Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for November 2nd, 2011

Och jakten fortsätter..

Eggert: “Nej Ella, inte fota nu, fota efteråt.” lite smått besvärad.

Så, vi hade inte mer än kommit hem från första jakten, förrän det nästa dag var dags för lite ny jakt. Varje sommar går fåren i en hage (jag nämnde den tidigare, 8 km lång och 4 km bred) och sen på hösten driver de hem fåren för att de ska vara hemma över vintern. Eggert har pratat om att han misstänker att de kanske blivit något får kvar på fjället och vi har kört där några gånger och spejat, utan resultat. En jägare hade dock haft bättre tur och kom förbi och berättade att han sett ett får helt ensam där uppe.

Time for action!


Det här tajmades självklart superbra med första-dagen-mens-och-värken-från-helvetet. Ni som sett mig då, vet vad jag pratar om. Jag minns framförallt en flygplats i Italien, fruktansvärt var det. Jag grät en skvätt innan jag fick tag i smärtstillande. Det gjorde Eggert mycket orolig och han tänkte först ställa in hela projektet, men när jag väst hotfullt några gånger om att “JAG ÄR HELT OKEJ.” så vågade han inte annat än fortsätta enligt plan. Men det var en väldigt hönsmammig Eggert som hela tiden bad mig göra saker “om det är okej för dig?” Typ: “Vi får nog hoppa av och gå en bit här, om du tror att det är okej med dig?” Kände mig som om jag var döende och inte fick ansträngas. Angenämt! Nåja, fånga får var det..

Får här är vilda och därför inte så lättfångade, men vi tog med oss en varsin häst och körde med transporten till början av inhängnaden och påbörjade det evighetslånga sökandet efter ett ynka får. Eggert har kittade med senaste ridmodet, röd väst och gevär. Geväret förklarade ha med att om fåret var gammalt och hade problem med att gå så skulle han skjuta det. INga konstigheter.

Inhängnaden är i en dal med en å i mitten. Jag tyckte iofs att det mer såg ut som en ravin än en dal. Brant var det och fruktansvärt svår terräng. Jag red Thröm och hon föll omkull TVÅ gånger under ritten. När vi red längs med ravinkanten (det låter bättre med ravin) och stigen slingrade precis på kanten och jag såg ån slingra sig långt där nere så tänkte jag tre saker “Här skulle mamma vägrat att rida.” och “Snubblar Thröm nu, så faller vi och då dör vi.” och “Jag är ingen adrenalin-junkie *rädd*”

Men hon föll inte och vi betade av kilometer efter kilometer, men inget får. Men så helt plötsligt så stod dte bara där. Ett ynkligt bagglamm som inte såg mycket ut för världen. Det hade regnat under de två-tre timmarna vi varit ute och Thröm var genomblöt och jag var väl inte direkt stekhet, men å andra sidan frö jag inte heller. Men jag såg fåret och tänkte “Skönt, nu är det bara att vända och rida hem.” Icke.

Eggert lägger de döda riporna i en plastpåse och stoppar ner den i västen..

Eggert hade nämligen fått syn på tio stycken ripor på andra sidan ravinen. I ett huj var han av hästen, jag fick tyglarna och han satte av nerför den mycket branta sluttningen ner mot ån. Det var långt ner och när han kom ner, så sprang (!!) han uppför sluttningen uppåt, kanske 200 meter och så pass brant att jag inte skulle vågat gå ner. Eggert sprang som en bergsget och ibland fyrade han av ett skott, sprang ner och hämtade en ripa och sprang upp igen. Den mannen är nog en av de mest vältränade personer jag mött!

Fyra ripor senare skulle vi bara, för säkerhets skull, söka genom resten av fjället innan vi tog lammet hem. Eftersom lammet var så ynkligt och förmodligen i chock så gick det inte att driva framför sig, så jag fick lyfta upp det framför sadeln på hästen Eggert  red och han fick lifta hela vägen ner till bilen. Väl framme blev han instuvad i sadelutrymmet på transporten och körd hem. Jag och Eggert åt Corny och drack chokladmjölk i bilen på väg hem, klockan var fyra och vi hade inte ätit någon lunch. Hela äventyret tog fem timmar.

Den kvällen var det skönt att gå och lägga sig..


Fyra ripor hänger numera i taket i stallet..

Eggert:

Måste ge er lite märklig information om denne fantastiske man. Saker som kommit fram under tiden jag varit här som gjort mig mycket road, förvånad och så.

Han har enligt sin svärmor “broken his head”. Alltså, “brutit huvudet”. Mycket mycket konstigt. Men iaf, detta ska ha skett under en bilolycka där han “offrade sig själv” för att rädda den andra bilen, mycket ädelt, för tio år sedan. Han bröt skallbenet men åkte aldrig till sjukhuset (!!!). Han blödde från huvudet och var sängliggande en vecka och hade kraftig huvudvärk ett halvår efter detta. Han har fortfarande problem med att han blir trött och måste sova korta stunder då och då. Typ en kvart efter lunch.

Han är med i två kyrkokörer och sjunger mycket bra. Jag hade väldigt svårt att föreställa mig detta, men så är det.

Han har aldrig tagit något prov för att få skjutvapenlicens. Låter livsfarligt! Men jag har försökt luska i det och han ryckte mest på axlarna. Tydligen var detta så länge sen att licens inte ens var uppfunnet på Island. Känns betryggande..

Han dricker inte alkohol och använder inte tobak.

Han är enligt Sigrún en mycket god dansare, de brukade förr i tiden vara ute och dansa pardans. Också väldigt förvånande.

Han är bara allergisk mot tre saker: Hästar, får och hö. När jag fick veta det här höll jag på att bryta ihop. Tänk att ha några hundra får, ett hundratal hästar och utfodra dem alla med hö hela vinterperioden och skörda hö hela sommarperioden. och sen vara allergisk mot allt detta. Eggert är däremot inte särskilt uppjagad över detta. Han ska tex under november månad raka av ullen på alla får helt själv. Det låter som en bra grej att göra när man är allergisk mot får. Enligt utsago får han då lite utslag, men “inga problem” säger han bara.

Eggert anser att Island är bättre än alla andra länder, att det alltid är bra väder på Island och framförallt på Bjargsholt och att allt annat är ganska ointressant. (“Stora” hästar skakar han tex bara på huvudet åt.)

Han samlar på allt som är trasigt och är en riktig “bra att ha”-människa. Det är alltifrån gamla krokar som är sönder till tyglar som gått av osv. Hela garaget är fullt. Han slänger inte ens gamla hästskor (han har flera flera hundra skor som ligger i hinkar/lådor etc.) En dag kanske de kan vara bra att ha. Allt som går sönder ska han laga själv, sen att tiden aldrig riktigt räcker till, är ett helt annat problem..

Han blir aldrig arg. Det går inte ens att föreställa sig. Irriterad kanske, men inte arg.

Han är 60 år. Trodde jag aldrig.

http://bjargsholl.is/img/img/Okkur_Eggert_Stor.jpg

Titta, hon snackar!

Konstigt att lägga upp en bild när jag ler och helt klart inte pratar till rubriken ovan..

Efter drygt tre veckor så börjar språket äntligen lossna! Halleluja. Jag tror att Eggerts flit med mig har givit fint resultat i form av en mycket glad Ella som äntligen kan börja prata igen och inte bara säga enstaka korta meningar. Eggert har ju hela tiden haft som regel att vi bara ska prata isländska, men tidigare har det varit han som pratat och jag som försökt förstå vad han säger och kanske svarat enstavigt/sagt kortare meningar.

Men nu. Nu har jag börjat prata! Nu kan jag fråga om saker utanför mitt närmaste kunskapsområde (hästar) och är mycket bättre på att hänga med i samtal som andra har, även om det förmodligen dröjer innan jag kan delta obehindrat. Jag har också börjar att förstå lite av det jag läser i tidningen, men det är svårt. För Eggerts del innebär det här att han numera har en mycket pratglad och frågvis tjej vid sin sida hela dagarna. Ord kommer till mig automatiskt, jag behöver inte tänka “vad heter xxx?” innan jag pratar och jag kan till och med småsnacka lite.

Hurra! Jag är så himla nöjd med mig själv. Eggert är enligt uppgift också mycket nöjd, han skryter om mina kunskaper inom isländska för de flesta vi träffar. Men då brukar han vara noga med att påpeka att jag givetvis kan så mycket för att han är läraren. Jao jao..