Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Archive for October, 2011

Fint så.

Först, in med alla hästarna (även de som rymt!)i natthagen.

Sen, hem i solnedgång.

Världens coolaste Sigvald.

Där har ni honom, kanske världens coolaste islänning. Hela stilen är bara för rätt. Han skrattade dessutom väldigt mycket och hans häst var knappt styrbar, men det bekom honom inte.

Ni kanske undrar över fåret han har framför sig? Det är bara så man sköter förförflyttning när något utav fåren vägrar att samarbeta. Jag var förvånad över hur lugnt fåret tog sin förmodligen första ridtur någonsin..

Stackars stackars mig.

Ramlade på rullgrus. Slog knäet med full kraft i den stenhårda vägen. Är mest upprörd över att mitt nya super-underställ gick sönder. Men visst ser det coolt ut?

You are the apple of my eye.

Sigrún tyckte att en fredagkväll ska firas med lite konsert, så vi åkte till byn och gick på typ årets händelse. En kanadensisk duo skulel spela och hela byn (typ 30-40 personer) var där. Jag hade ingen aning om vad som väntade men tänkte att dte kund ebli kul. Eggert såg sådär lagom entusiastisk ut.

När två unga tjeje roch en kille klev upp på scen blev vi förvirrade, skulle dte inte vara en kanadensisk duo? De kom igång en halvtimme efter starttiden och dte visade sig att de var ett förband. De spelade en halvtimme och de var ganska bra. Tänkte att det var ganska seriöst att ha ett förband för en sån här liten konsert. Väntade spänt på duon.

Ingen duo dök upp, istället kom en kille med en gitarr. Han brände av två låtar på engelska med så fruktansvärt dåliga texter. Riktiga nödrim som någon som inte pratar engelska har skrivit. Aha, han är förband nummer två. Nummer två? Hur många har två förband på en liten konsert? Tänkte jag och försökte att ignorera gitarrsolot som båd evar för långt och inte så bra. När rimmet “I love you so, why did you go?” kom, reagerade jag knappt. Tredje låten visade sig vara “Oreo cookie blues”. Jag hade aldrig hört dne förut och jag trodde killen var skvatt galen. Varför sjunger man om kakor som gör en högre än vad man blir av sprit? Mycket konstig stämning i lokalen.

Killen sjöng en fjärde sång som hade den obegripliga refrängen “You are the apple of my eye”. Sigrún och jag gjorde vårt bästa för att inte börja skratta. Killen sjöng sina fyra låtar på  30 minuter och hade ögonen slutna hela tiden. Nu ville vi se duon, innan Eggert somnade, så vi kunde åka hem.

Upp på scen kommer ingen duo, upp på scen kommer förband nummer tre! Tjoho! Också en kilel med gitarr. Han spelade fantastiskt bra, tyvärr sjöng han som en kratta och envisades med att ta ett “extranummer” när hans fyra låtar var klara.

Vid det här laget “vilade Eggert ögonen bara”.

När så två timmar förflutit kom duon så äntligen upp på scen. De agerade som om de var på en stor konsert och drog av låt efter låt.  De både spelade och sjöng väldigt bra. Dessvärre lät alla låtar likadant och jag kunde inte ta ögonen från mannen som mellan sina sånginslag såg ut som om han avled med huvudet hängande över gitarren. Jag var nog inte ensam om att tro att de båda skulle falla av sina stolar. Att de hade rökt något annat än cigaretter var inte en alltför vild gissning. De avslutade konserten med klassikern “I will take a trip on the old gospel ship”,även denna hade de gjort om så att den lät exakt som deras tidigare låtar. Mycket imponerade.

När konserten var slut en timme senare, SPRANG Eggert ut till bilen och sen åkte vi hem och jag sjöng på the old gospel ship tills jag somnade. Kul fredag.

 

Grannens arbetshäst.

Söt som socker och väldigt tjock. Mycket nyfiken på kameran.

Vikten utav vikten.

Börjar ni tröttna på sådana här bilder? Hoppas inte.

Jag fick frågan här på bloggen hur jag tänker angående vikten nu när jag är på Island. Om jag funderar på vad jag äter eller inte, mäter eller väger mig osv. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den frågan. Jag tänker en del på det här med vikt, men kanske ännu mer på det här med hälsa, både fysisk och psykisk. Jag har en förmåga att sugas upp i ett vikt-fokus som är rent och skärt ohälsosamt. Jag blir väldigt lätt upptagen med tankarna kring att jag MÅSTE GÅ NER I VIKT ANNARS ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA!!!! Jag vill inte att mitt liv ska vara så. Att jag definerar mig som person med vad siffrorna på vågen säger.

Ett utav huvudskälen till att jag vill gå ner i vikt är ju för att må bra, både fysiskt och psykiskt. Men det innebär inte att vikten ska vara det viktigaste i mitt liv och sudda ut allt annat. Jag har insett det, men jag vet inte hur jag ska komma åt problemet riktigt än. Det senaste året har vikten legat på odelad förstaplats för min uppmärksamhet. Så vill jag inte ha det. Dte har fått mig att må väldigt mycket sämre än vad det jag har gått ner har fått mig att må bra.

Därmed inte sagt att jag lika väl kan gå upp i vikt och vara “tjock och glad”. Men kanske hellre glad än ledsen och kanske hellre livslust än ångest. Och om all denna fokus på vikt ger mig det senare i båda jämförelserna, så är det inte värt det.

Jag har tagit en paus från hela mitt liv för att dels få tid att tänka och dels för att slippa tänka så mycket. Här på Island äter jag det jag får serverat och jag försöker att INTE tänka på nyttigt vs onyttigt, på kolhydrater, fett, protein, kalorier, mycket eller lite. Jag försöker att släppa allt sånt. Jag “tränar” inget, men jag rör på mig hela dagarna, med både pulshöjning och träningsvärk som följd.

Just nu testar jag att bara leva. Äta för att orka och göra det som ska göras och inet tänka så mycket på det. Min tanke är att dte om något är minst sagt bra för mig, för min hälsa.

Jag har mindre ångest, jag mår Mycket bättre och jag får lite perspektiv på alla mina problem och tankar. Här är livet väldigt basic. Fåren ska in, då tar man in fåren. Hästarna ska flyttas, då flyttar man hästarna. Stallet ska mockas, då mockar man stallet. Staket har gått sönder, då lagar man staket. Sen är det kväll och då slutar man med allt som ska göras och fortsätter nästa dag. Livet här går inte ut på att samla på sig “poäng”. Här har folk inte iphones, här kör man med en tålig mobil som funkar i alla väder. Här klär man sig i saker som håller en varm och torr. Man äter mat som gör en mätt och ger energi, så att man ska orka vara ute hela dagen och jobba. Man tänker inte så mycket på om skyr innehåller socker eller att “bröd bara är en massa kolhydrater”. Man äter dte man tycker om och sen är det inet så mycket mer med det. Jag älskar det livet. Det känns så mycket mer äkta och lätt.

Det är som om alla mina problem och tankar beror på att jag i vanliga fall lever i en mycket konstruerad värld. Jag utför inget viktigt om dagarna, jag ät inte utomhus som jag är gjord för, jag rör mig inte så mycket som jag är gjord för. Jag kämpar inet för överlevnad, utan för status. Status ger tyvärr ingen inre tillfredsställelse, utan snanre en önskan om mer och högre status. Snacka om att hamna i ett ekorrhjul utan slutmål. Här når jag ett slutmål varje dag.

Så, mitt korta svar på frågan efter den här långa utläggningen på frågan är nej. Jag väger mig inte, jag mäter mig inte, jag försöker att tänka så lite som möjligt på min vikt och jag försöker att anamma ett mer funktionellt tankesätt kring mat. Typ “Äta bör man, annars dör man.” Det känns bra.

Isländsk middag.

Fårsadel (jag gissar?) med minipotatis, ärtor, coleslaw, varma grönsaker, sås och världens godaste rabarbersylt. Nej, det är inte synd om mig. (På morgonen står det alltid varm havregrynsgröt och väntar på mig..lyxigt!)

Den här synen älskar jag..

40 hästar på väg mot mig och grindöppningen som det är menat att de ska in i. Mycket mycket tillfredsställande!

 

Här är jag!

För er som undrar exakt var på Island jag befinner mig, så är det på samma plats som Grettir den starke är uppvuxen. Grettis var en mycket känd fredlös man som levde här på 1000:talet.

Glad Sporri.

Såhär låg han och rullade sig, glad och uppspelt som bara en hund kan vara mitt i solen. Fina fina Spoori.

“Take shoes from.”

I tisdags var det dags att “take shoes from” (Som Eggert säger, på sin bästa engelska) de 40 hästar som ännu inte fått skorna avtagna efter ishestar-ridturen (som jag, min sambo, svägerska och svärmor var med på). Dessa 40 hästar är i en hage nere vid ån som löper förbi gården och jag funderade lite på hur det hela skulle gå till. Att ta av skorna på 40 hästar bör i min värld vara lite besvärligt mitt ute i ingenstans och med hästar som inte alltid är helt lätta att fånga.

Det visade sig, precis som med allt annat på Island, inte vara så besvärligt. Eggert hade med sig transporten och använde den som hovslagarrum och drog av skor på löpande band under tiden jag fångade hästar. Jag fick till och med dra av två skor på ett snällt sto, mycket roligt, jag gillar att få testa och göra allt (och på något vis är saker som jag kunnat göra under hela mitt liv, hemma, mycket roligare att testa här..).

40 hästar betades av på 2,5-3 timmar, det är sjukt snabbt! Hade jag fått göra alla hade jag nog fortfarande stått där..

Þú ert ekki aumingi*.

Eggert fortsätter att lära mig isländska. Nu pratar jag isländska med honom så mycket jag kan, vilket innebär att jag kan säga meningar, men kanske inte konversera. Jag förstår i stort sett allt han säger till mig, men har svårare att hänga med i konversationer mellan andra utanför mitt kunskapsområde (som just nu är främst hästar och får).

Jag är faktiskt väldigt nöjd med hur bra det går och jag vet att en stor anledning till detta är Eggerts slit med mig. När jag säger något på engelska, låtsas han inte förstå och svarar mest “ertu að tala við mig?” och sen får jag försöka att säga samma sak igen, fast på isländska. Han har tålamod och försker verkligen lära mig (förmodligen för att han ser fram emot att kunna ge mig order snabbt på sitt eget språk och slippa prata engelska, haha!) Varje dag ställer Eggert några klassiska frågor till mig, Typ “Är du trött? är du hungrig? Är du kall?” osv. Han ställer dem flera gånger om dagen, jag tror det är ett pedadagogiskt trick och det fungerar ganska bra.

Han har ett annat pedagogiskt trick också, han retas. Han säger saker jag inte förstår och fnittrar som ett barn när jag försöker lura ut vad han menat. Tex när han frågade om jag var kall och jag för ovanlighetens skull svarade ja (Kan ha berott på den piskande vinden som jag red omkring i under ett flertal timmar), han sken upp och sa “Ég vissi ekki að þú varst aumingi?? och jag såg ut som ett frågetecken, jag förstod bara “Jag visste inte att du var xxxx??”. När jag frågade vad “aumingu” betyder teg han och sa att jag fick fråga Sigrun, men han fortsatte att reta mig för det hela dagen.

När Sigrún kom hem och jag frågade henne, så skällde hon på Eggert och sa att det inte var snällt sagt. Aumingu betyder typ “ynklig” eller “gnällig”, “klen”. Eggert skrattade gott åt min mycket förorättade reaktion och har sedan flitigt använt uttrycket när jag haft problem med något eller tyckt vädret var dåligt eller typ vad som helst.

Det där med att vara “aumingu” är verkligen inget jag vill vara. Jag är en doer, blir jag tillfrågad att göra något så säger jag alltid ja. Det kan vara kallt, förjävligt och riktigt jobbigt, men jag gör det och jag gnäller inte. Det känns viktigt för mig att uppfattas som ambitiös och positiv. “Inga problem”. Men vissa hjärnspöken tycker ändå att jag är lat och klen och gnällig.

Därför värmde det extra mycket när Eggert, helt apropå ingenting, när jag hämtade in ridhästarna från hagen, kom fram till mig och tydligt och med lite allvar tittade mig ögonen och sa “Ella, Þú ert ekki aumingi” (= Du är inte ynklig). Det kändes bara fint och bra. ( Så lite positiv feedback behöver jag för att gå runt och le..)


En bild som inte har något annat att göra med inlägget än att bilden är tagen på Island..

 

Ett gäng fårskallar.

Det har varit varning för snöstorm de senaste dagarna och därför har vi jagat får som aldrig förr. Vi har jagat in gårdens får och granngårdens får varje dag, för att sedan släppa ut dem morgonen efter när det återigen inte kom någon snöstorm, för att sedan upprepa proceduren senare under dagen. Får är lustiga djur. Vissa gör precis det de sa, men sen finns det att alltid några som absolut INTE tänker gå dit resten av flocken går. I varje grupp finns det alltid en klurig tacka med lamm som gärna gör sitt bästa för att ge mig eller om jag rider, hästen, mycket god kondition eftersom jag/vi blir tvungna att jaga rätt på henne flera gånger om.

Men sen, när alla får är uppsamlade och hemma. Snacka om seger. (Bara tråkigt att veta att man får göra om det dagen efter och att man förmodligen gjort det helt i onödan idag..)

DEN känslan.

När man spenderat halva dagen springandes efter får som absolut inte ville dit de skulle, i sådan motvind att man måste böja sig kraftigt framåt för att ens ha en möjlighet att komma åt rätt håll och det dessutom haglar vilket gör att man inte kan titta framåt för då får man vasst hagel i ögonen och det sticker i ansiktet som tusen nålar och jackan och byxorna är genomblöta och understället under byxorna klibbar längs med benen och jag precis upptäckt ett hål i mina kängor som gör att den kängan snart blir vattenfylld, men i den andra är foten redan blöt så det gör ingen skillnad. När man till råga på allt faller, två gånger, pga kraftiga vindstötar + lera och det är så jäkla många grästuvor att hålla reda på och grinden till fårhagen ALDRIG dyker upp.

Och sen bara få gå rakt in i huset, in i duschen,  sätta sig till ett dukat bord direkt efter duschen och få spendera hela kvällen inomhus. DEN känslan. Så jäkla gött!

Ni är så gulliga.

Alltså, alla fina kommentarer jag får, TACK! Ni är så fina!

Jag har lite dåligt med tid för att svara på alla, men jag läser dem och blir varm i hjärtat över att ni bryr er så mycket. och som några påpekat, ja, jag mår mycket bättre nu än vad jag gjort på länge. Härligt!

En bild i timmen – en utmaning på Island..

I lördags kom jag på den briljanta idén att ta en bild varje hel timme, för att ge en bättre bild av vad en dag här på gården kan innebära. Det var inte alltid helt lätt att komma ihåg, men väldigt roligt såhär efteråt.

8:00
Efter frukost var jag fortfarande väldigt trött och på väg ner till undervåningen för att klä på mig ridkläder och bege mig ut i stallet för att rida och flytta stoflocken.

9:00
Solen går upp över berget/kullen när jag sitter på Snodurs rygg på väg hem från hästflytten. Det är väldigt vackert och Snodur är väldigt upphetsad över att fått driva flocken.

10:00
Jag har fodrat och mockat klart och unghingstarna Draumur och Harkir tittar nyfiket på när jag sopar i stallet.

11:00
Harkir och jag jobbar lite i “ridhuset”. Vi “tömkör”, eller rättare sagt så tränar vi bara på att gå åt rätt håll när man drar i tygeln. Eftersom man får dra rätt mycket i början sitter tömmen fast i grimman. Draumur var redan avklarad och båda var MYCKET duktiga.

12:00
Jag är inne för lunch och den blir lite sporadisk då det inte fanns några rester från gårdagen att värma upp. En varma koppen och en tallrik med fil var vad jag rotade fram ur skåpen.

 

13:00
Efetrsom Eggert aldrig kommer in för lunch, så löser jag sudoku under tiden jag väntar på honom. Den halvsvåra var enkel, men den svåra var betydligt klurigare.

14:00
När Eggert väl kommer in, fick jag gå ut och tvätta hans traktor, Stóra-gulur (Ja, den “heter” så..). Min pappa skulle varit stolt om han sett mig, tvättande en traktor. Nu skulle det verkligen varit passande med en före-bild, för traktorn var dränkt i fårskit innan (det var därför den skulle tvättas) och se hur fin den blev. Dessvärre vard et SVINKALLT att stå ute och tvätta traktor med iskallt vatten i motvind. Så jag höll på att frysa bort.

15:00
Därför fick jag gå in och värma mig och dricka varm choklad när jag var klar och vänta på Eggert som körde iväg traktorn.

16:00
Här väntar jag och Thröm på Eggert och Sólbrún på väg ur transporten. Vi har precis anlänt till den stora fårhagen hos Yttri-Bjarg där vi ska hjälpa någon deprimerad fårbonde att samla ihop får, för det blir kanske oväder nu i veckan. Jag ser verkligen fram emot att samla får efter dusten med baggjävlarna dagen innan..

17:00
Jag och Thröm är ett drömpar när det kommer till fårvallning och fåren gör precis som vi vill. Känner att jag faktiskt är till hjälp. Mycket bra! Har ingen aning om var Eggert är, men han brukar alltid hitta mig, även om jag är mitt ute i ingenstans. Fem minuter innan bilden togs kissade jag bakom en grästuva, mycket lantligt.

18:00
Givetvis rymmer några får när vi precis börjar närma oss gården och springer in en hage utan grind i närheten. Det innebär att Eggert hoppar av sin häst och springer in i hagen efter. Det var verkligen SVINKALLT och blåste HÅRT och jag frös nästan ihjäl där jag stod i säkert 30 minuter. Tillslut kröp jag ner på marken och sökte lä bakom en stor grästuva. När jag såg upp stod Sólbrún sådär och blickade ut, väldigt vackert.

19:00
Vi har kommit tillbaka till gården, jag har ridit och flyttat stoflocken, nästan frusit ihjäl på kuppen och är här klar i stallet och är på väg från stallet in till huset. Dessutom har jag lyckats få något konstigt på tanden. Men glad är jag!

20:00
Här har jag INTE tagit droger, däremot en lååång varm dusch. Trots detta frös jag fortfarande lite sådär inne i märgen. Nu sitter jag vid matbordet och väntar på middag, ganska hungrig och lite trött.

21:00
Efter en väldigt god middag blev det efterrätt, riktig blåbärsglass köpt på en bondgård som gör sin egna glass. Väldigt god. Till det den självklara koppen varm choklad..

22:00
Här någon gång slutar min dag med att jag hämtar in divan Mirra som varit ute. Hon var väldigt arg för att jag försökte plocka bort tovor ur hennes päls och passade på att visa det genom att småbita mig. Hon är en riktig personlighet den där lilla hunden.

Sen låg jag i sängen och sov någon gång vid elva, har dock ingen bild på det, tyvärr.. ;)

Frågor på det?

En vanlig dag.

Karin frågade hur en vanlig dag ser ut för mig och det kluriga är att jag inte vet svaret på den frågan själv.


En dag fick jag röja bort lite ull från taggtråd.

Varje dag  känns om “Vi måste bara göra det här jätteviktiga så snabbt som möjligt så att vi kan börja ha vanliga dagar sen”, jag börjar dock misstänka att det aldrig kommer några vanliga dagar utan alla dagar kommer se helt olika ut och vara styrda utav allt det där jätteviktiga som måste göras först.


Driva 40 hästar till daghage – check!

Det enda som just nu återkommer relativt tidsbundet är att jag startar varje dag med att rida och flytta stoflocken från deras natthage till daghage. Vi sex-sju flyttar jag sedan tillbaka dem, även det till häst. Utöver det så är varje dag som ett oskrivet blad. Ibland ägnar vi dagen åt bajs (på riktigt alltså, en hel dag höll vi på med hästbajs, det var väldigt roligt, faktiskt!), ibland får jag jaga baggar, ibland jagar vi hästar, ibland lagar vi staket, ibland är vi i fårhuset hela dagen och ibland i stallet, ibland samlar vi får till fots, ibland till häst, ibland har vi Eggert (nr två) eller ex Gulli på besök, ibland är vi ensamma. Ibland tränar vi unghästar och ibland tvättar jag sadlar. Det är liksom ingen hejd på allt som måste göras och det illa kvickt.


Traktor med bajs-last.

 

Idag är ingen vanlig dag!

För idag är det min mammas födelsedag
HURRA HURRA HURRA!


Jag och min fina mamma typ 26-27 år sedan.

Til hamingju med daginn! Som vi skulle säga här på Island.

Ovant och skönt.

  • Att se sig själv osminkad hela tiden. Att inte ens ha tid eller anledning till att tänka på sminket.
  • Att duscha för att jag är skitig och behöver bli ren. (Låter kanske självklart, men oftast känns det som om jag duschar för att jag antingen har tränat, eller för att jag borde/för att fixa håret. Väldigt sällan för att jag är smutsig.)
  • Att se sig i spegeln, inte för att kolla hur jag ser ut, utan för att dubbelkolla att understället sitter bra.
  • Att klä sig efter vädret, inte modet.
  • Att vara trött på kvällen för att jag gjort saker med kroppen.
  • Att äta för att jag behöver energi för att orka jobba, inte pga ångest.
  • Att ha på sig ridkläder mer än vanliga kläder.
  • Att känna sig som sjukt snygg, bara för att man är nyduschad och har på sig vanliga kläder. (Hey goodlooking!)
  • Att vakna på morgonen och vilja gå upp.
  • Att gå och lägga sig på kvällen och vilja sova.

Baggjävlar..

Idag, fredag, fick jag en uppgift som verkligen satte mig på prov. Efter en väldigt tidig lunch bad Eggert mig att rida in i en hage och hämta tio baggar. Det enda som lät lite oroväckand evar att han egentligen inte riktigt sa “hage” utan mer “upp på fjället”. Men jag tolkade det som “hage”, hämtade Sólbrún och begav mig iväg. Planen var att få in de tio baggarna i fårhuset, på andra sidan vägen.

Tidigare har jag bara varit själv när det kommer till hästdrivning och det här med får är lite klurigare skulle det visa sig. Men jag ska inte springa händelserna i förväg. Sólbrún är en väldigt pigg och känslig valack med stort steg, han är klok och tycker om att arbeta, dessutom är han en klippa “off road” så han var ett perfekt val. Vi tog oss ut i hagen och hade fått ett tips av Eggert att bege oss upp på närmaste höga kulle för att se om vi kunde lokalisera baggarna. So far so good. Solen sken, livet var härligt, Sólbrún frustade glatt och vi skrittade friskt på uppför.

En timme senare hade jag fortfarande varken sett slutet på hagen eller några jäkla baggar. Humöret började svikta lite, hur stor var den här jäkla hagen och var SJUTTON kunde 10 baggar gömma sig någonstans? Så helt plötsligt fick jag syn på sju får en bit bort. Gissa om jag blev glad! Dessvärre delades inte denna glädje med fåren som genast gjorde en fantastisk manöver, dvs, splittring. 4 for åt ett håll och tre åt ett annat och inget av hållen var hemåt.

Jag bestämde mig för att följa trion som åtminstone verkade vara möjliga att driva framför sig. Det visade sig snabbt vara ett felaktigt beslut. Två av baggarna la sig helt sonika ner efter några minuter och vägrade röra på sig. Den tredje sprang för livet, åt helt fel håll. Eftersom jag nu började bli en aning kallsvettg tänkte jag att det var bäst att valla tillbaka den tredje baggen till de två som låg ner och sedan försöka få gruppen på fötte rigen, bokstavligt talat. Den tredje baggen tyckte dock att den idén var totalt ointressant och vägrade att flytta sig en millimeter. Jag gjorde ljud, jag försökte skrämma den, jag red nästan över den osv, men den stod som en staty mitt ute bland alla grästuvor.

Som på en beställning kom vinden och regnet. Det liksom piskade in i ansiktet från sidan och Sólbrún började andas lite tyngre. Han fick knata upp och ner i väldigt oländig terräng, även om vi mest skrittade så började han bli lite trött. Så jag bestämde mig för att testa med de fyra som stod en bit bort och glodde ilsket på mig.

Ungefär samtidigt som haglet började smattra mot marken fick jag de fyra fåren ner till grinden, över vägen och in i fårhuset. Fyra av tio kändes inte som en succé direkt och vädret tillät ingen mer utomhusaktivitet så jag blev tillsagd att gå in, värma mig, byta om och om vädret blev bättre bege mig ut igen, med en ny häst.

Jag hoppades vid gud att vädret skulle hålla i sig, men som vanligt på Island skiftar det rätt snabbt och jag hann knappt in i huset förrän himlen klarnade och haglet upphörde. Sex baggar kvar alltså. Vi har tidgare använt två ridhästar, Sólbrún och Þröm, men i förrgår hämtade Eggert hem Snodur som jag bara suttit på en kortis tidigare, för att han också skulle tränas. De andra två hästarna hade redan jobbat en gång så Snodur återstod. Det var först när jag satt upp på honom som det ringde en klocka. Snodur ja, han var ju den där unghästen som Herdis red veckan tidigare. Då hade han bara ridits max fem gånger tidigare och nu skulle jag rida iväg på honom, ut på fjället, själv och driva får. Herregud..


Snodur i hagen.

Det visade sig snabbt att det där med att styra och stanna inte riktigt var Snodurs grej. Jag fick vara glad om jag höll mig någotsånär åt det håll jag hade tänkt och att han bromsade innan de stora dikena kom. Dessutom gick han inte så gärna där det inte fanns stigar och som den unghäst han är, så vard te där med balansen lite sämre. Mindre bra i oländig terräng.

Nu skulle jag hitta de där jäkla baggarna igen och jag tänkte att jag måste ha missat ett helt gäng någonstans. Var jag än tittade så såg jag inga får, bara grästuvor och kullar överallt. Jag red i en annan riktning och Snodur var duktig och tog mig över ett antal åar och träskmarker innan jag, efter kanske 45 minuter, äntligen såg vita ulliga får en bit bort. Hurra! Det var en grupp på fem och de var lite mer villiga att ta sig åt rätt håll. Ett tag.


Inga får så långt ögat når..

Sen stannade en och liksom den tidigare så vägrade den att gå någonstans. Jag lät den vara och fortsatte med de andra fyra. Jag var lite närmare grinden den här gången och ett tag såg dte rätt bra ut. Ända tills två sprang åt rätt håll och två åt fel håll, över ett brett dike som Snodur vägrade gå över. När jag väl tog mig över diket, ledandes Snodur hade en av baggarna hunnit hoppa ut genom staketet och den andra återvänt över diket igen.

Nya tag. Upp på hästen, över diket. Ut med de två som sprang åt rätt håll och den sista som sprang åt fel håll. Det kritiska ögonblicket kom dock här. När baggarna lämnar hagen så var det tänkt att de skulle gå rakt över vägen och in i nästa hage. En av dessa fyra gjorde detta. Tre sprang istället åstad åt vänster, i full fart längs med vägen och min unghäst som jag satt på var inte i stånd att köra ett cowboyryck och hänga på. Jävla skitbaggar. Hem och byta häst alltså.

 

Efter MYCKET om och men och med hjälp av Eggert fick jag de tre lösa rackarna till rätt ställe. Nu var det bara de där andra kvar..

Þröm ficks tälla upp en gång till och hon var som en dröm att rida efter Snodur. Hon tyckte det var roligt att komma ut i fårhagen och jaga får, kul, för det gjorde inte jag. Nu var klockan fem och jag hade hållit på med den här baggjakten i fem timmar. De sista baggarna skötte sig någotsånär och gick sakta men säkert mot grinden alla tre. Hurra!


Två går åt rät håll, en kör en detour.

När de så var inne i fårhuset var det bara en som inte kommit riktigt hela vägen fram. Han var den som gick rakt över vägen när de andra tre sprang åt vänster, men sen tog han en egen liten tur t i hagen, istället för att gå raka vägen till fårhuset. Så jag skulle bara hämta honom, klockan är sex och jag är rätt trött på det hela vid det här laget. Givetvis springer inte baggen in i fårhuset. Givetvis springer han rakt mot staketet, hoppar rakt in i det och försvinner iväg över grannens mark. Skratta eller gråta?

Som tur var blev det inte mitt bekymmer, Eggert bara skrattade och sa att vi tar dte imorgon. Hoppas han menar att HAN fixar det imorgon.. Innan min dag var slut fick Þröm följa med och flytta stoflocken till dras natthage. Sju kom jag hem igen, efter ungefär sju timmar i sadeln och kände att det där med får är…intressant.