag är så dålig/misslyckad/oönskad etc.” Det blev en sanning. Givetvis höll mina rädslor mig tillbaka. Givetvis förminskade mina rädslor mig.

Jag tror att våra rädslor bara speglar vår egen bild av oss själva. Om jag är rädd för att bli avvisad, så är det helt enkelt så att jag inte anser mig vara värd att älskas. Om jag är rädd för att tappa ansiktet, så anser jag nog innerst inne att risken är ganska stor att jag kommer att göra något pinsamt/osmart/misslyckat. Osv. Rädslan finns där som en spärr också. Kanske var rädslan så stor för att jag inte var säker på om jag skulle klara av att hantera någon av de tidigare nämna situationerna. Så för att inte bryta ihop totalt, fick jag vara på min vakt och inte utsätta mig för sådant som skulle skada det lila sköra självförtroendet.

Vad hände sen?
Det kom bit för bit. Min mamma har alltid sagt att det man är rädd för, det ska man göra/titta närmare på. Precis som med andra kloka saker hon har sagt, tog det nog ett bra tag innan jag ens kunde ta till mig tanken. Rädslan var ju min vän, den varnade så fort något kunde bli farligt. Det enda sättet att övervinna rädsla och bevisa för sig själv att rädslor inte behöver vara realistiska, de behöver inte vara sanna. Rädslor kan vara luftslott som man har gött med stor tillförsikt under lång tid. För att komma över dem, så krävs det mod och man måste helt enkelt våga. Man måste göra precis det där man är så rädd för.

För mig blev en backpackerresa som var planerad att pågå i 10 veckor, med sällskap, men som i slutänden resulterade i att jag under nästan 7 månader, reste runt ensam, en stor brytpunkt för mig. Jag minns framförallt en AHA-upplevelse när jag var i Australien. Jag tyckte att det lät så roligt med riverrafting men “visste” givetvis att det var inget jag skulle kunna göra. Jag var ju för stor, för tjock, för fel helt enkelt. Döm om min förvåning när jag en dag hör mig själv boka in mig på en tur som skulle gå av stapeln nästa dag! Jag mådde illa av nervositet och var övertygad om att jag skulle skämmas ihjäl när alla skulle kolla på hur stor jag var, när jag inte skulle kunna få plats i en enda flytväst och när flotten skulle bli snedfördelad av min vikt. När jag dessutom insåg att man skulle bli uppdragen ur vattnet av de andra i flotten, ifall man åkte ur, då var det ren panik. Jag är ju för tung!
Hela ganget!  Kevin, Neil, John, jag, Cathy, Kundo and finally Chris (som ser en  aning sliten ut efter en heldag med oss..)
Man kan ana av mitt smile nere till vänster att jag hade roligt..

Vet ni vad? Det var bland det roligaste jag har gjort! Jag kom både i flytvästen, även om det var tajt och blev upplyft ur vattnet de gångerna jag flög i. Jag var i chock. Upplyft ur vattnet?! Jag kunde!

Watch up for that rock, guys!
Jag kan!

Efter det fortsatte den resan i rasande fart och jag gjorde så oerhört mycket jag aldrig skulle vågat tidigare. Jag vet att jag tyckte att det var svårt att komma hem, med all denna nya information om mig själv, och anpassa den till vardagen. Men någonstans så gjorde den där resan mig till en mindre rädd person. Mindre rädd för att inte räcka till, för att inte finnas där för mig själv om ni förstår hur jag menar. Rädslan som fanns där för att skydda mig mot nederlag och krossad självkänsla, behövdes inte lika mycket.

Sen har det runnit mycket vatten under broarna för att vara där jag är idag, där jag ibland kan vara livrädd, men ändå vågar. Jag kan känna mig rädd inför exempelvis BloggerBootCamp “Tänk om ingen tycker om mig. Tänk om jag inte är vältränad nog. Tänk om jag bara kommer bete mig fel.” Men, istället för att låta min rädsla få bestämma hur vi ska lösa problemen (aldrig ens tänka tanken på att boka en plats, fastän jag vill) så kastar jag mig ut och litar på att det ordnar sig. Då pyser liksom rädslan iväg och blir till ingenting.

Jag tänker ibland på hur mycket som jag gått miste om, för att jag varit för rädd. Det kan vara alltifrån att hänga med på en fest, till att våga flirta med någon jag var attraherad av, eller göra något vilt och galet, spontant. Rädslorna har tagit så mycket plats. De har styrt och ställt och hindrat mig från att testa mina egna ben. När jag fyllde 25 år fick jag en härlig födelsedagspresent utav några av mina närmaste vänner. Den här presenten fyller mig med stor rädsla. Jag känner mig fasansfullt livrädd inför den. Men, det är helt okej att vara rädd, tänk vad jag kommer känna mig stark, modig och fantastisk när jag än en gång bevisar för mig själv att jag bär på så oerhört mycket mer mod än jag tror, när jag väl har genomfört denna prövning.

I sommar ska jag hoppa fallskärm.

Jag tror att några av mina vänner är en aning osäkra på om jag verkligen kommer att fullfölja. Jag är nämligen mycket räddare för det här än vad man kanske tror. Jag har lite problem med att hoppa utför saker och ting och jag har lite problem med höjder. Men, jag lovar er, mina trogna läsare, att före den sista juli i år, så har jag hoppat fallskärm och det kommer förmodligen vara bland det bästa jag har gjort.

Vikten utav sömn.

Ni vill inte veta hur mina senaste dagar har sett ut när det gäller min sömn. Att vi dessutom förlorade en timmes sömn inatt, var inte direkt optimalt för mig just nu.

Förr när jag var som tyngst, hade jag oerhört osunda sovvanor. Jag vägrade ta in kunskapen, som ändå fanns väldigt lättillgängligt tillhands och dessutom vidarebefordrades till mig från både höger och vänster. Sömnen är viktigare än man tror. När på dygnet vi får vår sömn, spelar roll. Ska man gå ner i vikt och/eller träna, så är sömnen om möjligt, ännu viktigare.

Förr var min dygnsrytm ungefär såhär:
Sitta uppe hela nätterna, vara så trött när jag gick och la mig att jag ibland inte ens kunde somna. Att vara vaken till 4-snåret, var ingen ovanligthet direkt. Kvällarna spenderades antingen framför datorn/tv:n eller ute på någon krog. Hur många kvällar har vi inte hängt på Berns tills dess att stället nästan fått kasta ut oss. Stänger Berns fyra, så var man ju inte hemma förrän minst en timme senare och sen ska man ju fixa och dona innan man väl kommer i säng. Mornarna var med andra ord inte min favorittid på dygnet. Skulle jag upp “tidigt” dvs, före elva, så var jag som ett lik, försov mig ofta, kände mig helt slut. Kroppen fick vissa dagar 10 timmars sömn och andra dagar fyra timmar. Jag hävdade att jag var som effektivast på sena kvällar, att jag älskade känslan av att vara ensam uppe. Omvärlden är tyst och stilla. Jag tyckte renutav illa om morgonpigga människor (visst framstår jag som ytterst sympatisk? :) ), jag antar att de provocerade mig. När min kära mamma hävdade att det inte var konstigt att jag blev förkyld/var trött/hade huvudvärk/försov mig, så blev jag grinig. (Är det någon som känner igen sig i det ovanstående?)

Jag vet inte exakt när det vände. Kanske ett drygt år sedan? Min sambo har i vilket fall som helst haft stor dle i det hela. Dte roliga är att med en mer “normal” dygnsrytm, så har så mycket annat kommit me,d gratis. Att vakna utan väckarklocka före klockan nio, det var förut en otänkbarhet. Att känna sig pigg och “hoppa” upp ur sängen. Att hålla sig frisk. Att gå ner i vikt. att vara trött och redo för sängen när man går och lägger sig. Och så vidare.


I fredags var det dock betydligt roligare att ha kul med mina vänner på krogen, än att ligga hemma och återhämta mig i sängen..Man måste ju ha roligt också, givetvis!

Min kropp har med all tydlighet visat mig hur glad den är över regelbundna sömnrutiner. Den vill ha tid för återhämtning. Den vill veta att den tiden kommer varje natt vid ungefär samma tid. Den vill kunna processa det som har hänt under dagen, reparera celler. Stressa av. Sömn är oerhört viktigt för återhämtning utav stress. För mig, när jag tränar, är åtta timmars sömn bra. Sju kan funka, men då kan jag fortfarande känna mig lite sliten när jag vaknar.

Vi sover ungefär en tredjedel utav våra liv, ändå är sömnen något vi bara tar för givet och sällan funderar särskilt mycket över. Sömnen kommer i sista hand. Folk stressar sönder sig på jobbet, gör allt för att väga upp detta med motion och bra mat, men sömnen funderar de inte ens över. Kanske lite i förbifarten, med konstaterandet att man är trött och inte sovit så mycket. Men varför ger man inte sömnen större vikt?

Jag har nämnt någon gång tidigare, vikten utav god sömn. Något vi spenderar så mycket tid på i livet, påverkar oss givetvis och mycket mer än vi kanske vill tillstå. Jag tror att mycket av att jag har lust, känner mig motiverad till träningen och känner att träningen går bra, hänger ihop med min sömn. Likaså min viktnedgång.

Så, varför sitter jag en halvtimme för att skriva ett långt inlägg om sömn? Givetvis för att jag idag känner igen min trötthet, min olust och kroppens reaktion, på den otillräckliga sömnen inatt och i fredags, samt känner mig som ett vrak. Jag har ringar under ögonen, ser ut som sju svåra år, har fått utslag i ansiktet efter stressen inför tentan förra veckan. Hade jag tänkt rätt i helgen, så hade jag prioriterat sömn. Hade jag gått och lagt mig några timmar tidigare inatt, hade jag förmodligen vaknat pigg och glad, inte alltför sent imorse, fått mer solljus och på köpet kunnat ha lite bättre matplanering under dagen. Jag menar, när äter man lunch, när man äter frukost vid tolv?

Jag vill helt enkelt slå ett slag för sömnen. Den är så himla viktig. Dessutom så lovar jag kroppen att ikväll ska jag gå och lägga mig, inte senare än tolv, d hinner jag få mina åtta timmar och vaknar förhoppningsvis pigg och glad imorgon.

(Det värsta med det här inlägget är att det ger min mamma rätt. Jag har nu blivit en av dem som kommer gnälla när folk säger att de sover för lite och använder klassikern “Sova kan man göra när man är död” (hur man nu tänker då?))

Hur sover ni?

“Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

“Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad “i det fina vädret”. Jag “hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och “misslyckats”, jag har testat “soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon “har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) “alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom “framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka “Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!