Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

En bild i timmen – en utmaning på Island..

I lördags kom jag på den briljanta idén att ta en bild varje hel timme, för att ge en bättre bild av vad en dag här på gården kan innebära. Det var inte alltid helt lätt att komma ihåg, men väldigt roligt såhär efteråt.

8:00
Efter frukost var jag fortfarande väldigt trött och på väg ner till undervåningen för att klä på mig ridkläder och bege mig ut i stallet för att rida och flytta stoflocken.

9:00
Solen går upp över berget/kullen när jag sitter på Snodurs rygg på väg hem från hästflytten. Det är väldigt vackert och Snodur är väldigt upphetsad över att fått driva flocken.

10:00
Jag har fodrat och mockat klart och unghingstarna Draumur och Harkir tittar nyfiket på när jag sopar i stallet.

11:00
Harkir och jag jobbar lite i “ridhuset”. Vi “tömkör”, eller rättare sagt så tränar vi bara på att gå åt rätt håll när man drar i tygeln. Eftersom man får dra rätt mycket i början sitter tömmen fast i grimman. Draumur var redan avklarad och båda var MYCKET duktiga.

12:00
Jag är inne för lunch och den blir lite sporadisk då det inte fanns några rester från gårdagen att värma upp. En varma koppen och en tallrik med fil var vad jag rotade fram ur skåpen.

 

13:00
Efetrsom Eggert aldrig kommer in för lunch, så löser jag sudoku under tiden jag väntar på honom. Den halvsvåra var enkel, men den svåra var betydligt klurigare.

14:00
När Eggert väl kommer in, fick jag gå ut och tvätta hans traktor, Stóra-gulur (Ja, den “heter” så..). Min pappa skulle varit stolt om han sett mig, tvättande en traktor. Nu skulle det verkligen varit passande med en före-bild, för traktorn var dränkt i fårskit innan (det var därför den skulle tvättas) och se hur fin den blev. Dessvärre vard et SVINKALLT att stå ute och tvätta traktor med iskallt vatten i motvind. Så jag höll på att frysa bort.

15:00
Därför fick jag gå in och värma mig och dricka varm choklad när jag var klar och vänta på Eggert som körde iväg traktorn.

16:00
Här väntar jag och Thröm på Eggert och Sólbrún på väg ur transporten. Vi har precis anlänt till den stora fårhagen hos Yttri-Bjarg där vi ska hjälpa någon deprimerad fårbonde att samla ihop får, för det blir kanske oväder nu i veckan. Jag ser verkligen fram emot att samla får efter dusten med baggjävlarna dagen innan..

17:00
Jag och Thröm är ett drömpar när det kommer till fårvallning och fåren gör precis som vi vill. Känner att jag faktiskt är till hjälp. Mycket bra! Har ingen aning om var Eggert är, men han brukar alltid hitta mig, även om jag är mitt ute i ingenstans. Fem minuter innan bilden togs kissade jag bakom en grästuva, mycket lantligt.

18:00
Givetvis rymmer några får när vi precis börjar närma oss gården och springer in en hage utan grind i närheten. Det innebär att Eggert hoppar av sin häst och springer in i hagen efter. Det var verkligen SVINKALLT och blåste HÅRT och jag frös nästan ihjäl där jag stod i säkert 30 minuter. Tillslut kröp jag ner på marken och sökte lä bakom en stor grästuva. När jag såg upp stod Sólbrún sådär och blickade ut, väldigt vackert.

19:00
Vi har kommit tillbaka till gården, jag har ridit och flyttat stoflocken, nästan frusit ihjäl på kuppen och är här klar i stallet och är på väg från stallet in till huset. Dessutom har jag lyckats få något konstigt på tanden. Men glad är jag!

20:00
Här har jag INTE tagit droger, däremot en lååång varm dusch. Trots detta frös jag fortfarande lite sådär inne i märgen. Nu sitter jag vid matbordet och väntar på middag, ganska hungrig och lite trött.

21:00
Efter en väldigt god middag blev det efterrätt, riktig blåbärsglass köpt på en bondgård som gör sin egna glass. Väldigt god. Till det den självklara koppen varm choklad..

22:00
Här någon gång slutar min dag med att jag hämtar in divan Mirra som varit ute. Hon var väldigt arg för att jag försökte plocka bort tovor ur hennes päls och passade på att visa det genom att småbita mig. Hon är en riktig personlighet den där lilla hunden.

Sen låg jag i sängen och sov någon gång vid elva, har dock ingen bild på det, tyvärr.. ;)

Frågor på det?

Lucka 31 – 2011

Nu är 2011 här och det här är sista luckan i min decemberkalender. Tack för att ni läst, kommenterat och varit med mig hela vägen.

Jag är övertygad om att 2011 kommer med både kärlek, utmaningar, svårigheter, utveckling och glädje i en salig blandning. Jag ser fram emot det. Jag ser också fram emot att dela resan med er. Utan er vore min blogg ingenting.

Tack för det här året, nu har vi siktet inställt på 2011.

(Vi kanske skulle starta året med ännu en träningsutmaning? Vad tycker ni?)

Lucka 30 – 2010 – Utveckling Insikt Känslor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Förra året, på nyårsafton i Egypten fick vi uppgiften att bestämma tre ord som skulle symbolisera året som gått. Jag valde Förändring – Utrensning – Kärlek, det blev en fin årskrönika.

Vad är orden för 2010?

Utveckling
Insikt
Känslor

Mitt 2010 har varit som ett smörgåsbord med insikter och tankar som både har utmanat och provocerat mig. Jag har känt så mycket, hela 2010.

Det nya året kom i Egypten, med en förvirrad mormor och spyframkallande intervaller och fortsatte i ett superkallt Sverige där köldrekord tagits under vintern. Jag började stöta på motgångar med viktnedgången. Ett litet uns av tvivel började gro i mig, men jag kämpade på. Ja, jag kämpade verkligen. Jag gav inte upp.

Med Nike Convention klev jag utanför min comfort zone och träffade den här fantastiska kvinnan för första gången. Vi sparrades på ett sjukt svettigt kickboxningspass och det var början på en fin vänskap. Iom det mötet och den kommande vårens kliv in i “blogggemenskapen” förändrades min relation till min blogg en aning. Den blev ihopkopplad med mig, på ett vis den inte varit tidigare. Helt plötsligt träffade jag personer som läste min blogg, saker som skrevs på bloggen var långt ifrån anonyma längre. Att vara en del av gemenskapen var också att kliva ur min comfort zone, att träffa många nya personer i en liten klubb för inbördes beundran. Vissa personer fick genast en plats i mitt hjärta för deras stora värme och välkomnande.

Jag återupplivade min gamla skidåkarkärlek under en intensiv och impulsiv skidhelg och kände mig glad över alla möjligheter som finns där ute. Jag läste psykologi, drog igång en Marsutmaning, gjorde 407 utfall och skrev ett galet bra högskoleprov. Men någonstans växte fröet utav tvivel och vågen började visa alltmer oregelbundna resultat.

Gamla tankar, sådana där som jag både vet vart de kommer ifrån och varför de kommer, knackade på ibland och jag gjorde verkligen mitt bästa för att hantera, lyssna inåt och försöka förstå. Det blev en resa till Italien där ja kände behovet av ensamtid och sen var sommaren ett faktum efter att sista tentan skrevs utan det minsta fokus. Min syster fyllde 18 och den lilla tjej var helt plötsligt stor. Jag funderade mycket på vad hösten skulle bjuda på. Om Psykologprogrammet verkligen äntligen skulle bli aktuellt och vad det skulle innebära.

Min bästa vän blev gravid. Jag cyklade 12 mil för att komma hem. Jag och lillasyster åkte till Grekland för att bara njuta, men efter halva tiden var jag med om något av det jobbigaste när min syster blev riktigt dålig och fick opereras under tuffa förhållanden på ett grekiskt sjukhus. Jag lärde mig att jag kan vara oerhört stark när det gäller och att det någonstans under de senare åren har vuxit fram en vuxen Ella bland allt det härligt barnsliga. Det var en stor upptäckt. Att ta ansvar och känna att man någonstans vuxit i sina skor på den punkten.

Sommaren blev härlig. Det var ingen festsommar, inte så mycket träning som det var tänkt. Men solen sken, vi var på landet, hästarna var hemma och det hände grejer. Vi vandrade i fjällen och min kropp var hela tiden med mig. Men tvivlet i magen hade vuxit och fått mycket större proportioner. Jag försökte vända och vrida på mig. Prestera. Suga fram motivation baserad på något helt annat. Jag ville så gärna vara duktig.

Jag blev 26 år. Det är en kanonfin ålder. Jag kom in på psykologprogrammet och befann mig i sällskap utav ett gäng högpresterande typer. Vi snackar toppbetyg och topp-poäng på högskoleprovet. Det visade sig inte vara helt enkelt. Tankarna kring vikten, kraven och orken ställdes flertalet gånger på sin spets. Vad vill jag? Varför vill jag det? Hur mycket vill jag det? Tankarna fullkomligt spinnade omkring där inne och samtidigt gick hösten i ett rasande tempo. 6VU  lockade över 150 personer att träna och göra gott för kropp och själ. Så inspirerande! Världens finaste guddotter föddes och jag kände en stark mening med att finnas till, ibland för någon annan. En nära vän mådde oerhört dåligt och allt handlade helt plötsligt om överlevnad istället för liv. Tungt för alla inblandade och en oerhörd pärs att gå igenom, även för mig.

Hösten blev vinter och någonstans på vägen fick det där tvivlet tag i mig och ruskade om mig ordentligt. Jag tappade bort mig och ska jag vara ärlig har jag ännu inte riktigt hittat tillbaka till mig själv än. Det är som en god vän brukar säga, när man är mitt i en process känns det som om man bara står och stampar, det är först när man har den bakom sig som man ser hur långt man tagit sig. Just nu processar jag på högvarv.

2010 har utmanat mig. Utvecklat. Har fått mig att omprioritera i mitt liv. Vad är hälsa och vad är den värd? 2010 har skakat om mig, serverat insikter på insikter på rullande band. Men också låtit mig upprepa gamla, destruktiva mönster. 2010 har givit mig erfarenhet och svårigheter. Glädje och sorg. Jag undrar ibland “Är det här allt?” och känner andra gånger “Det här är mer än allt!”. Jag har gråtit och känt ensamheten krypa in och ta över mig. Jag har träffat många nya fina vänner som har stått vid min sida under året.

Jag har brottats med mig själv, men också insett hur fantastisk jag är. Jag har levt. 2010 var inte ett år på rosa moln, det har varit ett år då saker och ting bara har vänts upp och ner och jag har känt och levt och upplevt alltihop. Både det bra och det dåliga. Kanske därför tror jag att jag kommer se tillbaka på 2010 med mycket kärlek och tacksamhet.

2010, du tog mig mycket längre än vad jag kan inse!

bloglovin

Lucka 29 – Mina ambitioner

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Mina ambitioner just nu är att vara i mitt bästa jag för stunden och att vara både förlåtande och kärleksfull mot mig själv och min omgivning. Inte alltid så himla enkelt.

Lucka 28 – Det här saknar jag

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

(Det här med en kalender var ju superlätt till en början, men varför känns det som om tiden och planeringsförmågan har dalat allteftersom julen kom och gick? Jag “hinner” inte riktigt med just nu..)

Det är inte ofta jag går omkring och aktivt saknar saker i mitt liv. Men den senaste tiden har jag blivit påmind om personer och platser som jag faktiskt saknar. Min underbara farmor som gick bort för drygt 15 år sedan. En kvinna med krut i. Jag önskar så att jag fått lära känna henne så mycket bättre.


Här är det jag och farmor på Maldiverna för många år sedan.

Jag saknar att skriva, mer fokuserat. När jag flyttade till Stockholm 2006 var det för att börja på en skrivarlinje. Jag läste ämnet i 1,5 år och hade tankar på att skriva en bok som jag har halvfärdig på någon hårddisk, sen kom annat emellan. Men jag saknar skrivandets terapeutiska värde. Att skriva på bloggen fyller inte behovet helt och hållet.

För fan jag har ju inte känt

Något

Aldrig

Känt

När ni pratar om älska och evigheten

och jag vill bara dricka en drink till

Innan baren stänger

Och gå hem

Innan tunnelbanan slutar

Gick ni

Hade redan

Gått

Fast vodkan brände spåret

Raka vägen

Ner i halsen

Och ni gick hem

Säkert hand i hand
För fan
Jag vill ju inte höra

Vet ju redan

Att jag inte känner

Det ni känner

Och inte har

Det ni

Har

Och hemma har grannarna ändå

Fest

Och jag undrar en stund om det är så det ska vara ändå

Att gå ensam hem utan handihandvän

Och höra

Hur taket

Liksom vrider på sig

Över en

På vardagsrumsmattan

Fast det inte känns att man ska dö

Så vet man att det är nu det händer

Just denna stund

Och tuben gick och ni gick och min högra klack

Gick

Sönder

Och vi har haft för jävla kul

Tror jag

Under taket som ska falla ner

Och inget av det känner jag

Har jag ju sagt

Det är bara vodkan som bränner.

/Ella anno 2007

Jag saknar min friska mormor. Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom som tar bort all värdighet och som lämnar kvar en avskalad människokropp utan allt det där som var min mormor. Fruktansvärt!

Jag saknar mitt Fiji. Det känns tjatigt, men jag gör verkligen det. Just nu är det mycket Fiji-tankar och nostalgi.

Jag saknar mitt gamla sto Orka, som gick bort för många år sedan. Hon var en sån där fantastiskt klok häst som jag älskade ofattbart mycket. Hon skapade lugn i flocken och var en fin mamma. Min bästa vän.

Jag saknar att måla. Men eftersom jag fick världens bästa julklapp av min lillasyster, så skapade jag den här spännande tavlan.

Men egentligen saknar jag inte så mycket. Mitt liv är rätt så fint.

Lucka 27 – Min favoritplats

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag har ingen riktig favoritplats. Det finns många platser i mitt liv som jag älskar. Allt från mammas hänggunga i Änglarummet till gymmet till jaktkojan ute på landet till stallet till en speciell sten ute i skogen till bilen på väg någonstans. Jag har favoritplatser jag inte sett på flera år. Under ett speciellt breadfruit tree på Fiji, Mana Island. På Island mitt i en hästflock.

En liten ö, Röhällan, som vi åker till ibland på somrarna. Min säng. På en bred hästrygg. Hos en vän. I en varm famn. Med en bok, precis nästan var som helst. På rygg under stjärnklar himmel. Med näsan i en härligt doftande hästman. Runt en brasa. I stort sett överallt med dem jag älskar.

Lucka 26 – Mina drömmar och mål

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det här inlägget är en dryg dag försenat, det är inte helt utan anledning. När jag satte mig ner för att skriva om mina drömmar och mål kände jag mig väldigt ofokuserad och oklar. Det kan vara svårt att definiera något när man är mitt inne i någon form utav “kris”. Kris låter måhända onödigt dramatiskt, men en kris kan ju faktiskt vara nödvändig för att det ska ske en positiv utveckling.

Just nu känner jag mig i varje fall lite lätt krisande. Att då försöka vaska fram både drömmar och mål var inte helt lätt. Eller är det det faktum att mina drömmar känns en aning för banala? För ospecifika? Jag vill må bra, i kropp och själ. Så enkelt, men vägen dit är inte spikrak och tydlig och på något vis själva målet. Att utvecklas, att utmanas. Att växa och finna den fina balansen allt mer oftare.

Jag vill bli en bättre människa, både mot mig själv och min omgivning. Mitt bästa jag.

Mina drömmar och mål är allt annat än statiska och jag vet att det inte finns något slutmål, det kommer alltid finnas en drivkraft att förbättras. Det som var drömmen igå, kanske är uppnått idag, men då har fokus redan förflyttat sig till nästa mål. Att stanna i stunden, kanske är ett mål i sig? Att våga vara nöjd här och nu.

http://t3.gstatic.com/images?q=tbn:mU_3BHgx1WbCHM:http://www.keithbraithwaite.com/blog/uploaded_images/Goethe-Goals-Tuscan-701377.jpg&t=1

Jag har mål och drömmar som rör min träning också så klart. Att bli lätt och få en kropp som klarar “allt”, att bli snabbare, smidigare, hållbarare. Mina drömmar pendlar och växer i olika riktningar, utan att jag för den sakens skull tror att alla drömmar är sådär ljuva om de skulle uppfyllas. Vi behöver drömmar att sträva mot, att motiveras av. Drömmar och mål.

Lucka 25 – Det här är kärlek

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Kärlek är mycket större än ord. Klyschigt, men sant. Jag hyser kärlek till många och mycket i mitt liv. Det är jag oerhört tacksam över.

Kärlek är både en tröst, en trygghet, en längtan, ett hopp, lycka och fullkomlig, enkel, hängivenhet.

Lucka 24 – Ett ögonblick

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag var 21 år och satt ensam på en 12 timmars flygning mot Sydney. Bakom mig hade jag lämnat en kusin och en god vän och sex veckor i Asien, framför mig hade jag ett blankt oskrivet blad. Jag hade inte ens någonstans att sova natten jag skulle landa. Jag hade bara ett datum, en dryg månad framåt, då jag återigen skulle befinna mig på Sydneys internationella flygplan för att styra kosan mot Fiji. Jag var helt ensam, kände ingen och hade ingen mer än mig själv att förlita mig på. Tjejen i flygstolen bredvid frågade vad jag skulle göra i Australien och jag svarade att jag inte hade någon aning. Skulle jag se guldkusten? Jag tvekade, insåg att jag glömt att ens bläddra i min backpackerguide för att ta reda på vad landet down under, hade att erbjuda.

Sex på kvällen landade planet och jag stod förvirrad, lite nervös, men ändå förvånansvärt lugn på Australiensk mark. Ensam alltså. Jag hade tvekat när jag förstod att min resa skulle fortsätta utan sällskap. jag har övervägt att också vända hem. Men jag stod tillslut där, i början av november alldeles själv och kände att äventyret på något vis bara hade börjat. Vägen till mig själv. Jag skulle vara hemma två dagar före julafton. Men det blev först i april som jag återvände hem till Sverige. Den resan förändrade mig för alltid på så många sätt. Jag kom hem starkare, tryggare och med mycket mer självsäkerhet i kroppen. Jag hade goda vänner, en fantastisk kärlekshistoria och vykortsvackra minnen med mig i bagaget och kommer förmodligen alltid nära en liten längtan tillbaka. Jag är så oerhört tacksam att jag vågade trots att jag var rädd.


Familjen jag bodde med i Fiji.

Lucka 23 – Det här får mig att må bättre.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag vet inte om det krävs så många stora ord för dagens lucka. Det räcker med en bild från dagens snöiga ridtur. Eros var sprängfylld med energi. Vilja som jag hade som handhäst fick ha en bjällerkrans på sig. Snön öste ner i slutet av ridturen när båda hästarna sprängde iväg i en galopp och jag såg absolut ingenting. Hjärtat är alltid lättare efteråt.

Lucka 22 – Det här upprör mig.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det här ju ett jättesvårt ämne! Inom olika ämnen upprörs jag av olika saker. Jag har oerhört svårt för orättvisor av olika slag, människors olika värde och fördomar. Jag mår fysiskt dåligt av att höra om barn och djur som far illa.

Jag har en tro på människors godhet och tror inte att världens är så svart och vit som att det finns “goda” och “onda” människor. Jag tror att det alltid finns en orsak till varför det blir som det blir. Jag upprörs av att höra människor som baserar sin uppfattning och sina fördomar på sin egen ringa erfarenhet, utan att se sig omkring och tänka i större banor. Jag upprörs av åsikter som är rasistiska eller “Jag är inte rasist, MEN….”. Den någonstans grundläggande tanken om “vi och dom”. Jag upprörs av att läsa om våld mot kvinnor. Eller hur våldtäktsoffer får “skylla sig själva” för att de har kort kjol eller var ute ensam. Jag upprörs över att tjejer ska uppmanas försiktighet och itutas rädsla. Jag upprörs av åsikter om att feminism är dåligt. Jag upprörs av feminismen när den får agera slagkämpe för kvinna som den starkare könet. Varför kan vi inte bara vara lika mycket värda, allihop. Varför måste något kön vara bäst? Varför måste kön överhuvudtaget spela någon roll?

Jag upprörs av generaliseringar, gruppindelningar, att dra alla över en kam. Kanske upprör det mig så mycket, för att det saknar eftertanke. Det är så lätt att påstå att XXX är YYY. Istället för att fråga sig, varför är dte så, om det nu är så? Vari ligger grundorsaken? Vad kan vi göra åt den?

Många har väl hört uttryck som att det sitter fler “invandrare” än “svenskar” i våra fängelsen. Jag har ingen aning om, om det är sant eller inte. Men när det blir ett argument för att “skicka ut invandrarna” eller ett bevis för att “svenskar är bättre” då ser jag rött. Varför kan man inte tänka två steg längre? Hur kan man ha en sådan snäv människosyn?

Ja, det var lite av vad som upprör mig. Ett stort och svårt ämne, det finns så mycket att uppröras över i världen.

Har ni några hjärtefrågor som upprör er?

Lucka 21 – I min träningsväska

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det är rätt ofta jag sticker till gymmet utan träningsväska. Jag byter om hemma, tränar, drar hem och duschar.

I min träningsväska, en sån där svart från SATS ligger det en drös med tveksamma grejer dock. Alltid när jag ska dusha/byta om på gymmet och har den med, så får jag botanisera bland alla möjliga burkar, flaskor, krämer och hårprodukter (glasögonfodral!) som jag mycket sällan ens använder. Jag tror att jag har fyra olika deodoranter i väskan tex. Fyra!

Jag tycker förövrigt att min väska är i perfekt storlek, även om jag ibland sneglar lite på alla de snygga väskor som finns.

(Annars har jag haft sån träningsvärk under dagen, att jag trodde att en muskel gått av när jag vaknade imorse.. Nu befinner jag mig på landet i ett svinkallt hus, klockan är tre, jag ligger ihopkurad ensam i sängen och jag kan inte känna min näsa, så kallt är det. -21 grader ute. Om jag fryser ihjäl inatt, minns oordningen i min träningsväska.)

Lucka 20 – Mina träningsskor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Det här var de träningsskor jag kunde rota fram. Alla förutom de svarta använder jag regelbundet. Jag är ingen extrem skosamlare, av de sex paren ovan har jag vunnit Nike-skorna i mitten på raden längst fram. Jag har fått de två ljusa skorna på övre raden via konvent och endast köpt de tre andra paren.

Men jag har en lång lista på önskeskor. Så det finns en viss risk att min lilla skosamling kommer föröka sig.
bloglovin

Lucka 19 – Detta ångrar jag.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag vet inte om jag aktivt ångrar så mycket i mitt liv. Visst finns det små saker, ögonblick, saker man sagt, saker man gjort, som man i efterhand önskar att man gjort annorlunda Men några stora livsval? Några stora misstag?

Nej inte vad jag kommer på. Klart jag har gjort saker jag inte är så stolt över, men någonstans lärde jag väl något utav det som har gjort mig till den jag är idag.

Är det något jag dock ångrar, generellt, så är det alla negativa tankar jag haft om mig själv under årens lopp. Tänk om jag hade förstått tidigare, att jag duger precis om som jag är. Att jag har samma rätt att vara lycklig som alla andra och att jag har många bra egenskaper som gör mig omtyckt för den jag är. Det hade besparat mig många tårar och mycket självtvivel.

Lucka 18 – Om jag inte bloggade om träning(/vikt).

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Om jag inte hade bloggat om det jag nu bloggar om, så finns det en hel del hjärtefrågor som jag också hade kunnat blogga om. Jag skriver ju redan en hästblogg och har tidigare skrivit en blogg som friskt blandade allt från humor, personliga reflektioner, dagboksbloggande med någon form av samhälleligt reflekterande.

Skulle jag skriva en annan blogg så är risken stor att jag skulle lägga ner mer tid på hästbloggen. Men om inte, så har jag ett stort intresse för samhällsfrågor. Jag tycker om att diskutera inställningar, attityder, fördomar och orättvisor. Kanske skulle jag då blogga om sådant. Eller så skulle min blogg vara mindre specifik och mer en livsstilsblogg, med plats för vad jag än ansåg vara intressant.

Idag resulterade mitt hästbloggande dock i bilder som dessa:

Lucka 17 – Så motiverar jag mig

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång. Idag publicerar jag gårdagens lucka, bättre sent än aldrig!

Många mail och kommentarer jag får handlar om hur jag motiverar mig. Jag tycker frågan är svår att svara på. Jag vet inte? Min motivation kommer inifrån, men det innebär inte att jag alltid känner mig motiverad. Många gånger är det sista jag vill, att göra något jag har bestämt mig för att göra. Jag kanske inte alls har den minsta lust att dra iväg och träna intervaller. Ändå är jag väldigt bra på att få mig själv att göra det jag har bestämt. Jag tror hemligheten ligger i att bestämma sig i god tid före. Ni vet hur roligt/enkelt allt känns när man planerar saker. Jag kan sitta och klura på hur kul det ska bli att ta sig ann en hel del jobbiga och tråkiga saker. För när jag planerar så finns inte den där “jag orkar inte!” Eller “Jag har ingen lust!” känslan. Så planeringen är oftast oerhört optimistisk.

Men när det ska utföras kan det bli svårare. Där är jag bra på att “stick to the plan”. Framförallt när det kommer till träning. Om jag inte har någon plan att förhålla mig till blir jag däremot mycket mer svävande i att ta tag i saker. Om jag inte har någon träning eller träningsupplägg inplanerat känns det oftast som om jag famlar i blindo. Ska jag gymma? Springa? Köra ett gruppträningspass? Möjligheterna är enorma, men svårigheten att ta ett beslut och sedan dessutom motivera sig att utföra det är jobbigt. Jag behöver min plan för att kunna följa den.

Motivationen till att följa planen ligger nog djupt inom mig. Min plan finns utav en anledning, den är djupt förankrad i en vilja att utvecklas. Sträva framåt. Bli bättre. Må bättre. Prestera. Den drivkraften skapar en vilja och en motivation att utföra även uppgifter som inte alltid är så kul. Det i en kombination utav en stor nyfikenhet på livet och en förkärlek för utmaningar, så har ni nog receptet för vad som skulle kallas för en stark motivation.

De gånger då motivationen inte finns där? Då säger jag antingen till mig själv “Det känns alltid bättre efteråt.” eller ger mig själv lite andrum. Man måste inte vara på topp jämt.

Lucka 16 – Mitt starkaste träningsminne

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.

Jag har många starka träningsminnen. Men jag tror att en av de starkaste är från när jag sprang längre än en mil för första gången, 19/9 2009. Jag sprang 21 km. Jag har ju pratat om det redan en del och skrev det här inlägget då. Men det är för att jag minns känslan så väl. Hur jag tänkte springa max 11-15 km ca. Spränga mitt eget distansrekord. Jag minns hur jag upplevde runners high någon gång efter en mil. Då jag trodde att jag borde vara trött, men benen bara fortsatte. När löpningen blev enkel och lätt. När 15 kilometer inte var någon big deal och jag ville fortsätta.

Jag minns att jag tyckte att allt var så vackert. Solen som speglades i Riddarfjärden. Baksidan av Kungsholmen, klipporna. När jag sprang på en träbrygga, ljudet och känslan att springa på sviktande trä är fantastisk!

Jag minns att jag sprang förbi ett gäng som satt och drack öl längs med Solna strand. När jag kom tillbaka två timmar senare, satt de fortfarande och drack öl och jag sprang, fortfarande. De ropade efter mig, undrade hur länge jag skulle hålla på. Jag minns att jag log som en sol. Jag minns att jag bara stannade en enda gång och det var för att kissa. Jag stöp in på en toalett vid Pampas Marina, med saltränder i hela ansiktet. Skrattade åt min spegelbild, jag såg inte klok ut! Jag minns att jag kände att 2 mil inte var omöjligt.

Jag minns hur ont det började göra på slutet. I hela kroppen, jag minns att jag upprepade gånger hade ett mantra från Jillian Michaels igång i huvudet. “Push through the pain.” Hela tiden, en bit till. Det fanns verkligen inte i min värld att bryta. Jag hade det i mg, även om det gjorde lite ont. Kroppen protesterade en aning men huvudet var bestämt. 2 mil var tvunget att bli 21 kilometer, jag sprang ett extra varv runt kvarteret för att få ihop halvmaradistansen.

Vilket fint minne.

Lucka 15: Mina rädslor

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om mina rädslor.

Vad är jag rädd för? Att inte räcka till. Att bli avvisad. Att vara utanför. Att vara en dålig flickvän. Att misslyckas. Att gå upp i vikt. Att må dåligt. Att ta fel beslut. Att inte ha kontroll. Mörker.  Att inte vara bra nog. Att vara en dålig vän. Att förlora någon jag älskar. Att göra andra besvikna.

Jag har nog många små rädslor, fler än dem jag räknat upp ovan, som kanske inte alltid gör sig påminda, men som finns där under och påverkar mig i vissa situationer. Jag tror att det som är viktigt, är att man försöker utmana sig själv och sina rädslor, att man ifrågasätter dem och inte bara anpassar sitt liv utefter dem så att man aldrig ska behöva vara lite rädd. Jag tror att rädslor finns där för att konfronteras och att man växer av att utmana sig själv. Att visa sig modig nog.

Rädslor känns ofta farligare i mörkret än när man plockar fram dem i ljuset och ser dem i vitögat. Jag är inte rädd för mina rädslor, jag är medveten om dem.

Lucka 14: Dagens träningsoutfit.

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag bjuder jag på dagens träningsoutfit.

Dagens pass var ett lite oengagerat, 45 minuters styrketräning på Sats Södra station (fasen vad kallt och konstant blött deras golv i damernas omklädningsrum är, ogillar skarpt!). 45 minuter som inte kändes särskilt kvalitativa då, men såhär efteråt känns det bra att jag fick in passet ändå.

Dagens träningsoutfit då? Jo, jag var rätt stilig på gymmet idag. Jag hade en av mina favorittoppar på mig. Den är lila även om den på bilden ser blå ut, från Nike och min favorit eftersom den sitter perfekt, är snygg och framförallt i ett dri fit material som är mycket skönare än andra funktionsmaterial. Löparbyxorna kommer också från Nike, men de är lite för låga för att de ska vara helt optimala. På fötterna har jag löparstrumpor från Löplabbet och ett par skor från Reebok. Under har jag en sporttopp från casall och min pulsklocka/pulsband från polar. Riktigt kittad var jag!

Lucka 13 – Den här veckan

Varje dag under december kommer jag öppna en lucka till mina minnen, tankar och åsikter. Kanske lär ni känna mig, personen bakom den här bloggen, lite bättre under resans gång.  Idag berättar jag om vad den kommande veckan har att bjuda på.

Den här veckan är sista riktiga veckan i år, sen kommer julen, mellandagarna och nyår. Just därför är den här veckan lite extra fullpackad med roliga grejer. Vi ska riva ut ett kök, jag ska äta middag med några fina vänner, det ska ridas och pappa kommer. Dessutom ska jag träna, plugga och fixa. Det blir tidiga mornar och på något vis ska jag ju hinna julhandla också. Helgen kanske blir den första oplanerade på veckor, eller så blir det en tripp ut på landet, jag gör som jag känner.

Det kommer förmodligen bli en toppenvecka. Och nästan måndag så sätter mina vägningar igång igen, så ja. Det händer grejer.