Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November 18th, 2011

I did it!

Ja, efter gårdagens ridtur, eller vad det nu ska kallas, på Fluga, längtade jag inte direkt upp på hästryggen idag. (Eggerts “peptalk”, där han berättade att hans svägerska ramlat av en gång och brutit nacken, blivit förlamad i hela kroppen och dött ett år senare, gjorde inte direkt saken bättre. Blev dock väldigt “peppad” att inte ramla av. Någonsin. Igen.)

Men, jag hade bestämt mig och då var det bara att göra. Jag “värmde upp” på Snúdur, som dagen till ära inte alls var så lugn och stabil som han brukar. Kanske var det jag som smittade av mig. Sen var det dags. Jag tog god tid på mig med att hålla på med Fluga från marken när jag gjorde iordning henne. Eggert hade sagt att jag bara skulle rida i inhängnaden idag och det passade mig perfekt. Jag var nog räddare/nervösare än jag ville medge och jag fick kämpa med mig själv för att få min kropp, min andning och min röst att verka lugn och avslappnad. När jag tyckte att Fluga var någotsånär lugn (dvs, inte flög iväg så fort jag rörde på en arm..) så var det dags att sitta upp.

Åh, vilka nerver. Jag är i vanliga fall ganska orädd, men när jag väl blir rädd, är jag inte så kaxig utan snarare lite feg. Det är sällan jag gör saker jag är rädd för. Det tänkte jag på när jag satt upp på Fluga, hur jäkla svårt det är att vara modig när man är rädd.. och hur jäkla ledsamt det kändes att känna sig rädd för att jag skulle rida.

Men så satt jag där och det gick helt strålande. Fluga var givetvis stressad och spänd, framförallt i början, men jag lyckades med att få henne att slappna av och jag fick henne att skritta på långa tyglar. Jag vågade släppa ut tyglarna och låta henne få dem. Det kändes så himla bra och även om jag “bara” skrittade runt på en ridvolt, så var det en vinst. Jag skrittade ganska länge och Fluga frustade avslappnat och jag vågade andas. Det var skönt att sitta av och inte vara skakig i benen och inte ha en tokuppstressad häst bredvid mig. Hon är verkligen en utmaning den här hästen men idag återfick jag lite självförtroende. Jag kommer klara det.

 

Ta sig vatten över huvudet?

I stallet nu har vi sju hästar för ridning/träning. Två av dem är unghingstarna som bara Eggert rider än så länge. De övriga fem är “mina”. Vi har tre fyraåriga ston som är väldigt lite ridna tidigare men som alla tre sköter sig rätt fint under ryttare. En femårig valack som också är väldigt lite riden men som är betydligt mer ridbar än ungstona. Sen har vi Fluga.

Fluga är ett sjuårigt sto som jag minns när jag såg första gången. Det var första dagen på vår tur och Eggerts dotter hade fullt sjå med ett svart halvvilt sto som hon skulle rida. Hon är oerhört flott och har en enorm talang. Vi snackar om gångarter som skulle plocka placeringar på SM, utan problem. Men hon är helt hysteriskt stressad. I hagen går hon absolut inte att fånga och då har jag ändå kunnat få tag i helt ohanterade unghingstar och ungston som knappt sett en grimma och som flyr så fort man kommer nära. Men Fluga är paniskt stressad. Hon är rädd om hela sin kropp och när man tar på henne är musklerna stenhård för att hon spänner sig så mycket. Vid minsta rörelse hoppar hon till och hon är extremt bakskygg.

Vi har haft en häst som liknar henne i sin spändhet för några år sedan. Ett skäcksto som heter Rán som var precis som Fluga från marken. men så fort man kom upp i sadeln var hon mycket lugnare. Jag tränade väldigt mycket med Rán för att få henne lugnare och mer avspänd från marken och det gick väldigt bra. Positiv rädsleträning, när man utsätter hästen för det den tycker är läskigt bit för bit under stor positiv förstärkning. I början kan det räcka med att man rör en arm och genom att berömma alla försök Rán gjorde till att inte bli rädd så förstärkte det hennes trygghetszon (väldigt enkelt förklarat). Jag tänkte därför att Fluga kommer vara ett roligt projekt, då jag har bra verktyg i bagaget för hennes “problem”.

Svårigheten med Fluga är att problemen blir än större när man sitter upp. Jag hade sett henne ridas under turen utav Eggerts dotter, men även utav min svägerska Christina som väldigt gärna ville testa henne och som är en mycket duktig ryttarinna. Jag såg att hon var väldigt spänd och stressad, men hon såg kontrollerbar ut. Så när jag skulle rida henne för första gången förväntade jag mig just det. Spänd och stressad men kontrollerbar. Det jag inte tänkte på, var skillnaden i situation. När jag såg henne, reds hon i en flock. Hon hade en flock att följa och tryggheten i det. När jag skulle rida henne hade hon dels vilat några veckor och jag red henne helt själv. Det tog två sekunder, sen tänkte jag “Jag kommer aldrig sitta kvar”. Fluga kastade sig runt i den lilla inhängnaden utanför stallet och det tog en bra stund innan jag fick stopp. Stopp var dock inte så positivt, för varje gång jag stannade henne blev hon än mer stressad. Så jag styrde ut henne mot vägen och tänkte att det fick bära eller brista. Det gick sådär. Men när jag kom hem var jag glad för att jag satt kvar.

Jag gillar känsliga, heta och explosiva hästar och har ägt och ridit ett gäng under mina dryga tjugo år som hästägare. Jag skulle anse mig vara relativt orädd och ganska duktig på att rida just sådana hästar. Jag tror att jag aldrig har ridit en häst som jag känt “det här var lite väl “mycket” för mig”.

Igår var det dags för mig och Fluga igen. Eggert tyckte att jag ska jobba henne i skritt och få henne att slappna av där och fokusera på det. Så jag var fullt och fast inställd på att rida lugnt och avslappnat  skritt. Jag var lite nervös när jag satt upp och jag kände att kroppen också mindes ritten tidigare. Men jag andades och svalde den lilla rädslan nere i magen och hoppade upp. Fluga stod som fastfryst i marken när jag satte mig tillrätta och det gav mig onda aningar. Hon kändes som en stålfjäder som skulle explodera så fort man gjorde något. Sagt och gjort. Hon for fram som skjuten ur en kanon men jag var beredd och gjorde mitt bästa för att få henne att sakta av och lugna ner sig. Jag lyckades med att styra runt henne i inhägnaden i något mellanting mellan sken och skritt.

Svårigheten med stressade hästar är att man oftast vill korta tyglarna och hålla i dem, vilket i sin tur bara gör dem mer stressade. Det är oftast mycket enklare att få en stressad häst att koppla av och slappna av om man ger dem långa tyglar. Men det var helt omöjligt. Så fort jag släppte ens den minsta bit sköt hon fram med den snabbhet som bara en väldigt stressad häst kan åstadkomma och vilket alltid ger ryttaren lätt hjärtsnörp. Ändå tog jag och gav tog och gav och insåg att någon avslappnad skritt skulle det nog inte bli, men jag skulle vara glad om jag fick det att mer likna skritt än sken. Och att jag fick sitta kvar hela ritten.

Bitvis gick det inte helt åt helvete och hon sänkte huvudet en aning ibland . Hon frustade till och med. Men ögonblicken var korta och det kunde snabbt lura en katastrof fem sekunder senare och hon kunde forsa undan under mig. Jag höll en hand i manen första halvan av ridturen. Bara en sån sak.

Jag tyckte att det kändes som om jag, kanske inte hade kontroll, men åtminstone lite att säga till om när vi red ner mot ån. Fortfarande med hästen som en stålfjäder unde rmig. Vi vände hemåt och hade en uppförsbacke uppför en kulle framför oss. Vägen vi red på var som två djupa hjulsår med höga gräskanter på sidan och i mitten. Jag vet inte vad som händer, men helt plötsligt försvinner hästen under mig. Hon försvinner åt höger med sådan hastighet att jag bara tänker en sak “Nu åker jag”. Hon snubblar över hjulspåren och det gör henne än mer stressad. När jag försöker parera utbrottet står hon på två ben och försvinner samtidigt åt andra hållet, undan den skänkel som råkat nudda henne. Jag har absolut ingen kontroll. En känsla jag aldrig upplevt tidigare och jag vet att om jag försöker få stopp på henne nu så kommer det bara sluta med att jag inte kan hålla mig kvar. Så jag släpper henne och hon drar på fem röda uppför hela kullen. Det är mycket lättare att sitta på en häst som drar, än en häst som är redo att dra vilken sekund som helst. I det första fallet så kanaliseras energin framåt och man kan hänga med. I det andra fallet samlas all energi under en och den kan ta vägen åt vilket håll som helst.

På något magiskt vis lyckas jag hålla mig kvar, men det är med nöd och näppe och när vi når toppen utav kullen får jag hjälp utav att Fluga tömt en del av sin energi och får stopp på henne. Hon snor runt, hon exploderar och exploderar och exploderar. Visste jag inte bättre skulle jag trott att hon aldrig blivit riden förut. Men hon är riden i två år och det här är inte första gången det här händer. Jag styr upp henne mot ett staket och för första gången i hela mitt liv tänker jag “Jag klarar inte det här. Jag borde hoppa av.” Jag har aldrig förut hoppat av en häst för att jag känt att jag inte klarat av den. Där och då är jag övertygad om att min chans att komma helskinnad hem är obefintlig om jag inte hoppar av, men jag biter bort min rädsla och tänker att det SKA gå. Jag är rädd och en aning chockad. Fluga är som kvicksilver under mig, hon känns överladdad och redo att explodera när som helst. Jag kan bara tänka på hur Eggert bett mig om att rida henne i lugn och avslappnad skritt och kan inte för mitt liv förstå hur det ens skulle kunna vara möjligt.

Jag lyckas ta mig och Fluga hela vägen hem och jag lyckas hålla oss till någon form av långsammare skrittlik-gångart med sken-känsla. När jag sitter av är mina ben skakiga och jag känner mig helt chockad. Fluga i sin tur ser lika upprörd ut hon. När chocken och rädslan släpper gråter jag. Dels för att jag blev så rädd, men också för den för mig helt nya känslan till häst “klarar jag det här?”.

Jag pratar lite med Eggert om det och jag funderar på vad jag vill och vad jag känner. Han säger givetvis att jag kanske inte ska rida Fluga och att det kan vara farligt. Jag hör mig säga att jag vill fortsätta. Någonstans inom mig vill jag klara det här. Jag vet inte hur och jag vet inte om det kommer gå. Men jag är sjukt imponerad utav mitt mod (dumdristighet?). Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet, men jag har ju bevisligen sett Fluga ridas i någotsånär kontroll. Hon har tävlats, även om det, just på grund av stressen, inte var särskilt enkelt/lyckat. Jag måste klara det! Och, jag satt kvar. Jag var med om det, det var otäckt, jag klarade det, jag satt kvar. Vad säger att jag inte skulle klara samma sak en gång till? Kanske blir det helt enkelt bara mycket bättre när hon rids regelbundet.

Fluga har tävlats två gånger utav Eggerts dotter Þórunn, ingen av gångerna har det enligt dem gått bra, just pga stressen. Såhär går hon när det går dåligt.. 

Nu, när upplevelsen lagt sig känns det inte lika otäckt, men jag vet att det kommer komma oro när jag ska rida henne nästa gång. Men nästa gång blir det kanske bara inne i ridvolten för att se om det går bättre där. Sen ska jag fortsätta mitt jobb med henne från marken, förhoppningsvis ger det resultat även på ryggen. Men jag tror att det är en lång väg att gå för att få henne trygg och ostressad.

Idag åker hennes lillasyster på slakt. Det är tydligen hennes mamma som starkt ärver ned de här egenskaperna och därför, trots att mamman har väldigt bra stam och ger avkommor med mycket aktion, så får hon numera endast föda föl för slakt. Skulle inte Fluga ha sådan extrem gång som hon har, skulle hon säkerligen varit slaktad för länge sen.

Ja, så kan det vara, att jobba med hästar på Island. Inte bara halleluja och vackra vyer..