Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December 21st, 2011

Status Fluga.

Apropå stressade hästar. Vi måste prata mer om Fluga!

Hon bjöd på en nära döden upplevelse för några veckor sedan och jag var mycket nervös när jag satt upp på henne igen dagen efter. Fluga är inte “pigg” eller “het” eller “tycker om att springa fort”. Fluga är stressad. Hon är som Kakali, med en stor skillnad, hon har inget kallt i sig. Hon vill väldigt gärna, men har aldrig lärt sig hantera den stress hon känner och har aldrig fått lära sig att lita på människor. Förmodligen för att det tar tid. Det är inget som hänt Fluga som gjort henne rädd och stressad, hon har inte varit med om mer traumatiska saker än de andra hästarna i stallet. Hon är bara inte lika kapabel att hantera det som händer henne. Hon är mer benägen till att reagera med stress, än de övriga hästarna. Flugas mamma ger föl som är likadana och de går nu endast till slakt just på grund av det.

Sen sist, när jag satt upp på henne och var nervös, så har jag försökt att jobba med henne nästan varje dag och vi snackar om att verkligen gå back to basics. Jag har jobbat med henne mycket från marken. Gjort många övningar med stor belöning så fort hon försöker att inte reagera med stress och rädsla. Så fort hon försöker att våga, får hon beröm och belöning i form utav hästgodis. Vissa är tveksamma till att jobba med belöning i form av mat, men jag tycker att det fungerar väldigt bra på just stressade hästar. Tuggande i sig är lugnande för hästar och godis är något odelat positivt. At  tex ge Fluga en klapp som belöning istället, skulle verkligen få motsatt effekt eftersom hon, som hon är nu, ser ut att vilja krypa ur skinnet när man tar på henne.

Jag har sett till att inte sitta upp på henne förrän hon varit betydligt mer avslappnad och enbart rida henne i skritt på så lång tygel som möjligt och utan så mycket mer krav än att följa spåret i ridhuset/på volten. I början var det inte mycket till skritt att tala om. Hon taktade fram i ett tempo som mer liknande tölt än skritt och det var ett evigt tagande och givande i tygeln för att tempot inte bara skulle öka och öka.

Hon har också varit i stort sett omöjlig att fånga i hagen. Hon springer inte iväg när man kommer, utan går i cirklar runt en, för att hela tiden hålla koll på en så att man inte kommer för nära. Jag har alltid givit henne godis när jag väl fått tag på henne, oftast genom att driva upp henne till den lilla insamlingsfållan vid stallet.

Men nu börjar jag märka en skillnad. Jag behöver inte jobba lika mycket från marken innan jag sitter upp. Hon är inte lika spänd när jag tar i henne och hon börjar be om godis och alltså försöker hon göra det jag ber om, för att få belöningen. Hon har även börjat “leka” lite med mig när vi jobbar och är mer med på noterna. Det verkar inte automatiskt gå en impuls till “panik” när jag närmar mig i stallet och jag får klappa på henne, även på rumpan, utan att hon får karprygg.

När jag rider är jag inte alls lika nervös längre, även om det fortfarande kan vara lite läskigt när vi är ute på stora ridbanan. Men Fluga sköter sig oerhört bra! Ibland far hon iväg lite grann, men i det stora hela är hon en riktig kämpe. Jag med faktiskt.

Sista ridturen innan hemfärden var pricken över i. Jag gick ut i hagen och Fluga kom som vanligt emot mig. Men istället för att cirkla runt mig ställde hon sig med några meters avstånd och tittade lite nyfiket på mig. Jag väntade lite, prasslade med min ficka där jag lägligt nog hade lite godis. Hon tog några tveksamma steg fram till mig, fick en godis och lät sig fångas. Helt otroligt. Vi snackar om hästen som det tagit en halvtimme bara för att kunna driva in från hagen. Sen red jag ute på stora volten och hon frustade, gick med lång tygel och skötte sig så himla bra. På slutet bestämde jag mig för att lämna den trygga ridbanan och red en sväng i lugn avslappnad skritt längs vägen. Fantastiska häst!

Kakali. Rädd, stressad och tuff. Slakt?

Ni minns säkert att jag fick två sparkar utav en unghäst för några dagar sedan. Benet svullnade upp som en boll och det blödde lite. Numera är benet mest blått, men helt, så ingen fara skedd.

Kakali har dock legat lite risigt till efter de där sparkarna. Han har visat stora tendenser till att attack är bästa försvar när jag eller Eggert jobbat med honom för att få honom mindre rädd och stressad. I vanliga fall är rädda och stressade hästar inte särskilt benägna att slå, utan är mest rädda. De brukar lära sig ganska fort att människor inte är dödshotande när de förstår att vi kommer med mat och inte är farliga när de kommer närmre. De brukar vara nyfikna innerst inne och nyfikenheten brukar vara nyckeln till att få dem trygga och tama.

Både jag och Eggert upplever Kakali som “kall” och tuff. Vad det egentligen betyder är lite svårt att förklara. Men han visar ingen nyfikenhet gentemot människor. Bara en stor vilja att hålla sig så långt bort från oss som han kan. Hans syskon som jag har träffat är alla väldigt tuffa och kalla i sättet. De är fräcka om de kan och är alltid dem som rymmer ut ur hagen eller sliter sig om det går. De är inte hästar som är särskilt väl anpassade för att brukas av människor.

Med de två sparkarna emot sig fanns/finns det en stor risk att Kakalis liv skulle få sluta här och nu. Hemma i Sverige skulle det säkert anses vara grymt, men jag tycker att det är bra att vara mindre sentimental kring slakt utav hästar. Här används hästarna på ett annat sätt och om de inte passar in, så kommer de få ett tuffare liv. Ett liv som häst i människornas värld, kräver en häst som “uppskattar sitt jobb”. Skulle man ha en häst som inte är trygg med människor, så skulle det innebära ett väldigt stressigt och ohumant liv för den hästen. I den bästa av världar skulle dock vi anpassa oss efter hästen, istället för tvärtom. Men vi lever inte i den världen tyvärr. Dessutom innebär slakt utav hästar med ex sämre lynne, att rasens sundhet bevaras och att sådana individer inte avlas vidare på.

Nu har Kakali blivit lite bättre. Men han slår om han får möjligheten och han gör allt för att fly fortfarande. Jag förstår honom, han är vild och har hamnat i en fruktansvärt jobbig och hotfull situation. Det gör dock inte hans beteende mer önskvärt. Hade han inte upplevts som så tuff och kall hade det varit mycket lättare. När Eggert hade honom i det lilla ridhuset senast  så hoppade han upp och satte sig på däcken som står upprullade i ena änden. Sen försökte han hoppa ner i cisternen som har ett litet hål i väggen från ridhuset sett. Innan vi fick tag på honom försökte han hoppa över sargen till ridhuset, sargen är nästan två meter och jag har aldrig sett en häst ens tänka tanken förut. Under tiden gjorde han sitt bästa att slå mot oss om vi kom nära.

Jag tror att han har förbättrats så pass mycket att han kanske inte blir slaktad, men jag vet inte. Det bästa tycker givetvis alla vore om man slapp slakta honom. Kanske kommer det innebära för mycket jobb för att få honom tam och då är det möjligtvis inte värt det. Med så många hästar som ska tränas, tämjas och jobbas med, så finns det inte utrymme för alltför komplicerade hästar, om man inte har stor tro på att hästen till slut kommer utvecklas till en trygg och väldigt trevlig ridhäst.