Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November 8th, 2011

Drivet att vilja vara bäst och alla dess konsekvenser.

Det här med att vilja vara bäst, att drivas utav att prestera i jämförelse med dels sig själv, men kanske främst med andra. Vilket kors att bära!


För mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att vara bäst/den perfekta människan. Ni kan ju tänka er hur tröttsamt det är. Framförallt när man är på okänd mark, med rutiner som man inte kan eller känner till och som ofta skiljer sig från de rutiner vi har hemma på vår gård/när vi rider osv. Dessutom lever jag med personer jag inte alls kände innan jag kom hit och som pratar ett språk jag långt ifrån behärskar. Hela tiden i mitt huvud måste jag kontrollera allt jag gör, så att jag inte gör fel, för hemska tanke, tänk om jag skulle missa något.

Jag avlider inombords när Eggert säger åt mig göra på något annat sätt, påpekar något jag glömt eller jag märker att jag gjort något fel/tokigt. Det behöver inte ens vara något jag egentligen kunnat rå över, men som blivit fel ändå och det liksom kramar tag om mitt hjärta. Ett exempel är att jag blir väldigt stressad av att inte ha en satt tid som jag ska börja jobba. Jag går upp åtta, äter frukost och går sen ut i stallet. Ibland tar den proceduren en halvtimme, ibland en timme. Jag är dock alltid stressad över att jag kanske har tagit för lång tid på mig. Kanske borde skyndat mig mera, osv. Eggert har aldrig nämnt något om att jag är sen ut, mer än på skämt, han har snarare sagt åt mig att inte stressa. Han tycker inte att jag behöver gå upp förrän halv nio. Ändå ligger en oro där under som gör att jag känner mig jagad och som att jag gör fel när jag inte stressar.

Jag är en tänkande och analyserande (no shit..) varelse och jag försöker därför tänka runt dessa tankar, resonera med mig själv. Och ibland går det. När det gäller saker som i exemplet ovan, så går det. Men vid andra tillfällen är det svårare, framförallt runt hästarna. Känslan utav misslyckande ligger så nära och är så oerhört smärtsamt att det bokstavligen värker i bröstet på mig så fort jag bara andas åt fel håll.

Det är ett problem att vara rädd för att göra fel. Det är ett annat problem att vilja vara bäst eller att hela tiden jämföra sig med andra. Inget av det är särskilt bra för den mentala hälsan direkt.

Jag funderar mycket på vad andra tycker om mig och är rädd för att Eggert och Sigrún ska tänka “Ja, Ella hon är väl helt okej, men tänk vad bra xxxx var när hon jobbade här.” Jag vill vara favoriten, den alla älskar mest. För är jag inte det, så är jag ju ingen. Inte i alla sammanhang tack gode gud, men jag har det här drivet i mig. Ett sådant driv kan vara positivt om det backas upp av en stark självkänsla och en förmåga att klara av att låta misslyckanden rinna av sig. Men tillsammans med rädslan för att misslyckas blir drivet att vara bäst inte helt lyckat. Det kan snarare leda till att man hellre låter bli att göra något, med rädsla för att misslyckas/vara dålig/inte bli omtyckt, än att testa och ge allt och faktiskt försöka. Ger man upp på förhand så var det ett medvetet val, men lägger man hela sin själ i något och ändå misslyckas, då skulle det ju betyda att jag faktiskt ÄR dålig. (Tror många problem att gå ner i vikt kan ha med det här att göra.)

Jag är den första att räcka upp handen när det kommer till att ha en prestationsbaserad självkänsla. När jag presterar bra är jag en bra människa, när jag presterar dåligt, är jag en dålig människa. Rädslan för att prestera dåligt, att misslyckas, är därför verklig och fullkomligt logisk. Ingen vill vara/känna sig som en dålig människa. För att slippa det måste jag bara låta bli att misslyckas och konstant vara bäst, då kommer jag må som bäst. PHU! Tyvärr är det ganska svårt i praktiken.

Jag försöker ta in att det är väldigt väldigt normalt att göra misstag, att glömma att mocka ur transporten innan man stänger den (fick brutal ångest när jag insåg att jag glömt det här en gång. Ni förstår nivån då va?), att handhästen sliter sig när man sitter upp och kommer lös, att ge hästarna för mycket hö, att glömma släcka lamporna inne när man går ut osv. Misstagen jag rabblat upp här var för mig jobbiga att upptäcka. Sådär att det blir en klump i magen. Jag förstår när jag läser dem såhär att inget av detta är allvarligt. Att det är fullt normalt att glömma grejer eller göra misstag ibland. Men likförbannat sitter det en polis på min axel som liksom håller räkningen på hur många misslyckanden som skett under dagen. Och den polisen är inte nådig med att dela ut kännbara straff.

Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara tjejen som gör en höna av en fjäder (typ grinar för att “Allt jag gör blir fel”). Jag vill verkligen kunna känna mig trygg i att jag är bra precis som jag är. Oavsett vad jag gör och om det går bra eller mindre bra. Jag vill känna mig trygg med att man inte måste vara bäst eller favoriten, man kan vara nog så omtyckt och speciell ändå. Jag vet ju att jag älskar många människor utan att för den delen behöva ha en rangordning på vem jag älskar MEST, jag tycker ju inte om X mindre bara för att jag också tycke rom Y.  Men jag får jobba stenhårt på det. Jag får verkligen kämpa med att få den där polisen på axeln att ta ledigt och för att låta petitesser rinna av mig. Jag får kämpa med att inte tänka “Vad gör jag här? Jag är inte bra nog!” när det inte gått så bra som jag önskat. Jag får kämpa jättehårt med att inte tolka andra människors beteende till min nackdel. (Att Eggert är tyst behöver inte betyda att han är trött på mig. Till exempel.)

Och jag gör mitt bästa. Ifrågasätter vad jag har för grund för de tankar som poppar upp automatiskt, typ “Jag är dålig” eller “Ingen tycker om mig.” och försöker så gott jag kan se på saken utifrån. Men det är inte lätt.

Det är tametusan inte lätt.