Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for January, 2012

Den här är värd att se om och om igen.

Glädjande Kakali-nyheter!

För det första så lever han fortfarande och som det ser ut kommer han fortsätta göra det. Hurra!

Men det som är lite extra kul är att han nu kommer fram i hagen, fortfarande på sin vakt, men så pass cool att jag kan fånga honom. Jag håller mig dock fortfarande borta från rumpan för sparkreflexen har vi inte helt fått bort, men den är mycket bättre. Det här med godis kan vara väldigt effektivt visade det sig. Det har dock sin baksida, han har blivit ganska rejält tiggig och stundtals naffsig. Så i värsta fall har jag iställets ett till att vi nu har en häst som både biter och sparkar i stallet..

Nä, det är jag inte orolig över. Man måste börja någonstans och nu när han är mindre rädd, är det lättare att säga ifrån utan att skrämma ihjäl honom.

Första dagen uppstod viss förvirring.

Den första dagen när syskonen Lilja och Lomber hamnade i samma hage uppstod viss förvirring vid intag. Nu tycker jag inte att de är särskilt lika längre. Men då, på håll hade jag ingen aning om vem som var vem. Och de ÄR lika.

Eggert är lycklig nu.

20120129-170845.jpg

Vi kollar på handbollsem och såhär glad blir Eggert när Danmark gör mål.

Fantastiska Fluga.

Igår red jag en sväng på Fluga efter att fångat henne i hagen i stort sett utan några problem. Hon vet att hon får godis när hon kommer och ibland försöker hon sno åt sig godiset utan att bli fångad, men för det mesta går det bra. Hon är fortfarande spänd och stressad, men på en helt annan nivå än tidigare.

Jag bestämde mig för att ridturen igår skulle vi avancera från bara skritt till även tölt och trav. När jag satt upp var hon så pass cool att Eggert blev förvånad när han kom förbi med hingstarna. Bra start.

Eftermiddagen bjöd på fantastiskt ridväder, solen som var guldig  sände ett varmt ljus över oss och var inte riktigt, men nästan på väg ner och ljuset speglade sig i isen på ån, himlen var uppdelade i olika pastellfärger, minusgraderna bet i kinderna och luften var sådär härligt kall och frisk.

Och Fluga, hon var fantastisk! Pigg och glad, men avslappnad och gick som en dröm. Satt med ett leende från öra till öra och ville aldrig kliva av. Helt otrolig häst. Hon bjöd mig på en liten galopp också, längs den snöknarriga vägen. Hur kan man inte bli förälskad i den hästen?

Stormen.

Eggert har i flera dagar pratat om det dåliga vädret som var på väg. Jag väntade och väntade men möttes utav solsken nästan varje dag och det kom liksom aldrig något dåligt väder. Trodde jag ja.

Igårkväll började det snöa och blåsa. Och sen drog det igång på riktigt. Jag låg vaken till tre inatt för att det var helt omöjligt att sova till oljudet utanför och inuti mitt sovrum. Huset smällde och vinden bokstavligen bankade på mitt fönster. Det gick inte att höra sina egna tankar och det var omöjligt att se ut. Jag låg under täcket och höll för öronen, men det hjälpte inte.

Strömmen flippade på och av vilket fick julbelysningen runt mitt fönster att blinka läskigt. När strömmen går hemma hos oss i Sverige, så låter det inte, det bara blinkar till. Men när strömmen går och kommer här, så smäller det. Vid tre gick Eggert upp och stängde av all ström i huset, vilket var extremt skönt rent ljud-mässigt, men mindre skönt när elementen värmde ur..

När jag vaknade imorse, oförskämt sent, så var huset inbäddat i snö, vägarna var avstängda, det var omöjligt för Sigrún att köra till jobbet och skolan var stängd. På TV:n bad de folk att hålla sig hemma, inne. Under dagen ställdes en hel del tillställningar in, en hästtävling osv, pga vädret. Fast hos oss hade stormen redan passerat och det var bara den försvunna strömmen och snön som låg på helt fel ställen (så att vi fick skotta oss in i stallet tex) som vittnade om natten som varit. Och kanske snön och isen i hästarnas pälsar samt man och svans, här nedan på de dryga femtio stycken vi vallade hem idag..

Hädanefter kommer jag skratta åt snöstormarna hemma. Okej, kanske inte om Gudrun nr 2 kommer förbi och drar ner en skog. Men annars.

Saker jag tänker på just nu:

Hur kul det ska bli att genomföra andra upplagan utav Snäcksjön Triathlon! Jag har redan börjat planera och tänka på hur vi ska göra det bättre, vad vi ska göra roligare och vilka utomstående aktörer vi vill ha med på tåget (men samtidigt vill vi ju behålla den där familjära känslan..).

Att jag har skrivit så länge på den här bloggen och samlat på mig massvis med läsvärda inlägg. Jag borde läsa vad jag skrivit tidigare, oftare. Det finns många guldkorn att vaska fram. Hehe, hej då jante.. Kika här tex.

Vikten, men oftast på ett bra och konstruktivt sätt. Med lite mer energi och hopp. Bra!

På lite happenings under våren som rör både blogg och själ, så att säga. Kul!

Hur det ska bli att komma hem och börja plugga igen, i ny klass. Tänker om de inte gillar mig? Tänk om jag inte klarar av att sitta instängd i en skola hela dagarna efter jobbet här på Island Tänk om jag bara längtar tillbaka..

Nu twittrar jag också.

Sedan några dagar har jag givit mig in i ännu en social värld. Nämligen Twitter @ellabrolin. Det finns en hel uppsjö med spännande människor att följa och numera finns alltså även jag där. Twitter är roligt för att allt händer här och nu. Som att dyka rakt in i okända och kända personerna samtal, lägga sig i, tjuvlyssna, tycka och tänka.

Ni ser det senaste ur mitt feed en bit ner till höger på bloggen, eller så letar ni reda på mig på twitter och hänger med där också. Ja!

Håll tummarna.

Det verkar vara lite svajigt här på sidan, den senaste veckorna har bloggen flera gånger legat nere. Jag vet inte vad det beror på, men jag hoppas problemet blir löst snart.

Ett annat problem som jag hoppas blir löst snart (idag!) är Eggerts invalidisering pga ett brutet båtsben i ena handen och gipet som han därför går omkring med. Idag ska han nämligen till sjukhuset och ta av gipset och röntga igen. Då har han haft gips i två veckor. Har han tur, så ser allt fint ut och han slipper gipset. Har han otur så blir det fyra veckor till med gips = fyra veckor till som jag får göra nästan allt jobb själv. Jag hoppas på det bästa, men är rädd för att jag tror att två veckor för att läka ett så struligt ben, är lite väl optimistiskt tänkt.

Kan vi inte alla bara hålla tummarna för att allt ser fint ut?

Efter att varit inne i en och en halv dag och inte gjort ett jota, kände jag hur välbehövligt det var för kropp och själ. Så fyra veckor utan break, det blir lite för mycket.

Inte så sugen på lunch.

Fårhuvud, sylt på fårhuvud, syrad sylta på testiklar, syrad haj/val och annat som är precis lika osmakligt som det ser ut. Siktar på en god middag istället.. Eggert äter syrade testiklar till havregrynsgröten till frukost!

Dagens nära-döden.

20120124-112743.jpg

Torskleverolja blir bara äckligare och äckligare. Och inte hjälper det mot mensvärk heller.

Det som började så bra.

Solen sken, snön glittrade, det var vindstilla, några minusgrader och så fantastiskt vackert alltsammans. Lyckligt.

Tre timmar senare, mensvärken från helvetet hälsade på, stormen drog in och jag fick ligga i fosterställning i sängen för att överleva dagen. Extra plus för gråtattacker så fort jag såg levande varelser. Typ, hund, häst, får, Eggert. Tårarna bara sprutade. (Ni kan ju föreställa er hur det såg ut. Jag ska hämta häst – i tårar. Ska åka bil med Eggert – i tårar. Osv.)

Jomen visst.

Jag tror dock att jag älskar Eggert för att han tvingade in mig i sängmitt å dagen och såg till att någon annan sköter kvällsfodringen. Älskar.

(Det är nu det känns så jävla trist att inte äta godis, för visst är väl choklad det enda som verkligen hjälper mot vidrig mensvärk? Ipren kan ju slänga sig i väggen. Sa jag förresten att Sigrún köpte en chokladkaka till mig, utav någon outgrundlig anledning i lördags. Den ligger och ropar på mig i min handväska. )

Tummen ner för mensvärk. Men tummen upp för Mugison (och Eggert!)

 

Väderrapport.

Snö. Sol. Sex minusgrader.
Rätt fint..

Spori.

I en blå värld.

Livets soundtrack för tillfället:

Det där med att snacka isländska..

..går ju riktigt bra!
Jag behöver inte koncentrera mig för att förstå vad som sägs längre, kan snappa upp vad andra pratar om, fastän jag sysslar med annat. Hänger med i nyheterna på TV och pratar för det mesta obehindrat. Jag är stolt över att det gått så snabbt, från noll till hundra på tre, snart fyra månader.

Sen förstår jag inte allt och jag kan inte prata om allt. Men jag förstår mycket.

Eggert har länge tjatat på mig om att jag borde läsa och skriva mer på isländska. Men ärligt talat, hur börjar man? Jag försöker läsa morgontidningen regelbundet, men där är det så många komplicerade ord som jag inte förstår, att dte tar för lång tid för att mitt tålamod ska hänga med. Men skriva vill jag lära mig.

Eggert klev så idag in i rollen som lärare på riktigt. Han gav mig en hemläxa, att jag ikväll skulle skriva vad som helst och sedan skulle han rätta det. Det var mycket intressant att sätta sig och försöka skriva på ett språk som jag kan prata, men aldirg skrivit förr (om man bortser från några lustiga sms..)

Jag fick ihop en historia på ett A4, som påminde mig mycket om de där man skrev när man var tio år i skolan. (Jag ska vara glad om mitt språk ligger på en tioårings nivå dock..) Sen satte sig Eggert och rättade det jag skrivit och jag fick utan tvekan VG! Han var sträng min lärare, men sa att han var chockad över hur duktig jag var. Haha.

In your face – isländskan.

Bjuder på en bild utav min handikappade lärare dagen till ära. (Tror att det är själva handikappet som gör att han är uttråkad och vill ta sig ann mig som elev just nu. Jag är säkert ett utmanande projekt.

En till ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

För att spinna vidare på det här med kroppar, inte nödvändigtvis bara kvinnokroppen. Mitt inlägg i förrgår väckte viss debatt på facebook där inlägget dels beskylldes för att vara en ursäkt för feta kvinnor att slippa gå ner i vikt. Ja herregud. Men de här meningarna gjorde mig arg på riktigt:

“Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock. Bara de som inte orkar göra något åt saken och accepterar läget.” “När såg du senast “killen som får välja” gå med en Maggie* som är extremt överviktig. Det finns..kan det vara 1% av manliga befolkningen? ..//.. Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfestan och slippa ta killen som blev över för att få någon.”

*Maggie är 14åringen i boken som ska banta och som vänder sig till ungdomar/barn.

Meningarna ovan visar så tydligt på kärnan i en del av de problem som jag också menade att belysa med mitt förra inlägg, men kanske inte riktigt fick fram.

Det här med ideal påverkar verkligen inte bara mig själv direkt, det påverkar hur andra ser på mig, utifrån ett ideal. Om jag inte passar in i idealet så kommer då ett självklart antagande om att jag helst skulle vilja vara som idealet och då skulle må bättre. “Det finns ingen tjockis som trivs med att vara tjock.” Jag har hört samma resonemang när det har talats om homosexuella. “Fick de välja, skulle de givetvis hellre vara hetero, det är ju lättare.”

Bara för att någon, på vilket sätt det än må vara, skiljer sig från en norm eller ett ideal, så innebär det inte att man lider utav det eller vill vara annorlunda. Det kan dock vara jobbigt att behöva slåss för sin rätt att få vara precis som man är, även om man inte har en önskan om att förändra sig. DET tycker jag är sjukt här i världen.

“Klart Maggie skulle må bra av att slippa bli vald sist på idrotten, stå hörnet på klassfesten och slippa ta killen som blev över för att få någon.”
Eller så kanske det är dags att slopa den där bilden om att alla tjocka är loosers som ingen gillar och rikta lampan åt det utanförskap som skapas redan under tidiga år, bland barn, men även senare bland vuxna, istället. Vi är duktiga på att peka ut den som inte stämmer in i normen, på ett eller annat sätt, framförallt när det gäller utseende. I någon klass kan det vara killen med glasögon, i en annan tjejen med stora framtänder, i en tredje den mörkhyade pojken eller kanske den tjocka flickan.

Kanske är det inte så att alla dessa barn ska behöva ändra sig för att bli bättre behandlade, kanske är det så att vi som är vuxna måste börja se på alla genom samma glasögon och visa att alla människor är lika mycket värda. Kanske är det dags för idrottsläraren att äntligen lägga ner de där förbannade lagsporterna, på idrottslektioner som får halv

a klassen att hata träning för en stor del utav livet. Kanske är den tjocka tjejen värd precis lika mycket som den smala och kanske måste vi vara förebilder och inte tolerera att människor blir värderade för hur de ser ut, utan för den de är.

Eller så är det här bara ytterligare en ursäkt från en tjock kvinna för att slippa gå ner i vikt..

(Tara Lynn kanske anses som tjock av modevärlden, men herregud vad snygg hon är. Fast vänta nu, man kan ju inte vara tjock och snygg samtidigt? Hon borde ju stå och längta efter den pussen från den snygge killen i något hörn..)

För att spinna vidare om kvinnor..

Och så kan jag ju passa på att hylla de här två blogginläggen också:

Lite om maten /Kalle

Lite om maten /Brita

SÅ bra.