Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for December, 2011

Svensk jul

20111225-135929.jpg

20111225-140006.jpg

20111225-140034.jpg

Hoppas ni alla haft en fin jul. Sverige är grönt och jag spenderar mina dagar med mina nära och kära.

Status Fluga.

Apropå stressade hästar. Vi måste prata mer om Fluga!

Hon bjöd på en nära döden upplevelse för några veckor sedan och jag var mycket nervös när jag satt upp på henne igen dagen efter. Fluga är inte “pigg” eller “het” eller “tycker om att springa fort”. Fluga är stressad. Hon är som Kakali, med en stor skillnad, hon har inget kallt i sig. Hon vill väldigt gärna, men har aldrig lärt sig hantera den stress hon känner och har aldrig fått lära sig att lita på människor. Förmodligen för att det tar tid. Det är inget som hänt Fluga som gjort henne rädd och stressad, hon har inte varit med om mer traumatiska saker än de andra hästarna i stallet. Hon är bara inte lika kapabel att hantera det som händer henne. Hon är mer benägen till att reagera med stress, än de övriga hästarna. Flugas mamma ger föl som är likadana och de går nu endast till slakt just på grund av det.

Sen sist, när jag satt upp på henne och var nervös, så har jag försökt att jobba med henne nästan varje dag och vi snackar om att verkligen gå back to basics. Jag har jobbat med henne mycket från marken. Gjort många övningar med stor belöning så fort hon försöker att inte reagera med stress och rädsla. Så fort hon försöker att våga, får hon beröm och belöning i form utav hästgodis. Vissa är tveksamma till att jobba med belöning i form av mat, men jag tycker att det fungerar väldigt bra på just stressade hästar. Tuggande i sig är lugnande för hästar och godis är något odelat positivt. At  tex ge Fluga en klapp som belöning istället, skulle verkligen få motsatt effekt eftersom hon, som hon är nu, ser ut att vilja krypa ur skinnet när man tar på henne.

Jag har sett till att inte sitta upp på henne förrän hon varit betydligt mer avslappnad och enbart rida henne i skritt på så lång tygel som möjligt och utan så mycket mer krav än att följa spåret i ridhuset/på volten. I början var det inte mycket till skritt att tala om. Hon taktade fram i ett tempo som mer liknande tölt än skritt och det var ett evigt tagande och givande i tygeln för att tempot inte bara skulle öka och öka.

Hon har också varit i stort sett omöjlig att fånga i hagen. Hon springer inte iväg när man kommer, utan går i cirklar runt en, för att hela tiden hålla koll på en så att man inte kommer för nära. Jag har alltid givit henne godis när jag väl fått tag på henne, oftast genom att driva upp henne till den lilla insamlingsfållan vid stallet.

Men nu börjar jag märka en skillnad. Jag behöver inte jobba lika mycket från marken innan jag sitter upp. Hon är inte lika spänd när jag tar i henne och hon börjar be om godis och alltså försöker hon göra det jag ber om, för att få belöningen. Hon har även börjat “leka” lite med mig när vi jobbar och är mer med på noterna. Det verkar inte automatiskt gå en impuls till “panik” när jag närmar mig i stallet och jag får klappa på henne, även på rumpan, utan att hon får karprygg.

När jag rider är jag inte alls lika nervös längre, även om det fortfarande kan vara lite läskigt när vi är ute på stora ridbanan. Men Fluga sköter sig oerhört bra! Ibland far hon iväg lite grann, men i det stora hela är hon en riktig kämpe. Jag med faktiskt.

Sista ridturen innan hemfärden var pricken över i. Jag gick ut i hagen och Fluga kom som vanligt emot mig. Men istället för att cirkla runt mig ställde hon sig med några meters avstånd och tittade lite nyfiket på mig. Jag väntade lite, prasslade med min ficka där jag lägligt nog hade lite godis. Hon tog några tveksamma steg fram till mig, fick en godis och lät sig fångas. Helt otroligt. Vi snackar om hästen som det tagit en halvtimme bara för att kunna driva in från hagen. Sen red jag ute på stora volten och hon frustade, gick med lång tygel och skötte sig så himla bra. På slutet bestämde jag mig för att lämna den trygga ridbanan och red en sväng i lugn avslappnad skritt längs vägen. Fantastiska häst!

Kakali. Rädd, stressad och tuff. Slakt?

Ni minns säkert att jag fick två sparkar utav en unghäst för några dagar sedan. Benet svullnade upp som en boll och det blödde lite. Numera är benet mest blått, men helt, så ingen fara skedd.

Kakali har dock legat lite risigt till efter de där sparkarna. Han har visat stora tendenser till att attack är bästa försvar när jag eller Eggert jobbat med honom för att få honom mindre rädd och stressad. I vanliga fall är rädda och stressade hästar inte särskilt benägna att slå, utan är mest rädda. De brukar lära sig ganska fort att människor inte är dödshotande när de förstår att vi kommer med mat och inte är farliga när de kommer närmre. De brukar vara nyfikna innerst inne och nyfikenheten brukar vara nyckeln till att få dem trygga och tama.

Både jag och Eggert upplever Kakali som “kall” och tuff. Vad det egentligen betyder är lite svårt att förklara. Men han visar ingen nyfikenhet gentemot människor. Bara en stor vilja att hålla sig så långt bort från oss som han kan. Hans syskon som jag har träffat är alla väldigt tuffa och kalla i sättet. De är fräcka om de kan och är alltid dem som rymmer ut ur hagen eller sliter sig om det går. De är inte hästar som är särskilt väl anpassade för att brukas av människor.

Med de två sparkarna emot sig fanns/finns det en stor risk att Kakalis liv skulle få sluta här och nu. Hemma i Sverige skulle det säkert anses vara grymt, men jag tycker att det är bra att vara mindre sentimental kring slakt utav hästar. Här används hästarna på ett annat sätt och om de inte passar in, så kommer de få ett tuffare liv. Ett liv som häst i människornas värld, kräver en häst som “uppskattar sitt jobb”. Skulle man ha en häst som inte är trygg med människor, så skulle det innebära ett väldigt stressigt och ohumant liv för den hästen. I den bästa av världar skulle dock vi anpassa oss efter hästen, istället för tvärtom. Men vi lever inte i den världen tyvärr. Dessutom innebär slakt utav hästar med ex sämre lynne, att rasens sundhet bevaras och att sådana individer inte avlas vidare på.

Nu har Kakali blivit lite bättre. Men han slår om han får möjligheten och han gör allt för att fly fortfarande. Jag förstår honom, han är vild och har hamnat i en fruktansvärt jobbig och hotfull situation. Det gör dock inte hans beteende mer önskvärt. Hade han inte upplevts som så tuff och kall hade det varit mycket lättare. När Eggert hade honom i det lilla ridhuset senast  så hoppade han upp och satte sig på däcken som står upprullade i ena änden. Sen försökte han hoppa ner i cisternen som har ett litet hål i väggen från ridhuset sett. Innan vi fick tag på honom försökte han hoppa över sargen till ridhuset, sargen är nästan två meter och jag har aldrig sett en häst ens tänka tanken förut. Under tiden gjorde han sitt bästa att slå mot oss om vi kom nära.

Jag tror att han har förbättrats så pass mycket att han kanske inte blir slaktad, men jag vet inte. Det bästa tycker givetvis alla vore om man slapp slakta honom. Kanske kommer det innebära för mycket jobb för att få honom tam och då är det möjligtvis inte värt det. Med så många hästar som ska tränas, tämjas och jobbas med, så finns det inte utrymme för alltför komplicerade hästar, om man inte har stor tro på att hästen till slut kommer utvecklas till en trygg och väldigt trevlig ridhäst.

 

Sista natten på isländsk mark i år.

Imorse vaknade jag av en liten treåring som gläntade på min sovrumsdörr och när hon insåg att jag vaknade, glatt tände lampan och studsade fram till sängen. Sen berättade hon för mig att jag är sjuk, att hon är sjuk (för det har mamma sagt) och att jag måste använda handkräm.

Det var en fin sista morgon.

Nu sitter jag i Reykjavik, hemma hos Eggert och Sigrúns dotter, som även är mamma åt den lilla treåringen. Imorgonbitti åker jag hem. Jag är ett vrak av trötthet efter några nätter med lite för lite sömn.

Det ska bli skönt att komma hem.

Men jag hoppas att Sverige lägger ner skitvädret och levererar minusgrader och metervis med snö till imorgon. okej? Fint. Då kommer jag väl då!

Det börjar ju bra.

Skulle försöka närma mig den totalt livrädda tvååringen vi tog hem igår för att tämja lite. Pang sa det två gånger och jag fick rejäla sparkar på smalbenet som nu ser ut som en förbannat stor knölpåk med blod och allt. Fasen, jag har turen med mig!

Nåja, innan mamma dör av hjärtstillestånd så kan jag väl förtydliga att jag ju lever, mår bra förutom att jag har ett värkande ben och har fått äta lunch idag. Nu ska vi hämta mer hästar. Jag tar med ett äpple, vatten och alvedon utifall att…

 

Syn man bara ser på Island.

En lös hästflock på vägen med en bil bakom. Bilen ville mest komma förbi och flocken hade nog bara kommit lös.

Nästa utmaning var för lastbilen att passera. Hästarna tyckte det hela var mycket spännande.

Eggert och den dåliga idén, version två.

NÄE! Idag var VERKLIGEN inte en rolig dag.

Eller, den hade kunnat vara rätt rolig, ganska jättekul till och med, om Eggert inte hade bestämt att det inte fanns tid för lunch idag och därför fick mig att jobba i 12 timmar utan mer mat än frukt och corny i magen efter frukost. Vad är det med honom och dessa extremt dåliga idéer nuförtiden? Till hans försvar så kan jag väl säga att han nog inte trodde det hela skulle ta så lång tid och att vi aldrig annars hoppar över lunch, men jag ansåg att det är bättre att ta tio minuter till att äta lunch, än att spendera timmar med lågt blodsocker och låg energinivå, men det är ju jag det.. Framförallt när man är ute i kylan och jobbar hårt hela dagen, då behöver man verkligen fylla på med energi för att orka.

Vet ni hur mycket man hinner göra på 12 timmar? Man hinner köra en jäkla massa vändor till en gård några mil bort och hämta hästar. Givetvis innebär det en jäkla massa tid där man försöker få tag i hästarna, som för det mesta knappt sett en grimma förut. Givetvis innebär det också en massa tid då hästarna sticker iväg och hästarna måste samlas ihop igen (vilket,om de drar så långt de kan, kan ta en timme.). Givetvis började det till slut bli mörkt, min fötter hade ingen känsla kvar, eftersom det kommit in snö i skorna och gjort mina fötter till stelfrusna isbitar osv osv.

Hade jag bara fått min lunch vid 12-13 så hade allt detta ovan bara varit frid och fröjd. Kanske till och med kul.

När jag insåg att vi var på väg hem för att äta middag så var det elva timmar efter att jag ätit frukost och mitt humör var inte på topp. Jag kände mig som en tjurig femåring med svajigt blodsocker. Det är då man älskar synen utav stallets värsta staketmarodör, lös på vägen. Man älskar också tanken på att allt är ofixat i stallet och att hästarna i släpet måste fixas med innan man kan gå in och äta. Klockan var åtta innan jag fick komma in och fullkomligen kasta mig över maten. Det tog tio minuter, sen var mitt goda humör tillbaka. Men på den tiden hade Sigrún hunnit med och ge Eggert mer än onda ögat.

Eggert verkar ha gått in för att göra min sista vecka till den hårdaste. Jag är inte helt förtjust i idén och imorgon tänker jag protestera det bestämdaste om han försöker sig på någon mer dålig idé. Åh, minns de där lugna dagarna när jag spenderade tiden med att i stort sett bara jobba med träningshästarna. Det känns som år sen..

Ikväll blir det tidig kväll.

Eggert och den dåliga idén.

Herregud vad trött jag är. Fler timmar på natten röstar jag ivrigt för! Just nu tycks vi ha gått in i status “sista veckan, red alert” vilket innebär att vi ska hinna göra så mycket som möjligt på den korta tid jag har kvar på gården innan jag åker hem över jul. Har konstant sjukt mycket att göra och skulle behöva sova en ocean av tid för att återfå min energi.

Av allt som ska göras så är en av grejerna att ge alla hästar avmaskningsmedel. Det är ju bara ca 170 stycken, så det är ju inga problem… Heller inga problem när åtminstone hälften av dem går på något avlägset fjäll någonstans och är totalt omöjliga att fånga. Inga problem alls.

Igår var det så dags att beta av några stycken igen och om jag vetat vad jag givit mig in på när vi tog bilen för att leta reda på nästa hästar på tur, så skulle jag kanske, men bara kanske, protesterat. Igår tyckte nämligen Eggert att det var en bra idé att först skicka ut mig i snöstormen (typ! Blåste så sjukt mycket och snön bara yrde runt) och leta upp hingsten Huginn och hans två ston och sedan leda dem till utgången. Det låter ju som en ganska lätt uppgift, det där med att leta reda på utgången, men för det första så var det väldigt mycket snö överallt. En gång stod jag ed snö upp till rumpan och satt helt enkelt fast. Dessutom, på grund av vinden som fick all snö att vildsint yra omkring, så såg jag absolut ingenting. Jag fick snö inpiskat i ögonen vart jag än vände mig och tll slut var mitt lokalsinne som bortblåst och jag spenderade 20 minuter med att pulsa omkring i en cirkel och plötsligt befinna mig längre från grinden än där jag börjat. Här någonstans började det gå utför med mitt humör och jag började bli rejält kall.

Pulsade upp till grinden där Eggert väntade och såg fram emot att leda resten av biten hem på en plogad väg.. Men inte. Eggert tyckte att det var en ännu bättre idé att ta hingsten, hans två ston och deras föl, in i nästa hage och leda dem hem där någon kilometer (“genväg”). För mig fanns dte två problem med den här idén. Ett, att pulsa genom snö och oländig terräng är bra mycket jobbigare än att gå på pligad väg, även om det kanske är, säg 500 meter kortare. Två, i denna hage gick en flock med ston som precis fått sina föl avskiljda (slaktade) och att komma in med en hingst och hans två ston som i sin tur har föl, lät som en halvbra idé i mina öron.

Men jag bara gjorde som jag blev tillsagd, var glad att Eggert tog hingsten och knallade med de två stona in i hagen. Det blev givetvis kalabalik. Flocken kom som på en beställning i världens fart och for runt oss och gjorde Huginn alldeles tokig, sedan jagade de efter de två stackars fölen så att de kom bort från sina, vid de laget, mycket skärrade mammor.

Givetvis hann vinden tillta ganska ordentligt och jag fick blodsmak i munnen när jag pulsade mig fram genom snödrivorna och samtidigt försökta hålla i de väldigt upprörda mammorna. Eggert och Huginn syntes som en prick långt fram, han hade av någon konstig anledning blivi lite svårkontrollerad…

Efter att ha tagit oss ut ur hagen vid liv (tack gud) och givit hästarna avmaskningsmedel i stallet, var jag glad över att Eggert också insåg att det var bättre att köra hästarna tillbaka med transport. Kändes som en mycket bättre idé.

Idag ska vi hämta hem 55 hästar. Hoppas på vindstilla, ingen jävla långpromenad i djupsnö och inga fler dumma idéer.

/Trött working girl

En skadedrabbad följetong..

Jag har drabbats av någon form av daglig skade-följetong som jag hoppas att jag ska bryta idag.

I fredags sprang jag, med lite hjälp utav en liten häst, rätt in i en vägg. Det gjorde väldigt ont och jag ramlade runt lite i gruset inne i ridhuset innanjag väl kom på fötter. Efter det har jag enorma blåmärken på vänster sida av kroppen, främst på vönster smalben. Aj.

I lördags var jag på väg genom en låg dörröppning och lyckades smälla upp huvudet rätt i dörrkarmen så hårt att jag nästan kräktes av smärta. Mitt på huvudet stoltserar nu en rejäl och öm bula.

I söndags var jag på väg till stallet och drog givetvis en ordentlig klot på den isiga vägen. Slog i högerbenet och höften sådär härligt som man gör när man ramlar på is. Härligt!

Igår var jag inne i fårhuset och fixade med fåren när jag helt tappade fästet på det ganska hala blöta trägolvet och for ner på mitt ena knä så hårt att det gick hål i mitt andra par underställ.

Idag väntar jag bara än så länge.

To be continued…

Jag älskar Eggert, men..

..han kan göra mig tokig ibland. Det här är ett klassiskt exempel:

Eggert står och funderar över något och jag är på väg mot honom i väntan på direktiv, han säger till mig att gå och hämta en grind som står i andra änden utav fårhuset, en bit bort alltså och jag går dit, är nästan framme när han istället ropar och säger att nej, jag ska komma till honom istället, på något vis får han det att låta som något jag givetvis borde förstått det själv. Jag går tillbaka till honom där han står och tänker och jag står och väntar i säkert två minuter på att han ska tänka klart innan han tittar upp och säger att jag måste gå och hämta den där grinden där borta, den som jag varit på väg att hämta för bara någon minut sedan och han säger det som om jag inte alls nyss varit på väg för att hämta den och blivit avbruten av honom.

Eller en annan klassiker, att få frågan “Har du gjort (sätt i lämplig syssla)?” som om jag visste att jag skulle göra det. Typ när han frågar “Har du hämtat in eltråden i garaget?” och då blir jag ju tvungen att säga nej, eftersom han aldrig nämnt något om en eltråd och jag inte hade någon aning om att den skulle hämtas in. Då är det alltid som om jag glömt att göra det, fastän jag aldrig vetat om det. Fruktansvärt svårt att prestera på topp och vara perfekt här säger jag bara ;)

Sen tänker ni er att han upprepar liknande beteende typ 100 gånger om dagen. Största utmaningen här på gården är att utveckla sin tankeläsarförmåga, för jag ska hela tiden liksom förstå vad han tänker eller vad jag ska göra, utan att ha en aning om vad vi egentligen håller på med. Inte alltid helt enkelt.

Men han ÄR fantastisk.

 

Såhär kan han sitta och tänka och läsa hur länge som helst. Han säger att han “planerar”, men jag har inte sett så mycket resultat av det där planerandet..

Såhär kan jag också se ut.

Ni får ju mest se bilder på mig totalt ofixad och i stall/får-kläder. Men såhär ser jag ut nuförtiden när jag har tagit en dusch (och typ dammat av necessären..).

Så var det avklarat.

Det gick väldigt bra på julkonserten igår.

Eller, det gick väldigt bra eftersom vi inte sjöng lika mycket fel som vi gjort på varje övning hittills. Vi sjöng såklart fel här och där, men överlag så gick det bra.

Sigrún filmade så jag tänkte bjuda på en liten fin jullåt såhär dagen efter tredje advent. Enjoy!

 

Saker jag längtar efter att göra när jag kommer hem:

Om vi bortser från det självklara såsom att umgås med vänner, familjen och min fina sambo.

  • Göra absolut ingenting en hel dag. Helst en kall, mörkt, murrig söndag då man absolut inte vill göra något. Att då bara kunna låta bli att gå ut, låta bli att göra tusen saker. Kanske kolla på film! Det längtar jag efter. EN sån dag. Det var, låt mig se, senast i september någon gång som jag bör ha haft tid med en sån dag.
  • Dricka julmust och glögg!
  • Elda i kaminen, men inte försöka sätta värmerekord som min sambo alltid gör…
  • Ta ett bad. Trots att det finns badkar här, så har det aldrig blivit av, det känns så intimt att ta ett bad hos någon annan. Är det bara jag som tycker det?
  • Min svenska mobil och alla dess nummer. Jag har en handfull nummer här och alla andra vänner är lite lätt avskärmade från mig.
  • Sova i min säng, som inte är för kort.
  • Ha alla mina egna saker, kläder, mitt eget hem, bil osv.
  • Äta sushi.
  • Träffa folk som är under 60 år. Haha!
  • Rida på Eros, en i jämförelse välutbildad och färdig ridhäst som bara alltigenom är helt perfekt, till skillnad mot alla dessa unghästar. Kunna rida bara för att njuta och inte i utbildningssyfte. EN sån ridtur, sen kan vi träna.
  • Kunna ta bilen och åka när som helst, vart som helst, iaf till affären om jag behöver något. OBS att affären är öppen även på söndagar hemma = lycka.

Ja, så visst finns det saker jag ser fram emot också med att komma hem. Och jag har säkert glömt hälften..

Ikväll gäller det.

Då ska vi ha julkonsert!

Åka hem.

Jag åker inte hem förrän några dagar innan jul och som det ser ut så kommer jag tillbaka hit en snabbis (4 veckor..) igen efter nyår. Men jag har redan stora separationsångesten här. Kan få ont i magen utav att tänka på det faktum att var man än bor, så bor någon/några man tycker väldigt mycket om, någon annanstans.

Jag går ut till stallet här och tänker (väldigt konstruktivt av mig, nej) på att en dag så är jag inte här längre och då är allt det här som är så självklart och naturligt för mig nu, långt borta. Jag gör saker jag tycker mycket om, är med människor jag kommit att fästa mig väldigt vid och så tänker jag “en dag kommer jag inte träffa dem mer” (Jo, jag blir ganska dramatisk i sådana här tankar, det är väldigt mycket allt eller inget.)

Jag har nämnt tidigare att jag var ute och reste själv i ett drygt halvår för några år sedan. Då bodde jag under fyra månader på Fiji och träffade människor som fick en stor plats i mitt hjärta. Jag bodde med en liten fijiansk familj ute i djungeln och de tog emot mig med öppna armar. Iblad plågar jag mig själv med bilder från den tiden, för när jag tänker på det gör det så ont att veta att jag idag inte har nästan någon kontakt med dem idag. Det är svårt när internet och telefon inte direkt är en självklarhet utan snarare inte en möjlighet för dem. Hur håller man kontakten i dagens “klick-klick” samhälle? Det där med att skriva brev känns nästan bortglömt. Nåväl, jag minns att jag levde som i en bubbla när jag kom hem. Ingen hade delat min upplevelse, ingen hade varit med och ingen kunde till fullo förstå vad jag varit med om eller vilka de  här personerna som jag bott med var. Det var lite ensamt. Just den här känslan av att oavsett var jag var, så skulle jag sakna någon/något var så intensiv. Men då minns jag att jag trots allt faktiskt ville åka hem i slutet av min resa. Jag hade hemlängtan och hade börjat tröttna på att leva utan dusch, toalett, rinnande vatten, kök osv.


Del av familjen jag bodde med utanför huset i Fiji.

Problemet nu är att jag inte tröttnat än. Kanske gör min extra månad här att jag känner mig mer redo att åka hem än vad jag gör just nu. Det är inte så att det inte ska bli roligt att åka hem. Hemma finns det många som jag längtar efter. Det är bara det att det ska bli så fruktansvärt jäkla sorgligt att åka härifrån. Är det nu man ska sjunga “torn between two lovers” och då syfta på två olika länder? Inte vet jag. Men jag ser inte fram emot den dag i början av februari som jag kommer åka hem på riktigt. (Ni förstår ju hur det känns om jag redan börjat få separationsångest av bara tanken..)

Träningsvisan

Åh, jag sprang över en “träningsvisa” jag skrev för ganska exakt tre år sedan när jag tränade väldigt mycket och väldigt hårt med min förra PT, Peter.

Erkänn att den är rätt rolig?

Vad tar jag med mig hem?

Jag har fått den här frågan några gånger på bloggen och ett flertal gånger från vänner och bekanta. Eftersom det har varit ganska tydligt att jag mått så bra av att vara här på Island och att livet här har gjort mycket gott för min självkänsla, livsvärde och mitt grundläggande mående så är frågan viktig. Vad har jag här som jag inte har hemma? En god vän frågade mig vad hemifrån som jag slipper undan här på Island. Hur ska jag göra för att ta med mig den här känslan hem?

En stor del av lösningen tror jagligger i krav i allmänhet och kanske prestationskrav i synnerhet. Här har jag i stort sett bara en person som sätter krav på mig, det är jag själv. Eggert är väldigt accepterande och ger mig mycket frihet. De få kraven han sätter på mig är inget jag redan själv satt upp och är inte särskilt svåra att leva upp till (typ, gå upp på morgonen, göra de sysslor som han ber mig om, hjälpa till där det behövs, vara någotsånär trevlig, ganska självklara grejer..). Mina egna krav är utan tvekan mycket hårdare. Men även mina egna krav har kommit att förändras utav att leva såhär enkelt som jag gör nu. Kanske är det för att jag inte har så många områden att kräva saker utav mig själv inom. Jag har inget stort socialt umgänge här, så det är svårt för mig att kräva att jag ska vara den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, den perfekta dottern osv. Jag kan inte göra så mycket även om jag skulle vilja. Jag är i ett helt annat land. Jag har ytterst få saker att göra när jag väl är “ledig”. På kvällarna så har jag en hel del dötid. Och då pratar vi inte om sådan där apatisk tid jag kan ha hemma när jag egentligen har alldeles för mycket som hopar sig över mig och jag lätt blir sittande och inte får något gjort. Här har jag inte så mycket att göra helt enkelt och jag tillåter mig själv att göra ingenting istället för att sysselsätta mig. Det är som om jag vet att jag har gjort det jag behöver göra och mer därtill när jag är färdig för dagen och jag därför kan tillåta mig att bara vara på kvällen. Ibland har jag tråkigt. Hemma har jag alltid en lång att-göra-lista som spökar i bakhuvudet, här kommer den listan aldrig upp i någon ordentlig längd, för jag har så få grejer som jag kan skriva upp.

Jag har oerhört få områden där jag kan kräva så mycket utav mig och det finns väldigt få yttre källor som kan sätta krav på mig här. Jag har inte så mycket resultat utav mitt jobb som kan bedömas och mätas i prestationer. Visst går allt alltid att “göra bättre”, jag kan lägga ner mer tid på hästarna, jag kan vara mer effektiv, jag kan vara en bättre ‘workinggirl’ men eftersom det jag gör är något av ett ‘never ending job’. Så har jag insett att det inte leder någon vart att hela tiden pressa sig till det yttersta. För jag måste göra samma sak imorgon och dagen efter det och dagen efter det osv. Jag har accepterat att jag gör så gott jag kan, men att det är ytterst oklokt att pressa sig ännu mer, för det går ut över morgondagens prestation. Jag måste hushålla med den kraft, ork och glädje till jobbet jag har, så att den fördelas ut jämnt över dagarna, eftersom jag gör samma sak varje dag.

Så, kraven på mig själv, både utifrån och inifrån är mycket mindre här. Det finns färre personer som jag känner att jag behöver leva upp till någon perfekt bild inför. Kanske har det att göra med att jag kom hit som ett oskrivet blad. Här har jag inga gamla invanda roller som jag behövt upprätthålla/jobba emot. Jag har kunnat vara jag helt och hållet utan att någon har förväntat sig något annat. Kanske har jag vuxit ur mina roller hemma vilket gör dem jobbigare att upprätthålla? Jag vet inte. Jag vet bara att det är något som jag känner mig fri från här. Och jag tror ‘krav’ har en stor roll.

Kanske  beror mina minskade krav på mig själv också på att jag mår bättre. Är inte kontroll och krav ett försök att skapa en tydlig struktur i ett liv, där det är mycket som känns kaos. (tex, blir man lätt mer besatt utav att kontrollera sin mat när andra saker i livet är kaos, därför blir ätstörningar som värst när man mår dåligt, det är ett sätt att hantera den ångest man har) Känslolivet tex. Det har väl inte undgått någon att jag haft ganska jobbiga perioder under den senaste tiden i mitt liv. Krav och kontrollbehov är ett sätt att försöka tygla det inre kaos man känner. Jag har upplevt att jag släppt en hel del på tyglarna här. Det som händer händer. Det finns så mycket som jag ju inte kan kontrollera, som i sin tur påverkar mig och vad som händer. Så, kanske mina minskade krav helt enkelt beror på att jag mår så mycket bättre. Vad som är hönan och vad som är ägget är inte alltid helt lätt att bena ut.

Jag har oerhört mycket mindre ångest. Jag har förklarat det som om grundnivån för mitt mående har höjts väsentligt. Jag kan fortfarande vara nere och jag kan fortfarande känna mig likgiltig, trött och less. Jag går inte alltid omkring och är “glad”. Men min normalnivå är helt enkelt högre, vilket gör att dipparna inte är lika djupa, att “snitthumöret”, är mycket bättre. Jag känner mig överlag mycket jämnare i humöret. Det svänger inte lika mycket och jag kan knappt komma ihåg hur det där djupa svarta har känts. Det i sin tur gör att jag tänker mycket mindre på min vikt och min kropp ur ett “självhatande” perspektiv. Klart att jag fortfarande har kritiska tankar om mig själv och min kropp, men det uppfyller inte mina tankar jämt och ständigt. Det får inte lika mycket plats och tar inte lika mycket energi som det fått de senaste åren. Min psykolog sa en gång att jag behöver lära mig att jag inte bara är min vikt, att vikten bara ett litet fragment av vad jag är. Då tyckte jag att det var så konstigt sagt. Självklart var vikten vad som definierade mig som person. Vikten var liksom alltid ostridbart nummer 1. på min lista över vad/vem jag var (tjockis). Nu känner jag att vikten mer och mer börjar bli ett fragment. Det är lång väg kvar, men jag är på god väg. Att vara överviktig är ju inte vem jag är. Jag är Ella med alla de goda och dåliga egenskaper som jag har. Jag är älskad för den person jag är, både utav andra, men även av mig själv. Sen kanske jag har en viss övervikt, men det definierar inte vem jag är och det påverkar inte mitt värde som person. Den känslan vill jag ska växa sig starkare.

En del i att jag mår bra här tror jag också är att jag lever ett för mig naturligt liv. Jag är uppvuxen med hästar på landet. Här jobbar jag med hästar och bor på landet, det känns inte som om jag jobbar, bara som om jag lever. Jag är ute mycket, jag uträttar något och det sin tur leder till ett enkelt resultat (jag tämjer hästar – hästarna blir tama). Det är ett verkligt jobb och det är flexibelt, roligt och känns mer som en hobby. Varje dag bjuder på något extra och det är mycket fokus på att det är roligt. Till skillnad mot när jag jobbat med hästar tidigare, så ligger det inte heller någon tävlingsprestation och lurar i bakgrunden. Hästarna här ska ridas in, men inte tränas och tävlas och prestera på det viset. Egentligen tror jag att många skulle må bra av att leva mer såhär. Vara ute mycket, röra på sig mycket, jobba med verkliga problem (typ, ett staket går sönder = jag måste laga staketet = staketet är lagat = hästarna kan gå ut i hagen). Det är många små uppgifter som ger direkt tillfredsställelse när de är lösta.

Det finns alltid saker att göra, men det innebär att det inte finns någon chans att göra allt på en dag, så det är ingen mening med att stressa, man har oftast ingen tid att passa. Saker blir klara när de blir klara. Vädret styr och ställer också en hel del.Stressen har jag inte nämnt tidigare i inlägget, men jag är sjukt stresskänslig. Framförallt för mental stress. Att ha många saker att göra är okej. Men att trigga min inre stressmaskin är både lätt och farligt. Jag kan få hjärtklappning bara av att känna att jag ätit för lång frukost och är väldigt bra på att mana på mig själv att göra saker snabbare och jag känner mig ALLTID sen. Här finns det inte så många tider att passa vilket iofs i sin tur kan göra mig stressad för jag har inga riktlinjer att gå efter, men å andra sidan å blir de där fem minuterna hit eller dit, relativt oviktiga här, men hemma så kan fem minuter göra stor skillnad om man hinner med bussen eller inte, kommer i tid till föreläsningen osv osv. Stress är dessutom förbjudet när man jobbar med djur och därför får jag också träna mig själv att inte stressa upp mig för ingenting. Eggert är också bra på att alltid säga åt mig att inte stressa. Jag upplever att jag blivit en aning tåligare att stå emot den inre stress-maskinen och inte ge den så mycket bränsle hela tiden.

Det här är några av de bitar som blivit tydliga för mig här. Sen kommer den svåra biten. Hur tar jag med de här lärdomarna och erfarenheterna hem och omsätter dem i praktiken även hemma? Jag vet inte, det vore ju sorgligt om jag inte skulle kunna leva ett lyckligt socialt liv hemma, för att jag där omges utav fler möjligheter till krav som jag har svårt att släppa. En del av mig är livrädd för att komma hem och gå rakt tillbaka in i mina gamla hjulspår. Jag har inga svar än. Kanske är det enda jag kan göra att åka hem och testa och se hur det känns, det är först då jag vet vad som funkar och inte.

 

Tack för att ni fortfarande följer mig på den här resan, som kanske inte handlar så mycket om det som var ursprungstanken med bloggen, viktnedgång och träning, å andra sidan följer bloggen på sitt eget vis fortfarande en röd tråd. Önskan att hitta mig själv, finna balans i kropp och själ och tacka gamla osunda tankebanor och vanor för sitt och skapa nya. Tack för att ni är så engagerade och bryr er. Ni är fantastiska.

 

Bilder jag älskar, nr 2.

Det finns inte så mycket att säga om den här bilden. Den är bara fantastisk. Matildas munskydd och hållning, omgivningen samt kontakten med Mirra.

Ett dygn med familjen “ändrade planer”.

Det är inte lätt att hänga med i svängarna i den här familjen. Oftast försöker jag hålla koll på vad som är planen, vad som ska göras, hur det ska göras osv. Men sen får jag ge upp, för även om jag vet ena stunden så har det redan ändrats innan planen är menad att sättas i verket.

Det senaste dygnet är ett typexempel.

Min version av vad som skulle hända (som jag fått information om):
Matilda skulle åka med bussen till Reykjavik igår och lämna mig ensam på gården. Jag skulle fixa och förbereda och ta ett bad i min ensamhet och gå och lägga mig tidigt. Sent på kvällen skulle Eggert och Sigrún flyga hem från Reykjavik. De skulle sova några timmar där och sedan åka med varsin bil norrut på morgonen, Eggert hem och Sigrún till jobbet. När jag vaknade idag skulle Eggert förmodligen redan vara hemma.

Såhär blev det:
Matilda åkte med bussen enligt plan och några timmar senare ringde Einar, Eggerts och Sigrún son, och sa att han förmodligen skulle komma och sätta in nya höbalar i stallet och till fåren. Det i sin tur var tvärtemot vad Eggert sagt när jag pratat med honom tidigare på dagen, då han sagt att han skulle göra det när han kom hem vilket givetvis gjorde mig förvirrad. Einar sa att han skulle komma sent och åka tidigt på morgonen och inte ens hinna träffa sina föräldrar innan de kom. Där rök mitt bad (man vill inte bada innan man ska ut i fårhuset, jag lovar). Halv elva kom Einar och någonstans runt ett var vi klara med alla höbalar. Men då skulle vi istället åka iväg med bilen för att kolla alla hästar i hagarna. Jag förstod aldrig logiken i det, för det var ganska mörkt ute och vi såg inte så mycket. Klockan två gick jag och la mig och då hade Einar fått höra av sin syster som väntade på flygplatsen att Eggert och Sigrún inte skulle stanna i Reykjavk utan komma direkt hem från flyget. Gick och la mig med vetskapen att de skulle vara här när jag vaknade

Gick upp vid åtta och blir förvånad över att Einar inte åkt, han skulle åka mellan sju och åtta men låg och halvsov i soffan. Under natten hade hans föräldrar ringt och bett honom stanna tills dess att de var framme på Sigrúns jobb. De hade trots allt stannat i Reykjavik och sovit och sedan åkt till nordlandet i bara en bil. Nu ville Eggert åka med Einar tillbaka till Reykjavik, passa på att jobba med hästarna där en dag och sedan ta deras andra bil med hem. Det sa tilläggas att det är 20 mil mellan Reykjavik och gården och är det dåligt väder uppe på höglandet, så kan det ta ett bra tag att köra.. Ni förstår ju, jag blir matt bara av att läsa det här! Det innebär att jag alltså spenderar ännu en ensam dag på gården. Eggert kanske kommer hem ikväll, Sigrún kommer hem, men förmodligen blir hon kvar ganska sent på jobbet och jag, jag har bara jättetråkigt.

Dagens andra wow.