Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Vad tar jag med mig hem?

Jag har fått den här frågan några gånger på bloggen och ett flertal gånger från vänner och bekanta. Eftersom det har varit ganska tydligt att jag mått så bra av att vara här på Island och att livet här har gjort mycket gott för min självkänsla, livsvärde och mitt grundläggande mående så är frågan viktig. Vad har jag här som jag inte har hemma? En god vän frågade mig vad hemifrån som jag slipper undan här på Island. Hur ska jag göra för att ta med mig den här känslan hem?

En stor del av lösningen tror jagligger i krav i allmänhet och kanske prestationskrav i synnerhet. Här har jag i stort sett bara en person som sätter krav på mig, det är jag själv. Eggert är väldigt accepterande och ger mig mycket frihet. De få kraven han sätter på mig är inget jag redan själv satt upp och är inte särskilt svåra att leva upp till (typ, gå upp på morgonen, göra de sysslor som han ber mig om, hjälpa till där det behövs, vara någotsånär trevlig, ganska självklara grejer..). Mina egna krav är utan tvekan mycket hårdare. Men även mina egna krav har kommit att förändras utav att leva såhär enkelt som jag gör nu. Kanske är det för att jag inte har så många områden att kräva saker utav mig själv inom. Jag har inget stort socialt umgänge här, så det är svårt för mig att kräva att jag ska vara den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, den perfekta dottern osv. Jag kan inte göra så mycket även om jag skulle vilja. Jag är i ett helt annat land. Jag har ytterst få saker att göra när jag väl är “ledig”. På kvällarna så har jag en hel del dötid. Och då pratar vi inte om sådan där apatisk tid jag kan ha hemma när jag egentligen har alldeles för mycket som hopar sig över mig och jag lätt blir sittande och inte får något gjort. Här har jag inte så mycket att göra helt enkelt och jag tillåter mig själv att göra ingenting istället för att sysselsätta mig. Det är som om jag vet att jag har gjort det jag behöver göra och mer därtill när jag är färdig för dagen och jag därför kan tillåta mig att bara vara på kvällen. Ibland har jag tråkigt. Hemma har jag alltid en lång att-göra-lista som spökar i bakhuvudet, här kommer den listan aldrig upp i någon ordentlig längd, för jag har så få grejer som jag kan skriva upp.

Jag har oerhört få områden där jag kan kräva så mycket utav mig och det finns väldigt få yttre källor som kan sätta krav på mig här. Jag har inte så mycket resultat utav mitt jobb som kan bedömas och mätas i prestationer. Visst går allt alltid att “göra bättre”, jag kan lägga ner mer tid på hästarna, jag kan vara mer effektiv, jag kan vara en bättre ‘workinggirl’ men eftersom det jag gör är något av ett ‘never ending job’. Så har jag insett att det inte leder någon vart att hela tiden pressa sig till det yttersta. För jag måste göra samma sak imorgon och dagen efter det och dagen efter det osv. Jag har accepterat att jag gör så gott jag kan, men att det är ytterst oklokt att pressa sig ännu mer, för det går ut över morgondagens prestation. Jag måste hushålla med den kraft, ork och glädje till jobbet jag har, så att den fördelas ut jämnt över dagarna, eftersom jag gör samma sak varje dag.

Så, kraven på mig själv, både utifrån och inifrån är mycket mindre här. Det finns färre personer som jag känner att jag behöver leva upp till någon perfekt bild inför. Kanske har det att göra med att jag kom hit som ett oskrivet blad. Här har jag inga gamla invanda roller som jag behövt upprätthålla/jobba emot. Jag har kunnat vara jag helt och hållet utan att någon har förväntat sig något annat. Kanske har jag vuxit ur mina roller hemma vilket gör dem jobbigare att upprätthålla? Jag vet inte. Jag vet bara att det är något som jag känner mig fri från här. Och jag tror ‘krav’ har en stor roll.

Kanske  beror mina minskade krav på mig själv också på att jag mår bättre. Är inte kontroll och krav ett försök att skapa en tydlig struktur i ett liv, där det är mycket som känns kaos. (tex, blir man lätt mer besatt utav att kontrollera sin mat när andra saker i livet är kaos, därför blir ätstörningar som värst när man mår dåligt, det är ett sätt att hantera den ångest man har) Känslolivet tex. Det har väl inte undgått någon att jag haft ganska jobbiga perioder under den senaste tiden i mitt liv. Krav och kontrollbehov är ett sätt att försöka tygla det inre kaos man känner. Jag har upplevt att jag släppt en hel del på tyglarna här. Det som händer händer. Det finns så mycket som jag ju inte kan kontrollera, som i sin tur påverkar mig och vad som händer. Så, kanske mina minskade krav helt enkelt beror på att jag mår så mycket bättre. Vad som är hönan och vad som är ägget är inte alltid helt lätt att bena ut.

Jag har oerhört mycket mindre ångest. Jag har förklarat det som om grundnivån för mitt mående har höjts väsentligt. Jag kan fortfarande vara nere och jag kan fortfarande känna mig likgiltig, trött och less. Jag går inte alltid omkring och är “glad”. Men min normalnivå är helt enkelt högre, vilket gör att dipparna inte är lika djupa, att “snitthumöret”, är mycket bättre. Jag känner mig överlag mycket jämnare i humöret. Det svänger inte lika mycket och jag kan knappt komma ihåg hur det där djupa svarta har känts. Det i sin tur gör att jag tänker mycket mindre på min vikt och min kropp ur ett “självhatande” perspektiv. Klart att jag fortfarande har kritiska tankar om mig själv och min kropp, men det uppfyller inte mina tankar jämt och ständigt. Det får inte lika mycket plats och tar inte lika mycket energi som det fått de senaste åren. Min psykolog sa en gång att jag behöver lära mig att jag inte bara är min vikt, att vikten bara ett litet fragment av vad jag är. Då tyckte jag att det var så konstigt sagt. Självklart var vikten vad som definierade mig som person. Vikten var liksom alltid ostridbart nummer 1. på min lista över vad/vem jag var (tjockis). Nu känner jag att vikten mer och mer börjar bli ett fragment. Det är lång väg kvar, men jag är på god väg. Att vara överviktig är ju inte vem jag är. Jag är Ella med alla de goda och dåliga egenskaper som jag har. Jag är älskad för den person jag är, både utav andra, men även av mig själv. Sen kanske jag har en viss övervikt, men det definierar inte vem jag är och det påverkar inte mitt värde som person. Den känslan vill jag ska växa sig starkare.

En del i att jag mår bra här tror jag också är att jag lever ett för mig naturligt liv. Jag är uppvuxen med hästar på landet. Här jobbar jag med hästar och bor på landet, det känns inte som om jag jobbar, bara som om jag lever. Jag är ute mycket, jag uträttar något och det sin tur leder till ett enkelt resultat (jag tämjer hästar – hästarna blir tama). Det är ett verkligt jobb och det är flexibelt, roligt och känns mer som en hobby. Varje dag bjuder på något extra och det är mycket fokus på att det är roligt. Till skillnad mot när jag jobbat med hästar tidigare, så ligger det inte heller någon tävlingsprestation och lurar i bakgrunden. Hästarna här ska ridas in, men inte tränas och tävlas och prestera på det viset. Egentligen tror jag att många skulle må bra av att leva mer såhär. Vara ute mycket, röra på sig mycket, jobba med verkliga problem (typ, ett staket går sönder = jag måste laga staketet = staketet är lagat = hästarna kan gå ut i hagen). Det är många små uppgifter som ger direkt tillfredsställelse när de är lösta.

Det finns alltid saker att göra, men det innebär att det inte finns någon chans att göra allt på en dag, så det är ingen mening med att stressa, man har oftast ingen tid att passa. Saker blir klara när de blir klara. Vädret styr och ställer också en hel del.Stressen har jag inte nämnt tidigare i inlägget, men jag är sjukt stresskänslig. Framförallt för mental stress. Att ha många saker att göra är okej. Men att trigga min inre stressmaskin är både lätt och farligt. Jag kan få hjärtklappning bara av att känna att jag ätit för lång frukost och är väldigt bra på att mana på mig själv att göra saker snabbare och jag känner mig ALLTID sen. Här finns det inte så många tider att passa vilket iofs i sin tur kan göra mig stressad för jag har inga riktlinjer att gå efter, men å andra sidan å blir de där fem minuterna hit eller dit, relativt oviktiga här, men hemma så kan fem minuter göra stor skillnad om man hinner med bussen eller inte, kommer i tid till föreläsningen osv osv. Stress är dessutom förbjudet när man jobbar med djur och därför får jag också träna mig själv att inte stressa upp mig för ingenting. Eggert är också bra på att alltid säga åt mig att inte stressa. Jag upplever att jag blivit en aning tåligare att stå emot den inre stress-maskinen och inte ge den så mycket bränsle hela tiden.

Det här är några av de bitar som blivit tydliga för mig här. Sen kommer den svåra biten. Hur tar jag med de här lärdomarna och erfarenheterna hem och omsätter dem i praktiken även hemma? Jag vet inte, det vore ju sorgligt om jag inte skulle kunna leva ett lyckligt socialt liv hemma, för att jag där omges utav fler möjligheter till krav som jag har svårt att släppa. En del av mig är livrädd för att komma hem och gå rakt tillbaka in i mina gamla hjulspår. Jag har inga svar än. Kanske är det enda jag kan göra att åka hem och testa och se hur det känns, det är först då jag vet vad som funkar och inte.

 

Tack för att ni fortfarande följer mig på den här resan, som kanske inte handlar så mycket om det som var ursprungstanken med bloggen, viktnedgång och träning, å andra sidan följer bloggen på sitt eget vis fortfarande en röd tråd. Önskan att hitta mig själv, finna balans i kropp och själ och tacka gamla osunda tankebanor och vanor för sitt och skapa nya. Tack för att ni är så engagerade och bryr er. Ni är fantastiska.

 

  • Tack för att du delar med dig!

    Lisa

    December 7, 2011

  • tack TACK för att du delar med mig. intressant och insiktsfullt. att komma tillbaka till det naturliga här hemma känner jag igen, tycker det finns många exempel på människor som ger upp den traditionella karriären och blir bagare eller vad det nu kan vara. att göra det enkla och det man kan ta på är viktigt för själen.

    jag hoppas du tar med dig de tankar från detta inlägget hem till sverige. det är svårt när man själv förändrats – för det betyder inte att omgivningen har gjort det. men jag hoppas och tror att den kan anpassa sig till dig istället för tvärtom!

    Träningsglädje

    December 7, 2011

  • Vilka härliga insikter du kommit till, och jag säger som föregående två talare – tack för att du så generöst delar med dig. Jag håller tummarna för att du lyckas ta med dig insikterna hem och omsätta dem i praktiken också!

    Prralin goes julblogg

    December 7, 2011

  • Har varit otroligt kul och lärorikt att läsa om livet på Island och är glad att du delat med dig av en annan värld.

    pilla

    December 7, 2011

  • Tack för att du delar med dig av allt. Blir så inspirerad att läsa.

    Önskar jag hade haft samma chans som dig vid din ålder. Vilken livserfarenhet.

    Kram

    Malin Olsson

    December 7, 2011

  • Så bra skrivet!! O allt stämmer, o bor man här en längre tid blir man rädd för sig själv när man kommer hem o ska passa tider… man börjar typ göra sig i ordning när man ska vara på plats… Inte bra det heller ;P

    Hedda

    December 7, 2011

  • Åh det här är så otroligt roligt att läsa! Vilken resa, vilka enorma nycklar till välmående! Jag är så himla glad för din skull, även fast vi inte känner varandra ;D

    Jag gick in och läste Träningsglädje-Saras inlägg om “Varför är jag tjock” sen du länkade dit, och jag svarade henne där och vill även upprepa mig litegran på samma ämne här också:
    Det är så himla kul att se dig ofokuserad på din vikt, för det märker jag som läsare, även när bloggen bara handlade om det: Du är mer än “tjock”. Och “tjock” är bara ett ord, en norm, och tyvärr en värdering. Ont/gott, tjock/smal. Man ska bära kläder som är smickrande = man inte ser tjock ut. Fast man är ju tjock ändå, och DET GÖR INGENTING! Det är just som din psykolog påpekat: Ett fragment av din person. Du är tusen gånger roligare, smartare, insiktsrikare, handlingskraftig och modig än överviktig.

    När åker du hem? Ha en grym sista tid, och en jättefin dag idag: KRAM!

    Jennie > Jennialiskt.se

    December 8, 2011

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment