Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Lucka 12 – Topp 10 träningslåtar

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag delar jag me dmig utav 10 träningslåtar jag gillar.

Jag tränar inte så ofta med musik, jag har nästan alltid en ljudbok i öronen när jag tränar med min ipod. Jag vet, det låter konstigt. När jag väl tränar med musik så är det väldigt olika vilken typ av musik jag gärna kör till, beroende på vilken träning det blir. De här tio låtarna är låtar jag gillar av helt olika skäl och de presenteras utan inbördes rangordning. Jag älskar musik och är känd för att sjunga mycket, både för mig själv och för andra. Så jag älskar musik där jag kan sjunga med och dras med i musiken.

Don’t stop me now – Queen

Dance with somebody – Mando Diao

Die Motherfucker Die – Dope

Alla vill till himmelen men ingen vill dö – Timbuktu

Pon de Replay – Rihanna

Uprising – Muse

Hot’n cold – Katy Perry

Bulletproof – La Roux

No air – Jordin Sparks feat Chris Brown Remix Jason Nevins

Mamma Mia – Mamma Mia The Movie

Bonus relax:

Promise in the air – Malou Berg

bloglovin

Lucka 11 – Mina styrkor.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om mina styrkor.

Jag ser mig själv som en stark person. En person som klarar mer än jag tror och inte är begränsad av annat än min egen inställning. Kanske är det en av mina starkaste sidor. Att jag vågar fastän jag är rädd, att jag kämpar och biter i, fastän jag är slut. För jag ser mig själv som en stark person, både till kropp och själ och försöker agera därefter. Ibland innebär den styrkan att våga vara svag och det är jag också. Kanske är det min egen trygghet som är grunden till min styrka. Jag är trygg nog att vara den jag är. Och den jag är, är faktiskt en riktigt bra person för det mesta. Jag älskar ju mig själv.

Lucka 10 – När jag inte tränar.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag vad jag gör när jag inte tränar.

Ibland känns det som om det enda jag gör är att träna, men det var ett tag sen. Nu känns det som om jag aldrig tränar. Men det är ju inte heller sant. Jag gör en massa grejer när jag inte tränar, men det finns vissa saker som är mer eller mindre regelbundna. För det första pluggar jag en del på Psykologprogrammet på Stockholms Universitet. Studierna borde helt klart få mer av min tid, än vad de får just nu.

Jag har ju också ett stort och brinnande hästintresse som följt mig under hela livet. Jag har ridit i mer än 20 år och haft egen häst i 18. Vissa perioder har varit mer intensiva än andra, just nu är jag inne i en ganska ointensiv hästperiod, med bara en häst att rida och träna. Men jag har å andra sidan ett gäng andra hästar att vara ansvarig över..

När jag inte är i stallet, inte pluggar och inte tränar, så finns det en sambo, fina vänner och en härlig familj som tar både min kärlek och tid i anspråk. Det blir middagar, resor, fest, träffar och mys.

Det finns en hemstad med ett hus/gård som lockar och pockar. Jag håller ridlektioner och när jag är på landet är jag en härlig lantis, i stan en härlig stadsbo. Det finns en soffa hemma som är sjukt skön att krypa ner i. Det finns musik att lyssna på, filmer att se, böcker att fördjupa sig i. Jag gör helt enkelt en hel del när jag inte tränar.

Lucka 9: Min träningsfilosofi

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om min träningsfilosofi.

Mina tankar runt träning har mer och mer gått från att köra skiten ur mig och att glorifiera alla pass där maxpulsen ligger dinglande nära, till att handla om att skapa en helhet, en frisk kropp.

Egentligen skulle meningen ovan kunna räcka helt och fullt för att förklara vad jag tänker och tror om träning, men jag tänkte utveckla mina tankar en aning mer. Träning har gått från att vara obefintlig i mitt liv, till att uppta ganska mycket tid och tankar. Förr var mitt mål med de flesta pass jag körde, att träna så hårt jag kunde. Det fungerar om man tränar med vilodagar emellan och ger kroppen tid att återhämta sig. Det fungerar också om man har en bra grund att stå på.

Men om man, som jag, började träna ganska många dagar i veckan och ändå tyckte att ett pass bara räknades om man körde skiten ur sig, då finns risken att det enda man gör bara är att slita på kroppens resurser. Det fungerar ett tag. För mig lät det konstigt att vissa pass måste vara med lägre puls, att vissa pass skulle ge kroppen återhämtning istället för en brännande mjölksyra. Jag tyckte att “lätta löppass” och direktiv att hålla pulsen nere under ett spinningpass, var helt befängt. Jag förstod inte vad det gav. Det gällde väl bara att köra upp pulsen så högt som möjligt och hålla den där så länge som möjligt? Ju hårdare desto bättre.

Jag fick lära mig att träningen inte bara ska handla om att göra av med kalorier “bränna”, det är inte bara ett sätt att gå ner i vikt. Jag har, ju mer kunskap jag har skaffat mig och ju mer jag tränat, insett att träning och “bränna fett”, är två helt olika aktiviteter. Det jag vill göra är att träna. Om man vill träna, så måste man träna långsiktigt och på ett sätt som bygger upp kroppen. Inte det motsatta.

Så min filosofi handlar om hela kroppen. Att bygga upp en kropp från grunden. Att stärka svagheter, göra den svagaste länken i kedjan stark. Inte bara stärka den redan starka kedjan (vilket oftast är både roligare och lättare att motivera sig till). Att få en kropp som håller för livet. Inte som ska prestera på topp i grenspecifika övningar såsom exempelvis bicepscurl. Sen vill jag givetvis bli snabbare, smidigare, bättre.

Men det ska vara med ett helhetstänk och med glädje. Träningen ska var rolig. Den måste ock inte alltid vara det. Alla pass är inte rosenkantade och guldglittriga, verkligen inte. Men träningen ska inte utföras på grund av tvång, den ska vara grundad på träningsglädje och en kärlek till den egna kroppen.


För att använda en sliten fras: Because I’m worth it!

Lucka 8 – Min önskelista

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag skriver jag ett öppet brev till tomten och berättar vad jag önskar mig till jul.

Hej tomten, jag har förstått att du läser min blogg regelbundet och nu kikar här för inspiration till årets julklappar.

Jag vill inte göra dig besviken, så här kommer en fin liten önskelista.. (Vi vet ju alla att jag önskar fred på jorden, mat till alla svältande och sådana där fina saker. Att jag vill att mina nära och kära och jag håller oss friska är också en sån där härlig önskan. Men över till det mer materiella!)

Stickad mössa CRW från Hööks. Perfekt för att hålla huvudet varmt under kalla vinterdagar i stallet.

http://www.slojd-detaljer.se/Assets/ProductImages/Large/1368/1368_01.jpg

Akrylfärger i stora tuber, any kind. Jag ska försöka väcka liv i min konstnärstalang. Och till färgen får det gärna komma lite penslar och ett stativ! Jag har målat en del fint i mina dagar faktiskt. Kanske något fint till nya lägenheten. Allt konstnärligt och pyssligt gör gott för själen.  En glad själ är himla trevligt..

Långa löpartights med snygga detaljer. De här tex, MXDC här på Shapemeup.
Fast mer praktiskt vore ett par vinterfodrade till.

Ett par walkingskor som är vattentåliga. Tex ASICS Gel Arata GTX från Löplabbet.

Icebug - Mr Bug

Ett par Icebugs! Så att man kan både gå och springa trots is och halka.

Thalia Two-In-One Women’s Sports Top, en snygg tränings/danstopp från Nike.

Smink! Jag behöver piffa upp min sminkväska lite, men hur kul är det? Älskar Make Up Stores grejer. Ett rött läppstift vore ju också en höjdare.

Klicka för att stänga fönstret

En snygg portfölj. I need!

Det här sjukt snygga understället från Craft (och jo, det är snyggare i herrmodellen)

http://www.fudogsaipan.com/store/images/uploads/bronze_horse.jpg

Och sen för dem med sjukt mycket pengar, jag vill ha en stor järnstaty utav en häst.

Sen har jag säkert glömt massor, men nu har ni, eller alltså, jag menar tomten, något att jobba med..

Lucka 7 – Min bästa träningskompis

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om min bästa träningskompis.

Jag har inte en träningskompis som betyder mycket för mig och min träning, jag har två. De är med mig på de svettigaste och hårdaste passen. De peppar och kontrollerar hur hårt jag jobbar. De fyller mig med energi och ger mig tydlig feedback på att det går åt rätt håll. Därför är det sällan jag tränar utan min pulsklocka eller min iPod.

Jag har aldrig varit en person som tränar med andra. Det händer ibland och då är det roligt, men jag gillar att träna själv, att gå in i fokus och köra stenhårt. För det mesta tränar jag själv och då är prylarna ovan verkliga guldklimpar.

bloglovin

Lucka 6 – Min dag

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag vad jag gjort idag, en rätt ovanlig måndag.

Dagen idag skulle visa sig bli lite märklig. Är det inte typiskt att det var just idag det var dags att redovisa hur min dag sett ut?

Imorse ringde klockan 07:40, jag hade givit mig själv sovmorgon då arbetet jag satt med igår kväll drog ut på tiden, men ändå fick jag bara drygt fem timmars sömn. När klockan ringde var jag inte det minsta sugen på att gå upp. Jag brukar gå upp sju de dagar då jag ska vara i skolan nio, men om jag är snabb så brukar tjugo i åtta fungera det med. Imorse var jag inte snabb och jag tvingade min sambo att gå upp ur sängen (!!) och stänga av mitt alarm och snoozade en kvart till. Av någon anledning var jag dock inte det minsta stressad och hann med både frukost (ostkaka is the shit!) och att skriva tre rader på bloggen innan jag stack iväg till skolan.

Jag hade redovisning utav mitt arbete i skolan mellan nio till tolv och det gick bra. Redovisningar fyller mig inte med samma nervositet som det kunde göra när jag var yngre och jag brukar sällan förbereda mig nämnvärt före. På vägen hem fårn universitet handlade jag lite mat och lagade till en märklig lunch åt mig och min sambo, samtidigt som jag hade en måndagsdans i köket. Måndagar är fantastiska dagar!

Tröttheten efter en ganska intensiv vecka kom över mig efter maten. Min plan att åka till stallet fick se sig besegrad och jag segnade ner i soffan. Trött, kall, tung och frusen. Jag skulle ju hinna med gymmet också. Och att baka! Istället kröp jag ner under täcket i den stora dubbelsängen för att vila en timme. Jag är stolt över mig själv att jag lyssnade på kroppen. Klockan sju väckte min sambo och hans kompis mig. Klockan sju! Hela dagen hade försvunnit utan att jag ens förstått hur det gick till. Förövrigt så tog det dem säkert en stund att få liv i mig, hela väckningsprocessen kan vara oerhört påfrestande för mig och min omgivning.

Jag blev sedan serverad middag utav två stiliga karlar. Kyckling med ris, ärtor och sås på cremefraiche. Supergott.  Hela tiden i bakhuvudet snurrade tankar kring att jag borde göra något mer än att begrava mig själv i soffan och se på härligt hjärndöd tv resten av kvällen (alltså, jag erkänner även om det tar emot: Paradise Hotel, Top Model, Svenska Hollywood fruar…).

Klockan hann bli tio innan jag återvände från de döda på riktigt. Jag lämnade killarna vid tv:n, de bangade på min idé om frisk luft, och klädde på mig alla möjliga kläder och gjorde mig redo för en runda i kvällsstilla Sundbyberg. Det där med att klä på sig tog dock sin lilla tid. Det är så mycket som ska med och på när det är mörkt och kallt ute. Vantar och pannband och raggsockor (jo!), pulsklocka, ipod, rätt lager kläder och så vidare. Tio i elva lämnade jag lägenheten och tog löpsteget ner till Lötsjön.


Två lager på överkroppen, vinterfodrade tights på benen, strumpor och raggsockor på fötterna, buff både som halsduk och pannband. Nästan redo!

Jacka, skor, pulsklocka, ipod och vantar adderade. Redo!

Kroppen kändes lycklig över rörelsen och den friska luften. Själen svarade direkt på den vita vintervärlden. Kvällens middag gjorde sig dock påmind och vid lite håll fick jag sänka tempot till en rask promenad. Jag gick genom ett tyst Sundbyberg, min vända jag brukar gå. Tog in alla intryck längs den oerhört bekanta vägen och tänkte på vår kommande flytt. Då vi lämnar Sundbyberg och hamnar på Kungsholmen. Det ska bli fantastiskt, men jag kan inte hjälpa att känna en viss sorg över att lämna allt det välbekanta, vackra och trygga hos Sundbyberg. Jag har bott här i fyra år och trivts med både lägenhet och i staden. Vackra Löt och Råstasjöarna har varit mitt löp och promenadsällskap många gånger under de åren och idag var det med kärlek i bröstet jag gick samma sträcka igen. Njöt av lugnet, ensamheten och allt vackert runt omkring.

Kom hem till en nästan tyst lägenhet 40 minuter senare, med rosor på kinden och det där härliga lugnet i bröstet. Tog en snabbdusch, gled ner under täcket i sängen där jag nu sitter och skriver. Alldeles strax ska jag sova. Så det är med ett godnatt jag avrundar för dagen. Det har varit en fin, men ganska märklig dag.

bloglovin

Lucka 5 – Vad ger träning mig?

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om vad träning ger mig.

Jag känner mig trött, sliten, kanske nere, kanske stressad. Energin är låg och det sista jag vill är att förflytta mig någonstans. Men jag har en plan och träningskläderna åker på, motvilligt. Sen tvingar jag mig ner på gymmet eller ut i spåret och försöker motivera mig själv att börja anstränga mig.

Sakta men säkert går det och jag låter kroppen jobba upp en fin puls, låter svetten börja pärlas i pannan och känner hur andningen blir en aning tyngre. Det tar en stund, det är segt i början, det är som om kroppen måste väckas, värmas upp, förberedas. Så börjar energin sakta men säkert sippra in i kroppen igen, alla muskler har vaknat och det är både jobbigare och lättare att trycka på. Energin kommer som på beställning när ansträngningen blir högre för att slutligen explodera i kroppen och ge mig ett endorfinpåslag utan dess like.

Jag är odödlig, min kropp har helt plötsligt hur mycket som helst att ge. Musklerna är med mig, hjärtat pumpar, andningen är snabb. Syresättningen utav blodet går undan. Svetten rinner. I’m in the zone. Varje utmaning känns spännande och möjlig. Jag säger inte nej till något även om varje ja smärtar en aning när jag måste tänja på gränserna . Kroppen går från att vara en trött och seg massa, till att bli en stark maskin.

I huvudet är alla tankar på trötthet utspolade och det existerar bara rent fokus. Att ta sig framåt, att klara av nästa utmaning, fokus fokus fokus. Mantran hjälper mig att pressa ur det lilla extra. Jag växer över min egen förmåga. Kroppen ger allt, musklerna darrar och pulsen närmar sig max. Bara en liten bit kvar till mål. Jag imponerar på mig själv. Kropp, själ och vilja är ett. Jag bevisar än en gång att jag kan så mycket mer än jag tror.

Sen får pulsen sakta dämpa sig lite. Kroppen får sänka tempot, pressen avtar. Andningen djupnar och blir långsammare, svetten torkar sakta in i huden, bildar saltspår ansiktet. Lugnet infinner sig. Alla tankar på oväsentligheter, oroligheter, upprördheter är försvunna. Kvar finns ett tillstånd av total bliss. Kroppen är lugn och glad, själen är lugn och glad, huvudet är tyst och stilla. Jag återvänder hem och personen som släpade sig iväg en knapp timme tidigare känns långt långt borta. Jag gav mig själv en timme och fick så mycket mer tillbaka än lite träningsvärk dagen efter. Ett lugn i både själ och kropp.

Ibland får jag frågor kring varför jag tränar så mycket, eller varför jag tränar överhuvudtaget. Svaret är både enkelt och svårt. Träning ger så oerhört mycket. Träning är en slags terapi för mig, en terapi för både kropp och själ. Den fyller mig med energi, ger mig självförtroende, svettiga träningskläder, träningsvärk, utmaningar, förmåga till större ting, endorfinpåslag, kraft att orka med både med och motgångar, ork att leka, busa, springa, en friskare kropp, självkänsla, fina, starka uthålliga muskler, glädje, en chans att vädra ut känslor och att bearbeta tankar. Träning blir ett sätt att bryta en destruktiv tankebana eller ett sätt att känna ett rus över livet.

Träningen får mig att växa som person och att vara ett bättre jag, med mer tålamod och lust. För mig är träningen en fantastisk batteriladdare och ett glädjeämne i livet. Men ibland glömmer jag bort  allt det och ser bara det svettiga, jobbiga, värken både under tiden och efter och tårarna som så lätt rinner över när man gör sitt yttersta och inte orkar mer. Men då måste jag påminna mig om att jag i stort sett aldrig har ångrat ett träningspass, efteråt och att är det något som träningen ger mig, så är det energi och kraft att orka med livet. En inte så lite viktig pusselbit i mitt liv.

Lucka 4 – Vad tycker jag om bloggandet egentligen

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om vad jag tycker om att blogga, egentligen.

Vad många nog inte vet, så började jag blogga 2006 och den bloggen lever lite då och då upp, även nuförtiden, den handlade mer om mitt liv i stort och smått än om något specifikt. Jag bloggar även på gårdens hästblogg och har haft den här, min älsklingsblogg, sen augusti förra året.

Jag började blogga anonymt för att få stöd och pepp utifrån under min viktresa och det har jag verkligen fått. Jag kunde aldrig ana att bloggen skulle växa med sådan kraft och dra till sig så många fina människor när jag började skriva den. Idag fyller bloggen ett bredare syfte och min känsla är att jag försöker ge tillbaka lite av all den kärlek ni ger till mig, ut till er läsare.


Såhär ser det ofta ut när jag bloggar. Fötterna på bordet, datorn i knät. Tv:n på.

För det allra mesta är bloggen en fantastisk ventil, en plats att bolla och fundera, peppa och inspirera, söka råd och få motivation. En plats för bikt, för glädje, för ilska och en möjlighet att göra min röst hörd. Då är bloggen bra. Då är jag en person som bloggar.

Det finns dock stunder, då bloggen tar över, eller kanske känns krävande. Vad ska jag skriva? Hur ska jag hinna skriva? När fokus hamnar för mycket på vad andra vill läsa, snarare än vad jag vill skriva. När jag tappar bort mig själv bland alla stora ord om balans och känsla. När man måste socialisera sig utanför bloggen och det bildas grupperingar och jag känner mig som  kusinen från landet. När bloggen tar för mycket tid och när jag går helt och hållet in i rollen som bloggare. Då är bloggen mindre bra.

Jag tror att så länge jag är medveten om att det finns stunder då bloggen kanske får lite för stor betydelse i mitt liv men att den i slutänden bara är en blogg och inte så mycket att hetsa upp sig över. Så kommer min blogg fortsätta vara en plats för inspiration, motivation, träningsglädje, balans och hälsa. Ibland är bloggandet jobbigt, men för det mesta är det något jag gör med glädje och då kommer det från hjärtat!

Lucka 3 – Vem ledde mig in i träningsvärlden

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om vem som ledde mig in i träningsvärlden.

Jag tror min väg in i träningsvärlden till träningsglädjen, har kommit bitvis, med hjälp utav olika människor. Jag nämnde min idrottslärare igår, som jag hade i två idrottskurser under gymnasiet. Han såg mig och min förmåga, istället för att se min oförmåga. Han bjöd in mig i träningsvärlden och väckte ett intresse som fick börja gro i mig. Men den personen som fick mig att verkligen älska träningen, det var Maria, min första PT.

När jag var 19 år, tror jag att det var, så fick jag PT-träning i julklapp (eller var det födelsedagspresent?) av min mamma. Jag minns att jag inte blev så väldigt glad, utan kände mig snarare indirekt kritiserad. (Idag är jag jätteglad över presenten!) Förr i tiden var allt som hade med min vikt och min kropp, väldigt känsligt. Jag tog det väldigt personligt när någon pratade om vikt, träning eller mat. Även om det inte alls hade med mig att göra. Jag var självmedveten och självkritisk, men samtidigt i någon form av förnekelse.

Men jag lovade att ge det hela en chans.

Maria visade sig vara en varm, engagerad, duktig, grymt vältränad och lagom tuff PT med ett helhetstänk som jag idag inser inte är alldeles för vanligt. Hon tog sig ann mig helhjärtat och drog igång en eller två växlar till i mig. Jag minns ett av våra första möten, då vi pratade om mål och träning. Jag antar att jag sa att jag ville gå ner i vikt. Maria pratade då om skillnaden på att gå ner i vikt genom att äta bra och träna, eller genom att bara dra ner på maten. Hon lyckades inpränta bilden av att gå ner i vikt, utan att träna, snarare handlade om att tyna bort och bli grå och tunn (haha, ja herregud, den bilden har jag fortfarande!) och när man går ner i vikt och tränar, så får man både en inre och yttre styrka som strålar ut.

Så, vi satte igång och tränade. Vi körde stavgång ute (idag tror jag att jag skulle kunna hålla ett tempo som kanske skulle vara en aning mer utmanande), vi körde mycket styrka i gymmet. Supersettade, la in kondition mellan styrkeövningarna, jag lärde mig att älska trappmaskinen och crosstrainern. Jag blev stark. Sakta växte en kärlek fram i mig. Kärleken till träningen och till den där fantastiska människan som peppade, pushade och trodde på mig. En fantastisk känsla.

Träningen fick ett mål och en mening och det var inte ovanligt att jag körde en timme på trappmaskinen, nästan ensam på gymmet, en fredagskväll. Träningen började integreras i mitt liv.

Den presenten jag fick, var nog det bästa jag hade kunnat få. Jag har tränat med Maria i senare omgångar också och hon är fantastisk. Så tack Maria för att du väckte träningsglädjen, pannbenet och kämparglöden i mig!


bloglovin

Lucka 2 – Min första träningskärlek

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om min första träningskärlek.

Jag var 17 år och jag satt i ett litet litet gym i anslutning till min gymnasieskola. Det var specialidrott, en kurs jag hade valt själv och vars lektion jag såg fram emot varje vecka. Första gången i livet jag var en av de duktiga, på idrottslektionerna. Jag var inte snabbast eller mest vältränad, nej verkligen inte. Men jag var ambitiös och kämpade på.

Just den här lektionen skulle vi ha styrketester. Vi var 19 killar och 2 tjejer i gruppen. Jag, ryttaren och Helena, orienteraren. Killarna var en salig blandning av hockey-, bandy- och fotbollsspelare, samt brottare och friidrottare. Stämningen var just den här lektionen lite extra taggad. Det fanns rekord att slå, det fanns prestige och ära att få.

Min lärare, en fantastisk människa, utmanade mig när det var dags att köra sittande benpress, att alla reps jag gjorde, skulle han göra, med ett ben. De ständiga retsamma skämten om att ridning inte är träning, jag skulle visa honom! Vi fick välja mellan 110 och 140 kilo och sen skulle vi göra så många reps vi orkade i tempo.

Jag valde 140 kilo och satte igång. 10 reps gick snabbt, likaså 20, sen trettio, då började mjölksyran komma. 140 kg är rätt tungt efter ett tag. Fyrtio reps betades av och även 50. Min lärare såg inte lika kaxig ut längre. Sen klämde jag ur benen med 6 stycken till. 56 reps på 140 kilo. Min lärare klarade bara att matcha mitt resultat med ett ben i 15 reps.. Det blev ett skolrekord.

Sen var det bänkpress, som jag gjorde för första gången. Vi skulle bara köra en reps med maxvikt. jag hade ingen aning vad jag skulel ta, så det tog några reps på olika vikter innan jag kom upp i vikten jag förmodligen borde haft från början. Sen var jag trött. hade jag bara tagit ett kilo till hade jag tagit rekord bland tjejer, där också. En fin andraplats.

Där och då tror jag att jag blev lite förälskad i styrketräningen. För den brydde sig inte om hur jag såg ut eller vad jag vägde. Jag kunde prestera. Det är egentligen först på senare år, som styrketräningen har fått mindre uppmärksamhet. Det kanske är för att jag har insett att jag kan prestera inom andra områden också. Det är bara jag som sätter mina gränser.

bloglovin

Lucka 1 – Jag som idrottsstjärna

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag öppnar jag luckan – Jag som idrottsstjärna

Vi ser dem, vi följer deras prestationer. Vi hyllar dem när det går bra och vi kritiserar dem när det går dåligt. Vi blir berörda och känslomässigt engagerade. De är bäst på vad de gör och vissa blir legender som aldrig riktigt dör ut eller glöms bort i folkhemmen. Björn Borg, Gunde Svan, Zlatan, Anja Pärson, Ingemar Stenmark, Annika Sörenstam, Pernilla Wiberg, Börje Salming, Ludmila Engqvist, Ingemar Johansson, Sanna Kallur, Patrik Sjöberg, Glenn Hysén, Karolina Klüft, Malin Baryard, Per Elofsson, Kajsa Bergqvist, Tomas Brolin, Therese Alshammar, George Scott, Stefan Holm, Charlotte Kalla, Magdalena Forsberg, ja, listan kan minst sagt göras lång..

http://legendsrevealed.com/sports/wp-content/uploads/2009/06/borg.jpg

http://cdn01.tv4.se/polopoly_fs/1.1124796.1249473243!image/1737030052.jpg_gen/derivatives/w450/1737030052.jpg

http://assets.nydailynews.com/img/2008/06/11/amd_zlatan.jpghttp://2.bp.blogspot.com/_x_0d3yj12ns/S3Wjc9dLtWI/AAAAAAAADMk/2S453mPVPYY/s400/Gunde+Svan+Lugnet.jpg

Jag vet inte om jag skulle klara av livet som idrottsstjärna. Jag vet inte om jag ens känner mig frestad av tanken. Det låter häftigt, framgångarna, utmaningarna, lyxen, resorna, träningen, publiciteten och kändisskapet (fast den verkar mest jobbig). Men när jag sedan tänker efter, vilken uppoffring det innebär. Att ge allt för sporten, för prestationen, för äran, för vinsten. Alla timmar på väg någon annanstans. Rotlöshet. Allt slit. Alla gånger då livet utanför sporten måste prioriteras bort för total dedikation. Då pressen utifrån är för stor. När hela Sverige blir besviket vid eventuella misslyckanden/förluster. Vilket jobb de har egentligen, idrottsstjärnorna.

Men tänk om man kunde plocka ut godbitar av deras liv och plocka ihop ett eget? Jag skulle vilja ha deras styrkor, få uppleva deras framgångar, dela deras utmaningar. Känna deras triumfer.

http://www.akaskidor.se/multimedia/archive/00180/AKA06ANJAB_180416e.jpeg

Jag skulle vilja ha Anja Pärsons ben och mod, kunna susa nerför livsfarliga branter, helt fokuserad, på ben som skulle kunna bära mig vartsom helst. Den kvinnan verkar dessutom oerhört klok. Jag skulle vilja ha Zlatans självförtroende och vinnarskalle. Han kanske blir kritiserad för sin attityd Zlatan, men jag älskar hans blick. Han vet att han är bäst, det finns ingen tvekan hos honom. Stenmarks fantastiska ödmjukhet och lugn skulle balansera upp Zlatans självförtroende. Vem skulle inte vilja ta del av Ingemar Stenmarks karriär och dedikation? Jag skulle vilja ha Sanna Kallurs fysik och snabbhet. Gunde Svan skulle kunna få dela med sig utav sin hurtighet och energi samt sina fyra OS-guld till mig (varför inte hans 7 VM-guld också..). Jag läste en intervju med honom för några veckor sedan och den mannen sitter förmodligen aldrig still. Känna hur Therese Alshammar upplever sin egen hastighet, med vattnet som enda motstånd och kroppen som bäst hjälpmedlet. Få hoppa längst, högst, springa snabbast. Ha en kropp som är tränad för att klara av lite mer än en vanlig kropp. Som är optimerad för sin uppgift. Uppleva totalt fokus och dedikation.

http://linnmikaelasjogren.blogg.se/images/2008/susanna-kallur_15457362.jpg

Jag skulle vilja samla på mig all deras erfarenheter och upplevelser. För det är däri det häftigaste ligger för mig tror jag. Sen kan de få ha sin lyx, sina resor och mediapubliciteten för sig själva.