Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November, 2011

Extreme makeover.

FÖRE:

MAKEOVER:


HAHA, älskar den här bilden. Eggert har uppfunnit en egen rygg-avlastare av två gamla traktordäck.

EFTER:

+

Det är “raka-av-ullen”-tider nu. Varje gång jag kommer in i fårhuset = HAHA. Fåren ser så lustiga och ömkliga ut, stackarna.

Kanske dags att skaffa nya?

I did it!

Ja, efter gårdagens ridtur, eller vad det nu ska kallas, på Fluga, längtade jag inte direkt upp på hästryggen idag. (Eggerts “peptalk”, där han berättade att hans svägerska ramlat av en gång och brutit nacken, blivit förlamad i hela kroppen och dött ett år senare, gjorde inte direkt saken bättre. Blev dock väldigt “peppad” att inte ramla av. Någonsin. Igen.)

Men, jag hade bestämt mig och då var det bara att göra. Jag “värmde upp” på Snúdur, som dagen till ära inte alls var så lugn och stabil som han brukar. Kanske var det jag som smittade av mig. Sen var det dags. Jag tog god tid på mig med att hålla på med Fluga från marken när jag gjorde iordning henne. Eggert hade sagt att jag bara skulle rida i inhängnaden idag och det passade mig perfekt. Jag var nog räddare/nervösare än jag ville medge och jag fick kämpa med mig själv för att få min kropp, min andning och min röst att verka lugn och avslappnad. När jag tyckte att Fluga var någotsånär lugn (dvs, inte flög iväg så fort jag rörde på en arm..) så var det dags att sitta upp.

Åh, vilka nerver. Jag är i vanliga fall ganska orädd, men när jag väl blir rädd, är jag inte så kaxig utan snarare lite feg. Det är sällan jag gör saker jag är rädd för. Det tänkte jag på när jag satt upp på Fluga, hur jäkla svårt det är att vara modig när man är rädd.. och hur jäkla ledsamt det kändes att känna sig rädd för att jag skulle rida.

Men så satt jag där och det gick helt strålande. Fluga var givetvis stressad och spänd, framförallt i början, men jag lyckades med att få henne att slappna av och jag fick henne att skritta på långa tyglar. Jag vågade släppa ut tyglarna och låta henne få dem. Det kändes så himla bra och även om jag “bara” skrittade runt på en ridvolt, så var det en vinst. Jag skrittade ganska länge och Fluga frustade avslappnat och jag vågade andas. Det var skönt att sitta av och inte vara skakig i benen och inte ha en tokuppstressad häst bredvid mig. Hon är verkligen en utmaning den här hästen men idag återfick jag lite självförtroende. Jag kommer klara det.

 

Ta sig vatten över huvudet?

I stallet nu har vi sju hästar för ridning/träning. Två av dem är unghingstarna som bara Eggert rider än så länge. De övriga fem är “mina”. Vi har tre fyraåriga ston som är väldigt lite ridna tidigare men som alla tre sköter sig rätt fint under ryttare. En femårig valack som också är väldigt lite riden men som är betydligt mer ridbar än ungstona. Sen har vi Fluga.

Fluga är ett sjuårigt sto som jag minns när jag såg första gången. Det var första dagen på vår tur och Eggerts dotter hade fullt sjå med ett svart halvvilt sto som hon skulle rida. Hon är oerhört flott och har en enorm talang. Vi snackar om gångarter som skulle plocka placeringar på SM, utan problem. Men hon är helt hysteriskt stressad. I hagen går hon absolut inte att fånga och då har jag ändå kunnat få tag i helt ohanterade unghingstar och ungston som knappt sett en grimma och som flyr så fort man kommer nära. Men Fluga är paniskt stressad. Hon är rädd om hela sin kropp och när man tar på henne är musklerna stenhård för att hon spänner sig så mycket. Vid minsta rörelse hoppar hon till och hon är extremt bakskygg.

Vi har haft en häst som liknar henne i sin spändhet för några år sedan. Ett skäcksto som heter Rán som var precis som Fluga från marken. men så fort man kom upp i sadeln var hon mycket lugnare. Jag tränade väldigt mycket med Rán för att få henne lugnare och mer avspänd från marken och det gick väldigt bra. Positiv rädsleträning, när man utsätter hästen för det den tycker är läskigt bit för bit under stor positiv förstärkning. I början kan det räcka med att man rör en arm och genom att berömma alla försök Rán gjorde till att inte bli rädd så förstärkte det hennes trygghetszon (väldigt enkelt förklarat). Jag tänkte därför att Fluga kommer vara ett roligt projekt, då jag har bra verktyg i bagaget för hennes “problem”.

Svårigheten med Fluga är att problemen blir än större när man sitter upp. Jag hade sett henne ridas under turen utav Eggerts dotter, men även utav min svägerska Christina som väldigt gärna ville testa henne och som är en mycket duktig ryttarinna. Jag såg att hon var väldigt spänd och stressad, men hon såg kontrollerbar ut. Så när jag skulle rida henne för första gången förväntade jag mig just det. Spänd och stressad men kontrollerbar. Det jag inte tänkte på, var skillnaden i situation. När jag såg henne, reds hon i en flock. Hon hade en flock att följa och tryggheten i det. När jag skulle rida henne hade hon dels vilat några veckor och jag red henne helt själv. Det tog två sekunder, sen tänkte jag “Jag kommer aldrig sitta kvar”. Fluga kastade sig runt i den lilla inhängnaden utanför stallet och det tog en bra stund innan jag fick stopp. Stopp var dock inte så positivt, för varje gång jag stannade henne blev hon än mer stressad. Så jag styrde ut henne mot vägen och tänkte att det fick bära eller brista. Det gick sådär. Men när jag kom hem var jag glad för att jag satt kvar.

Jag gillar känsliga, heta och explosiva hästar och har ägt och ridit ett gäng under mina dryga tjugo år som hästägare. Jag skulle anse mig vara relativt orädd och ganska duktig på att rida just sådana hästar. Jag tror att jag aldrig har ridit en häst som jag känt “det här var lite väl “mycket” för mig”.

Igår var det dags för mig och Fluga igen. Eggert tyckte att jag ska jobba henne i skritt och få henne att slappna av där och fokusera på det. Så jag var fullt och fast inställd på att rida lugnt och avslappnat  skritt. Jag var lite nervös när jag satt upp och jag kände att kroppen också mindes ritten tidigare. Men jag andades och svalde den lilla rädslan nere i magen och hoppade upp. Fluga stod som fastfryst i marken när jag satte mig tillrätta och det gav mig onda aningar. Hon kändes som en stålfjäder som skulle explodera så fort man gjorde något. Sagt och gjort. Hon for fram som skjuten ur en kanon men jag var beredd och gjorde mitt bästa för att få henne att sakta av och lugna ner sig. Jag lyckades med att styra runt henne i inhägnaden i något mellanting mellan sken och skritt.

Svårigheten med stressade hästar är att man oftast vill korta tyglarna och hålla i dem, vilket i sin tur bara gör dem mer stressade. Det är oftast mycket enklare att få en stressad häst att koppla av och slappna av om man ger dem långa tyglar. Men det var helt omöjligt. Så fort jag släppte ens den minsta bit sköt hon fram med den snabbhet som bara en väldigt stressad häst kan åstadkomma och vilket alltid ger ryttaren lätt hjärtsnörp. Ändå tog jag och gav tog och gav och insåg att någon avslappnad skritt skulle det nog inte bli, men jag skulle vara glad om jag fick det att mer likna skritt än sken. Och att jag fick sitta kvar hela ritten.

Bitvis gick det inte helt åt helvete och hon sänkte huvudet en aning ibland . Hon frustade till och med. Men ögonblicken var korta och det kunde snabbt lura en katastrof fem sekunder senare och hon kunde forsa undan under mig. Jag höll en hand i manen första halvan av ridturen. Bara en sån sak.

Jag tyckte att det kändes som om jag, kanske inte hade kontroll, men åtminstone lite att säga till om när vi red ner mot ån. Fortfarande med hästen som en stålfjäder unde rmig. Vi vände hemåt och hade en uppförsbacke uppför en kulle framför oss. Vägen vi red på var som två djupa hjulsår med höga gräskanter på sidan och i mitten. Jag vet inte vad som händer, men helt plötsligt försvinner hästen under mig. Hon försvinner åt höger med sådan hastighet att jag bara tänker en sak “Nu åker jag”. Hon snubblar över hjulspåren och det gör henne än mer stressad. När jag försöker parera utbrottet står hon på två ben och försvinner samtidigt åt andra hållet, undan den skänkel som råkat nudda henne. Jag har absolut ingen kontroll. En känsla jag aldrig upplevt tidigare och jag vet att om jag försöker få stopp på henne nu så kommer det bara sluta med att jag inte kan hålla mig kvar. Så jag släpper henne och hon drar på fem röda uppför hela kullen. Det är mycket lättare att sitta på en häst som drar, än en häst som är redo att dra vilken sekund som helst. I det första fallet så kanaliseras energin framåt och man kan hänga med. I det andra fallet samlas all energi under en och den kan ta vägen åt vilket håll som helst.

På något magiskt vis lyckas jag hålla mig kvar, men det är med nöd och näppe och när vi når toppen utav kullen får jag hjälp utav att Fluga tömt en del av sin energi och får stopp på henne. Hon snor runt, hon exploderar och exploderar och exploderar. Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig blivit riden förut. Men hon är riden i två år och det här är inte första gången det här händer. Jag styr upp henne mot ett staket och för första gången i hela mitt liv tänker jag “Jag klarar inte det här. Jag borde hoppa av.” Jag har aldrig förut hoppat av en häst för att jag känt att jag inte klarat av den. Där och då är jag övertygad om att min chans att komma helskinnad hem är obefintlig om jag inte hoppar av, men jag biter bort min rädsla och tänker att det SKA gå. Jag är rädd och en aning chockad. Fluga är som kvicksilver under mig, hon känns överladdad och redo att explodera när som helst. Jag kan bara tänka på hur Eggert bett mig om att rida henne i lugn och avslappnad skritt och kan inte för mitt liv förstå hur det ens skulle kunna vara möjligt.

Jag lyckas ta mig och Fluga hela vägen hem och jag lyckas hålla oss till någon form av långsammare skrittlik-gångart med sken-känsla. När jag sitter av är mina ben skakiga och jag känner mig helt chockad. Fluga i sin tur ser lika upprörd ut hon. När chocken och rädslan släpper gråter jag. Dels för att jag blev så rädd, men också för den för mig helt nya känslan till häst “klarar jag det här?”.

Jag pratar lite med Eggert om det och jag funderar på vad jag vill och vad jag känner. Han säger givetvis att jag kanske inte ska rida Fluga och att det kan vara farligt. Jag hör mig säga att jag vill fortsätta. Någonstans inom mig vill jag klara det här. Jag vet inte hur och jag vet inte om det kommer gå. Men jag är sjukt imponerad utav mitt mod (dumdristighet?). Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet, men jag har ju bevisligen sett Fluga ridas i någotsånär kontroll. Hon har tävlats, även om det, just på grund av stressen, inte var särskilt enkelt/lyckat. Jag måste klara det! Och, jag satt kvar. Jag var med om det, det var otäckt, jag klarade det, jag satt kvar. Vad säger att jag inte skulle klara samma sak en gång till? Kanske blir det helt enkelt bara mycket bättre när hon rids regelbundet.

Fluga har tävlats två gånger utav Eggerts dotter Þórunn, ingen av gångerna har det enligt dem gått bra, just pga stressen. Såhär går hon när det går dåligt.. 

Nu, när upplevelsen lagt sig känns det inte lika otäckt, men jag vet att det kommer komma oro när jag ska rida henne nästa gång. Men nästa gång blir det kanske bara inne i ridvolten för att se om det går bättre där. Sen ska jag fortsätta mitt jobb med henne från marken, förhoppningsvis ger det resultat även på ryggen. Men jag tror att det är en lång väg att gå för att få henne trygg och ostressad.

Idag åker hennes lillasyster på slakt. Det är tydligen hennes mamma som starkt ärver ned de här egenskaperna och därför, trots att mamman har väldigt bra stam och ger avkommor med mycket aktion, så får hon numera endast föda föl för slakt. Skulle inte Fluga ha sådan extrem gång som hon har, skulle hon säkerligen varit slaktad för länge sen.

Ja, så kan det vara, att jobba med hästar på Island. Inte bara halleluja och vackra vyer..

 

Det här med att träna..

Jag bad ju om tips för att få till träningen här på Island i det här inlägget. Jag fick väldigt bra och roliga idéer, tack alla! Men jag fick också en kommentar från min fina vän Linda som fick mig att tänka till lite.

“Eller låta endorfinerna från arbetsdagen få flyga runt i dig på kvällarna medans du VILAR och TAR IGEN DIG och suuuug på lusten du känner över att träna och spara på det tills du kommer hem så du kan ägna dig åt gårdsarbetet 100% den sista stunden du är där?”

Jag rör på mig väldigt mycket, sju dagar i veckan. Och jag börjar äntligen känna mig sugen på att träna igen, förmodligen för att min kropp börjar få upp tempot och jag har fått tillbaka min energi. Men inte bara därför, så fort jag börjar tänka på min vikt (direkt efter inlägget om att jag gått ner i vikt) så brukar jag känna att jag borde träna, mer. Träningen är också ett sätt att hantera ångest, som den jag skrev om i det här inlägget. Problemet är bara att just nu behöver jag inte träna, jag får verkligen den motion jag behöver varje dag.

Det är typiskt mig att vilja köra 150% när jag väl är på g. 100% räcker helt enkelt inte. Jag är väldigt duktig på att köra huvudet bestämt in i väggen för att jag antingen kör all in eller inget alls. För mig är inte lagom “bra nog”. Lindas kommentar satte därför huvudet på spiken. Kanske är det helt okej att vara nöjd efter en hel dags jobb och ta vara på kvällen för att ta det lugnt, vila och umgås, istället för att göra av med ännu mer energi och därför riskera att köra slut på sig. Och om jag känner mig orolig/ledsen/otillräcklig (vilket jag faktiskt inte gjort någon gång efter att jag skrev om det här, win på den!) så kanske det är bättre att känna det, än att fly ifrån det. Givetvis KAN jag träna. Men frågan är om jag behöver det. Kanske behöver jag mer att lära mig att koppla av 150%-personen och känna mig nöjd med mig själv för att jag gjort 100% och att det räcker gott och väl.

Ser jag dessutom  till Eggert, en av de mest vältränade personer jag träffat, så skulle han aldrig komma på tanken att bege sig ut och träna. När han är färdig med jobbet så tar han det lugnt. Det är liksom självklart att han behöver vila. Han tar även sina små powernaps då och då, senast en halvtimme idag efter lunchen.

Det är det där med att ta hand om kroppen på ett hälsosamt sätt. Så, med andra ord väntar jag med träningen och det känns bra. Kroppen är trött efter jobbet och jag får träna på att bara vara och känna mig nöjd med det. Bra.

Vad går gården runt på?

Sara har nu ställt frågan två eller tre gånger och Karin har också undrat.

Frågar man Sigrún, så förklarar hon att hon är den som drar in pengar så att Eggert ska kunna ha roligt. Hon jobbar som rektor på en skola och jag skulle tro att hon tjänar ganska bra. Men, gården drar givetvis in pengar den också. Det är en relativt liten fårfarm, med ca 250 får. De får givetvis en massa lamm varje år, en del (det är nog rätt många, 100 stycken kanske? För nu är det inte alls så många får kvar på gården) åker till slakt = pengar. Sen säljs ullen från alla får varje höst = pengar.

De ca 150 hästarna drar också in pengar. Vissa säljs ibland, jag vet att de tex har sålt en egenuppfödd första klass hingst till USA för några år sedan. De föder upp hästar och vissa föl går till slakt, men det är inte så många, några stycken om året. Utan framförallt så leder Eggert med sina hästar långturer åt andra företag, tex Ishestar och Brekkulaekur. Hela sommaren är han i stort sett borta på turer och även lite på hösten. (Det var så jag hamnade här. För nio år sedan red jag en tur här med honom och fick då frågan om jag ville komma och jobba. Jag hade inte gått klart gymnasiet så det passande inte riktigt. Nu i höst var jag här och red samma tur igen med min sambo, hans mamma och svägerska, det var min sambos 30:års present och vi hade det helt fantastiskt. Jag fick frågan igen redan första kvällen, men det var inte förrän sista riddagen som jag verkligen började fundera på det ordentligt. Jag ångrar inte en sekund att jag blev kvar.) Då får han betalt per häst och dag som den används. Jag vet inte hur mycket han får, även om jag är nyfiken. Ridturerna här är inte billiga men jag skulle tro att de mesta pengarna hamnar i mellanhanden tyvärr.

Sen finns det säkert andra små inkomster på gården som jag inte känner till, men det här är de huvudsakliga. Men som sagt, Sigrún hävdar bestämt att hon jobbar så att Eggert ska kunna ha roligt hemma på gården..

Vackert är det i alla fall..

Nästan hjärtinfarkt:

Igår trodde jag att jag skulle dö. Jag var ensam hemma på gården, Eggert var i Reykjavik och Sigrún på jobbet. Allt var frid och fröjd. Klockan började bli en hel del när det var dags för mig att ge fåren kvällsmat. Mörkret hade lagt sig tungt ute när jag gick mot fårhuset som ligger en bit från huset och en bit från stallet. När jag var liten var jag väldigt mörkrädd, vilket inte var särskilt praktiskt, eftersom jag är uppvuxen på en gård och många mörka kvällar fått leta efter hästar i stora, tysta samt becksvarta skogar. Jag övade bort min mörkerrädsla och i slutet utav tonåren var den så gott som försvunnen. Tyvärr har den lite smått kommit tillbaka efter åren som jag bott i Stockholm, där mörker knappt existerar med all gatubelysning. Dessutom får man snabbt lära sig att mörker KAN vara farligt i en storstad. “Spring inte själv ute på kvällen” eller “Ta alltid taxi hem” osv. En rädsla som jag tror är delvis obefogad, jag känner fler killar som blivit överfallna än tjejer och det kan hända likaväl på dagen, med sällskap osv. Me dte är en annan debatt.

Så, numera är jag alltså en aning mörkrädd igen. Det är oftast okej, men när jag börjar tänka på att det är mörkt och jag är ensam så brukar jag kunna trissa upp mig. Jag var på väg till fårhuset som består av två utrymmen, en stor lada och sedan själva fårstallet. För att tända måste man gå in i lad-delen, treva sig fram till en lampknapp en bit in och då tänds bara ladan. Sedan öppna en av dörrarna in till fårstallet, då kommer man in på fodergången och med hjälp av en pinne trycka på lampknapparna som sitter på en vägg en bit bort. Det innebär alltså en stunds trevande i mörkret.

Sen går man ut i ladan igen och går in i nästa dörr och hamnar på nästa fodergång där man måste sätta på vattnet. Sen kan man börja fodra i de olika fodergångarna. När jag var mitt uppe i det här, långt ute på en fodergång så knäppte det till och blev kolsvart. Alla lampor slocknade och mitt hjärta stannade för en sekund. Det enda ljud som hördes var några får som rörde på sig och vattnet som fortfarande sprutade. Mitt hjärta dunkade i bröstet och jag kände hur rädslan spred sig i kroppen. Jag fick treva mig fram längs fodergången utan att kliva på något får som åt hö. Det var verkligen kol-kolsvart. Jag såg absolut ingenting. Tanken på att gå ut ur fodergången och in i den ännu mörkare ladan för att treva mig längre in i mörkret för att komma in i den fodergången där jag kunde stänga av vattnet var i sig pulshöjande.

Men jag trevade mig in, drog av vattnet och skyndade mig sedan ut igen. Pulsen rusade och det blev inte bättre av att jag kom ut till ännu mer mörker och vissheten att hela gården var becksvart och Sigrún fortfarande inte kommit hem. Jag var helt ensam och dte fanns ingen fristad att gömma sig i. Inget ljus någonstans. Att gå in i huset, via garaget på nedervången, lockade inte heller. Jag hade dessutom stallet kvar, ta in hästar och fodra i mörker kändes inte det minsta lockande men jag fick svälja tillbaka min rädsla och hämta de två hingstarna som uppspelt absolut inte ville gå in i ett kolsvart stall. Jag förbannade mig själv som inte hällt upp vatten i deras hinkar som jag brukar göra när jag mockar och att jag inte förberett deras kvällsmat. Stallet var precis lika mörkt som fårhuset och hösilagebalen står inne i en typ silo. Ett runt hög torn som går att öppna högst upp så att Eggert kan släppa in en bal med traktorn utifrån 8stallet är som uppbyggt mot en kulle). Jag tycker alltid att det är lite läskigt att gå in där för det är alltid mörkt därinne, oavsett tid på dygnet och om lamporna är tända i stallet. Det känns som om man är instängd i ett trångt mörkt utrymme. Igår var det ännu värre.

När jag fått in alla hästar, fodrat och vattnat dem hade paniken jag känt så starkt blivit till rädslo-svett och jag var helt slut. På väg hem till huset så blinkade lamporna till i huset och strömmen kom tillbaka, i samma stund kom Sigrún hem. När Eggert fick veta vad som hänt skrattade han jättelänge. Vi har olika humor.

En söndag i guds tecken.

Det var som bekant söndag igår. På söndagen vilade Gud. På söndag vilar inte Eggert.

Eller, han hävdar att han vilar och att han bara gör “roliga saker”, men jag är inte övertygad. Igår var en av dessa roliga saker att skotta grus. Det kan väl inte vara en gudsfruktig sak att göra på en söndag? Jag fick dock inte hjälpa till, det var ju söndag.. Sigrún skulle också bara vila. Det visade sig att “vila” betyder “skriva en lista på allt som måste göras och sedan beta av den”. PHU! När jag kom in höll hon på och gick igenom alla garderober, sorterade strumpor, vantar, mössor osv. “Just relaxing.” Jag förklarade för henne att “just relaxing” och att beta av sin att-göra-lista, inte riktigt gick ihop. Sen skrattade vi länge. När jag kom ut ur duschen dammsög hon.

 

 

Söndag i guds tecken innebar mässa i kyrkan vilket i sin tur innebar att vi i kören skulle sjunga några sånger. Alla var väldigt uppklädda så jag ville inte vara sämre. Känns alltid roligt att se sig i spegeln och liksom “Nämen hej, kul att se dig, jag har saknat dig!” Eggert hade både slips och finbyxor samt nyputsade skor. Ja, han hade ju skjorta på sig också..

Kyrkan är pytteliten och jättesöt. På väg upp till “övervåningen” (ni hör att jag inte är någon utpräglad kyrkomänniska, för visst heter det inte “övervåning” på en kyrka?) så var hela kören uppspelt och förväntansfull. Jag var mest nervös över att jag fortfarande inte visste vad vi skulle sjunga. Eggert, som aldrig vet något sådant och som aldrig tar med sig sina noter hem “då glömmer jag bara dem” sa bara “Det kommer i ljus.” och det gjorde det ju givetvis.

Dagen till ära var en till tjej med och sänkte medelåldern i kören. Kul! Nu är vi säkert fyra stycken som är under 60. Här ser ni också två av Eggerts alla syskon. Valdi som står i mitten av de tre männen och Loa som är den svartklädda damen nära i bild. Egentligen är det onödigt att berätta, för alla jag träffar är nästan alltid släkt med Eggert på något vis. Närmast mig står en tysk kvinna som försökte förklara för mig att när prästen sjunger, så ska vi svara sjungande. Mycket märkligt. Men allt gick utomordentligt bra om jag får säga dte själv.

Kyrkan firade något denna soliga söndag, jag förstod inte riktigt vad, men prästen höll efteråt ett långt tal och en mycket gammal bild på en man sattes upp på väggen i församlingshuset. Sen fikade vi. Det var väldigt gemytligt. Eggerts tredje bror med fru var där. Släkt överallt.

Trots fikat i kyrkan var Eggert tvungen att fika så fort vi kom hem igen. Ni ser lådan på bilden. Den tog Sigrún med sig hem från skolfesten i fredagskväll. DÅ var den full med olika bullar, bakverk, ostkaka med chokladkräm osv. Full. Igår åt Eggert upp det sista och jag blev så full i skratt att jag var tvungen att fotografera det hela. Ni ser hur renskrapad lådan är? Eggert var mycket noga med att få upp allt som tänkas gick. Han tyckte att det var mycket roligt att jag förevigade detta. Hade detta varit en ung tjej hade jag förmodligen tänkt “hetsätning” utan att reflektera mer över det. Men Eggert äter bara väldigt väldigt mycket och tycker väldigt mycket om kakor. Och ja, den vita lådan med grönt lock innehåller vispad grädde.

Sigún fikade inte, utan åt riktig mat och drack smoothie. Den var märkligt fluffig i smaken, undrar vad hon haft i.  Sen åt vi vindruvor. Hon var lite sen eftersom hon hade så fullt upp med att “just relaxing”, jag tror hon var i full färd med att sprätta logos på gamla kepsar. Också en tvivelsam syssla en sådan gudsfruktig söndag.

Sen gick jag och Eggert ut och red och det var väldigt roligt. Jag fick rida Hörpudís, en väldigt speciell ung dam som inte är särskilt mycket riden. Hon försöker alltid få av sin ryttare åtminstone någon gång. Funkar inte det blir hon sen fromm som ett lamm. Nästan. Hörpudís är Eggerts dotters häst, det är därför hon är så “omöjlig” enligt Eggert. Så säger han om alla hennes hästar..

Sen gav vi lammen hö och gick in och åt middag. En helt perfekt söndag i guds tecken med andra ord.

Hello monday!

Yes. Ny vecka är här. Fem veckor avklarade på gården, det betyder att jag har ungefär fem veckor kvar. Panik! Vart tar tiden vägen? Vill inte att det här ska ta slut.

Angående bilden? Jag är alltid jävligt piffig i fårhuset. Älskar overallen. Kanske ska behålla den..

Dags för första kör-framträdandet.

Vi ska sjunga på mässan idag. Enda problemet med att vara med i en isländsk kyrkokör är att jag inte alltid förstår alla direktiv vi får. Frågan just nu består mest av: Vad ska vi sjunga?

Inga probs. Jag förlitar mig på att pensionärerna tar hand om mig. Håller ni tummarna?

 

Några utav de andra medlemmarna i min kör. Gillar gubben till vänster. Han är rolig. Gillar även mattan på golvet. Intressant..

Vad man kan göra en fredagskväll.

OM man lider av ett ordentligt underskott på sociala planet så kan en helkväll hemma, ensam, verka totalt ointressant vid en första anblick. Framförallt om man spenderat hela dagen ensam på gården. Men kan någon förklara för mig hur en ensam hemmakväll kan komma att verka värre än att åka in till “stan” och se på en två timmar lång skolshow? Dvs, två skolor, klass ett till nio, gör några nummer per klass. De flesta gjorde teater, på isländska. Kom igen. Hur sjutton gick det till?

Jag förstod ingenting, jag var ensam (eftersom Sigrún, som lockade med mig på det hela är rektor på båda skolorna och därför var tvungen att fixa med en massa grejer och Eggert var på väg hem från Reykjavik) och jag satt på en extremt obekväm stol.

Efteråt tågade vi alla upp till skolan för fika. Herregud om vi haft sådant fika på min skola när vi hade typ julfest för föräldrarna. Ni ser min tallrik nedan och då tog jag inte ens av en tredjedel utav grejerna. På själva fikat blev jag presenterad för två svenska kvinnor som bor här och det var riktigt plågsamt. Jag stod där, helt själv och förvirrad och de ville verkligen inte prata med mig. Blev  totalt dissad.

Kvällen avslutades i alla fall i succé, när Eggert kom och räddade mig. Tack gode gud. Jag blev så glad att jag pladdrade på, som om jag pratat isländska hela livet. Det mest positiva med utflykten var tillfället att få “klä upp sig” ( = duscha, klä på sig lite finare vanliga kläder och köra en snabbsminkning. Så snygg!). Nästa gång stannar jag nog troligast hemma..

Note to self:

Go at you” betyder “stångas”.

/Rädd fårfarmare som fick en stor livsfarlig bagge med stora horn över sig igårmorse.

 

Börjar ladda inför jul.

Lyssnar på smöriga isländska julsånger:

Mod.

Jag har långlunch idag, tänkte vara inne en hel timme efter att jag haft en helt fantastisk ridtur i solen på Snúdur. Han som för bara några veckor sedan knappt haft en ryttare på ryggen bjöd mig på en jättefin ridtur till granngården.

Passar på att sitta vid datorn och min rss-läsare bjuder mig på en “nakenchock” hos Joanna. Blev väldigt berörd av hennes mod och ärlighet. Se filmen och gå in och peppa henne lite här, vetja!

Oväntad väckning.

Blev väckt med en knackning på dörren imorse och Eggert röst “Góðan daginn. I’m going to Reykjavik now, hope you know what to do. Have fun!” Och sen var han borta.

Vadå “know what to do”? Det skiljer ju sig från dag till dag. Hade absolut ingen aning om att han skulle åka iväg idag och att jag skulle vara själv. Ska bli spännande att se om jag får till det. Fick även ett samtal senare som sa: “När du släpper ut baggarna så ta med dig en grind, en av dem vill inte gå ut och kan “go at you”. Vad nu “go at you” betyder, går den till attack? Nåja. Det här ska bli kul!

Nu rids de!

De två unghingstarna jag började med rids nu ut och är jätteduktiga. Det känns som nyss vi fångade in dme och de var totalt ohanterade. Det är kul att veta att jag har lärt dem allt de kan. Jag är stolt över dem båda.

Draumur rids på för andra gången. Ni kan se dimman svepa in över fälten en bit bort i bild.

Harkir rids ut för första gången. Så duktig!

 

Tid. Var är den?

Jag har så mycket att skriva och berätta. Blir väldigt glad över era fina kommentarer till inlägget nedan. Läser och tänker och även om det inte är roligt att det är fler än jag som har de här tankarna och det här sättet att bekräfta oss själva, utefter prestation. Så är det ändå skönt att inse att jag är långt från ensam. Tack för att ni delar med er!

Det är mycket att göra här nu och dagarna går i rasande fart och jag har varit så galet trött de senaste kvällarna att jag inte ens orkat tänka tanken på dator eller nått alls för den delen. Bara ta det lugnt. Just nu känns det här inlägget som ett sjukt stort projekt och efter det ska jag stupa i säng. Har gäspat sen klockan sju.

Kanske har jag mer tid/ork imorgon, då ska jag bjuda på något kul!

 

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.

Träningslusten är tillbaka, hjälp mig lösa hur jag ska träna!

Kanske är det för att jag blivit lite lättare och kroppen börjar “fungera” igen, men jag har fått ett otroligt sug efter att träna. Att få den där post-träning-känslan, där endorfinerna kickar in. Jag vill ha svett, jag vill ha tillfredsställelse och jag vill ha kul. Jag vill ha yoga också! Problemet just nu är väl mest att kläderna jag har att träna i inte matchar omständigheterna att träna i. Samt det faktum att när jag väl slutat jobba och eventuellt skulle hinna träna, så är det becksvart utomhus. Alltså, verkligen kolsvart. Samt att det blir svårt att yoga utan yogamatta eller liknande underlag.

Men jag längtar och det känns så himla härligt. Framförallt eftersom träningen verkligen skulle vara ett perfekt sätt att runda av mina dagar. Jag har för det mesta ganska tråkigt på kvällarna och då skulle det kunna botas med lite hög puls. Ett extra plus för träning vore att det är ett väldigt bra sätt för mig att få kvalitativ egentid, blåsa genom huvudet och sortera tankarna, utan att de får möjlighet att nysta ihop sig, som de kan göra när jag tänker för mycket.

Jag ser några hinder, mörkret och bristen på kläder för väder är två. Det senare går att lösa genom inhandling av kläder, problemet är att det nog rör sig om två veckor innan det kan ske.. Ett tredje hinder är att när jag väl kommer in efter att ha jobbat så är jag både trött, kall och oftast hungrig. Det är egentligen sämst att träna då.

Som alternativa platser för utomhusträning och som lösning på kläddilemmat, så finns ett uppvärmt garage i anslutning till huset.

Nu lämnar jag resten till er. Kan ni inte brainstorma lite och komma med förslag och idéer på hur jag kan göra. Det går ju att lösa, det vet jag. Måste bara komma på hur.

Vad jag har förlorat på Island so far:

  • Min telefon dog i fredags. Vill man nå mig så går det endast på den isländska mobilen. Det numret kan vem som helst höra av sig till, lys upp min dag med ett överraskande sms vet jag! +354 841 8256 Jag har absolut inga nummer, så alla som vill att jag någonsin ska höra av mig till dem, bör göra detta.
  • Displayen på min digital kamera dog för någon vecka sedan. Det resulterar i väldigt märkliga bilder. Det är konstigt att inte se vad man fotar. Men jag har återfått den där spänningen från när man fotade med film och fick vänta på framkallningen för att se hur bilderna blev. Varje gång jag kopplar kameran till datorn är det spännande. Kameran köpte jag väldigt billigt på Hawaii och det är ingen katastrof. Jag är dock väldigt bra på att misshandla tekniska grejer. Eller, de är ofta väldigt dåliga på att hänga med i mitt tempo..
  • Apropå teknikens under.. Min ipods låsknapp har slutat fungera. Så nu kan jag inte låsa upp den för att kunna använda den. MYCKET frustrerande. Nu har alltså kamera, mobil och ipod svikit mig.
  • Typ 10 kg. Ja, jag var tvungen att väga mig. Det verkar som om det här livet passar mig väl. Jag kan inte säga att jag äter “nyttigt” eller lite eller efter någon som helst regelbok. Snarare tvärtom. Jag äter mycket, är ofta hungrig när det är dags att äta och jag äter det jag är sugen på/finns hemma/står på bordet. Vi äter både en hel del sött, typ kakor till varm choklad och det går åt en hel del bröd i det här hushållet. Antar att ni anser att rostat bröd med smör, ost och sylt är en perfekt “gå ner i vikt”-mat.. Vi äter regelbundet, sover regelbundet och framförallt så sitter jag typ ingenting på hela dagen. Tror faktiskt att dte hänger på det. Från åtta på morgonen till sex på kvällen så är jag på språng och utomhus. Kombinationen är nog oslagbar för hälsan.
  • Min uppfattning utav vilken dag det är. Jag vet aldrig vilken dag det är och blir alltid förvånad när jag får veta. Jag ligger oftast minst en dag efter. Får ibland panik när jag inser att tiden går så fort och jag minst av allt känner mig redo för att åka hem.
  • Mina uppesittarkvällar. Det där med att sitta uppe är totalt menlöst här. Vad sjutton ska man göra?
  • Mitt datorberoende. Jag sitter vid datorn så mycket mindre nu. Det är faktiskt inte särskilt kul. vad gör man vid datorn, egentligen? Jag sitter i stort sett aldrig vid datorn före sju-åtta på kvällen.
  • Mitt sociala liv. Det här med att bo på en isolerad gård med några mil till närmaste samhälle gör inte det sociala livet särskilt aktivt. Ibland blir jag helt tokig och uttråkad på kvällarna. Framförallt när den enda tv-kanalen visar något urtråkigt program, Sigrun stickar/är borta och Eggert sitter på kontoret/pratar i telefon.
  • Min gamla övertygelse av vad livet går ut på och vad jag ska göra med mitt liv. Nu vet jag inte alls. Igen. Det är det där med att göra något förnuftigt eller göra något som gör en lycklig och krocken mellan de båda.
  • Mitt hjärta. Till det här landet.