Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November 15th, 2011

Nästan hjärtinfarkt:

Igår trodde jag att jag skulle dö. Jag var ensam hemma på gården, Eggert var i Reykjavik och Sigrún på jobbet. Allt var frid och fröjd. Klockan började bli en hel del när det var dags för mig att ge fåren kvällsmat. Mörkret hade lagt sig tungt ute när jag gick mot fårhuset som ligger en bit från huset och en bit från stallet. När jag var liten var jag väldigt mörkrädd, vilket inte var särskilt praktiskt, eftersom jag är uppvuxen på en gård och många mörka kvällar fått leta efter hästar i stora, tysta samt becksvarta skogar. Jag övade bort min mörkerrädsla och i slutet utav tonåren var den så gott som försvunnen. Tyvärr har den lite smått kommit tillbaka efter åren som jag bott i Stockholm, där mörker knappt existerar med all gatubelysning. Dessutom får man snabbt lära sig att mörker KAN vara farligt i en storstad. “Spring inte själv ute på kvällen” eller “Ta alltid taxi hem” osv. En rädsla som jag tror är delvis obefogad, jag känner fler killar som blivit överfallna än tjejer och det kan hända likaväl på dagen, med sällskap osv. Me dte är en annan debatt.

Så, numera är jag alltså en aning mörkrädd igen. Det är oftast okej, men när jag börjar tänka på att det är mörkt och jag är ensam så brukar jag kunna trissa upp mig. Jag var på väg till fårhuset som består av två utrymmen, en stor lada och sedan själva fårstallet. För att tända måste man gå in i lad-delen, treva sig fram till en lampknapp en bit in och då tänds bara ladan. Sedan öppna en av dörrarna in till fårstallet, då kommer man in på fodergången och med hjälp av en pinne trycka på lampknapparna som sitter på en vägg en bit bort. Det innebär alltså en stunds trevande i mörkret.

Sen går man ut i ladan igen och går in i nästa dörr och hamnar på nästa fodergång där man måste sätta på vattnet. Sen kan man börja fodra i de olika fodergångarna. När jag var mitt uppe i det här, långt ute på en fodergång så knäppte det till och blev kolsvart. Alla lampor slocknade och mitt hjärta stannade för en sekund. Det enda ljud som hördes var några får som rörde på sig och vattnet som fortfarande sprutade. Mitt hjärta dunkade i bröstet och jag kände hur rädslan spred sig i kroppen. Jag fick treva mig fram längs fodergången utan att kliva på något får som åt hö. Det var verkligen kol-kolsvart. Jag såg absolut ingenting. Tanken på att gå ut ur fodergången och in i den ännu mörkare ladan för att treva mig längre in i mörkret för att komma in i den fodergången där jag kunde stänga av vattnet var i sig pulshöjande.

Men jag trevade mig in, drog av vattnet och skyndade mig sedan ut igen. Pulsen rusade och det blev inte bättre av att jag kom ut till ännu mer mörker och vissheten att hela gården var becksvart och Sigrún fortfarande inte kommit hem. Jag var helt ensam och dte fanns ingen fristad att gömma sig i. Inget ljus någonstans. Att gå in i huset, via garaget på nedervången, lockade inte heller. Jag hade dessutom stallet kvar, ta in hästar och fodra i mörker kändes inte det minsta lockande men jag fick svälja tillbaka min rädsla och hämta de två hingstarna som uppspelt absolut inte ville gå in i ett kolsvart stall. Jag förbannade mig själv som inte hällt upp vatten i deras hinkar som jag brukar göra när jag mockar och att jag inte förberett deras kvällsmat. Stallet var precis lika mörkt som fårhuset och hösilagebalen står inne i en typ silo. Ett runt hög torn som går att öppna högst upp så att Eggert kan släppa in en bal med traktorn utifrån 8stallet är som uppbyggt mot en kulle). Jag tycker alltid att det är lite läskigt att gå in där för det är alltid mörkt därinne, oavsett tid på dygnet och om lamporna är tända i stallet. Det känns som om man är instängd i ett trångt mörkt utrymme. Igår var det ännu värre.

När jag fått in alla hästar, fodrat och vattnat dem hade paniken jag känt så starkt blivit till rädslo-svett och jag var helt slut. På väg hem till huset så blinkade lamporna till i huset och strömmen kom tillbaka, i samma stund kom Sigrún hem. När Eggert fick veta vad som hänt skrattade han jättelänge. Vi har olika humor.