Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for January 12th, 2012

Kakali – fortfarande vid liv.

När jag kom tillbaka så var Kakali fortfarande hemma och på stall. Eggert har jobbat med honom varje dag i stort sett under de två veckorna jag var borta och eftersom han står tillsammans med de andra ridhästarna, så har han människor runtomkring sig en del, även när han inte jobbas med. Nu var det en månad,ungefär fem veckor, sedan han kom ht och på den tiden borde han blivit betydligt tamare.

Men, trots idogt arbete med honom, så är han precis lika stressad, rädd och benägen att sparka som tidigare. Kanske är han nästan snäppet farligare nu, då han ibland vänder sig mot en, i pressade lägen, och stegrar och även slår mot en med frambenen.

Flera gånger har han sparkat så mycket mot exempelvis en vägg att han är helt blodig efteråt. Då kan det handla om att Eggert håller i honom och stryker över hans kropp med något. Vi har båda insett att det hela tiden gäller att tänka “safety first” när det gäller honom och jag försöker att vara lugn, men ändå hela tiden vara uppmärksam på vad han gör, när han står inne i stallet och jag måste passera honom. Jag litar inte på honom alls, jag antar att det är ömsesidigt, den stackarn litar definitivt inte på oss heller.

I förrgår skulle vi jobba med honom i ridhuset och Eggert ledde med longerlina och jag gick efter för att få honom att gå. Där inne fick han springa av sig i linan för att vara lite tröttare när vi sedan skulle ta på honom. Lite tröttare = förhoppningsvis inte lika explosiv. Han sprang runt oss och även i farten drog han av några rejäla sparkar åt vårt håll. Reaktionen hos en “normal” stressad häst hade förmodligen varit att sprungit panikslaget runt runt runt, men han ÄR verkligen hård och tuff OCH stressad. Ibland stannade han och försökte att vända sig blixtsnabbt med rumpan mot mig för att skicka iväg en spark som seglade en halvmeter ifrån mitt huvud. Som sagt, hela tiden hålla ögonen öppna.

När vi fick tillbaka Kakali i stallet ställde vi upp honom och Eggert använde ett längre plaströr att klappa honom med. Han vill få Kakali en aning avsensibiliserad för beröring av olika slag. Det går sådär. Han vevade med bakbenen mot oss, mot väggen, mot allt som han kunde tänka sig så fort platsröret nuddade hans rumpa eller rygg och mage och jag stod mest och försökte läsa av honom. Det här är en häst som lätt kan skrämma människor, eftersom han är så pass redo att försvara sig och med sådana hårda medel. Det är en häst med ovanligt tufft lynne. Men är han omöjlig? Nej, det är jag övertygad om att han inte är. Jag är dock inte helt säker på hur mycket jobb som kommer krävas för att först och främst få honom lugn och trygg och sedan för att ge honom respekt, men inte rädsla, för människor. Jag är inte heller säker på att Eggert anser att det är värt den tiden, om han inte blir bättre snart.

Tillslut sparkade han så illa i väggen att han drog upp ett stort sår på bakbenet och blodet flödade. Vilket i min värld bara har lärt honom att vi människor verkligen är farliga. Lilla lilla Kakali. Jag önskar att jag kunde hitta nyckeln och lära honom hur han ska hantera oss tvåbenta monster, så att hans liv blev en aning bättre. Så att han får fortsätta leva. Men kanske blir det inte så. Enda skälet till att han lever fortfarande, är för att han är väldigt vacker och rör sig helt fantastiskt. Det är hans livlina.

Jag hoppas att nästa Kakali-uppdatering innehåller mer glada nyheter och mindre blod.