Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for January, 2012

Den arma stackars kvinnokroppen.

Den arma stackars kvinnokroppen. Alltid i fokus. I våra egna, andras och medias ögon. Jag blir ledsen när jag hör hur mycket vi pratar om kroppar, om storlekar, om viktuppgång/viktnedgång hos andra, vi bedömer, dömer. Än så länge är inte manskroppen lika utsatt för fenomenet.

Jag blir ledsen när jag hör andra prata nedlåtande om sina, helt vanliga, fantastiska, kroppar, jag blir ledsen när jag tänker nedsättande om min egen kropp, men jag blir tamefan förbannad när jag hör andra tala nedsättande om andras kroppar. När kvällspressen smäller upp bilder på någon kändis gropiga lår och skriver “KÄNDISARNA ÄR PRECIS SOM OSS!!” eller “SE BILDBEVIS PÅ XXX:S VIKTUPPGÅNG!”.

Jag blir förbannad och ledsen när jag hör att var femte sjuåring är missnöjd med sin kropp. Jag blir rädd när jag ser bilder på den nya dockan för barn som inte bara är mager, utan snarare nära döden, med sitt glada välsminkade ansikte som ler så sött. Tänker att om det där är ett ideal vi vill ge våra barn, då kommer fler än var femte sjuåring ha kroppskomplex inom en snar framtid..

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/13796356/548/normal/8c11e896d9124/2011-10-16+14.23.11.jpg

 

Jag blir också ledsen när jag läser om bantarboken för ungdomar, som spelar det på det klassiska kortet att om du inte är smal, är du olycklig och opopulär, men blir du smal, kommer du bli skolans fotbollsstjärna. Hur duktiga vi är på att ge vikten och utseendet sådant otroligt stor betydelse.

This book is about a 14 year old girl who goes on a diet and is transformed from being extremely overweight and insecure to a normal sized girl who becomes the school soccer star. Through time, exercise and hard work, Maggie becomes more and more confident and develops a positive self image.

Jag blir så trött på att höra alla kommentarer kring hur den perfekta kvinnokroppen ska se ut. Jag blir så trött på att se tokretusherade bilder på kroppar, dagligen i all media jag möter.

Jag blir förbannad på hur kvinnokroppen exploateras i de mest märkliga sammanhang, som i reklam för något som inte har det minsta med en kvinnokropp att göra.

Källa: Utomordentliga bloggen “Sälj Grej Med Tjej”

 

Jag blir trött på dagens kvinnoideal, som inte lämnar plats för vanliga kroppar. Jag blir trött på att det är ovanligare att se vanliga, helt vanliga, friska, normalviktiga kroppar i media än att se antingen retuscherade eller späkta kroppar och anse att det är det normala.

 

Jag är trött på att höra naturligt smala personer få uppmaningar om att “ta du en kaka till” och rundare personer få välmenande råd om dieter.

Jag blir jätterädd när jag dels ser bilder som dessa, två bilde rur HMs katalog från 2004 på två kvinnliga modeller och två bilder ur HMs katalog 2009. Det har gått fem år mellan bilderna och hur mycket mindre är inte modellerna? Jag blir jätterädd när jag hr mig själv tänka helt automatiskt “vad stora modellerna var förr”?!?! Se på armarna, fingrar, ben, revben! Jag läste inlägget som Bloggaren Gröna Anna (tyvärr finns inte bloggen längre, vad jag kan hitta) skrev då, 2009, när hon gjorde jämförelsen och blev lika upprörd då som nu.

Jag blir arg och trött och ledsen när jag ser mina vackra, starka och fantastiska kvinnliga vänner sucka över tjocka lår, eller armar som absolut inte kan vara bara eller hur mycket bättre allt vore om man vägde tio kilo mindre. Jag blir ledsen för att jag känner precis likadant mestadels utav tiden.
Men då blir jag i alla fall lite glad över alla dessa goda initiativ och kloka, coola, starka, strålande och häftiga kvinnor som det finns där ute, som vågar säga ifrån och sparka uppåt. Gud vad glad jag blir över det. Heja er!

Den här lappen måste jag sätta upp någonstans.

http://www.malou.se/blog/wp-content/uploads/2011/12/stanna-upp-en-minut.jpg
Via Malou

Vilodag.

Idag är jag ensam hemma på gården.

Då har jag bestämt mig för att i stort sett bara vila. Jag låter hästarna få vila helt idag, bara gå ute i hagen i det fina vädret och lägger mig själv i soffan framför en film och bara är. Tror att det är det bästa jag kan göra. Jag har lite ryggont vilket kommit och gått desenaste månaderna och jag sov inte så bra inatt.

Så, ni hör ju hur klok jag är.En hel dag då jag faktiskt skulle kunna vara duktig och jobba på som tusan nr ingen är hemma, så väljer jag att bara ta det lugnt. Skönt. och jag tänker inte få det minsta dåligt samvete över det (här snackar vi förbättring)!

Jag tror inte det går någon nöd på hästarna i alla fall..

Saker som går ganska bra:

  • Att inte äta något godis sen jag kom till Island. Fast, egentligen får jag min sockernivå fylld ändå, för islänningar gillar socker, kakor, fruktyoghurt, varm choklad etc.
    Men alltså, godis är då ganska onödigt (säg det till mitt godissug trötta kvällar..).
  • Att börja ta “Lysi” varje dag. Det trodde väl ingen. Torksleverolja. Det smakar inte godis, men Eggert hävdar att det kommer göra mig pigg som en lärka och typ tio år yngre (nej, det hävdar han inte, men jag ser ju att hans fysik är väldigt god för att vara 60 år och tänker att det säkert beror på oljan).
  • Att ta johannesörtsdroppar varje dag. Ska hjälpa mot nedstämdhet, jag tror det funkar, eller så är det alla andra tusen skäl som gör att jag mår bra. Men dropparna skadar i varje fall inte.
  • Att sova och äta regelbundet. Det blir liksom så automatiskt.
  • Att inte ha så förbannat mycket ångest. Skönt.
  • Att tänka att allt inte är “nu eller aldrig”. Att jag åker hem till Sverige när jag jobbat klart den här dryga månaden, innebär inte att jag aldrig kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Jag älskar det här landet.
  • Att bestämma att jag nog ska vara snäll mot mig själv när jag kommer hem. Träna lagom, inte ha så mycket onödig ångest över skitsaker, göra saker jag mår bra av, låta saker som gärna fastnar “i älta-hjulet” rinna av mig lite mer och kanske skita i en massa måsten och borden. Skala av en hel del. Tror det blir bra.
  • Och sen allt annat också. Går bra alltså.

 

Dör den stora trött-döden.

Klockan är tio minuter över åtta, det är tolv timmar sedan jag gick upp. Jag är nyduschad och helt slut, redo för sängen. Det här med att Eggert bröt handen/armen innebär egentligen inte så jättemycket mer jobb för mig, det är mer det där att jag måste göra allt jobb själv alltid. Att träna sex-sju hästar varje dag är inga stora problem. Det är bara det att det är så mycket annat runtomkring som också måste göras. Fodras, ta in och ut, vara i fårstallet, mocka, äta lunch, fånga svårfångade hästar, laga ett staket osv osv. Sen är tiden helt plötsligt slut och varje dag tänker jag att imorgon ska jag hinna med allt det jag hade tänkt idag. Att träna lilla Kakali lite, att lära Fluga lite trix, att jobba med extrahästen som är inne osv osv.

Dagarna går så otroligt fort och det är roligt och just nu väldigt fritt, eftersom det är lättare att planera sin dag/sin tid utan att Eggert kommer med nya saker som vi ska göra hela tiden. Men gud vad trött jag!

Efter besök i det “lokala gymmet” har jag grym träningsvärk.

Det “lokala gymmet” som Eggert numera gärna kallar fårstallet, gjorde sannerligen skäl för sitt nya namn både i söndags och  lördags.

I lördags kom jag ut och fann en översvämning i ladan som är i anslutning till delen där fåren bor. Jag fick genast den angenäma uppgiften att ösa ut allt vatten. För att försvåra det hela så var golvet under vattnet täckt av ett tunnt islager efter en tidigare översvämning = glashalt.

Träningspasset var upplagt som så, först, ståendes i statisk knäböj, ösa vatten med stor hink i sex andra hinkar. Själva ösandet, både åt höger och vänster håll, gav fin kontakt med både rygg och armmuskler. Det hala underlaget gav effektiv träning för bålstabiliteten. När sex hinkar var fyllda, kom nästa del i cirkelpasset. Antingen ställa sig upp ur en knäböj med två stora och tunga vattenhinkar som extravikt, eller resa sig till raka ben och böjd rygg och sedan göra en klassisk “good morning” med de två vattenhinkarna på var sida kroppen, fortfarande på ostabilt underlag = heja bålen! Steg tre i cirkeln var att snabbt ta sig med de två hinkarna ut ur ladan och tömma dem och snabbt ta sig tillbaka. Upprepa tre gånger och börja sedan om.

Efter 90 minuter var benen skakiga, ladan tömd på vatten, jag blöt från topp till tå och det lokala gymmet hade visat sig vara pålitligt. Där får man alltid ett gott träningspass!

Igår var det för mer benstyrka. Det var dags för det klassiska träningspasset “Rulla hösilagebal”. En hösilagebal väger några hundra kilo och är inte alltid helt villig att låta sig rullas. Igår hamnade jag i maxstyrketest utav dessa två starka och dugliga ben, när en extra tung och “orund” bal, inte ville röra sig en millimeter. Eggert som brutit armen var inte till mycket hjälp, så jag fick glida nermed ryggen mot balen och med fötterna på spjärn mot väggen, precis som i vilken benpress som helst. Sen var dte bara att pressa. och visst gick det. Men jag skulle inte bara flytta balen, jag skulle hålla kvar den så tills dess att Eggert (med bara en arm) fick bort all plast runt den. Vilket tog lite tid. Under tiden hade jag några hundra kilo statiskt belastande mina lårmuskler. De pallade trycket!

Efter det så var det “härligt” att vada i djupt, tungt hösilage och bära bort detta hösilageen bit bort. Att “vada omkring” i en och en halvmeter djup hösilage är faktiskt väldigt mycket jobbigare än man kan tro.

Det här träningspasset var en aning kortare och intensivare. Men jag tycker utbudet på det lokala gymmet än så länge är ganska bra. och träningsvärk har jag alltid någonstans. Det finns ett annat träningspass som jag går på ibland och det heter “Lyfta (kasta omkring på) tunga trägrindar till dödens dagar” det är ett väldigt bra pass för armar, axlar och bål och det verkar alltid finnas en till grind någonstans som ska flyttas och gärna lyftas upp högt. Härligt!

Ett annat favoritpass är annars “Ta sig fram så fort man kan genom djup snö/snö med skare och fånga fyrbent djur”.

Vem sjutton behöver SATS?

Är det inte i ögat man kan se hästens själ?

En liten miniuppdatering om lilla Kakali.

Mitt senaste inlägg var ganska olycksbådande för stackars Kakali. Men i fredags så hände det något när jag var ute i hagen. Kakali som alltid skytt oss människor som pesten, minst sagt och alltid hållit sig på långt avstånd vågade sig plötsligt fram till mig. Jag var i hagen en timme och alla de andra hästarna stod som en ring runt sig och jag antar att han blev nyfiken.

Han vågade sig fram bit för bit och jag gjorde mitt bästa för att ignorera honom och låta honom få tid på sig att våga komma nära. Han stod bakom Lomber och kikade, kanske en-två meter bort från mig. Det är ett jättegott tecken! Sen vågade han nosa på min hand och jag nuddade hans nosrygg innan han gick bort en bit och upprepade proceduren.

Men det här innebär att det finns nyfikenhet där inne och att stressen/rädslan har börjat ge vika för den. Jag sa därför till Eggert att jag vill börja träna honom, lite på samma sätt som Fluga, men på en helt annan nivå. Jag har inte ens tänkt tanken på det tidigare, eftersom jag inte gillat honom och hans spark-sessioner och det är ett dåligt utgångsläge om man vill få en hästs förtroende. Men när den där lilla ynkliga unghästen tog sina trevande steg mot mig i hagen, då smälte mitt hjärta, såklart. Håll nu tummarna för mig och Kakali, att jag slipper bli sparkad mer och att han slipper känna sig så rädd och stressad (och tuff) att han sparkar.

 

Hur lämnar man någonsin den här vyn?

Sverige är vackert och allt det där. Men hur sjutton lämnar man någonsin den här vyn?

I backspegeln.

Tänk om jag inte tackat ja när jag fick frågan om att jobba här i slutet av september förra året?

Jag är så sjukt tacksam över att jag gjorde det, att jag är här och vad det gör för mig som person. Helt otroligt lärorikt, roligt och utvecklande.

Fina Fluga.

Fina fina Fluga. Hon är en så himla modig och härlig häst. Sen jag kom tillbaka till gården har hon, som vanligt, fått lite extra uppmärksamhet. Jag vill verkligen få henne mindre spänd och stressad och för det krävs mycket jobb.  Men det är utan tvekan värt det. ( Tidigare inlägg jag skrivit om Fluga: Ta sig vatten över huvudet?, I did it! och Status Fluga )

 

 

De senaste dagarna har jag struntat i ridhuset och struntat i ridvolten och vi har gemensamt provat våra vingar direkt på vägen. Hon är så duktig! Jag börjar fortfarande alltid att jobba med henne från marken och sitter inte upp förrän hon är någotsånär avslappnad. När jag sitter på plats så ger jag henne godis från ryggen innan vi går. Det har fått henne att vänta på mig istället för att spänt vänta på att kasta sig fram.

Igår var hon inte ens sugen på att gå när jag bad henne, utan ville gärna ha en bit godis till först. Det är framsteg! Jag minns hur hon kastade sig iväg första och andra gången jag red, så att jag nästan flög av och hur jag mest kämpade för att få stopp och hålla mig kvar och hon mest kämpade med att sticka, spänd som en fjäder.

Våra ridturer nu är energiska, men nu skrittar hon och skenar verkligen inte. Hon går i skritt på lång tygel och frustar. Vi rider längre och längre sträckor och hon verkar tycka att det är roligt. Vi skrittar enbart fortfarande, även om vi båda är sugna på att höja tempot, men jag tänker börja med trav från marken och få den avslappnad där innan vi ökar takten från ryggen.

På marken är hon fortfarande stressad, men hon gör stora framsteg. Hästen som förut sprang så fort hon såg någon gå in i hagen går ibland att bara gå fram till och fånga i hagen, ibland inte.. Idag gick jag in i hagen och hängde där en timme, kliade på hästar, fotade lite och bara var. Då stod hon hela tiden bara någon meter bort och jagade ibland bort andra hästar som blev för närgångna mot mig. Hon kom fram och lät mig klappa henne på mulen lite, men mest stod hon och kikade på mig. Det är som en helt annan häst.

Det här skulle aldrig hänt för två månader sen…

 

 

Vi behöver träna mer på att tåla hastiga rörelser, att inte fly så fort något är minsta läskigt samt att inte knuffa undan människan med baken om hon blir stressad. Men hon är helt fantastisk denna lilla modiga häst.

To be continued..

Långpromenad deluxe.

Idag var det dags att samla ihop de ridhästar som haft vintervila i en extremt stor hage, några mil från gården. Det är den där “hagen” som är en knapp mil lång och en knapp halvmil bred. Hästarna ska få komma hem där det finns lättåtkomligare mat och där vi har lite koll på dem. 30 glada herrar väntade på oss i närheten av grinden och jag fick som uppgift att gå en del utav vägen, före hästarna och agera som stoppkloss så att de inte skulle få för sig att springa hem och bli svettiga. Inte så bra när det är så pass kallt ute som det varit idag.

Solen gick upp under promenaden som var både lång och ganska svettig. Men framförallt var det härligt. Hade världens bästa sällskap (30 pigga och glada hästar som visste precis vart de var på väg) och världens vackraste vy. Därför tog jag 300 bilder, minst, så jag ursäktar om jag dränker er med dem. Men ni måste erkänna att det var vackert.

Dessvärre föll Eggert och bröt handen när jag inte höll koll på honom (gamla skröpliga karl!), han är inne på sjukhuset och får den gipsad nu ikväll. Så jag lär ha några intensiva veckor framför mig.. Minst sagt tur att han har mig som sin höra hand just nu.

 

 

 

Kakali – fortfarande vid liv.

När jag kom tillbaka så var Kakali fortfarande hemma och på stall. Eggert har jobbat med honom varje dag i stort sett under de två veckorna jag var borta och eftersom han står tillsammans med de andra ridhästarna, så har han människor runtomkring sig en del, även när han inte jobbas med. Nu var det en månad,ungefär fem veckor, sedan han kom ht och på den tiden borde han blivit betydligt tamare.

Men, trots idogt arbete med honom, så är han precis lika stressad, rädd och benägen att sparka som tidigare. Kanske är han nästan snäppet farligare nu, då han ibland vänder sig mot en, i pressade lägen, och stegrar och även slår mot en med frambenen.

Flera gånger har han sparkat så mycket mot exempelvis en vägg att han är helt blodig efteråt. Då kan det handla om att Eggert håller i honom och stryker över hans kropp med något. Vi har båda insett att det hela tiden gäller att tänka “safety first” när det gäller honom och jag försöker att vara lugn, men ändå hela tiden vara uppmärksam på vad han gör, när han står inne i stallet och jag måste passera honom. Jag litar inte på honom alls, jag antar att det är ömsesidigt, den stackarn litar definitivt inte på oss heller.

I förrgår skulle vi jobba med honom i ridhuset och Eggert ledde med longerlina och jag gick efter för att få honom att gå. Där inne fick han springa av sig i linan för att vara lite tröttare när vi sedan skulle ta på honom. Lite tröttare = förhoppningsvis inte lika explosiv. Han sprang runt oss och även i farten drog han av några rejäla sparkar åt vårt håll. Reaktionen hos en “normal” stressad häst hade förmodligen varit att sprungit panikslaget runt runt runt, men han ÄR verkligen hård och tuff OCH stressad. Ibland stannade han och försökte att vända sig blixtsnabbt med rumpan mot mig för att skicka iväg en spark som seglade en halvmeter ifrån mitt huvud. Som sagt, hela tiden hålla ögonen öppna.

När vi fick tillbaka Kakali i stallet ställde vi upp honom och Eggert använde ett längre plaströr att klappa honom med. Han vill få Kakali en aning avsensibiliserad för beröring av olika slag. Det går sådär. Han vevade med bakbenen mot oss, mot väggen, mot allt som han kunde tänka sig så fort platsröret nuddade hans rumpa eller rygg och mage och jag stod mest och försökte läsa av honom. Det här är en häst som lätt kan skrämma människor, eftersom han är så pass redo att försvara sig och med sådana hårda medel. Det är en häst med ovanligt tufft lynne. Men är han omöjlig? Nej, det är jag övertygad om att han inte är. Jag är dock inte helt säker på hur mycket jobb som kommer krävas för att först och främst få honom lugn och trygg och sedan för att ge honom respekt, men inte rädsla, för människor. Jag är inte heller säker på att Eggert anser att det är värt den tiden, om han inte blir bättre snart.

Tillslut sparkade han så illa i väggen att han drog upp ett stort sår på bakbenet och blodet flödade. Vilket i min värld bara har lärt honom att vi människor verkligen är farliga. Lilla lilla Kakali. Jag önskar att jag kunde hitta nyckeln och lära honom hur han ska hantera oss tvåbenta monster, så att hans liv blev en aning bättre. Så att han får fortsätta leva. Men kanske blir det inte så. Enda skälet till att han lever fortfarande, är för att han är väldigt vacker och rör sig helt fantastiskt. Det är hans livlina.

Jag hoppas att nästa Kakali-uppdatering innehåller mer glada nyheter och mindre blod.

Island lever!

Jag hade ett ganska tungt sömn-påslag när jag kom tillbaka till Island, vilket har inneburit att jag har spenderat varje ledig stund med att sova, nästan. Eggert har gjort sitt bästa för att ge mig sovmorgon och det har blivit minst nio timmars sömn varje natt. Det är först idag som jag börjar känna mig någotsånär vaken och vid liv igen.

Hej!

Det här är en av de små ohanterade unghingstarna jag började jobba med när jag kom hit. Nu är han stora killen!

 

Här har vädret drivit mig till vansinne. Jag kom i torsdags och sen dess har det varit olika väder varenda dag. Vi har haft plusgrader med tö, regn, hagel, snö, ordentligt kallt, snöstorm, storm, sol. Igår var det snöstorm. Någon sa att vi hade mellan 17-20 m/s, jag vet inte hur mycket det anses vara, men när jag skulle kämpa mig genom vinden från stallet och hem, fick jag kämpa mig fram baklänges och kom fram med mjölksyra i benen. Ena kinden hade förfrusit och jag kunde inte andas mot vinden, för vinden “slog bort” luften för mig. Coolt.


Snö och storm ger väldigt liten sikt.

Traktorn stod utanför stallet en kvart och såg sen ut sådär.

Man vet förövrigt att det blåser när hunden snabbt kastar sig ut för att bajsa och bajskorvarna flyger iväg med vinden. Stackars Spori såg helt chockad ut.

Annars är det som vanligt här. Två nya hästar i stallet, Tvistur och Lomber, Kakali lever fortfarande (mer om honom imorgon..) och Fluga går från klarhet till klarhet. Fint.


Och det finns (fortfarande) en hel bunt hästar ute på fjällen som man skulle kunna ta med sig hem bara för att de är så gudomligt vackra..

Island all over again

Det var lite konstigt att lämna Sverige för att åka tillbaka till Island. Men nu är jag tillbaka på världens vackrast ö, där snön ligger vit på marken och det inte blir becksvart klockan tre. Älska!

Min sista månad. Jag ska verkligen njuta av den.

2012

20120101-164142.jpg

Ett nytt år och jag har så mycket jag vill säga om det som varit och det som komma skall. Men jag spenderar mina dagar med att antingen sova eller vara på sådana fantastiska nyårsfester som igår, så det får vänta lite.

Gott nytt år till er alla! Berätta gärna hur ni ser på året som gått och det som kommer. Nyårslöften? Vad lärde 2011 just dig?