Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X

Konsten att misslyckas ibland.

Igår gick väldigt lite min väg. Är det något jag har märkt här på Island, är att det är väldigt viktigt för mig att allt alltid går bra. Om det någon gång går dåligt, så blir jag helt förstörd.

Igår så blev jag ombedd att hoppa av hästen jag red efter fem minuter och byta till en annan, bara för att jag inte fick till det. Det gjorde mig oerhört ledsen, dels för att det för mig kändes som ett oerhört misslyckande och än värre, ett konstaterat misslyckande och dels för att jag direkt kände mig så himla dålig.

Jag red ledsen hem och sadlade av min häst och släppte ut den tillsammans med handhästen i hagen. När Eggert kom tillbaka visade det sig att jag inte skulle sadlat av och släppt ut min häst, för jag skulle upp på den igen och träna unghingstarna. Det spädde på min känsla av att inget jag gör blir rätt. Tiden var knapp och vi hade lite bråttom och jag hamnade på efterkälken när jag var tvungen att springa in i hagen, hämta häst, sadla och tränsa och bege mig av igen.

Väl vid hingsthagen fick jag som vanligt Harkir, den lite känsligare och “besvärligare” av de två unghingstarna, att ha som handhäst. Eggert undrade om det var okej och det var det, jag har haft honom flera gånger tidigare. När jag sitter upp igen så vet jag att Harkir ALLTID blir väldigt rädd av at jag helt plötsligt dyker upp ovanför honom och det brukar sluta med att han kastar sig iväg. Så jag var beredd. Men tydligen inte tillräcklgt, för den här gången kastade han sig iväg med extra kraft och lyckades slita sig ur mitt grepp och for i full kareta bort från oss. Grejt. Nu hade jag lyckats släppa den svårfångade, hormonstinna unghingsten lös också. KUL. Mitt självförtroende bara släpade sig i gruset bakom mig när jag gick mot stallet för att förhindra att Harkir inte kom in till hästarna där och ställde till med kalabalik, under tiden Eggert fångade honom.

Och visst fångade Eggert honom, han satt upp utan problem och red med båda unghingstarna till mig och stallet och det hanns inte med någon mer tämjning utav dem, utan Eggert bad mig ta in dem och göra iordning stallet under tiden han red iväg för att samla in flocken. Det gjord mig också ledsen eftersom det varje dag varit min uppgift och det kändes som om jag blivit nergraderad. Tårarna fullkomligt sprutade och allt kändes så himla ledsamt. Det kändes som om ALLT jag gör blir fel och att jag är världens sämsta ryttare.

Det var först några timmar senare, när jag fick fina sms från några vänner och när jag berättade om incidenten med Harkir för Sigrún som känslan släppte. Hon såg det hela för hon var ute med hunden och när jag berättade att det inte gått så bra idag och nämnde att Harkir kommit lös såg hon frågande på mig och frågade “Men, var det ditt fel?” och jag tänkte lite. Kanske inte. Kanske är det bara det faktum att man håller på med starka, fullt levande varelser som gör att det ibland inte går som man tänkt.

Måste bara lära mig att det är helt okej. Ingen hatar mig för att jag tappade Harkir när han slängde sig och ingen hatar mig för att det just idag inte gick så bra när jag red Sólbrún. Man har sina dagar och det har hästarna med.

Jag tror att om jag lär mig att låta sådana här saker rinna av mig i lite större grad så skulle jag må så oerhört mycket bättre. Allt måste inte alltid gå perfekt och jag måste inte alltid prestera på topp, jag är helt okej ändå, kanske till och med duktig. Fy sjutton vad svårt att inse, bara!

 

  • Jag tror också att det är viktigt att man lär sig att misslyckas. Är man duktig flicka och gör i stort sett allt bra och rätt, så finns inte mycket utrymme för misslyckanden. Och då lär man sig inte heller att hantera dem. Vilket egentligen är en del av livet.

    Josefine

    October 29, 2011

  • Blir rörd av att du skriver så personligt. Känner igen mig (fast jag är mer typen som inte ens vågar försöka för jag är så rädd att det ska bli fel). En grej som hjälper mig LITE grann är att gå bakom den där känslan när man avskyr att vara sig själv, och tänka “vad var min avsikt” och den är alltid nåt bra, ex ville göra bra jobb, ville göra den andra glad, osv. Och att man då fokuserar på att man inte är “dålig” utan faktiskt ÄR det där positiva man hittar”under” det “dåliga”. Hoppas det går att förstå hur jag menar.

    christina e

    October 30, 2011

  • JA, du är duktig!
    du är oxå inspirerande, cool, och så himla tuff!
    Du är också en smula för hård mot dig själv då och då,
    och då behöver du göra som det du skriver i slutet av detta inlägg,
    stanna upp, reflektera och glöm inte bort att du är så himla fin och bra även om du har en dålig dag!
    <3

    Li

    October 30, 2011

  • […] mig har det blivit extra tydligt här på Island, viket jag skrivit om tidigare, att jag drivs av en oerhört stor rädsla för att göra fel och en väldigt stor önskan om att […]

Leave a comment  

name

email

website

Submit comment